Högsta Domstolen referat NJA 1982 s. 40 (NJA 1982:9)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1982 s. 40 (NJA 1982:9)
Målnummer
Ö911-80
Domsnummer
UÖ92-82
Avgörandedatum
1982-01-18
Rubrik
Fråga huruvida sökt fastighetsbildning genom klyvning och sammanläggning av jordbruksfastigheter kunde anses vara till övervägande nytta för jordbruksnäringen. 3 kap 6 § 1 st fastighetsbildningslagen.
Lagrum
•  3 kap. 5 § fastighetsbildningslagen (1970:988)
•  3 kap. 6 § 1 st. fastighetsbildningslagen (1970:988)

Jordbruksfastigheterna Tistorp 2:2 och Tistorp 4:1 är belägna ca 5 km sydost om Vadstena i Strå socken, Vadstena kommun. Lagfart har senast beviljats på Tistorp 2:2 för H.A. och på Tistorp 4:1 för O.K. och hans hustru A.L.K. samt H.A. och hennes make N.A.. H.A. och O.K. är syskon. N.A. avled 1968 och efterlämnade som dödsbodelägare makan H.A. och två barn.

Tistorp 2:2 omfattar totalt ca 14 ha och består huvudsakligen av åker. På Tistorp 2:2 finns ett bostadshus, vilket är uthyrt som fritidsbostad. Fastigheten saknar ekonomibyggnader.

Tistorp 4:1 omfattar totalt ca 78 ha, varav 65 ha åker, ca 9 ha skog och ca 4 ha övrig mark. På denna fastighet finns 3 bostadshus samt ekonomibyggnader bestående av en maskinhall och en ladugård med vinkelbyggd logdel.

H.A. brukar båda fastigheterna tillsammans. Brukningsenheten innefattar totalt ca 83 ha åkermark inklusive ett sidoarrende.

På grund av motsättningar mellan syskonen O.K. och H.A. ansökte dödsboet efter N.A. hos fastighetsbildningsmyndigheten i Mjölby lantmäteridistrikt om att Tistorp 4:1 skulle klyvas i två hälfter, en östlig lott och en västlig lott, och att den västra lotten skulle tilldelas dödsboet för att sammanläggas med Tistorp 2:2.

I anledning av ansökan inhämtade fastighetsbildningsmyndigheten yttrande från lantbrukskonsulenten L.M. vid lantbruksnämnden i Östergötlands län och från forskningsassistenten H.E.U., lantbrukshögskolan i Uppsala.

M. framhöll i sitt yttrande, att Tistorp 2:2 om 14 ha och helt utan ekonomibyggnader ej var och med hänsyn till arealen knappast kunde bli en bärkraftig enhet. Däremot kunde fastigheten, om den tillfördes halva Tistorp 4:1, om totalt 46 ha åker genom komplettering med animalieproduktion bli ett bärkraftigt och balanserat företag. Detsamma gällde återstoden av Tistorp 4:1 om 32 ha åker.

U. hävdade att fastigheterna (efter klyvning och reglering) om 46 ha åker respektive 32 ha åker tillsammans var klart bättre än fastigheterna (före klyvning och reglering) den ena om 14 ha åker och den andra om 64 ha åker.

Fastighetsbildningsmyndigheten fann att klyvningen och regleringen skulle medföra, dels att det bildades lämpliga och bärkraftiga fastigheter, dels ock att ändringen i fastighetsindelningen medförde övervägande fördelar och därför var till övervägande nytta för jordbruksnäringen. I beslut d 11 nov 1977 lämnade fastighetsbildningsmyndigheten tillstånd till fastighetsbildning innebärande klyvning av Tistorp 4:1 i två hälfter, en östlig och en västlig lott. Den västra lotten skulle sammanläggas med Tistorp 2:2. Principförslag till klyvning upprättades.

Fastighetsbildningsmyndigheten anförde under rubriken Skäl följande: Fastigheten Tistorp 4:1 omfattar en totalareal av 78 ha. Arealen fördelar sig på 65 ha åker, 12 ha skogsmark, varav ca 2 ha synes utgöra en numera utdikad torvmosse, och 1 ha tomt. Ungefär 8 ha av skogsmarken ligger inkilad i fastighetens åker och skall enligt uppgift vara lämplig att uppodla till åker. Klyvning av Tistorp 4:1 i två hälfter innebär att vardera lotten kommer att omfatta en areal av ca 32 ha eller efter uppodling enligt ovan ca 36 ha åker. I stället för de nu befintliga fastigheterna Tistorp 4:1 och 2:2 om 65 ha åker respektive 14 ha åker får man efter klyvning och sammanläggning en fastighet på 32 ha åker och en på 46 ha åker. Enligt vad som framkommit vid samråd med M. och U. blir båda de fastigheter, som bildas genom klyvning och sammanläggning, sedan de kompletterats med animalieproduktion – grisar eller mjölkkor – lämpliga och bärkraftiga enheter för sitt ändamål, jordbruksdrift. Ändringen i fastighetsindelningen medför övervägande fördelar och är därför till övervägande nytta för jordbruksnäringen. U. säger i sitt yttrande att man när man kommit upp till storlekar på 30 ha åker och 30 kor, så har man tillgodogjort sig huvuddelen av den lönsamhetsökning, som hänför sig till en ändring av storleksfaktorn. Ytterligare ökning av storleken medför endast marginella effekter. Det är ju också väl känt att produktionskostnaderna sjunker kraftigt med stigande areal så länge det är fråga om små arealer, men att kostnadsminskningen blir allt lägre efter hand som arealen ökar. Den förbättring som erhålles genom att öka arealen hos den mindre fastigheten från 14 ha till 32 ha är därför klart större än den försämring, som erhålles vid en minskning av fastigheten från 65 ha till 46 ha. Till dessa fördelar synes man också böra lägga fördelen för båda parter av att samäganderätten upphör. Hinder mot den begärda ändringen i fastighetsindelningen synes därför enligt förrättningsmannens mening ej möta i fastighetsbildningslagen. Emellertid framgår av M:s utredning att andra tjänstemän på lantbruksnämnden gjort den bedömningen att klyvningen ej är önskvärd ur allmän synpunkt. Med hänsyn härtill synes det vara lämpligt att få fastighetsbildningens tillåtlighet avgjord innan några mera detaljerade arbeten med förrättningen sätts igång.

Över fastighetsbildningsmyndighetens beslut anförde LSt:n i Ostergötlands län och makarna K besvär hos Linköpings TR, fastighetsdomstolen.

LSt:n yrkade att tillståndsbeslutet måtte undanröjas under påstående att det stred mot 3 kap 1 § jämförd med 3 kap 5 § 1 st fastighetsbildningslagen och även mot 3 kap 6 § 1 st samma lag, varför ej heller möjlighet fanns att tillämpa undantagsregeln i 3 kap 9 § av lagen.

Makarna K yrkade också att tillståndsbeslutet måtte undanröjas och anförde till stöd härför: Att enbart växtodling på fastigheterna ej kan ge skälig bärgning är uppenbart, men även med kompletterande animalieproduktion torde lönsamheten ej väsentligen förbättras, eftersom betydande investeringar i byggnader då skulle erfordras på båda fastigheterna.

Dödsboet bestred ändringsyrkandena.

TR:n höll d 9 mars 1978 huvudförhandling i målet och företog därvid syn.

TR:n (rådmännen Rosén och Hellman, fastighetsrådet Sundquist samt två nämndemän) anförde i utslag d 14 april 1978:

Skäl. LSt:n, som vid huvudförhandlingen företrätts av överlantmätaren R.D., har i målet åberopat yttrande av lantbruksnämnden i länet, varjämte avdelningsdirektören i nämnden A.K. hörts.

Dödsboet har åberopat U:s och M:s – – utredningar  samt en av f d distriktslantmätaren S.B. d 16 febr 1978 verkställd utredning. B. har även hörts vid huvudförhandlingen.

