Högsta Domstolen referat NJA 1981 s. 952 (NJA 1981:118)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1981 s. 952 (NJA 1981:118)
Målnummer
B365-81
Domsnummer
DB40-81
Avgörandedatum
1981-10-15
Rubrik
Fråga om brott mot miljöskyddslagen. 45 § 1 st i dess lydelse före d 1 juli 1981.
Lagrum
45 § 1 st. miljöskyddslagen (1969:387) i lydelse före 1 juli 1981

Allmän åklagare yrkade vid Helsingborgs TR ansvar å K.G.S. för brott mot miljöskyddslagen enligt följande: I samband med att naturvårdsverket i beslut d 2 okt 1973 meddelat (företagsnamn, uteslutet här) AB tillstånd till anläggande av fabrik i Helsingborgs kommun för framställning av aluminiumfluorid har naturvårdsverket fastställt bl a det villkoret att dygnsutsläppet av avloppsvatten högst fått motsvara 40 ton fluor per år och högst 40 ton aluminiumoxid eller med hänsyn till den koncentration bolaget beträffande sistnämnda ämne använt sig av högst 21 ton aluminium per år. (företagsnamn, uteslutet här) har till viss del ägts av Boliden AB och anläggningen har ursprungligen uppförts på Bolidens mark samt anslutits till Bolidens vatten- och avloppsnät. (företagsnamn, uteslutet här) har under de två sist förflutna åren kraftigt överskridit givna dispensvillkor genom att starkt förorenat vatten avletts till Bolidens avlopp utan föregående neutralisering och slamavskiljning, varefter föroreningarna släppts ut i Öresund. K.G.S., som under tiden 1973-d 1 april 1977 varit verkställande direktör i (företagsnamn, uteslutet här), har varit den i företaget som ansvarat för åtgärderna och har uppsåtligen överskridit föreskrivna villkor. Sammanlagt har under de två sista åren utsläppts i ton räknat:

 

—————————————————-

Fluor             Aluminium

—————————————————-

1976   507               130

Med hänsyn till preskription avses med åtalet

åtgärder, som ägt rum två år före delgivning

av denna stämning. Det göres gällande att

ungefär hälften av ovan angivna mängd belöpt

på denna tid.

 

1977   72,6              19,5

avseende tiden    avseende tiden

jan-mars          jan-febr

—————————————————-

Åsidosättandet av de villkor, som ansetts påkallade ur miljövårdssynpunkt, har stått i strid mot hävdande av det allmänna vattenvårdsintresse, som syftat till motverkande av vattenföroreningar eller till återställande så långt som möjligt av förorenade vattenområden. Åtgärderna med de olovliga utsläppen har därigenom inneburit kränkning av allmän rätt. Enär utsläppen av sådant avloppsvatten ofta kan medföra störningar i olika hänseenden även för enskilda intressen såsom för fiske och bad, har åtgärderna inneburit åtminstone risk också för kränkning av enskild rätt.

Stämning delgavs K.G.S. d 8 aug 1978.

TR:n (ordf rådmannen Strömberg) anförde i dom d 17 maj 1979:

Domskäl. Utredning i målet. K.G.S. har bestritt åtalet.

I målet är till en början följande upplyst: Före tillkomsten av (företagsnamn, uteslutet här)fabriken var K.G.S. överingenjör på Boliden AB. (företagsnamn, uteslutet här) bildades under år 1973 och K.G.S. blev då företagets verkställande direktör. Denna befattning innehade han till d 1 april 1977, då den övertogs av G.H.A.. (företagsnamn, uteslutet här) ägdes till hälften av ett schweiziskt företag vid namn Alusuisse och till hälften av Boliden AB. (företagsnamn, uteslutet här) byggdes på Bolidens område och anslöts till Bolidens vatten-, avlopps- och elnät. Företaget hade även tillgång till teknisk personal från Boliden samt till samtliga servicefunktioner inom detta företag. (företagsnamn, uteslutet här)fabrikens verksamhet gick ut på att upparbeta en avfallsprodukt – fluorkiselsyra – från Boliden AB och togs i bruk under år 1975.

