Högsta Domstolen referat NJA 1982 s. 635 (NJA 1982:88)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1982 s. 635 (NJA 1982:88)
Målnummer
B313-81
Domsnummer
DB23-82
Avgörandedatum
1982-10-20
Rubrik
Olaga trålfiske?
Lagrum
7 § fiskeristadgan (1954:607)
Rättsfall
NJA 1958 s. 11

(Jfr 1958 s 11)

Allmän åklagare yrkade vid Helsingborgs TR ansvar å fiskarna A.J., H.J., X.X., T.B., U.B., L.W. och S.S. jämlikt 7 § och 30 § 1 st fiskeristadgan för olaga trålfiske enligt följande påstående: A.J., H.J. och X.X. med fisketrålaren (Fiskebåtsnamn, uteslutet här) samt T.B., U.B., L.W. och S.S. med fisketrålaren (Fiskebåtsnamn, uteslutet här) har d 20 okt 1977 omkring kl 23.40 idkat fiske med trål (partrålning) i Öresund 2 distansminuter utanför Lerberget, Höganäs kommun, där sådant fiske är förbjudet (2 distansminuter innanför trålfiskegränsen).

Åklagaren yrkade vidare, jämlikt 32 § fiskeristadgan, förpliktande för de åtalade att såsom förverkat värde av den vid trålningen fångade fisken, 8 000 kg sill, solidariskt utge 20 000 kr samt förpliktande för A.J., H.J. och X.X. såsom ägare till den vid fiske använda trålen att som förverkat värde av trålen solidariskt utge 10 000 kr.

X.X. uteblev vid huvudförhandlingen.

TR:n (ordf rådmannen Norrsell) anförde i dom d 29 nov 1979:

Domskäl. Vid huvudförhandlingen har med undantag av X.X. samtliga tilltalade förnekat, att de bedrivit trålfiske på förbjudet område, samt uppgivit: Vid ifrågavarande tillfälle var A.J. och T.B. skeppare på (Fiskebåtsnamn, uteslutet här) respektive (Fiskebåtsnamn, uteslutet här) och svarade för navigeringen. De kan nu två år efteråt ej erinra sig exakt vilken position de hade men kommer ihåg att de befunnit sig innanför trålfiskegränsen. De kan ej heller erinra sig vilken kurs de höll eller var trålen hade satts under det fiske de bedrivit innan de kom innanför gränsen. De började ta in trålen när båtarna befann sig i den s k kilen, där trålfiske är tillåtet. Strömmen gick i nordlig riktning och var tämligen stark eller cirka 3 knop. För att båtarna skulle kunna komma ihop och trålen kunna bärgas blev man tvungen att gira mot det svenska landet. Därvid kom man innanför trålfiskegränsen. Från det de passerade gränsen till dess trålen bärgats har de haft trålen hopfälld i ytläge och således ej kunnat fånga någon fisk. När kustbevakningen kom fram till fiskefartygen var huvuddelen av trålen ombord på (Fiskebåtsnamn, uteslutet här) och man var i färd med att vinscha upp den s k struten, där fångsten fanns.

U.B. har tillagt: Det s k tynget på trålen fick släppas under försöken att få båtarna så nära varandra att trålen kunde bärgas. Detta tyder på att strömmen var stark på den plats fiskebåtarna befann sig vid tillfället. Kustbevakningen hade senare på natten mätt strömmen och fått lägre värden. Men denna mätning har ägt rum närmare land, där strömmen är mindre kraftig än längre ut, vilket är allmänt bekant.

A.J. har tillagt: När kustbevakningen kom, var trålen i stort sett upptagen. Tullmännen meddelade dem, att de befann sig på förbjudet område men att tullpersonal ej sett att något fiske bedrivits.

På åklagarens begäran har vittnesförhör ägt rum med kusttullmästaren E.B.P. och kusttullassistenten P.A.E..