Lantbruksnämnden har i sitt yttrande anfört i huvudsak följande. Tistorp 4:1 innehåller enligt uppgift från 1975 års fastighetstaxering 78 ha totalt, varav 65 ha åker, 1 ha tomt och trädgård, 9 ha skogsmark och 3 ha övrig mark. På egendomen finns 3 bostadshus av medelgod beskaffenhet. Ekonomibyggnaderna är äldre och otidsenliga. De uppfyller endast minimibehoven för maskinförvaring och spannmålshantering. Åkerjorden är av god beskaffenhet. Arronderingsförhållandena är goda. Tistorp 2:2 innehåller 14 ha åker. Fastigheten saknar ekonomibyggnader. Mangårdsbyggnaden är uthyrd som fritidsbostad. H.A. brukar som enhet Tistorp 4:1 och 2:2 samt som sidoarrende ca 4 ha från Altorp 1:3, Orlunda socken. Brukningsenheten omfattar således ca 83 ha åker. O.K. och H.A. har haft svårt att enas om förvaltning av Tistorp 4:1. Den föreslagna klyvningen av Tistorp 4:1 skulle innebära att två jordbruksenheter om ca 46 resp 32 ha åker skapades. Den större enheten skulle bli försedd med såväl bostäder som driftsbyggnader. Enligt lantbruksnämndens mening uppfyller den kraven på ett bestående jordbruksföretag. Den mindre nybildade lotten om 32 ha torde däremot med hänsyn till otillfredsställande arealunderlag och avsaknad av byggnader ej kunna betraktas som ett ändamålsenligt bestående jordbruksföretag. Fastighetsbildningsåtgärden skulle alltså beträffande den mindre lotten ej uppfylla det allmänna lämplighetsvillkoret i 3 kap 1 § fastighetsbildningslagen. Vidare får enligt bestämmelserna i 3 kap 6 § 1 st fastighetsbildningslagen fastighetsbildning, som berör jordbruksfastighet, äga rum endast om åtgärden är till övervägande nytta för jordbruksnäringen. Bestämmelsen innebär att fördelarna med en fastighetsbildningsåtgärd skall överväga med åtgärden förenade olägenheter. Beträffande fördelar och olägenheter kan dessa sammanfattas enligt följande. Fördel: Åkerarealen hos en mindre enhet (Tistorp 2:2) ökas från 14 ha till 46 ha. Olägenheter: 1) En välarronderad enhet om 65 ha åker delas i två mindre fastigheter. Olägenheten minskas något genom sammanläggning av västra lotten med Tistorp 2:2. 2) Den östra klyvningslotten bedöms utgöra varken utvecklingsbar eller i framtiden bestående brukningsenhet. Enligt lantbruksnämndens uppfattning överväger olägenheterna med åtgärden förenade fördelar. Åtgärden står således ej heller i överensstämmelse med bestämmelserna i 3 kap 6 § 1 st fastighetsbildningslagen. Sammanfattningsvis uttalar lantbruksnämnden: Lantbruksnämnden anser att den aktuella fastighetsbildningsåtgärden ej bör komma till stånd, enär den är olämplig ur jordpolitisk synpunkt.

Kalle har vid huvudförhandlingen med statistiskt material illustrerat storleksfaktorns betydelse för jordbruksföretagens lönsamhet i Östergötland.

Makarna K har anfört i huvudsak följande. Att enbart växtodling på fastigheterna ej kan ge skälig bärgning är uppenbart, men även med kompletterande animalieproduktion torde lönsamheten ej väsentligt förbättras, eftersom betydande investeringar i byggnader då skulle erfordras på båda fastigheterna. Den del av fastigheten som är avsedd att tillföras makarna K saknar helt byggnader och uppförande av bostad och djurstallar kräver en investering av 1,0 till 1,5 milj kr. Byggnadsbeståndet på den fastighet som är avsedd att tillföras Tistorp 2:2 är – särskilt beträffande djurstallarna – otidsenligt och hårt nedslitet. För igångsättande av djurhållning fordras därför även på den delen betydande investeringar. En smågrisproduktion, som  föreslagits av M., förutsätter vidare kunskaper, vilka helt torde saknas hos parterna. Förutsättningar för nötdjursproduktion föreligger ej, eftersom betesmark saknas. Ingen av de planerade fastigheterna torde sålunda uppfylla kraven på ändamålsenlighet enligt 3 kap 5 § fastighetsbildningslagen.

B. har anfört i huvudsak följande. Fastighetsbildningen bör bedömas såsom en omstrukturering av de båda fastigheterna Tistorp 2:2 om 14 ha åker och Tistorp 4:1 om 65 ha åker med slutprodukter, en 46 ha fastighet i åker och en 32 ha fastighet i åker. Detta ger anledning till en jämförelse mellan begynnelse- och slutprodukter, varvid bör jämföras, dels 14- och 32-ha-fastigheterna, dels 65- och 46-ha-fastigheterna. På grund av ofullständigt byggnadsbestånd får i detta fallet en sådan jämförelse grundas huvudsakligen på åkerarealen. Förändringen mellan 14 och 32 ha framstår då såsom en tydlig förbättring, medan den mellan 65 och 46 ha är en försämring, vilken dock i denna storleksklass ur räntabilitetssynpunkt är mindre framträdande. Slutsatsen blir att denna omstrukturering innebär en förbättrad fastighetsindelning, som icke motverkar en mer ändamålsenlig indelning. Därför föreligger jämväl förutsättningar för tillämpning av undantagsbestämmelsen i 3 kap 9 § fastighetsbildningslagen. Klyvningen bör, även om den kan genomföras tvångsvis, baseras på en överenskommelse mellan ägarna. I M:s yttrande framhålles bl a att en arealutökning i vissa fall kan ersättas av en lämplig animalieproduktion, t ex suggor. M. anser vidare att Tistorp 2:2 är en ej bärkraftig enhet och att fastigheten vid en övergång till animalieproduktion ej skulle kunna påräkna statligt stöd. M. anser även, att båda föreslagna fastigheterna, oaktat de får otillräckligt försörjningsunderlag för enbart växtodling, är tillräckligt stora för att kompletterade med animalieproduktion bli bärkraftiga enheter. Animalieproduktion kan helt eller delvis ersättas med areell utvidgning genom köp eller arrende. M. har påvisat flera fall, där lantbruksnämnden beviljat statligt stöd för animalieproduktion till jordbruksfastigheter av motsvarande storlek som de föreslagna klyvningslotternas. Det är därför tydligt, att de båda avdelningarna inom lantbruksnämnden i länet bedömer kraven på ekonomisk bärkraft olika samt att strukturavdelningen, som avgivit yttrande i ärendet, inte tagit ställning till vare sig ovannämnda omstrukturering eller om tillfredsställande lönsamhet kan uppnås med animalieproduktion. U. har påvisat det väsentliga förhållandet, att lönsamheten i ett jordbruksföretag stiger kraftigt med stigande produktionsunderlag i åker eller antal mjölkkor upp till ca 30 ha åker eller 30 mjölkkor. Vid denna övre gräns har man i huvudsak tillgodogjort sig den lönsamhetsökning, som hänför sig till ändring i storleksfaktorn. Ytterligare ökning i storleken medför endast marginella effekter. Lönsamheten beror ju av produktionskostnaderna och dessa sjunker kraftigt med stigande areal så länge som det är fråga om små arealer. Men kostnadsminskningen blir allt lägre efter hand som arealen ökar. U. har vidare gjort jämförelser mellan de nuvarande båda fastigheterna och de föreslagna båda klyvningslotterna vid olika produktionsinriktning med och utan hänsyn till brukarsituationen. Då företagen betraktas enskilt och utan hänsyn till brukarsituationen, har, vid växtodling, klyvningsalternativet bedömts troligen ej sämre eller bara marginellt bättre och, vid animalieproduktion, klyvningsalternativet klart bättre. Då företagen betraktas med hänsyn till brukarsituationen, har U. även tagit hänsyn till att 32-ha-företaget sambrukas med ca 70 ha och avståndet till denna brukningsdel. Även i detta fall har U. bedömt klyvningsalternativet som gynnsamt, men han avstår från vidare kommentarer, eftersom han ej känner till detaljerna i förutsättningarna. Som slutresultat styrker emellertid U:s utredning kraftigt M:s uppfattning, att i varje fall vid animalieproduktion förändringen från 14 till 46 ha åker innebär betydligt större förbättringseffekt för lönsamheten hos jordbruket än den minskning av lönsamheten, som en förändring från 65 till 32 ha åker medför. Såsom slutresultat av hela omstruktureringen erhåller man således en förbättring. Detta styrker i hög grad förutsättningarna för tillämpning av 3 kap 9 § fastighetsbildningslagen. Fastighetsbildningen medför en positiv effekt. Fastighetsbildningen förbättras och en mera ändamålsenlig indelning motverkas ej.