Åklagaren har till utveckling av sin talan anfört bl a följande: K.G.S. var såsom verkställande direktör för (företagsnamn, uteslutet här) mycket självständig. I febr 1976 försökte man från Bolidens sida – via forskningschefen K.A.M. – kontrollera mängden av utsläpp från (företagsnamn, uteslutet här), eftersom utsläppen från Bolidens avlopp, varigenom även (företagsnamn, uteslutet här)s avloppsvatten passerade, visade höga värden. Bolidens personal avvisades emellertid av K.G.S. från att göra kontrollåtgärder. K.G.S. menade att det var han som skulle sköta (företagsnamn, uteslutet här) och att detta inte var Bolidens sak. – Den 1 juni 1973 ansökte (företagsnamn, uteslutet här) hos naturvårdsverket om tillstånd till att anlägga en fabrik för framställning av aluminiumfluorid i Helsingborgs kommun. Fabriksområdet var beläget i södra delen av Boliden AB:s industriområde (Reymersholmsverken). Som råvaror vid tillverkningen angavs fluorkiselsyra (cirka 20-procentig) och aluminiumhydrat. Den planerade fabriken avsågs utbyggas för en kapacitet av 15 000 ton aluminiumfluorid per år. Avloppsvatten – innehållande fluor och aluminium – avsågs ledas ut genom Bolidens avloppsledning, som mynnar 260 m utanför strandlinjen. När ansökan gjordes, ställde sig LSt:n i Malmöhus län tveksam till den av (företagsnamn, uteslutet här) tillämpade metoden att räkna ut belastningsökningen i Öresund genom att vid utsläppspunkten relatera den till hela nettoflödesmängden genom sundet. Med hänsyn till kravet att bästa teknik skulle användas vid avloppsvattnets behandling borde – enligt LSt:n – sökanden ha redovisat bl a de utfällningsmetoder, som kunde ifrågakomma, med sikte på att resthalterna i utgående avloppsvatten skulle nedbringas till ett minimum. Under förutsättning att den föreslagna behandlingsmetoden gav den lägsta resthalten av föroreningar ville LSt:n emellertid ej motsätta sig att utsläpp skedde i den befintliga utloppstuben. Som villkor för medgivandet borde gälla bl a att i ansökan angivna utsläppsmängder vatten och luft ej finge överskridas; beträffande processavloppsvattnet förutsattes därvid att den föreslagna behandlingen gav den lägsta resthalten av föroreningar samt att kontrollprogram för uppföljning av verksamheten från miljöskyddssynpunkt skulle upprättas i samråd med LSt:n. Planverket uttalade bl a följande: Som framkommit bl a i samband med behandlingen av ansökan enligt miljöskyddslagen av ett företag, Rexolin Chemicals AB, i kv Ven söder om den här aktuella lokaliseringen, föreligger f n betydande olägenheter för boende i stadsdelen Planteringen, orsakade av immissioner från industri inom området. Även olägenheter för friluftslivet vid Råå vallar har påtalats. Planverket har i samband med behandlingen av Rexolins ansökan bedömt den pågående koncentrationen av miljöförstörande industri till detta område som otillfredsställande och påtalat önskvärdheten av att denna del av Helsingborg blir föremål för ett samlat översiktligt planövervägande. Den aktuella ansökan avser en industri, vars produktion grundar sig på biprodukter från industri i området och som får en lokalisering i direkt anslutning till denna industri. Enligt planverkets mening finns därför inte anledning att från detaljplanesynpunkt motsätta sig att tillstånd meddelas. På grund av de översiktliga förhållandena måste dock en förutsättning för tillstånd vara att anläggningen inte medför några som helst miljöförsämringar i angränsande bostadsområden. Helsingborgs miljövårdsgrupp anförde bl a följande: Ansökan kan inte bedömas isolerad utan måste behandlas mot bakgrund av den totala situationen inom området. Inom området finns stora industrianläggningar som Boliden och Rexolin Chemicals och ett stort antal mindre och medelstora industrianläggningar som Leo, Bostik och Pellerin. I närheten finns stora bostadsområden, idrottsanläggning och ett flertal skolor m m. Cirka 200 m från den planerade fabriken ligger den närmaste delen av en synnerligen populär badstrand. Något längre bort ligger en stor campingplats och ett friluftsbad med simundervisning sommartid. – I sin prövning av (företagsnamn, uteslutet här)s ansökan anförde naturvårdsverket bl a följande: Större delen av (företagsnamn, uteslutet här)fabrikens råvaror kommer från Bolidens anläggningar i Helsingborg. Bolaget har ett samarbetsavtal med Boliden om utnyttjande av vissa av Bolidens lokala resurser. En väsentlig del i bolagets ändamålsbestämning skulle med andra ord bli förfelad om fabriken inte lokaliseras i anslutning till Bolidens industriområde. Under angiven förutsättning blir lokaliseringsfrågan begränsad till industriområdet. Naturvårdsverket finner inte anledning att motsätta sig utsläpp av avloppsvatten på av bolaget angivet sätt, därvid dygnsutsläppen högst bör motsvara 40 ton fluor per år, 40 ton aluminiumoxid per år och 1 kg kvicksilver per år. I beslut, som är dagtecknat d 2 okt 1973 fastställer naturvårdsverket bl a följande villkor: Anläggningen skall uppföras och drivas i huvudsaklig överensstämmelse med vad bolaget anfört i ansökan och i övrigt åtagit sig. Dygnsutsläppet av avloppsvatten får därvid högst motsvara 40 ton fluor per år, 40 ton aluminiumoxid per år och 1 kg kvicksilver per år. Möjligheterna till effektiv driftkontroll skall beaktas av bolaget redan i samband med uppförandet av fabriken samt preliminärt kontrollprogram för anläggningen utarbetas och inges till LSt:n för godkännande innan anläggningen tas i drift. Slutligt kontrollprogram utarbetas därefter i den ordning LSt:n bestämmer. Härvid skall även beaktas att kylvatten kontrolleras i erforderlig utsträckning. – I skrivelse d 1 nov 1977 till LSt:n meddelade Boliden AB – som d 1 juli 1977 övertagit driftsansvaret för (företagsnamn, uteslutet här) – att Boliden fått full insyn i bl a (företagsnamn, uteslutet här)s utsläppsförhållanden och att därvid konstaterats att det skedde utsläpp till vatten, vilka i vissa avseenden väsentligt överskred vad som förutsatts i det dispensbeslut, som gällde för anläggningen. (företagsnamn, uteslutet här)s utsläpp under år 1976 hade således uppgått till 507 ton fluor (mot 40 ton enligt dispens) och 130 ton aluminium (mot 21 ton enligt dispens) och under 39 veckor år 1977 till 137 ton fluor (mot proportionsvis 32 ton enligt dispens) och 40 ton aluminium (mot 16 ton för samma tid enligt dispens). Boliden Kemis utsläpp angavs till 3 765 ton fluor under år 1976 och till 1 423 ton fluor under 39 veckor år 1977. I samma skrivelse framhölls att från Bolidens sida tidigare varit utomordentligt svårt att få ett grepp om utsläppen från (företagsnamn, uteslutet här) genom att slam från dikalciumfosfatfabriken utsläppts genom samma ledning; på grund av att detta slam nu tagits om hand i den nyligen igångkörda och intrimmade slamstationen hade förutsättningar skapats för en bättre kontroll av utsläppet från (företagsnamn, uteslutet här). Vidare framhölls att trots de förhöjda fluorutsläppen från (företagsnamn, uteslutet här) dessa med god marginal rymdes inom de totala utsläppsmängder, som för framtiden redovisats i Bolidens koncessionsansökan (3 650 ton fluor per år); oberoende härav kom Boliden att omgående utreda förutsättningarna att minska utsläppen från (företagsnamn, uteslutet här). I skrivelse d 11 nov 1977 till naturvårdsverket påtalade naturvårdsenheten vid LSt:n, att kraftiga överskridanden skett av givna dispensvillkor för (företagsnamn, uteslutet här) samt angav orsaken till överskridandena vara att kraftigt förorenat vatten avletts till Bolidens avlopp A utan föregående neutralisering och slamavskiljning samt att genom en ej tidigare redovisad förbiledning nu framkomna omständigheter varit möjliga. I skrivelsen anmärktes att (företagsnamn, uteslutet här) i enlighet med given dispens inkommit till LSt:n med förslag till kontrollprogram; på grund av överbelastning hade LSt:n emellertid ej hunnit fastställa kontrollprogrammet, ännu mindre kunnat utöva någon tillsyn av anläggningen. I skrivelse d 26 jan 1978 från naturvårdsverket till LSt:n framhölls att i detta fall gällande villkor kraftigt överskridits under lång tid, varför naturvårdsverket bedömde det som uppenbart att brott mot miljöskyddslagen förelåg. Naturvårdsverket föreslog därför att ärendet av LSt:n överlämnades till åklagare för utredning. Genom beslut d 31 aug 1978 har LSt:n överlämnat ärendet till länsåklagarmyndigheten för åtal.