P har vittnat: Den ifrågavarande natten befann han sig ombord på Tv 250 på spaningsuppdrag i norra Öresund. Vädret var disigt och vinden sydostlig med vindstyrka av cirka 5 m/sek. När Tv 250 befann sig vid Svinbådans fyr upptäckte man på radarskärmen två båtar som befann sig 2 distansminuter bort i nordvästlig riktning. Båtarna kontrollerades, varvid det befanns vara två göteborgstrålare som låg stilla. Besättningarna var i färd med att bärga trålen. Personal från Tv 250 bordade den ena trålaren för att kontrollera fångsten. Fiskebåtarnas position bestämdes med hjälp av Desca navigator och radar. Positionen bestämdes till 2 distansminuter nordväst Lerberget. Medan Tv 250 låg jämsides med fiskebåtarna kontrollerades även avdriften och P konstaterade att fartygen drev i nordlig riktning. Fiskarna har tidigare påstått att de efter fiskets avbrytande under bärgningsarbetet drivit in på förbjudet område. Det är omöjligt att med sydlig ström och sydostlig vind driva 2 distansminuter under denna tid. Under den halvtimme driften kontrollerades drev fartygen omkring en halv distansminut i nordlig riktning. Senare på natten kontrollerades strömförhållandena av besättningen på Tv 250. Mätningen skedde vid Höganäs angöringsboj och strömmen gick där i sydlig riktning med en hastighet av en halv knop.

E har uppgivit: Han gick ombord på en av trålarna, han minns nu ej vilken. När han kom ombord höll besättningen på att ta ombord fångsten. Han såg att trålen låg på däcket. Han talade med skepparen på båten, troligen A.J., varvid denne uppgav att fiskebåtarna drivit in på förbjudet vatten efter det att arbetet med bärgningen av trålen påbörjats.

TR:n finner inte genom den förebragta utredningen tillförlitligen styrkt att de tilltalade bedrivit trålfiske inom förbjudet område. Åklagarens talan kan därför inte vinna bifall.

Domslut. Åtalen ogillas.

Åklagaren fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

De tilltalade, med undantag av L.W. som ej lät sig avhöra, bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Elliot, hovrättsrådet Göransson, referent, samt adj led Wahlfrid och Erik Gerleman) anförde i dom d 2 mars 1981:

Domskäl. A.J. och T.B. var skeppare, den förre på (Fiskebåtsnamn, uteslutet här) och den senare på (Fiskebåtsnamn, uteslutet här). H.J. och X.X. var delägare i (Fiskebåtsnamn, uteslutet här) och U.B. och S.S. delägare i (Fiskebåtsnamn, uteslutet här). L.W. var besättningsman på (Fiskebåtsnamn, uteslutet här). Fisket bedrevs i part på det sättet att nettoinkomsten av fångsten fördelades efter huvudtalet mellan nämnda personer.

De tilltalade har i HovR:n, där samtliga utom L.W. varit närvarande, lämnat samstämmiga uppgifter av i huvudsak följande innehåll. De höll på med trålfiske i den s k kilen mellan de svenska och danska trålfiskegränserna och gjorde under ett par timmars tid en del stråk där. Vid någon vända var de ganska nära den svenska gränsen. Strömmen var nordlig och ganska stark – cirka 3 knop. Vinden var svag. Under det att dragning av trålen pågick – alltså under själva fisket – överskreds inte gränsen. Efter avslutat fiske började de närma båtarna till varandra för att bärga trålen. Detta måste ske medströms. I den rådande starka strömmen var det ovanligt besvärligt att få båtarna tillräckligt nära varandra. De girade under bärgningen, som tog längre tid än vanligt, österut mot det svenska landet. De var medvetna om att de därvid kom att passera den svenska fiskegränsen. Då båtarna prejades låg de stilla och drev, och man var sysselsatt med att vinscha upp fångsten.