TR:n har övervägt målet.

Jämlikt 3 kap 1 § fastighetsbildningslagen skall fastighetsbildning ske så, att varje fastighet som nybildas eller ombildas blir med hänsyn till belägenhet, omfång och övriga förutsättningar varaktigt lämpad för sitt ändamål. Tistorp 2:2 skulle genom den föreslagna fastighetsbildningen få ett omfång av 32 ha. Av de av lantbruksnämnden lämnade uppgifterna framgår, att detta är ett otillfredsställande arealunderlag. Tistorp 2:2 skulle därför ej bliva varaktigt lämpad för sitt ändamål. Fastighetsbildningsåtgärden skulle alltså beträffande denna fastighet ej uppfylla det allmänna lämplighetsvillkoret i nyssnämnda lagrum.

Jordbruksfastighet skall – enligt vad som föreskrives i 3 kap 5 § fastighetsbildningslagen – för att anses lämpad för sitt ändamål ha sådan storlek, sammansättning och utformning att den medger tillfredsställande lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten. Särskilt mot bakgrund av det betydande investeringsbehovet i byggnader, som föreligger å båda fastigheterna, finner TR:n att lönsamhetskravet näppeligen kan anses uppfyllt för någondera fastigheten. Åtgärden kan därför ej heller anses vara till övervägande nytta för jordbruksnäringen. Den strider därförjämväl mot bestämmelserna i 3 kap 6 § fastighetsbildningslagen.

På grund av vad nu anförts och då ej någon omständighet i målet förebragts, på grund varav ändock fastighetsbildningen skulle tillåtas äga rum, skall tillståndet till densamma undanröjas.

Slut. TR:n undanröjer fastighetsbildningsmyndighetens i Mjölby lantmäteridistrikt d 11 nov 1977 meddelade tillståndsbeslut varigenom tillstånd lämnades till klyvning av Tistorp 4:1.

Dödsboet anförde besvär i Göta HovR och yrkade att klyvningen måtte tillåtas. HovR:n antecknade H.A. som klagande jämte dödsboet.

LSt:n och makarna K bestred bifall till besvären.

Lantbruksstyrelsen avgav på begäran av HovR:n d 3 dec 1979 i målet yttrande, vari anfördes följande: De bestämmelser i fastighetsbildningslagen (FBL) som i förevarande fall i första hand är aktuella, nämligen 3 kap 5 och 6 §§, är så utformade att tillämpningen skall kunna anpassas efter de förhållanden som vid varje tidpunkt bestämmer jordbrukets målsättning. För närvarande gäller de riktlinjer för jordbrukspolitiken som antogs av riksdagen hösten 1977.

Vad gäller rationaliseringspolitiken skall den enligt nämnda riksdagsbeslut I första hand främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag. Målet för de statliga instanserna skall vara att tillskapa s k utvecklade företag. Företag som bedöms ha förutsättningar att bli utvecklade benämns utvecklingsbara. Utvecklade och utvecklingsbara företag definieras som företag som har respektive förväntas få en sådan kombination av resurser, att vid en fortlöpande tillämpning av känd teknik jordbruksprodukter kan produceras till lägsta möjliga kostnad, samtidigt som inkomstmålet för i jordbruket sysselsatta kan uppnås. För att ett jordbruksföretag skall kunna anses utvecklat eller utvecklingsbart krävs dessutom att det har eller kan förväntas få ett för balanserad drift tillräckligt areal underlag.

Vilka krav på storlek och produktionsresurser i övrigt som skall ställas på ett utvecklat (utvecklingsbart) företag i det enskilda fallet blir självfallet beroende av sådana omständigheter som belägenhet i landet samt topografi och andra naturliga förutsättningar. Inom slättbygdsområde, vilket det här är fråga om, bör arealunderlag och arrondering tillmätas stor betydelse. Vidare bör givetvis byggnadsbeståndet vara av sådan beskaffenhet att det i befintligt skick eller efter företagsekonomiskt försvarbara investeringar kan utnyttjas rationellt.

Det är således mot bakgrund av den här i korthet beskrivna jordbrukspolitiska målsättningen som ifrågavarande förändringar i fastighetsindelningen måste ses.

I första hand skall fastighetsbildningsåtgärderna bedömas enligt de särskilda lämplighetskraven för jordbruksfastighet i 3 kap 5 § FBL. Kravet i denna paragraf har angetts i ekonomiska termer, så uttryckt att en jordbruksfastighet skall ha sådan storlek, sammansättning och utformning att den medger en tillfredsställande lönsamhet hos det företag som skall bedrivas på fastigheten. Detta innebär att en fastighet som nybildas eller om bildas genom en fastighetsbildningsförrättning skall ha förutsättningar för en effektiv drift. Förutsättningarna för en sådan drift kan prövas genom kalkylering.

Handlingarna i målet innehåller inte några beräkningar som enligt lantbruksstyrelsens mening kan utgöra godtagbart underlag för bedömning av lönsamheten. Inom styrelsens investeringsenhet har därför upprättats en särskild PM med ekonomisk kalkyl. Denna PM bifogas. Det bör observeras att kalkyl gjorts endast för driftsalternativet spannmålsodling, som är den nuvarande driftsinriktningen på berörda fastigheter och som också torde vara den normala för området. Dessutom synes befintliga resurser endast medge växtodling. Kalkylen redovisar lönsamheten uttryckt i tre mått, förräntning i kr, förräntning i procent samt löneförmåga i kr. Den ger dessutom möjlighet till jämförelser mellan olika alternativ.

Kravet på tillfredsställande lönsamhet kan enligt lantbruksstyrelsens mening knappast anses vara uppfyllt ens för den fastighet som skulle bildas genom sammanläggning av den västra klyvningslotten med Tistorp 2:2 (alternativet 1/2 T 4:1 T 2:2 i kalkylen). I vart fall blir lönsamheten – i vilket mått man än väljer – negativ för den östra klyvningslotten (1/2 T 4:1). Det är sålunda helt uppenbart att den aktuella ändringen i fastighetsindelningen inte kan genomföras med stöd av bestämmelserna i 3 kap 5 § FBL. Prövning enligt undantagsbestämmelserna i 3 kap 9 § FBL blir aktuell endast under förutsättning att de särskilda skyddsbestämmelserna för jordbruksfastighet i 3 kap 6 § inte utgör hinder för fastighetsbildningen.

Fastighetsskyddet i 3 kap 6 § FBL innebär att en fastighetsbildningsåtgärd får äga rum endast om åtgärden är till övervägande nytta för jordbruksnäringen.  Vid jämförelse mellan lönsamheten för å ena sidan nuvarande enheten T 4:1 T 2:2 och å andra sidan de två enheter, 1/2 T 4:1 T 2:2 samt 1/2 T 4:1, som skulle bli resultatet av fastighetsbildningen, är det uppenbart att fastighetsbildningsåtgärden måste vara negativ för jordbruksnäringen och således inte uppfyller kravet "övervägande nytta".

Vid driftsinriktningsalternativet spannmålsodling föreligger således enligt lantbruksstyrelsens mening hinder mot fastighetsbildningen på grund av bestämmelserna i såväl 3 kap 5 § som 6 §. Sådant skäl för undantag från de särskilda skyddsbestämmelserna för jordbruksnäringen som avses i 3 kap 10 § FBL föreligger inte. Därför blir någon prövning enligt undantagsbestämmelserna i 3 kap 9 § överhuvudtaget inte aktuell.