Till komplettering av åklagarens sakframställning har K.G.S:s försvarare anfört: Moderbolaget Boliden producerar fosforsyra, som användes vid framställning av konstgödning och foder till djur. Vid framställningen av fosforsyra uppkommer en biprodukt – fluorkiselsyra – som ej är nyttig utan måste destrueras på något sätt. Inom Boliden övervägdes då om man inte skulle kunna använda fluorkiselsyran på något sätt. Man kom då fram till att därav skulle kunna framställas aluminiumfluorid och det blev därför detta ämne, som fabriken (företagsnamn, uteslutet här) kom att framställa. Aluminiumfluorid används som en tillsats vid framställning av vissa metaller. Genom att starta tillverkningen av aluminiumfluor fick Boliden användning för en miljöbesvärlig produkt. I samband med (företagsnamn, uteslutet här)s ansökan om tillstånd till anläggandet av ifrågavarande fabrik anförde hälsovårdsnämnden bl a följande: "Det är väl känt att omhändertagandet av den fluorkiselsyra, som uppkommer som restprodukt vid Bolidens fosforsyrafabrik i Helsingborg, vållat bolaget problem av bl a omgivningshygienisk art, exempelvis vid omhändertagandet genom deponering. Det är därför med tillfredsställelse man noterar att bolaget nu kan få användning för restprodukten."

Försvararen har vidare anfört: K.G.S. var verkställande direktör i (företagsnamn, uteslutet här) fram till d 1 april 1977. Han har i och för sig det straffrättsliga företagaransvaret i egenskap av verkställande direktör. Detta ansvar är emellertid uttunnat, eftersom problemet med överutsläpp av fluor varit känt inom (företagsnamn, uteslutet här)s styrelse och inom de tekniska avdelningarna i Boliden och eftersom de rent tekniska möjligheterna att överblicka och begränsa överutsläppen låg hos andra beslutsfattare än K.G.S.. Uppgiften i LSt:ns skrivelse d 10 nov 1977 till naturvårdsverket "att kraftigt förorenat vatten avletts till Bolidens avlopp A utan föregående neutralisering och slamavskiljning" bestrides. Vidare bestrides uppgiften i samma skrivelse att det funnits "en ej tidigare redovisad förbiledning". Både neutralisering och slamavskiljning har förekommit. Rätta förhållandet är i stället att processen har fungerat mindre väl. K.G.S. vitsordar att utsläpp av fluor och aluminiumoxid ägt rum med mängder, som överstigit vad naturvårdsverket föreskrivit. Mätningarna, som ligger till grund för de angivna mängderna, är emellertid osäkra, eftersom man inte haft några tillförlitliga mätinstrument. Rent teoretiska beräkningar har således gjorts. Tillvägagångssättet har varit att man beräknat skillnaden mellan mängden fluor i råvaran och den färdiga produkten. K.G.S. menar därför att de i stämningsansökan angivna siffrorna inte är exakta. Felmarginalen är plus minus 20 à 25 procent. Det vitsordas emellertid i och för sig att utsläppet överskridit det tillåtna under den tid som åtalet avser. – Naturvårdsverkets tillstånd med däri angivna villkor tillkom efter ansökan från (företagsnamn, uteslutet här). Sökanden hade då icke någon erfarenhet av framställningsprocessen för aluminiumfluorid. Denna hade aldrig tidigare någonstans i världen tillämpats i så stor skala som den (företagsnamn, uteslutet här) använde i sin anläggning. Inte heller hade tidigare apparatur för rening av flytande restprodukter från aluminiumfluoridtillverkning kunnat prövas i industriell skala. Från (företagsnamn, uteslutet här) sida beräknades utsläppet alltså efter rent teoretiska utgångspunkter; det var (företagsnamn, uteslutet här)s eget förslag att tillståndet skulle omfatta utsläpp av 40 ton fluor och 40 ton aluminiumoxid. Detta godtogs utan särskilda överväganden från den tillståndsgivande myndigheten. I praktiken är det emellertid omöjligt att driva en fabrik, varom här är fråga, och komma ned till dessa värden, eftersom det i en fabrik förekommer driftstörningar och komplikationer av olika slag. – I 45 § miljöskyddslagen, vilket lagrum åklagaren åberopar till stöd för sin talan, stadgas straffpåföljd för den som åsidosätter föreskrift som – i detta fall – naturvårdsverket meddelat, så att allmän eller enskild rätt kan kränkas. Innebörden av detta lagstadgande är att det för straffbarhet inte är tillfyllest att en föreskrift åsidosättes utan att något mera krävs; allmän eller enskild rätt måste på något sätt riskera att kränkas. Åklagaren måste visa att sådan risk förelegat. K.G.S. gör gällande att det utsläpp av cirka 500 ton fluor – som med hänsyn till preskriptionstiden kanske rör sig om cirka 200 ton fluor under senhösten 1976 och kanske ett 70-tal ton under de tre första månaderna under 1977 – är totalt ofarligt. Utsläppen har skett i Öresund. De skall sättas i relation till andra utsläpp, som naturvårdsverket tillåter i Öresund – nämligen 7 100 ton om året från Boliden och 1 900 ton från Supra AB i Landskrona. K.G.S. gör således gällande att mängden av (företagsnamn, uteslutet här)s utsläpp av fluor är ofarlig och negligerbar. Det finns mycket mer fluor i det naturliga saltvattnet och från andra utsläpp, än vad (företagsnamn, uteslutet här) har släppt ut. Vad gäller aluminiumoxiden är den helt olöslig i vatten och påverkar överhuvudtaget ej fauna eller flora i vatten. – (företagsnamn, uteslutet här) har icke någon egen avloppsledning utan (företagsnamn, uteslutet här) fick använda Bolidens avloppsledning. Boliden hade så höga tillstånd för utsläpp av fluor, att det tillståndet täckte även (företagsnamn, uteslutet här)s utsläpp. Den omständigheten att (företagsnamn, uteslutet här)s överutsläpp rymdes inom den tillåtna mängd utsläpp, som Boliden inte utnyttjade, var anledningen till att man från (företagsnamn, uteslutet här)s sida icke begärde nytt tillstånd av naturvårdsverket om ökat utsläpp.