Vittnet E har i HovR:n lämnat samma uppgifter som vid TR:n. Han har tillagt bl a: Trålen hade varit i vattnet ända till dess prejningen skedde. Medan han var ombord låg fiskebåtarna och drev norrut under det att bärgningen av trål och fångst pågick. Då bärgningen avslutats låg båtarna intill Höganäs angöringsboj. De hade också körts något under tiden vilket medverkade till att de nått så långt. Efteråt kontrollerades strömmen vid angöringsbojen. Den uppskattades till en halv knop, sydgående. Vinden var sydostlig, 5 m/sek.

Det har upplysts att den s k kilen sträcker sig längre söderut – till omkring N 56°9_- än vad de på sjökortet över ifrågavarande farvatten utmärkta demarkationslinjerna utvisar; den danska trålfiskegränsen går nämligen från nämnda punkt väster om den gemensamma demarkationslinjen.

I målet är utrett att fiskebåtarna befann sig cirka 2 distansminuter innanför den svenska demarkationslinjen, när de prejades under pågående bärgning och om bord tagning av trål och fångst.

HovR:n finner inte styrkt att dragning av trålen skett sedan båtarna passerat territorialgränsen.

Även bärgning och ombord tagning av trål och fångst är emellertid att hänföra till trålfiske i fiskeristadgans mening. Envar av de tilltalade har deltagit i detta arbete och har uppenbarligen insett att arbetet bedrevs på för trålfiske förbjudet vatten. De måste därför anses ha gjort sig skyldiga till olaga fiske.

Det kan inte anses uppenbart obilligt att värdet av fångsten förklaras förverkat. Däremot kan sådana särskilda skäl ej anses föreligga att även trålens värde bör förverkas.

Domslut. HovR:n dömde, med ändring av TR:ns dom, de tilltalade enligt 7 § och 30 § 1 st fiskeristadgan (1954:607) samt 33 f och 35 a §§ lagen (1950:596) om rätt till fiske för olaga fiske till dagsböter. Dagsböternas antal bestämdes för A.J. och T.B. till 35, för H.J., X.X., U.B. och S.S. till 25 samt för L.W. till 20.

De tilltalade förpliktades att såsom förverkat värde av fångsten solidariskt utge 20 000 kr.

Yrkandet om förverkande av trålens värde ogillades.

A.J. och övriga tilltalade sökte revision. De yrkade att åtal och talan om förverkande måtte ogillas. De framhöll, att själva tråldragningen avslutats innan trålfiskegränsen passerades, och gjorde gällande, att trålfiske i rättslig mening bör anses avslutat när tråldragningen avslutats eller i vart fall när trålens sänken upptagits på båtarna.

Riksåklagaren bestred ändring. Riksåklagaren åberopade ett av fiskeristyrelsen till honom avgivet yttrande.

Fiskeristyrelsen lämnade i yttrandet en översiktlig beskrivning av trålen och dess hantering och anförde därefter i frågan när trålfisket rättsligt sett bör anses avslutat följande:

Den avgörande tidpunkten bör väljas så, att man mot bakgrund av trålfiskeförbudets fiskevårdande syfte uppnår en rimlig avvägning mellan de krav som fiskets utövare och tillsynsmyndigheterna kan ställa. Det torde vara ett allmänt intresse att få frågan löst. De fiskande behöver då inte befara ingripanden som de kan uppfatta som opåkallade samtidigt som tillsynspersonalen vet när de har stöd för sina åtgärder.

Utgångspunkten för fiskeristyrelsens bedömning är det hot om utfiskning eller beståndshotande överfiskning som detta mycket effektiva fiske kan utgöra om det inte hålls under kontroll från de fiskevårdande myndigheterna och fisketillsynsmyndigheterna. Det måste uppenbart ligga också i fiskerinäringens eget intresse att tillsynen över efterlevnaden av fiskerilagstiftningen kan bedrivas på ett effektivt sätt. Betydande resurser satsas härpå från samhällets sida, framför allt när det gäller fisket till havs. Att försvåra fisketillsynen skulle urholka verkan av fiskerilagstiftningen och vara att slösa med nämnda resurser. Mot denna bakgrund vill styrelsen understryka betydelsen av att trålfiskebestämmelserna tillämpas så att tillsynen underlättas utan att fisket samtidigt onödigtvis försvåras. Ett enligt fiskeristyrelsen synnerligen viktigt led i dessa strävanden är att undvika bevissvårigheter vid utövandet av fisketillsynen.