I målet har i olika sammanhang framhållits animalieproduktion som komplement till växtodling. En sådan driftsinriktning fordrar mycket omfattande byggnadsinvesteringar. Det är i och för sig inte uteslutet att kunna tillskapa företagsekonomiskt lönsamma företag genom specialiserad och intensiv djurhållning. Det skulle därför möjligen rent kalkylmässigt kunna uppnås tillfredsställande lönsamhet med animalieproduktion. I kraven "storlek, sammansättning" i 3 kap 5 § måste emellertid också läggas in sådana faktorer som balans mellan djurhållning och egen areal för grovfoderodling och gödselspridning.

Prövning enligt 3 kap 6 § FBL skulle fordra jämförelser mellan å ena sidan animalieproduktion på de ombildade fastigheterna (1/2 T 4:1 T 2:2 respektive 1/2 T 4:1) och å andra sidan motsvarande produktion på den odelade enheten T 4:1 T 2:2. I samtliga fall fordras bl a mycket omfattande byggnadsinvesteringar. Lantbruksstyrelsen har inte ansett det erforderligt att kalkylera för någon form av animalieproduktion av bl a just den anledningen att nämnda jämförelse uppenbart skulle utfalla till den odelade enhetens fördel. En klyvning skulle således av denna anledning även för animaliealternativet inte kunna anses vara till övervägande nytta för jordbruksnäringen. Det får för övrigt inte anses ligga i linje med den jordbrukspolitiska målsättningen att till priset av så stora investeringar som det här skulle vara fråga om bygga upp en animalieproduktion inom ett för växtodling väl lämpat jordbruksområde. Även för alternativet animalieproduktion skulle fastighetsbildningsåtgärden således strida mot bestämmelserna i 3 kap 6 § FBL.

Med hänvisning till det anförda anser lantbruksstyrelsen att den begärda ändringen i fastighetsindelningen inte bör komma till stånd. Besvären bör därför lämnas utan bifall.

Den till yttrandet fogade, inom lantbruksstyrelsens investeringsenhet upprättade PM med ekonomiska kalkyler var av följande lydelse:

1. Förutsättningar.

Tistorp 4:1 och Tistorp 2:2 brukas för närvarande som en brukningsenhet omfattande 79 ha åker. Vid eventuell klyvning av Tistorp 4:1(65 ha åker) förutsättes att åkerarealen fördelas lika på klyvningsdelarna. Den västra delen skall sammanläggas med Tistorp 2:2. Slutresultatet blir därför en fastighet med 46,5 ha åker och en med 32,5 ha åker.

Skogsmarksarealen är så liten att den inte är av nämnvärd betydelse för de olika alternativens lönsamhet. Detta gäller också eventuell uppodling av skogsmarken. Full företagsekonomisk kostnadstäckning för uppodlingen torde nämligen inte kunna erhållas.

En klyvning kan göras så att båda klyvningslotterna kan förses med tillfredsställande bostadshus. Överflödiga bostadshus kan hyras ut. Underhåll och upprustning av bostadshusen torde därför vara företagsekonomiskt motiverat oberoende av fastighetsindelningen. Bostäderna kan därför lämnas utanför kalkyleringen.

De ekonomibyggnader som är nödvändiga för växtodlingen och är av direkt betydelse för kalkylresultatet är dels spannmålstork med lagringsutrymmen dels maskinhallen. Dessa kan fördelas så att den ena klyvningslotten tillförs spannmålsanläggningen och den andra maskinhallen. Bäst resultat erhålls om spannmålsanläggningen tillförs den enhet som får störst arealunderlag.

2. Produktionsinriktning.

Nuvarande driftsinriktning är växtodling med huvudsakligen produktion av spannmål. Detta är med befintliga resurser också den lämpligaste driftsinriktningen på enheten, och den normala i det slättbygdsområde där Tistorp ligger.

Om driften skall läggas om till kombinerad djurproduktion och växtodling fordras nybyggnad av djurstall. Omfattningen av djurproduktionen bör anpassas till åkerarealen för de olika enheterna så att lämplig balans erhålles. Med hänsyn till förutsättningarna skulle svinproduktion vara lämpligast.

Lönsamheten vid nybyggnad av djurstallar är svag. De tänkta företagens totala resultat mätt som förräntningsprocent eller löneförmåga per arbetstimme torde därför inte förbättras genom sådana byggnadsinvesteringar. Djurproduktion har framför allt betydelse för att ge brukaren större sysselsättning och därmed högre årsinkomst (vid positiv lönsamhet).

För att en lämplig kombination av djurhållning och åkerareal skulle erhållas, skulle de arealmässigt större brukningsenheterna förses med större djurstallar än de mindre. På grund av olika storleksfördelar vid byggnation och i djurproduktionen skulle lönsamheten i djurproduktionen därför bli bäst för den odelade fastigheten.

Om lönsamheten beräknas för de olika tänkta enheterna kompletterade med djurstallar, är lönsamhetsnivån således starkt beroende av andra faktorer än befintliga resurser. Lönsamhetsrelationerna mellan de olika alternativen bör emellertid bli desamma som vid enbart växtodling. Därför visar en beräkning för en produktionsinriktning med enbart växtodling för de olika enheterna enklare och säkrare effekterna av en klyvning av fastigheten.

3. Kalkyldata.

Lönsamheten beräknas i huvudsak enligt lantbruksstyrelsens anvisningar för kalkylering inom jordbruket (LBS meddelande 1975:1).

Kalkylerna avser 1977/78 års prisnivå för att siffrorna skall vara jämförbara med tidigare uppgifter i ärendet. Några förändringar, som skulle medföra väsentligt annorlunda resultat om nu aktuella priser användes, har ej inträffat.

De kalkyldata angående växtodlingen som redovisats i ärendet av lantbruksnämnden har använts. Det innebär bl a att det genomsnittliga täckningsbidraget (TB) från växtodlingen har antagits vara 1 740 kr/ha.

Övriga kalkyldata, främst avseende maskinkostnader och arbetsåtgång, har huvudsakligen beräknats med hjälp av uppgifter i "Databok för driftsplanering 1977" (Lantbrukshögskolans meddelanden B 26). Flertalet av dessa kostnadsdata bygger på jordbruksekonomiska undersökningen (JEU).

Befintliga ekonomibyggnader torde kunna betraktas som avskrivna, varför någon avskrivningskostnad ej tagits med. Vid beräkningen av täckningsbidrag för spannmålsodlingen förutsättes leverans till centraltork på hösten. I de alternativ där den befintliga torkanläggningen kan utnyttjas måste därför tillägg för kostnadsminskning och lagringsvinst göras. Anläggningen har kapacitet för nuvarande arealunderlag. För den klyvningslott som blir utan spannmålstork torde den lönsammaste lösningen vara att utnyttja central torkanläggning.

Den klyvningslott som blir utan maskinhall måste kompletteras med nybyggnad av en sådan.

Maskinkostnaderna har beräknats med utgångspunkt ifrån återanskaffningskostnaden för en för varje arealstorlek erforderlig maskinpark. Årskostnaden per ha sjunker vid stigande areal.

Diverse samkostnader avser främst försäkringar, bokföring och övriga allmänna omkostnader.

Arbetsåtgången har för de olika arealstorlekarna beräknats med hjälp av uppgifter i Databoken. Åtgången per ha är betydligt högre vid mindre arealstorlekar dels på grund av att maskiner med lägre kapacitet utnyttjas dels på grund av att ställtider och underhållsarbeten tar större andel av tiden. Arbetskostnaden har beräknats med hjälp av en timkostnad om 38 kr, vilken motsvarar lantarbetarlön med tillägg för sociala avgifter.