Hörd över åtalet har K.G.S. uppgivit i huvudsak följande: Före sitt engagemang i (företagsnamn, uteslutet här) hade han sedan 1961 varit överingenjör i Boliden. I samband med att (företagsnamn, uteslutet här) skulle startas blev han ombedd att bli verkställande direktör i det nya företaget. (företagsnamn, uteslutet här)s styrelse bestod av sex personer, tre representanter från vardera Alusuisse och Boliden AB. Själv var K.G.S. icke styrelseledamot. Styrelsen träffades tre à fyra gånger om året. Styrelsen hade tillsatt en s k projektkommitté, som hade att övervaka den tekniska uppbyggnaden av (företagsnamn, uteslutet här)fabriken och därutöver att följa igångkörningen av fabriken. I kommittén satt två representanter för vartdera ägarföretaget. Kommittén sammanträdde i stort sett varannan månad och fick då detaljerade rapporter om alla problem, som uppstått inom (företagsnamn, uteslutet här). Den hade också att godkänna investeringar, som sedan beviljades av styrelsen. Inkörningstiden för (företagsnamn, uteslutet här)fabriken var lång och var icke avslutad när K.G.S. i april 1977 avgick såsom verkställande direktör. Från (företagsnamn, uteslutet här) fabrikens sida gjordes beräkningar om utsläppsmängden av fluor veckovis. Beräkningarna var emellertid ofullständiga. Driften vid fabriken var så instabil att det inte gick att erhålla några ordentliga mätvärden. Det gjordes därför en materialbalans i fråga om fluor, dvs man räknade ut hur mycket fluor, som gick in med råvaran och hur mycket som gick ut på olika håll. Det uppstod då en restmängd, som angavs som fluor i avloppsvatten. Metoden var mycket osäker men ansågs nödvändig för att bedöma effekten av de förbättringsåtgärder, som undan för undan sattes in. Mätningsresultaten tillställdes Bolidens förskningslaboratorium, som i början av 1977 gjorde sammanställningar av rapporterna. Åklagarens påstående att K.G.S. skulle ha nekat Bolidens personal att företaga provtagning i fråga om mängden utsläpp av fluor är icke en korrekt beskrivning av vad som förekommit. Det förhöll sig i stället så att Bolidens forskningsavdelning har en teknisk grupp, som kontrollerar på olika håll inom fabriken vad som händer i fråga om utsläpp. Denna grupp kom även och tog prov hos (företagsnamn, uteslutet här) fabriken. K.G.S. påpekade att de fick gärna komma till fabriken och taga prover men att provtagningarna skulle ske i samarbete med (företagsnamn, uteslutet här). Chefen för Provtagningsavdelningen var forskningschefen K.A.M., som även var ordförande i projektkommittén. (företagsnamn, uteslutet här) hade rätt att utnyttja de tjänster, som fanns i funktion inom Bolidens industriområde. Detta inkluderade också tjänster från forskningsavdelningen. K.G.S. visste att Boliden hade omfattande tillstånd till utsläpp av bl a fluor. Några exakta siffror hade K.G.S. inte men han räknade med att siffran låg kring 5 000 ton per år och alltså var cirka tio gånger större än (företagsnamn, uteslutet här)s utsläpp av fluor. Han visste att den sålunda tillåtna utsläppsmängden icke till fullo utnyttjades av Boliden. (företagsnamn, uteslutet här) rapporterade sitt överutsläpp till Boliden. Därest Boliden funnit att det sammanlagda utsläppet av fluor varit för stort menar K.G.S., att det hade ankommit på Boliden att initiera (företagsnamn, uteslutet här) att taga kontakt med naturvårdande myndigheter. De för (företagsnamn, uteslutet här) gällande spärrvärdena 40 ton fluor och 40 ton aluminiumoxid hade beräknats av kemister vid Boliden. De visade sig vara orealistiska för den tid, varunder företaget hade inkörningsproblem. I början fungerade inte vissa delar av fabriken. Avskiljningsanordningarna, där slam skulle skiljas från klar vätska, fungerade inte som de skulle. De fick kompletteras. Transportanordningarna för det slam som erhölls, fungerade inte, varför apparatur måste omflyttas. Sammanlagt fick en milj kr investeras för att avhjälpa brister i apparaturen. Investeringarna och orsakerna till dessa rapporterades till projektkommittén, som rapporterade vidare till (företagsnamn, uteslutet här)s styrelse. I och med att (företagsnamn, uteslutet här) rapporterade utsläppen till Boliden ansåg K.G.S. att Boliden hade överblick över totalutsläppen i det gemensamma avloppet. Eftersom Boliden inte hördes av i frågan och då K.G.S. ansåg att (företagsnamn, uteslutet här)s utsläpp av fluor väl täcktes av Bolidens samlade tillstånd för utsläpp, tog han inte kontakt med LSt:n angående överutsläppen. Under år 1976 diskuterades införandet av en automatisk mätstation. Sådan uppfördes också och togs i bruk vid årsskiftet 1976/1977.