Genom det sätt på vilket trålfiske sker kan det vara svårt eller nära nog omöjligt för de fiskande att bedöma hur stor fångsten blir i trålen vid varje tråldrag. Vid större fångster kan det vara svårt att bedöma hur lång tid det kan ta att bärga och ta ombord fångsten. Ofta kan den behöva tas ombord i flera s k lyft, vilket kan dra ut på tiden. Fartyget eller fartygen kan under dessa moment, då manöverförmågan är mer eller mindre starkt begränsad, föras längre eller kortare sträckor av ström och vind och på så sätt passera exempelvis gränserna för de områden inom vilka trålfisket är förbjudet.

Definitionsmässigt går allt fiske ut på att fånga och döda fisk. För den som fiskar är målet med fisket bärgningen av fångsten. Vid andra fiskemetoder, såsom nät- eller handredskapsfiske, torde enighet allmänt råda om att bärgningen av fisken ur vattnet utgör en del av själva fisket. Det förefaller fiskeristyrelsen rimligt att inte bedöma trålfisket på annat sätt. Även om det med hänsyn till trålfiskeförbudets syfte skulle kunna göras gällande att trålfisket skulle anses avslutat redan då trålbord eller tyngder tagits ombord – dvs då trålen slutat verka som fångstredskap men innan fångsten bärgats – anser fiskeristyrelsen likväl övervägande skäl tala för att också bärgning och ombordtagning av fångst och trål rättsligt sett skall anses ingå i trålfisket. Man får på så sätt även en viss parallell till att trålfisket börjar redan då trålen sätts ut i vattnet.

Den av fiskeristyrelsen sålunda förordade tolkningen får till konsekvens bl a att en trål inte till någon del får finnas utsatt i vatten där trålfiske är förbjudet. Att navigera på sådant sätt att man utsätter sig för risken att under bärgningen föras in på förbjudet område kan då anses oaktsamt och i vissa fall grovt oaktsamt. I detta sammanhang erinrar styrelsen dessutom om att det inte finns någon s k förföljningsrätt i fråga om fiske.

Sammanfattningsvis anser fiskeristyrelsen sålunda att trålfiske i fiskeristadgans mening skall anses fortgå från det att trålen lagts ut och till dess att den i sin helhet åter tagits ombord.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rexed, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. I målet är ostridigt att A.J. och medparter bärgat fisketrål och tagit ombord fångst innanför den svenska gränsen. Riksåklagaren har förklarat att det ej är utrett att trålen dragits sedan båtarna passerat denna gräns.

A.J. och medparter har bl a anfört följande. I rättsfallet NJA 1958 s 11 har HD avgjort när trålfiske anses påbörjat. Omständigheterna i det målet har vissa likheter med förevarande mål – även då var trålen stängd och kunde inte verka som fångstredskap. Men det fanns då stor risk att trålens mynning när som helst kunde öppnas och fångandet påbörjas. Fiskarna hade då också visat sin avsikt att fånga fisk genom att sätta ut trålen. I det aktuella fallet fanns, när tråldragningen avslutats och sänkena tagits upp på båtarna, ej längre någon möjlighet att fånga fisk, eftersom trålens mynning då är och förblir stängd. Att på så vis bogsera en stängd trål, som inte kan öppnas, kan inte anses motverka fiskerilagstiftningens syften att skydda vissa vattenområden. Vid fiske nära fiskerigränsen är det viss risk att båtarna vid bärgning på grund av avdrift kan komma att passera gränsen. En regel som innebär att fiskarna i sådana fall tvingas avbryta bärgningen och kanske släppa trålen innebär stora olägenheter och kan inte anses påkallad av fiskelagarnas syfte.