Förräntning är det överskott som återstår när alla kostnader utom ränta på värdet av befintliga resurser har dragits av. Förräntningen i procent av investerat kapital (värdet) kallas förräntningsprocent. Investerat kapital i fastigheten har beräknats med utgångspunkt ifrån åkervärdet 16 000 kr/ha. Befintliga ekonomibyggnader har åsatts värdet 80 000 kr. Angiven förräntning avser enbart åker och ekonomibyggnader.

Löneförmåga är det överskott som återstår när alla kostnader utom arbetskostnader har dragits av. Därvid måste en kalkylerad räntekostnad beräknas. Denna har i enlighet med lantbruksstyrelsens kalkylanvisningar beräknats till 4 % av ovan nämnt fastighetsvärde.

4. Kalkylresultat.

För de fem redovisade tänkta brukningsenheterna uppvisar lönsamhetsmåtten starkt samband med åkerarealens storlek. Detta beror dels på att maskin- och arbetskostnaderna sjunker vid stigande areal dels på att befintliga ekonomibyggnader utnyttjas bäst på den ej delade fastigheten.

Endast den odelade enheten (79 alt 65 ha) uppvisar godtagbar lönsamhet. Även den enhet som bildas genom sammanläggning av en klyvningslott med Tistorp 2:2 (46,5 ha) visar svag lönsamhet. Om tillräckliga ekonomibyggnader hade funnits till denna enhet hade lönsamheten kunnat bli godtagbar.

Klyvningens totala effekt kan enklast belysas genom att lönsamheten för den ej kluvna enheten jämförs med lönsamheten för samma resurser (areal) efter klyvning. Jämförelsen kan göras antingen med Tistorp 2:2 inräknad eller för enbart Tistorp 4:1. Den totala förräntningen för nuvarande brukningsenhet (79 ha) är 48 900 kr. Om denna enhet delas upp på två enheter om 46,5 ha resp 32,5 ha blir den sammanlagda förräntningen 5 000 kr. Klyvningen medför således en minskning av den totala förräntningen med 43 900 kr och de totala produktionskostnaderna för jordbruksnäringen som helhet kan anses öka med samma belopp.

Ekonomiska kalkyler avseende Tistorp 4:1 och 2:2 i Strå socken samt enheter bildade genom klyvning och sammanläggning av dessa fastigheter:

 

——————————————————————

Fastighet         4:1:2   4:1       1/24:1:2  1/24:1   2:2

——————————————————————

Åkerareal, ha     79        65        46,5        32,5     14

——————————————————————

Spannmålstork=S   S       S       S           M        –

Maskinhall=M

——————————————————————

Täckningsbidrag,

1740 kr/ha åker   흾 500  흝 100   900      600   400

——————————————————————

Ekonomibyggnader:

Befintlig spann-

målstork:

kostnadsminskning

och lagringsvinst  200    700    400      –        –

Nybyggnad av

maskinhall        –         –         -6 000      –        -3 000

Underhåll av bef

ekonomibyggnader  -4 000    -4 000    -3 000      -1 000   –

——————————————————————

Maskinkostnader:

Avskrivning, ränta

och underhåll     -54 700   -48 100   -37 900     -30 000  -15 900

——————————————————————-

Div samkostnader  -5 100    -4 600    -4 200      -4 100   -3 800

——————————————————————-

Överskott före

arbets- och

räntekostnader     900    100    200      500   700

——————————————————————-

Kalkylerad arbets-

kostnad           -39 000   -34 600   -30 000     -24 700  -16 000

——————————————————————-

Förräntning,

totalt          900    500    200      -3 200   -14 300

per ha                     ힾ        -98      -1 021

Förräntnings-

procent           ,6      ,0      ,0        -0,6     -4,1

Kalkylerad

fastighetsränta   -53 800   -44 800   -31 800     -22 000  -9 000

——————————————————————-

Löneförmåga,

totalt            34 100    23 300    6 400       -500     -7 300

Löneförmåga,

per timme         33        26        8           -1       -17

——————————————————————-

HovR:n (hovrättslagmannen Ekblad, fastighetsrådet Bergentz, hovrättsrådet Maiander och adj led Hulterström, referent) anförde i utslag d 16 juni 1980:

Skäl. Lantbruksstyrelsen har avgivit yttrande i målet, vilket fogas till detta utslag såsom bilaga.

Tistorp 4:1 innehåller 65 ha åkermark. Av fastighetens skogsareal ligger 8 ha inkilade i åkermarken. Dessa skogsområden är enligt uppgift lämpliga att uppodla. Enligt HovR:ns mening bör denna  möjlighet beaktas vid bedömningen av frågan om tillstånd till klyvning av 4:1. Genom en hälftendelning av 4:1 skulle sålunda kunna bildas två fastigheter om vardera 36 ha åkermark. Den ena av klyvningslotterna är avsedd att sammanläggas med – eller genom fastighetsreglering överföras till – Tistorp 2:2 om 14 ha åkermark och skulle sålunda komma att innehålla 50 ha åker.

I fråga om byggnadsbeståndet finns på Tistorp 4:1 en mangårdsbyggnad, en f d flygelbyggnad samt – ca 80 m väster därom – ytterligare ett bostadshus. Vidare finns på fastigheten en äldre maskinhall och en ladugård med vinkelbyggd loge, innehållande spannmålstork. På Tistorp 2:2 finns endast ett bostadshus.

Fastighetsbildningsmyndighetens principskisser för klyvning av Tistorp 4:1 förutsätter att samtliga byggnader tillföres en av klyvningslotterna. Dödsboet och H.A. har i HovR:n framfört förslaget att byggnadsbeståndet uppdelas så att till den ena lotten läggs mangårdsbyggnaden, flygeln och ladugårdsbyggnaden samt till den andra lotten det tredje bostadshuset och maskinhallen. Lantbruksstyrelsen utgår i sitt yttrande i HovR:n även från att så skulle kunna ske. Makarna K har emellertid förklarat sig icke finna någon fördel med sistnämnda förslag.

HovR:n har vid syn på fastigheten funnit att en naturlig gräns löper mellan de nämnda husgrupperna och att en uppdelning låter sig göra. Bostadshusen får anses ha en åtminstone tillsvidare godtagbar beskaffenhet. En uppdelning betyder således att investeringar för uppförande av helt nya bostadshus ej erfordras på någondera klyvningslotten. Likaså kan en uppdelning av ekonomibyggnaderna, även om dessa är otidsenliga, ha en viss betydelse för det ekonomiska utfallet av klyvningen.

Tistorp 4:1 och 2:2 brukas för växtproduktion, företrädesvis spannmålsodling. Det är uppenbarligen avsett att denna för trakten lämpade produktionsinriktning skall bestå även efter en ombildning av fastigheterna. Fråga är i målet, huruvida de nya enheterna om 36 respektive 50 ha åker därvid uppfyller det lönsamhetskrav som uppställes i 3 kap 5 § fastighetsbildningslagen eller om härför fordras att odlingen kombineras med animalieproduktion samt, om så är fallet, huruvida fastigheterna kan bära det investeringsbehov som då uppkommer.

Lantbruksnämnden fann vid sin bedömning – såsom återgivits i TR:ns utslag – att den större enheten, som beräknades till 46 ha åker, skulle uppfylla kraven på ett bestående jordbruksföretag. Lantbruksstyrelsen har däremot i sitt yttrande i HovR:n uttalat, att kravet på tillfredsställande lönsamhet knappast kan anses uppfyllt ens för denna enhet.

Lantbruksnämnden utgick i angivna bedömning från att byggnadsbeståndet i dess helhet skulle tillföras den klyvningslott som skulle sammanföras med Tistorp 2:2. Om i stället sker en uppdelning av byggnaderna så att denna lott går miste om maskinhallen, uppstår behov av viss byggnadsinvestering. Trots detta anser HovR:n – som  även beaktar i målet åberopat statistiskt material – att det saknas anledning antaga att en jordbruksfastighet om 46-50 ha åker i denna del av landet icke skulle ge sin ägare tillfredsställande bärgning. HovR:n finner således lönsamhetskravet enligt 3 kap 5 § fastighetsbildningslagen vara uppfyllt såvitt gäller den fastighet som skall bildas av den ena klyvningslotten och Tistorp 2:2.