Åklagaren har såsom skriftlig bevisning åberopat ett av statens naturvårdsverk d 21 juli 1978 avgivet yttrande, varur citeras följande: Beträffande fluors skadlighet är det framförallt utsläppen till luft, som har blivit uppmärksammade genom att växtskador kan uppstå redan vid mycket låga koncentrationer (symptom hos känsliga arter vid koncentration på c:a 0,1 mikrogram/m3). När det gäller effekter av utsläpp till vatten är uppgifter i litteraturen mera sparsamma. Det bör först konstateras att den naturliga fluorhalten i sötvatten är 0,1-0,2 mg/l och giftverkan kan uppstå vid högre halter än c:a 0,5 mg/l. I havsvatten är den naturliga halten ungefär 1,4 mg/l. Påverkan på tillväxthastigheten är verifierad vid halter på 5-6 mg/l. Eftersom fluor ackumuleras i skinn och skelett hos fiskar även vid naturliga nivåer och denna ackumulation påskyndas av högre halter i vattnet kan man troligen ej fastställa en undre gräns, vid vilken påverkan helt kan uteslutas. I sammanhanget bör framhållas att för marin miljö saknas data angående den förstärkning av effekterna, som kan erhållas vid samverkan mellan fluor och andra skadliga ämnen. Vidare saknas uppgifter om huruvida toxiska organiska fluorföreningar kan bildas hos marina växter och djur på samma sätt, som hos vissa landlevande organismer. Bedömningen av långsiktiga effekter av fluorutsläpp i ett havsområde är därför osäker. – Med hänsyn till att risken för påverkan inte kan uteslutas även vid låga koncentrationer av fluor har strävan hos statens naturvårdsverk varit att på sikt söka minimera fluoremissionerna till vatten. Vid nyanläggningar har därför kraven ställts höga även om man samtidigt har betydande utsläpp från närliggande befintliga verksamheter. – Med hänsyn till att utsläppen från (företagsnamn, uteslutet här) skett i en avloppsledning från Boliden och det senare företaget dessutom emitterat betydligt större kvantiteter kan givetvis inte de skadliga effekterna från just den fluor, som härrör från (företagsnamn, uteslutet här) påvisas. Överskridandet av det gällande villkoret för (företagsnamn, uteslutet här) måste emellertid också ses i relation till att det utgör ett avbrott i den nedåtgående trend för fluorutsläppen, som pågår genom reduktionerna av Bolidens utsläpp. Det bör också betonas att det inte enbart är utsläppen av fluor, som ökat genom överskridandet. Även utsläppen av andra föroreningar exempelvis metaller har ökat i motsvarande grad. För de flesta metaller har visserligen inga gränsvärden fastställts men ett villkor gällande exempelvis utsläppet av fluor innebär i praktiken ett funktionsvillkor, som avser att reglera utsläppen även av andra substanser. Varje icke obetydligt utsläpp av avloppsvatten är eller kan vara till olägenhet från vattenvårdssynpunkt och innebär därmed, när utsläppet sker i strid mot villkor eller föreskrift i beslut enligt miljöskyddslagen, åtminstone en risk för kränkning av vattenvårdsintresset. Detta intresse, som syftar till att vattenförorening skall motverkas och att förorenade vattenområden så långt som möjligt skall återställas, får anses utgöra en allmän rätt. Härtill kommer att utsläpp av avloppsvatten ofta kan medföra störningar i olika hänseenden för enskilda intressen (fiske, bad osv). Varje icke obetydligt utsläpp av avloppsvatten i strid mot villkor eller föreskrift i beslut enligt miljöskyddslagen innebär regelmässigt åtminstone en risk för kränkning även av enskild rätt. Mot bakgrund av vad ovan anförts anser naturvårdsverket att de påtalade överutsläppen kränkt eller medfört risk för kränkning av åtminstone allmän rätt. – I förevarande fall har (företagsnamn, uteslutet här)s överutsläpp faktiskt lett till ökad förorening av recipienten (Öresund). Under dessa omständigheter är det för frågan om överutsläppen kunnat medföra kränkning av allmän eller enskild rätt betydelselöst vad som gäller enligt tillstånden för verksamheten vid Boliden. Varje företag som är prövningspliktigt enligt miljöskyddslagen prövas nämligen för sig med hänsyn till de omständigheter, som föreligger i det särskilda fallet. Villkor och föreskrifter fastställs därvid i syfte att begränsa det särskilda företagets negativa inverkan på bl a vattenvårdsintresset och överträdelse av sådana villkor och föreskrifter kan därför skada vattenvårdsintresset.

På försvararens begäran har ingenjören M.A. och forskningschefen K.A.M. hörts som vittnen, den förre angående arten och omfattningen av de åtgärder, som vid togs under 1976 inom (företagsnamn, uteslutet här) för att nedbringa utsläppet till tillåtna värden, och den senare huruvida den av (företagsnamn, uteslutet här) utsläppta mängden fluor medfört olägenhet eller skada i Öresund.

Av M.A:s uppgifter framgår följande: Han har varit anställd inom (företagsnamn, uteslutet här) sedan företagets tillkomst. Den reningsprocedur, som till en början fanns hos (företagsnamn, uteslutet här), var icke tillfredsställande. Borttransporteringen av slam från centrifugerna fungerade inte. Det uppstod störningar i driften på grund av haverier med centrifugerna. Fabriken var upplagd för en produktion av 15 ton fluor per år. På grund av alla störningar och driftsavbrott producerades emellertid inte mer än hälften av vad som planerats. Under år 1976 flyttades centrifugerna för att uppnå en bättre reningseffekt. Kostnaden för denna förflyttning uppgick till cirka 400 000 kr. Under hösten 1976 beställdes en tredje slamcentrifug för att ständigt ha två stycken till hands vid de tillfällen en av dem blev funktionsoduglig. Denna tredje centrifug levererades under år 1977. Kostnaden för den uppgick till cirka 100 000 kr. Sammanlagt investerades cirka en milj kr för att effektivisera reningsproceduren. Effekterna av åtgärderna kom så småningom. Nöjaktiga värden uppnåddes emellertid inte förrän under mitten av år 1977. Någon s k förbiledning har inte byggts på (företagsnamn, uteslutet här) i samband med att fabrikationen startades. Vid enormt stora störningar räckte inte neutraliseringsenheten till för omhändertagande av avloppsvattnet och vid sådana tillfällen trädde en sedan tidigare befintlig överloppsledning i funktion. Den skulle tjänstgöra som en "katastrofledning" men den kom säkert till användning ett flertal gånger per månad. De provtagningar, som gjordes i fråga om avloppsvattnet, skedde på Bolidens område, varför även avloppsvattnet från förbiledningen omfattades av provtagningen.

M har uppgivit bl a följande: Han har avlagt examen såsom civilingenjör och teknisk licentiat vid Tekniska Högskolan i Stockholm. Han har därefter studerat kemi-teknik och därtill anknutna ämnen i Amerika. Sedan han under år 1956 doktorerat i samma ämne har han varit anställd i Bolidengruppen. Sedan 1964 har han varit anställd vid Boliden såsom forskningschef. – Om man ställer (företagsnamn, uteslutet här)s utsläppta mängd av fluor i relation till den totalt transporterade mängden fluor i Öresund blir resultatet att det är en försvinnande del i jämförelse med den fluor, som finns i vattnet. Den förändring, som kan göras på Öresunds vatten totalt, är mycket mindre än de förändringar, som naturligt förekommer i det kraftigt strömmande vattendraget. (företagsnamn, uteslutet här)s utsläpp måste ställas i relation till halten fluor i Öresund. Medelhalten fluor i Öresund uppgår till 1,3 mg per liter. Om det totala utsläppet av fluor från (företagsnamn, uteslutet här) under 1976 tänkes inblandat i nettoströmmen genom Öresund, ger detta ett koncentrationstillskott på 0,005 mg fluor per liter. Medelhalten i Öresund skulle härigenom höjas till 1,305 mg fluor per liter. Det förhöjda värdet är så lågt, att det helt drunknar i den naturliga variationen i Öresundsvattnet. – I dricksvatten finns en halt på cirka 1 mg fluor per liter. I saltvatten är halten fluor från början 1,3-1,4 mg per liter. Generellt torde kunna sägas att om koncentrationen av fluor i havsvattnet ökas till 5 mg fluor per liter är den ekologiska effekten av fluor minimal. – Under år 1976 (intill nov) – innan slamstationen utbyggts – hade Boliden rätt till ett sammanlagt utsläpp av 7 100 ton fluor. 1 juni 1976 hölls ett sammanträde mellan Boliden och (företagsnamn, uteslutet här), där överenskommelse nåddes om upprättande av en kontrollstation för mätning av (företagsnamn, uteslutet här)s utsläpp. Denna station kom dock ej i bruk förrän i okt 1977. M kan icke uttala sig om tillförlitligheten av de veckorapporter, som under år 1976 och början av 1977 upprättades av (företagsnamn, uteslutet här)s personal; de grundade sig på stickprovsundersökningar. Man kunde inte lita på dem. Det var därför angeläget att få en tillförlitlig mätning. När rapporterna från (företagsnamn, uteslutet här) sammanställts, anmodade M – i febr eller mars 1977 – K.G.S. i telefon att göra anmälan till LSt:n om att värdena för de tillåtna utsläppen av fluor hade överskridits.