Riksåklagaren har i målet åberopat ett av ämbetet inhämtat yttrande d 22 okt 1981 från fiskeristyrelsen, som i frågan när trålfiske rättsligt sett bör anses avslutat anför följande:

"Den avgörande tidpunkten – – – se ovan – – – åter tagits ombord."

Till HD har i målet givits in uttalanden av intresseorganisationer inom fiskerinäringen. Sveriges Fiskares Riksförbund har förklarat att det bland fiskare allmänt anses att trålfiske är avslutat när trålen inte längre fångar fisk, dvs när tyngder eller trålbord hissats upp i trålgalgarna. Samma uppfattning har uttalats av Svenska Västkustfiskares Centralförbund och av Svenska Västkustfiskarnas avdelning nr 3 i Fiskebäck. Däremot har Skånes Fiskareförbund anslutit sig till fiskeristyrelsens bedömningar.

HD gör följande bedömning. Som fiskeristyrelsen uttalat bör trålfiske anses avslutat först i och med att trålen åter tagits ombord. För en sådan bedömning talar bl a möjligheten att upprätthålla en effektiv kontroll av fiskerilagstiftningens efterlevnad. Förutsättningarna föreligger därmed och i övrigt att som HovR:n döma A.J. och medparter för olaga trålfiske. Det föreligger ej heller skäl att i övrigt göra ändring i HovR:ns dom.

Domslut. HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Mannerfelt, skiljaktig i förverkandefrågan, Erik Nyman, Vängby, referent, och Jermsten) beslöt följande dom:

Domskäl. I målet är utrett att revisionskärandena har bärgat fisketrålen och tagit ombord fångsten på svenskt vatten inom område där trålfiske inte var tillåtet. Riksåklagaren har inte gjort gällande att trålen dragits inom sådant område.

Vid fiske är syftet regelmässigt att tillgodogöra sig fångsten. Att anse fisket avslutat innan fiskaren har fisken i säker besittning skulle från både språkliga och andra synpunkter te sig främmande. Även om vid trålfiske någon ytterligare fisk inte fångas, sedan trålborden eller tyngderna tagits ombord, ligger det därför närmast till hands att till trålfiske som förbjuds i 7 § fiskeristadgan hänföra också bärgningen av fångsten. Omständigheter som talar för en tolkning i annan riktning står inte att finna vare sig i förarbetena till bestämmelsen eller i vad som i övrigt gäller om fiske eller jakt.

På grund av det sagda och på de av HovR:n i övrigt anförda skälen måste revisionskärandena anses ha gjort sig skyldiga till olaga fiske. Skäl till ändring i fråga om de av HovR:n bestämda påföljderna föreligger inte.

Det kan ej anses uppenbart obilligt att i enlighet med HovR:ns förordnande därom värdet av fångsten förklaras förverkat.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Mannerfelt anförde i förverkandefrågan: Att när trålare påträffas på förbjudet vatten under bärgning av trålen utreda var trålen dragits är förenat med uppenbara svårigheter. Även om sådana svårigheter inte tillmätts avgörande betydelse när det förut gällt att ta ställning tillfrågan om trålfiske under angivna omständigheter är förbjudet eller ej, förtjänar de beaktande vid bedömningen av förverkandefrågan och talar därvid för att fångsten i sådant fall bör förverkas. Vid den tidpunkt då det nu aktuella fisket ägde rum var emellertid rättsläget oklart. Detta framgår särskilt av vad flera intresseorganisationer inom fiskerinäringen anfört; även fiskeristyrelsens yttrande – med ett ganska ingående resonemang – får anses tyda på att man även inom styrelsen funnit sig stå inför en tveksam rättsfråga. Under nu angivna förhållanden framstår det som uppenbart obilligt att fångstens värde förverkas. HovR:ns dom i den delen skall därför upphävas.