Vad åter gäller den klyvningslott som skall förutsättas bestå såsom särskild fastighet om 36 ha åker finner HovR:n visserligen att den, såvitt utredningen ger vid handen, knappast kan bereda tillfredsställande avkastning vid enbart växtproduktion. En kombination med animalieproduktion fordrar icke obetydliga investeringar. Det har emellertid upplysts i målet att lantbruksnämnden stött andra jordbruksföretag av liknande storlek vid investeringar för komplettering med animalieproduktion. En viss tvekan kvarstår dock enligt HovR:ns mening i fråga om lönsamheten av jordbruksdriften på denna klyvningslott.

Jämlikt 3 kap 6 § fastighetsbildningslagen får fastighetsbildning som berör jordbruksfastighet äga rum endast om den är till övervägande nytta för jordbruksnäringen. Resultatet av fastighetsbildningsåtgärderna skall sålunda jämföras med förhållandena för det fall att fastighetsbildningen icke kommer till stånd. Därvid skall ställas mot varandra fyra särskilda fastigheter, en om 73 (65) ha åker och en om 14 ha åker, å ena sidan, samt en fastighet om 36 ha åker och en om 50 ha åker, å andra sidan. Olika bedömningar kan göras av frågan om ökningen av den minsta fastigheten från en klart olönsam enhet om 14 ha till en med viss tvekan lönsam enhet om 36 ha uppväger nackdelen av att den största fastigheten om 73 ha minskas till 50 ha. Det statistiska material som förebragts i målet ger stöd för att minskningen av arealen å den större enheten har jämförelsevis mindre betydelse än den avsevärda ökningen av den mindre enheten. Därtill kommer att en bedömning, enligt vilken ökningen av fastigheten om 14 ha icke tillmätes den största betydelsen, bygger på förutsättningen att denna fastighet icke kommer att kunna bestå såsom självständig jordbruksfastighet. HovR:n finner det icke tillfredsställande att ett dylikt betraktelsesätt anlägges vid en sådan fastighetsbildningsåtgärd varom nu är fråga. HovR:n finner således att fastighetsbildningen icke kan anses strida mot villkoret i 3 kap 6 § fastighetsbildningslagen.

Enär Tistorp 4:1 efter klyvningen skulle komma att omfatta endast 36 ha och enligt HovR:ns bedömning endast med viss tvekan uppfylla lönsamhetskravet i 3 kap 5 § fastighetsbildningslagen, skall prövas huruvida fastighetsbildningen kan tillåtas med stöd av undantagsregeln i 3 kap 9 § samma lag. Det får därvid anses att fastighetsindelningen förbättras med hänsyn till ökningen av arealen å Tistorp 2:2. HovR:n finner ej heller skäl antaga att en mer ändamålsenlig fastighetsindelning motverkas.

Sammanfattningsvis finner HovR:n således att klyvningen visserligen icke helt uppfyller lönsamhetskravet enligt 3 kap 5 § fastighetsbildningslagen  med avseende å bägge klyvningslotterna, att klyvningen i förening med sammanläggning eller fastighetsreglering dock får anses vara till fördel för jordbruksnäringen samt att fastighetsbildningen kan tillåtas med stöd av 3 kap 9 § samma lag.

Förrättningen får alltså fortsättas. Vid utläggande av klyvningslotterna skall iakttagas vad HovR:n uttalat om beräkning av åkerarealen och om uppdelning av åbyggnaderna å Tistorp 4:1.

Slut. Med upphävande av TR:ns utslag lämnar HovR:n besvären mot fastighetsbildningsmyndighetens tillståndsbeslut utan bifall; vid den fortsatta handläggningen av förrättningen skall dock iakttagas vad HovR:n uttalat rörande utläggande av klyvningslotterna.

LSt:n och makarna K anförde besvär och yrkade att HD måtte med upphävande av HovR:ns utslag fastställa TR:ns utslag.

Dödsboet och H.A. bestred ändring.

Statens lantmäteriverk avgav efter förordnande av HD d 6 maj 1981 yttrande, vari anfördes: Av vad lantbruksnämnden och lantbruksstyrelsen anfört inför fastighetsdomstolen respektive HovR:n framgår att den aktuella fastighetsbildningsåtgärden måste anses stå i klar strid med lämplighetskravet i 3 kap 1 och 5 §§ samt skyddsbestämmelsen för jordbruksnäringen i 3 kap 6 § fastighetsbildningslagen. Det framgår att de nämnda myndigheterna vid sina bedömningar har fäst avseende inte minst vid frågan om behovet av byggnadsinvesteringar. Vad HovR:n har anfört i berörda avseenden i överklagade utslaget är enligt lantmäteriverkets mening inte ägnat att rubba de av lantbruksmyndigheterna giorda bedömningarna. Ett ställningstagande som innebär att man går ifrån dessa bedömningar i ett mål av så renodlatjordbrukspolitisk art som det här är fråga om skulle för övrigt enligt lantmäteriverkets mening inte stämma överens med de principer som gäller för samordning mellan fastighetsbildningslagen och jordbrukspolitiken.

Remisshandlingarna ger enligt lantmäteriverkets mening klart vid handen att det inte finns grund för tillstånd till fastighetsbildningen med stöd av 3 kap 9 eller 10 § fastighetsbildningslagen.

Sammanfattningsvis anser lantmäteriverket att fastighetsbildningen strider mot 3 kap 1,5 och 6 §§ fastighetsbildningslagen och inte kan medges med stöd av undantagsbestämmelserna i 9 och 10 §§ samma kapitel.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Roos, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande utslag: Skäl. I 3 kap 5 § fastighetsbildningslagen finns särskilda bestämmelser om en jordbruksfastighets lämplighet och i 6 § samma kapitel regleras det speciella skyddet för jordbruksnäringen. Reglerna skall vid tillämpningen ges en innebörd som står i överensstämmelse med den gällande jordbrukspolitiken. Nu gällande riktlinjer för jordbrukspolitiken antogs av riksdagen under dec 1977.

I prop rörande riktlinjerna anförde chefen för jordbruksdepartementet bl a följande. En fortsatt rationalisering av jordbruksnäringen är nödvändig och de statliga insatserna för att underlätta en på jordbrukarnas egna initiativ grundad rationalisering är av stor betydelse. Dessa insatser bör främst inriktas på att främja jordbrukets utveckling i de bygder och vid de företag där de kan väntas få störst effekt. Rationaliseringspolitiken bör i första hand främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag. Härigenom skapas förutsättningar för att framställa jordbruksprodukter till en acceptabelt låg produktionskostnad och samtidigt uppnå inkomstmålet för de i jordbruket yrkesverksamma. Detta bör vara rationaliseringspolitikens huvudsyfte. En uppdelning av jord bruksföretagen i tre grupper, utvecklade och utvecklingsbara företag, begränsat utvecklingsbara företag samt företag som inte är utvecklingsbara, bör underlätta bedömningen av vilka företag som har förutsättningar att uppfylla målet för rationaliseringspolitiken på kort respektive lång sikt. Några klara gränser mellan de tre företagsgrupperna kan ej dragas. Förutsättningarna varierar mellan olika områden och förändras även från tid till annan (prop 1977/78:19 s 205 f).

I förordningen om statligt stöd till jordbrukets rationalisering (1978:250), som trädde i kraft d 1 juli 1978 och som ersatte 1967 års rationaliseringskungörelse, definieras utvecklade och utvecklingsbara företag såsom företag vilka har eller beräknas få förutsättningar för en effektiv drift på både lång och kort sikt. Enligt förordningen lämnas stöd till utvecklingsbara företag i samband med nyetablering och för att genomföra rationaliseringsåtgärder. Som allmänna villkor för statligt stöd anges att företaget kan antas få godtagbar lönsamhet och likviditet samt att den ifrågasatta åtgärden är lämplig från allmän synpunkt. I 1967 års rationaliseringskungörelse formulerades kraven på så sätt att åtgärden skulle vara önskvärd från allmän synpunkt, samhällsekonomiskt motiverad samt företagsekonomiskt lönsam.