Genom förhör med Bolidensjurist A.A. och av vad som framgår av handlingar, som denne ingivit, har framkommit följande angående Bolidens tillstånd till utsläpp av fluor i Öresund: Genom dom d 21 sept 1970 har Söderbygdens vattendomstol lämnat Boliden tillstånd till utsläpp av 3 600 ton fluor per år under en tid av sju år, räknat från det att den nya fosforsyraproduktionen för högst cirka 100 000 ton fosforsyra påbörjats. Upplyst är att sagda produktion igångsattes d 31 mars 1973. Vattendomstolens tillstånd i nu refererat avseende gäller därför to m d 31 mars 1980. Genom delbeslut d 27 nov 1975 av koncessionsnämnden för miljöskydd har Boliden för en tid av ett år, räknat från beslutets dag, berättigats till utsläpp i Öresund av 3 500 ton fluor. Tillsammantagna innebär tillstånden att Boliden under tiden d 27 nov 1975-d 27 nov 1976 hade rätt att göra utsläpp med sammanlagt 7 100 ton fluor. För tiden efter d 27 nov 1976 gäller endast Söderbygdens vattendomstols tillstånd, innebärande rätt till utsläpp av 3 600 ton fluor per år.

Rättens bedömning. Enligt stämningsansökan avses med åtalet åtgärder, som ägt rum två år före delgivning av stämningen (K.G.S. delgavs åtalet d 8 aug 1978) och åklagaren gör gällande att ungefär hälften av under år 1976 utsläppt fluor och aluminium belöper sig på denna tid. Det rör sig således om cirka 250 ton fluor och 65 ton aluminium, som åklagaren gör gällande att det under nämnda tidsperiod har utsläppts från (företagsnamn, uteslutet här). Under samma period hade (företagsnamn, uteslutet här) proportionsvis rätt att göra utsläpp med cirka 20 ton fluor och cirka 10 ton aluminium. (företagsnamn, uteslutet här)s utsläpp under 1977 – som berörs av åtalet – avser 72,6 ton fluor t o m mars månad och 19,5 ton aluminium t o m febr månad.

Utredningen i målet utvisar att Boliden under tiden d 27 nov 1975-d 27 nov 1976 hade tillstånd till ett sammanlagt utsläpp av 7 100 ton fluor. Bolidens faktiska utsläpp under 1976 var 3 765 ton fluor. Det överutsläpp, som härrörde från (företagsnamn, uteslutet här), inrymdes således med god marginal i det för Boliden totalt tillåtna utsläppet. Från d 27 nov 1976 nedgick Bolidens tillåtna utsläpp av fluor till 3 600 ton per år. Enligt uppgift från Boliden uppgick deras faktiska utsläpp under 39 veckor av 1977 till 1 423 ton fluor medan företaget för samma tid – proportionsvis – hade rätt till ett utsläpp av 2 730 ton fluor. Även för tiden efter d 27 nov 1976 och för den del av år 1977, som avses med åtalet, inrymmes således (företagsnamn, uteslutet här)s överutsläpp i den av Boliden icke utnyttjade tilldelningen.

Åklagaren i målet har framhållit att Boliden och (företagsnamn, uteslutet här) är två skilda rättssubjekt och att de därför icke har rätt att sinsemellan kvitta med ett delvis outnyttjat tillstånd, å ena sidan, och ett överutsläpp, å andra sidan. Synpunkten är generellt riktig. I här föreliggande rättsförhållande mellan Boliden och (företagsnamn, uteslutet här) måste emellertid följande omständigheter beaktas: (företagsnamn, uteslutet här)s verksamhet avsåg att omhändertaga ämnet fluorkiselsyra, som uppkommer som en restprodukt vid Bolidens fosforsyrafabrik i Helsingborg, vilken restprodukt vållat problem av miljöhygienisk art. (företagsnamn, uteslutet här) ägdes till hälften av Boliden. (företagsnamn, uteslutet här) hade rätt till anslutning till Bolidens vatten-, avlopps- och elnät. Enligt avtal utsläpptes (företagsnamn, uteslutet här)s processavlopp via Bolidens avloppsnät till Öresund. (företagsnamn, uteslutet här) fabrikens verksamhet startades i början av år 1975 men igångkörningen och intrimningen synes icke vara avslutade förrän i mitten av år 1977. Av personal från (företagsnamn, uteslutet här) veckovis gjorda mätningar av mängden fluor i avloppsvattnet från (företagsnamn, uteslutet här) redovisades till Bolidens forskningslaboratorium. Rapporterna till laboratoriet indicerade att (företagsnamn, uteslutet här) överskred för företaget tillåten mängd utsläpp av fluor. Såvitt utredningen visar skedde ingen påstötning från Boliden om (företagsnamn, uteslutet här)s överutsläpp förrän dess forskningschef K.A.M. i telefonsamtal i febr eller mars 1977 påtalade förhållandet för K.G.S. och rådde denne att taga kontakt med LSt:ns naturvårdsenhet.