Dödsboet och H.A. har i målet gjort gällande att på båda de blivande fastigheterna bör bedrivas växtodling i kombination med animalieproduktion – smågrisproduktion och/eller slaktsvinsproduktion – samt att båda enheterna efter komplettering med erforderliga ekonomibyggnader blir lönsamma jordbruksföretag.

LSt:n och makarna K har under hänvisning till det stora investeringsbehovet hävdat att lönsamheten ej skulle förbättras genom animalieproduktion.

Dödsboet och H.A. har för vardera klyvningslotten beräknat kostnaden för djurstall och inventarier till ca 800 000 kr och för maskinhall eller spannmålstork med lagringsutrymme till ca 100 000 kr samt tillagt att skuldsättningen efter dessa investeringar icke för någon av klyvningslotterna skulle överstiga 1 miljon kr.

Makarna K har i HovR:n hävdat att beträffande deras klyvningslott skulle erfordras investeringar å 1 à 1,5 miljon kr för bostadshus och ekonomibyggnader och å ca 500 000 kr för maskin- och djuruppsättning.

Till stöd för sitt påstående att lönsamhetskravet är uppfyllt med hänsyn till både arealunderlag och storleken av erforderliga investeringar har dödsboet och H.A. åberopat fem avgöranden 1977 och ett avgörande 1979 angående statligt stöd tilljordbruksföretag på Östgötaslätten.

Enligt utdrag ur föredragningslista vid sammanträde med lantbruksnämnden i Östergötlands län beviljade nämnden under aug-okt 1977 statligt stöd till fem ägare av jordbruksfastigheter med 26, 30, 31, 34 respektive 38 ha åker. Ägaren av 26 ha-fastigheten arrenderade dessutom 13 ha åker. Stödet gavs för inredning av suggstall, nybyggnad av suggstall eller nybyggnad av slaktsvinsstall. De beräknade kostnaderna varierade mellan 335 000 och 1 060 000 kr.

Enligt dödsbodelägarna har lantbruksstyrelsen vid underställning av lantbruksnämndens beslut i tre av ovannämnda ärenden avslagit framställningarna under motivering att statligt stöd ej bör utgå till ytterligare slaktsvinsproduktion på redan bärkraftiga enheter.

Dödsbodelägarna har vidare uppgivit: Ärendet från 1979 gällde en brukningsenhet bestående av två fastigheter, av vilka den ena är belägen i den Tistorp i norr angränsande byn Altorp och den andra i den närliggande byn Börstad. Brukningsenheten omfattade 21 ha åker, hade en bra mangårdsbyggnad men saknade ekonomibyggnader. Sedan lantbruksnämnden avslagit begäran om statligt stöd till slaktsvinsproduktion på brukningsenheten biföll lantbruksstyrelsen genom beslut d 30 mars 1979 anförda besvär.

Mot de sålunda lämnade uppgifterna har någon erinran ej gjorts i vidare mån än att lantbruksnämnden i yttrande d 25 sept 1978 beträffande avgörandena 1977 anfört: De åberopade stödärendena har helt olika jordpolitiska förutsättningar i jämförelse med det aktuella klyvningsärendet. Fyra av de omförmälda fallen avser statligt stöd för utökning av animalieproduktionen på redan väl utbyggda familjeföretag, som äges och brukas av etablerade lantbrukare, medan det femte fallet avser statligt stöd i samband med areell utökning av fastigheten.

Dödsbodelägarna har genmält att Tistorpfastigheterna för närvarande är mycket lågt belånade och att skuldsättningen efter erforderliga investeringar ej blir högre än den genomsnittliga skuldsättningen vid de ovannämnda redan existerande företagen.

Lantbruksstyrelsen, som inte upprättat någon ekonomisk kalkyl för driftsalternativet spannmålsodling i kombination med animalieproduktion, har uttalat att det i och för sig inte är uteslutet att kunna tillskapa företagsekonomiskt lönsamma företag genom specialiserad och intensiv djurhållning samt att det därför möjligen rent kalkylmässigt skulle kunna uppnås tillfredsställande lönsamhet med animalieproduktion.

Vid övervägande av vad sålunda och i övrigt förekommit i denna del av målet finner HD att det saknas grund för annat antagande än att erforderliga investeringar för spannmålsproduktion i kombination med animalieproduktion är företagsekonomiskt lönsamma och att båda företagen kommer att få förutsättningar för en effektiv drift. Lönsamhetskravet i 3 kap 5 § fastighetsbildningslagen måste därför anses uppfyllt.

För att fastighetsbildningen skall tillåtas fordras dessutom att åtgärden kommer att bli till övervägande nytta för jordbruksnäringen.

Äganderättsförhållandena är ej desamma beträffande Tistorp 4:1 och Tistorp 2:2. För närvarande utgör fastigheterna en brukningsenhet. Om klyvningen ej tillåtes är det osannolikt att detta brukningsförhållande kommer att bestå. Frågan om fastighetsbildningens tillåtlighet bör mot bakgrund härav prövas utifrån den förutsättningen att Tistorp 4:1 och Tistorp 2:2 utgör skilda brukningsenheter.

Lantbruksstyrelsens investeringsenhet har upprättat en kalkyl utvisande lönsamheten för de aktuella enheterna vid enbart spannmålsodling. Därvid har man bortsett från möjligheten att uppodla 8 ha skogsmark enär, enligt investeringsenhetens uppfattning, full företagsekonomisk kostnadstäckning för uppodlingen inte torde kunna erhållas. Vidare har man utgått från den uppdelning av byggnadsbeståndet som HovR:n godtagit. Enligt kalkylen är den totala förräntningen för Tistorp 4:1 33 500 kr och för Tistorp 2:2 negativt 14 300 kr, medan den sammanlagda totala förräntningen för halva Tistorp 4:1 Tistorp 2:2 och halva Tistorp 4:1 uppgår till 5 000 kr. Enligt kalkylen skulle alltså fastighetsbildningen medföra en minskning av den totala förräntningen med 14 200 kr.

Någon kalkyl för driftsalternativet spannmålsodling i kombination med animalieproduktion har, som ovan påpekats, ej upprättats. Investeringsenheten har uttalat: Om lönsamheten beräknas för de olika tänkta enheterna kompletterade med djurstallar, är lönsamhetsnivån starkt beroende av andra faktorer än befintliga resurser. Lönsamhetsrelationerna mellan de olika alternativen bör emellertid bli desamma som vid enbart växtodling. Därför visar en beräkning för en produktionsinriktning med enbart växtodling för de olika enheterna enklare och säkrare effekterna av en klyvning av fastigheten.

Dödsboet och H.A. har invänt att lantbruksstyrelsen borde ha upprättat kalkyler för det aktuella driftsalternativet spannmålsodling och animalieproduktion samt att av dem åberopat statistiskt material bör tillmätas större betydelse än lantbruksstyrelsens "teoretiska kalkyler".

Den av lantbruksstyrelsen för de aktuella enheterna upprättade kalkylen måste anses utgöra tillförlitligt underlag för en prövning av lönsamheten vid enbart spannmålsodling. Vidare godtager HD lantbruksstyrelsens bedömning att lönsamhetsrelationerna bör bli desamma vid båda driftsalternativen. HD finner alltså att fastighetsbildningen även vid driftsalternativet spannmålsodling och animalieproduktion skulle medföra en försämring av lönsamheten.

Såvitt utredningen ger vid handen bedrives på Tistorp 4:1 ett familjeföretag som vid nuvarande driftsinriktning, spannmålsodling, har goda förutsättningar för en effektiv drift. Att uppdela ett sådant företag för att till priset av stora investeringar bygga upp en animalieproduktion på klyvningslotterna kan ej anses stå i överensstämmelse med de av riksdagen antagna riktlinjerna för rationaliseringsverksamheten.