Mot bakgrund av det sagda och särskilt med hänsyn till (företagsnamn, uteslutet här)s nära samband med Boliden och till den insyn som detta företag hade i (företagsnamn, uteslutet här)s verksamhet (inkluderande (företagsnamn, uteslutet här)s utsläpp av bl a fluor) kan K.G.S:s invändning att han ansåg de i och för sig höga utsläppen från (företagsnamn, uteslutet här) kunna accepteras, eftersom de inrymdes i den för Boliden tillåtna mängden av utsläpp, icke lämnas utan avseende; därtill kommer att överutsläppen var betingade av brister i befintlig reningsapparatur och att åtgärder vidtogs undan för undan för att avhjälpa bristerna. Mängden utsläpp av fluor från (företagsnamn, uteslutet här) har också numera ned bragts till tillåten kvantitet. Nu redogjorda bedömningar medför – enligt TR:ns mening – att (företagsnamn, uteslutet här)s överskridande av föreskrivna villkor för utsläpp av fluor – för vilket överskridande K.G.S. i sin egenskap av verkställande direktör i (företagsnamn, uteslutet här) har straffrättsligt företagaransvar – framstår såsom ursäktligt och icke kan läggas K.G.S. till last vare sig såsom ett uppsåtligt eller oaktsamt brott.

Såsom ytterligare förutsättning för straffbarhet enligt den av åklagaren åberopade lagbestämmelsen anges att åsidosättandet av föreskrift eller villkor skett, så att allmän eller enskild rätt kan kränkas. I förarbetena till lagen har departementschefen framhållit, att det inte behöver visas att allmän eller enskild rätt verkligen skadas i det särskilda fallet utan redan risken för olägenhet skall beaktas.

Eftersom – enligt vad ovan konstaterats – (företagsnamn, uteslutet här)s överutsläpp av fluor under de tidsperioder som avses med åtalet, var ringa i förhållande till det totala utsläppet av fluor i Öresund och väl inrymdes i den för Boliden tillåtna, outnyttjade mängden utsläpp av fluor, kan icke anses att risk förelegat for att allmän eller enskild rätt kunnat kränkas av överutsläppen; i vart fall är ej visat att K.G.S. insett eller bort inse att sådan risk kunnat föreligga. I målet är ej heller visat att överutsläppet av aluminium kunnat medföra risk för att allmän eller enskild rätt kunnat kränkas.

Vid angivna förhållanden skall K.G.S. frikännas.

Domslut. Åtalet ogillas.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till åtalet.

K.G.S. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Nelander och Cronsioe, referent, samt adj led f d lagmannen Hasslow) anförde i dom d 25 mars 1980:

Domskäl. K.G.S. har hävdat att åklagarens beräkningar av utsläppen under den med åtalet avsedda tiden inte är exakta utan behäftade med en felmarginal på +20-25 procent. Detta K.G.S:s påstående får godtagas. De av åklagaren angivna kvantiteterna bör därför reduceras med 25 procent. I följd härav får anses utrett att överutsläppen omfattat, i fråga om fluor i vart fall 215 ton och i fråga om aluminium i vart fall 50 ton.

Vad angår överutsläppet av aluminium ger utredningen ej vid handen annat än att aluminium som sådant är ofarligt i marin miljö. Med hänsyn härtill och då det ej visats att överutsläppet i annat hänseende inneburit risk för kränkning av allmän eller enskild rätt, kan åsidosättandet av föreskrifterna om aluminium inte föranleda ansvar.

I fråga om överutsläppet av fluor har K.G.S. i första hand hävdat att ett åsidosättande av föreskrifterna överhuvudtaget inte förelegat, eftersom det överutsläpp som förekommit rymts inom Bolidens tillstånd; i vart fall hade K.G.S. fog för sin uppfattning att han inte brutit mot föreskrifterna. Om denna ståndpunkt inte skulle godtagas, har K.G.S. gjort gällande att han likväl är fri från ansvar, eftersom överutsläppet inte kunnat kränka allmän eller enskild rätt; under alla förhållanden hade K.G.S. inte insett eller bort inse att risk för sådan kränkning förelegat.

Det förhållandet att överutsläppet rymts inom Bolidens tillstånd har – även med beaktande av de särskilda förhållanden som förelegat mellan Boliden och (företagsnamn, uteslutet här) – inte kunnat medföra att (företagsnamn, uteslutet här) ägt rätt att åsidosätta gällande föreskrifter. Inte minst med hänsyn till vad i föreliggande förslag till kontrollprogram för (företagsnamn, uteslutet här) upptagits rörande anmälningsskyldighet i fråga om driftstörningar, som kunde bedömas leda till väsentligt eller långvarigt överskridande av tillåtna utsläpp, har K.G.S. i vart fall bort inse att han inte ägt utnyttja Bolidens tillstånd. Han har följaktligen åtminstone av oaktsamhet åsidosatt föreskrifterna rörande utsläpp av fluor.

Vad härefter angår frågan om allmän eller enskild rätt kunnat kränkas genom överutsläppet, har K.G.S. gjort gällande att redan den omständigheten att överutsläppet rymts inom Bolidens tillstånd föranleder att det överhuvudtaget inte kan bli fråga om någon kränkning av allmän eller enskild rätt. Gentemot den av K.G.S. sålunda hävdade ståndpunkten har åklagaren åberopat att naturvårdsverket i yttrande d 28 maj 1979 uttalat, att avsikten med prövningsordningen enligt miljöskyddslagstiftningen är att varje nytillkommande, miljöförstörande företag skall prövas för sig mot bakgrund av vad som vid tidpunkten i fråga är känt om de miljöfarliga utsläppens effekter och vad som i fråga om rening rimligen kan krävas från teknisk-ekonomiska synpunkter. I yttrandet har vidare framhållits, att det härvidlag mycket väl kan uppställas föreskrifter som bättre tillgodoser miljövårdsintressena än föreskrifter som gäller för andra företag, som redan påverkar den aktuella miljön. Byrådirektören Sven-Thore H, vilken på åklagarens begäran hörts såsom vittne i HovR:n, har uppgivit att målsättningen för de miljövårdande myndigheterna är att minimera skadliga utsläpp och att detta beaktas när nya ansökningar om koncession behandlas. Med hänsyn till vad sålunda upptagits finner HovR:n att den av K.G.S. i förevarande avseende hävdade ståndpunkten inte kan godtagas.

K.G.S. har emellertid vidare gjort gällande att (företagsnamn, uteslutet här)s överutsläpp – även om det bedöms utan hänsynstagande till Bolidens tillstånd – är av så obetydlig omfattning att risk för kränkning av allmän eller enskild rätt inte förelegat. I detta avseende finner HovR:n att särskild vikt måste fästas vid naturvårdsverkets yttrande d 21 juli 1978 angående skadlig effekt av fluor, ävensom vid ett i HovR:n av åklagaren åberopat yttrande d 27 sept 1979, avgivet av vederbörande fiskeriintendent till koncessionsnämnden för miljöskydd i ärende rörande viss koncession för Boliden. I sistnämnda yttrande anföres: "Fluor har bl a mutagena egenskaper och ger därför upphov till genetiska skador med missbildningar som följd. Fluor påverkar direkt de enzym som ingår vid bildningen av kromosomerna. Genom sin mutagena effekt kan därför fluor ej anses ha en minsta riskkoncentration." Genom vad sålunda förekommit i målet finner HovR:n ådagalagt att (företagsnamn, uteslutet här)s överutsläpp inneburit risk för olägenhet i fråga om vattenvårdsintresset och därmed för kränkning av i vart fall allmän rätt. Vad K.G.S. åberopat därom att han varken insett eller bort inse att ifrågavarande överutsläpp kunnat innebära risk som nyss sagts, kan inte befria honom från ansvar.

På grund av det anförda skall K.G.S. i vad avser överutsläppet av fluor dömas för brott mot 45 § 1 st 3 miljöskyddslagen. Påföljden bör bestämmas till böter.

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut dömer HovR:n K.G.S. jämlikt 45 § 1 st 3 miljöskyddslagen (1969:387) för brott mot nämnda lag till 40 dagsböter å 50 kr.

Nämndemännen Hans Johnsson och Ture Petersson var skiljaktiga och fastställde TR:n dom.

K.G.S. sökte revision och yrkade att HD måtte – med upphävande av HovR:ns dom – helt ogilla åklagarens talan.

Riksåklagaren bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, Revsekr af Klintberg, hemställde i betänkande om följande dom:

Domskäl. För att någon skall fällas till ansvar enligt 45 § 1 st 3 miljöskyddslagen i dess lydelse före d 1 juli 1981 krävs att han åsidosatt villkor eller föreskrift av angivet slag, att åsidosättandet medfört risk för kränkning av allmän eller enskild rätt och att handlingen skett uppsåtligen eller av oaktsamhet.

Såvitt gäller det första rekvisitet är det utrett i målet att avloppsvattnet från (företagsnamn, uteslutet här) under den med åtalet avsedda tiden innehållit vida mer fluor än vad som föreskrivits i naturvårdsverkets villkor. Naturvårdsverkets villkor i denna del är därigenom åsidosatt. Det förhållandet att överutsläppet med god marginal rymts inom de tillstånd som under den aktuella tiden gällde för Boliden AB föranleder, på sätt HovR:n funnit, inte till någon annan bedömning.

Det andra rekvisitet, att åsidosättandet medfört risk för kränkning av allmän eller enskild rätt, utmönstrades genom den ändring av miljöskyddslagen, som trädde i kraft d 1 juli 1981 (SFS 1981:420). Enligt övergångsbestämmelserna skall äldre bestämmelser gälla i fråga om ansvar för gärning som har begåtts före ikraftträdandet. Rekvisitet skall alltså tillämpas på det nu aktuella utsläppet.

Kränkningsrekvisitet bör sättas i relation till vad som i förarbetena till miljöskyddslagen anförts om lagens tillåtlighetsregler. Enligt 5 § miljöskyddslagen skall den som utövar eller ämnar utöva miljöfarlig verksamhet vidtaga de skyddsåtgärder, tåla den begränsning av verksamheten och iakttaga de försiktighetsmått i övrigt som skäligen kan fordras för att förebygga eller avhjälpa olägenhet. Departementschefen anförde härtill vid tillkomsten av miljöskyddslagen: "Olägenheter kan förebyggas också genom att redan risken för sådana beaktas vid bedömningen av om och på vilka villkor ett företag bör få komma till stånd. Det är enligt min mening nödvändigt att lagen ger de tillämpande myndigheterna möjlighet att beakta den fara från hälsovårdssynpunkt eller andra allmänna synpunkter som kan vara förbunden med hittills okända eller otillräckligt utforskade föroreningsämnen. Jag anser det naturligt att den osäkerhet som kan råda rörande ett ämnes farlighet inte skall gå ut över allmänheten utan bör drabba den som släpper ut ämnet i luften eller vattnet. Denna grundsats är också av största praktiska betydelse. Den innebär att man inte behöver vänta med ett ingripande till dess skador har inträffat. Den innebär också att den som vill släppa ut ett otillräckligt känt ämne som man har grundad anledning anta är skadligt måste kunna visa att olägenhet inte behöver befaras." (Prop 1969:28 s 210.)

Beträffande överutsläpp av ett ämne, vars egenskaper inte är tillräckligt kända, innebär den angivna grundsatsen, tillämpad på mål enligt 45 § 1 st 3 i dess lydelse före d 1 juli 1981, att kränkningsrekvisitet skall anses uppfyllt om det finns grundad anledning antaga att utsläppet har skadliga verkningar.

I förevarande mål framgår av åberopade utlåtanden från naturvårdsverket och fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt, att giftverkan av fluor har påvisats vid högre halter än 0,5 mg/l i sötvatten och 5-6 mg/l i havsvatten. Utredningen visar emellertid också, att någon undre gräns vid vilken giftverkan helt kan uteslutas troligen inte kan fastställas, eftersom fluor ackumuleras i skinn och skelett hos fiskar även vid naturliga nivåer (upp till 0,2 mg/l i sötvatten och ca 1,4 mg/l i havsvatten) och denna ackumulation påskyndas av högre halter i vattnet, Av utredningen framgår visserligen att, om de aktuella överutsläppen, tänkes inblandade i hela nettoflödet genom Öresund, fluorhalten i Öresund ej har ökat nämnvärt men också att tämligen höga koncentrationer av fluor förekommit i närheten av utsläppspunkten. Vid prövning av kränkningsrekvisitet skall framför allt beaktas att varje inte helt obetydligt tillskott av ett farligt ämne är ägnat att öka risken för skador. Det finns därför grundad anledning antaga att överutsläppet av fluor kunnat leda till skadliga verkningar på fisket. Överutsläppet har med andra ord kunnat medföra att allmän eller enskild rätt kränkts.

Vad slutligen angår det subjektiva rekvisitet finner HD att K.G.S. känt till att överutsläpp ägt rum och i vart fall bort inse att utsläppen kunnat medföra kränkning av allmän eller enskild rätt.

K.G.S. är sålunda förfallen till ansvar för den påtalade gärningen. Skäl till ändring i påföljdsfrågan föreligger ej.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Hult, Ulveson, Knutsson, Vängby och Heuman, referent) beslöt dom i enlighet med betänkandet.