För fastighetsbildningen talar den omständigheten att Tistorp 2:2, en åtminstone på lång sikt ej bestående fastighet, skulle sammanföras med den ena klyvningslotten. Vidare skulle fastighetsbildningen innebära upplösning av ett enligt dödsboets och H.A:s uppfattning icke önskvärt samäganderättsförhållande Dessa fördelar överväger emellertid ej de med fastighetsbildningen förenade olägenheterna.

Hinder mot fastighetsbildningen möter sålunda enligt 3 kap 6 § fastighetsbildningslagen.

Slut. Med upphävande av HovR:ns utslag fastställer HD det slut TR:ns utslag innehåller.

HD JustR:n Gyllensvärd, Höglund, Nordenson, Ehrner, referent, och Jermsten) beslöt följande utslag:

Skäl. Dödsboet och H.A. har i målet gjort gällande att på båda de blivande fastigheterna bör bedrivas växtodling i kombination med animalieproduktion – svinuppfödning – samt att båda enheterna efter komplettering med erforderliga ekonomibyggnader blir lönsamma jordbruksföretag.

Makarna K har hävdat att beträffande deras klyvningslott skulle erfordras investeringar på 1 á 1,5 miljon kr för bostadshus och ekonomibyggnader och på ca 500 000 kr för maskin- och djuruppsättning.

Dödsboet och H.A. har för vardera klyvningslotten beräknat kostnaden för djurstall och inventarier till ca 800 000 kr och för maskinhall eller spannmålstork med lagringsutrymme till ca 100 000 kr samt tillagt att den totala skuldbelastningen efter dessa investeringar icke för någon av klyvningslotterna skulle överstiga en miljon kr.

LSt:n och makarna K har under hänvisning till det stora investeringsbehovet  hävdat att lönsamheten ej skulle förbättras genom animalieproduktion.

Enligt 3 kap 6 § fastighetsbildningslagen får fastighetsbildning som berör jordbruksfastighet äga rum endast om åtgärden är till övervägande nytta för jordbruksnäringen. Såsom uttalades i förarbetena till §:n bör bedömningen av en åtgärds tillåtlighet i detta avseende kunna utan bindande regler anpassas efter den vid varje tidpunkt gällande jordbrukspolitiken (prop 1969:128 s B 154). Riktlinjer för denna har senast antagits av riksdagen under dec 1977. Rationaliseringspolitiken bör enligt riktlinjerna i första hand främja uppbyggandet och vidmakthållandet av effektiva familjeföretag (prop 1977/78:19 s 205 f). I anslutning härtill anges i förordningen om statligt stöd till jordbrukets rationalisering (1978:250) som allmänna villkor för statligt stöd att företaget i fråga kan antas få godtagbar lönsamhet och likviditet och att den ifrågasatta rationaliseringsåtgärden är lämplig från allmän synpunkt.

Lantbruksstyrelsen har i sitt i målet avgivna yttrande hänfört sig till en inom styrelsens investeringsenhet upprättad PM med ekonomisk kalkyl. Denna utvisar lönsamheten vid enbart spannmålsodling. Investeringsenheten har i sin kalkyl bortsett från möjligheten att uppodla 8 ha skogsmark, enär enligt dess uppfattning full företagsekonomisk kostnadstäckning för en sådan uppodling inte torde kunna erhållas. Vidare har man utgått från den uppdelning av byggnadsbeståndet som HovR:n godtagit.

I yttrandet har lantbruksstyrelsen jämfört lönsamheten hos den nuvarande brukningsenheten Tistorp 4:1 och Tistorp 2:2 (T 4:1 T 2:2) med de två enheter (1/2 T 4:1 T 2:2 och 1/2 T 4:1) som skulle bli resultatet av fastighetsbildningen. På denna jämförelse har styrelsen grundat det uttalandet att det är uppenbart att fastighetsbildningen måste vara negativ för jordbruksnäringen och att den således inte uppfyller lagens krav på övervägande nytta för jordbruksnäringen.

Mot lantbruksstyrelsens jämförelse kan erinras att däri användes den nuvarande brukningsenheten T 4:1 T 2:2 såsom utgångspunkt, ehuru de båda fastigheterna inte har samma ägare. Frågan, om fastighetsbildningen skulle vara till övervägande nytta för jordbruksnäringen, bör i stället prövas utifrån den förutsättningen att Tistorp 4:1 och Tistorp 2:2 inte ingår i samma brukningsenhet.

En på investeringsenhetens kalkyler baserad jämförelse med nu angiven utgångspunkt visar följande. Den totala förräntningen är för Tistorp 4:1 33 500 kr och för Tistorp 2:2 negativt 14 300 kr. Tistorp 2:2 saknar emellertid ekonomibyggnader och därmed också förutsättningar att drivas som självständig jordbruksfastighet. Det får med hänsyn härtill anses mera rättvisande att i kalkylen inte räkna med någon negativ förräntning för denna fastighet. Förräntningen såvitt gäller båda fastigheterna före fastighetsbildningen bör beräknas till minst 33 500 kr. För de två enheter som är avsedda att bildas, T 2:2 1/2 T 4:1 samt 1/2 T 4:1, ger kalkylen en sammanlagd förräntning av 5 000 kr. Vid enbart spannmålsodling skulle alltså fastighetsbildningen enligt kalkylen medföra en avsevärt försämrad förräntning.

Någon kalkyl för driftsalternativet spannmålsodling i förening med animalieproduktion har inte upprättats. Investeringsenheten har härom uttalat: Om lönsamheten beräknas för de olika tänkta enheterna kompletterade med djurstallar, är lönsamhetsnivån starkt beroende av andra faktorer än befintliga resurser. Lönsamhetsrelationerna mellan de olika alternativen bör emellertid bli desamma som vid enbart växtodling. Därför visar en beräkning för en produktionsinriktning med enbart växtodling för de olika enheterna enklare och säkrare effekterna av en klyvning av fastigheten.

Dödsboet och H.A. har invänt att lantbruksstyrelsen borde ha upprättat kalkyler även för driftsalternativet spannmålsodling och animalieproduktion samt att av dem åberopat statistiskt material bör tillmätas större betydelse än lantbruksstyrelsens "teoretiska kaikyler".

Mot den inom lantbruksstyrelsen uppgjorda kalkylen och mot bedömningen att lönsamhetsrelationerna bör bli desamma vid båda driftsalternativen har genom utredningen i övrigt inte framkommit omständigheter som medför att lantbruksstyrelsens uppfattning inte bör godtagas.

Den sökta fastighetsbildningen får således vid båda driftsalternativen anses medföra försämrad lönsamhet. Mot denna negativa effekt kan visserligen framhållas att Tistorp 2:2 – vilken uppenbarligen ej utgör tillräckligt underlag för ett lönsamt jordbruksföretag – skulle komma att sammanföras med den ena klyvningslotten. Eftersom Tistorp 2:2 saknar ekonomibyggnader, måste emellertid förutsättas att dess åkerareal under alla förhållanden kommer att kunna nyttiggöras endast genom sambruk med annan jordbruksfastighet.

Tistorp 4:1 kan i sin nuvarande utformning, såvitt utredningen visar, utgöra underlag för ett familjeföretag med förhållandevis goda förutsättningar för en effektiv drift med nuvarande driftsinriktning, spannmålsodling. Att uppdela ett företag som sålunda kan fungera väl med nuvarande produktionsinriktning för att till priset av stora investeringar bygga upp en animalieproduktion på de nybildade fastigheterna med en sammanlagt försämrad förräntning kan inte anses stå i överensstämmelse med de jordbrukspolitiska riktlinjerna.

Hinder får av angivna skäl anses möta mot fastighetsbildningen enligt 3 kap 6 § fastighetsbildningslagen. Frågan, om fastighetsbildningen skulle stå i överensstämmelse med de i 3 kap 5 § uppställda kraven saknar därmed betydelse för utgången.

Det slut vartill TR:n kommit skall således fastställas.

Slut. HD fastställer med ändring av HovR:ns utslag det slut som TR:ns utslag innehåller.