Högsta Domstolen referat NJA 1983 s. 103 (NJA 1983:3)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1983 s. 103 (NJA 1983:3)
Målnummer
Ö402-81
Domsnummer
SÖ13-83
Avgörandedatum
1983-01-05
Rubrik
Pantbrev som pantsatts till säkerhet för en banks fordran har av misstag kommit i gäldenärens besittning. Drygt en månad efter det att banken fått vetskap härom försätts gäldenären i konkurs. Fråga om panträtten då har gått förlorad.
Rättsfall
NJA 1958 s. 422

(Jfr 1958 s 422)

Ingenjörsfirman Modul AB, vars styrelse utgjordes av A.A. och M.U. med rätt för dem att var för sig teckna bolagets firma, försattes i konkurs vid Solna TR d 17 juni 1980.

I konkursen bevakade Uplandsbanken lånefordringar på sammanlagt 309 004 kr 91 öre jämte ränta och kostnader med yrkande om förmånsrätt bl a på grund av tre d 18 nov 1970, nr 2003-2005, utfärdade pantbrev i fastigheten Framnäs 13 i Solna kommun, vart och ett på 45 000 kr.

Konkursförvaltaren bestred i anmärkningsskrift bankens yrkande om förmånsrätt på grund av de tre pantbreven. Som grund för bestridandet anfördes att pantbreven vid konkursutbrottet hade funnits i Moduls besittning, i följd varav någon sakrättsligt giltig pantsättning inte förelegat.

Sedan förlikning inte hade kunnat träffas vid förlikningssammanträde inför konkursdomaren hänsköts tvistefrågan till rätten.

TR:n (rådmannen Reuterwall) anförde i slutligt beslut d 7 nov 1980: Följande är ostridigt mellan parterna.

Sparbanken Stockholm, notariatavdelningen, innehade de tre pantbreven, nr 2003 för L.R:s räkning, nr 2004 för B.R:s räkning och nr 2005 för M.L:s räkning som säkerhet för deras fordringar på Modul. I tre likalydande, d 28 aug 1973 dagtecknade och som "Meddelande om pantförskrivning av överhypotek" rubricerade handlingar pantförskrev Modul de tre pantbreven till Uplandsbanken i den mån pantbreven inte behövde tas i anspråk för gäldande av lån för vilket de tidigare häftade. Sparbanken denuntierades härom. Sedan Modul slutbetalt sina skulder till L.R. B.R. och M.L. översände Sparbanken i rekommenderad försändelse d 28 april 1980 pantbreven till Modul under adress "Modul AB Ingenjörsfirma, Box 55, 696 00 Askersund". Försändelsen löstes ut av M.U. någon gång före d 12 maj 1980, och hon lade in pantbreven i sitt privata bankfack i Skandinaviska Enskilda Banken. Modul innehade ett eget bankfack. I anslutning härtill kontaktade hon per telefon Uplandsbankens kontor i Kungsängen, kontorschefen O.H. med förfrågan om det var riktigt att hon hade pantbreven, som hon visste var pantförskrivna till Uplandsbanken. Hon fick svaret att de skulle vidarebefordras till Kungsängen. M.U. uppgav emellertid att detta inte kunde ske omedelbart, eftersom hon var "krasslig", och att pantbreven låg i hennes bankfack. Hult ringde ett par, tre gånger till M.U. för att få henne att sända över pantbreven, vilket hon lovade att göra. Han tog även i mitten av maj 1980 kontakt med Sparbanken i saken, som då upptäckte vilket misstag den gjort. Sparbanken försökte, utan resultat, stoppa försändelsen med pantbreven till Modul. Hult försökte därefter vid några tillfällen få kontakt per telefon med M.U. Detta lyckades inte. M.U. tog d 12 juni 1980 ut pantbreven från sitt bankfack. Hon översände dem till Uplandsbanken i Kungsängen d 25 i samma månad.

Uplandsbanken har gjort gällande att panträtten inte upphört på grund av Sparbankens misstag att tillställa Modul pantbreven. M.U. har dessutom innehaft pantbreven som tredje man; hon var i detta hänseende att betrakta inte som ställföreträdare för Modul utan som privatperson. I varje fall handlade hon som sådan efter konkursutbrottet. Med hänsyn till de åtgärder hon vidtagit med pantbreven har hon hållit dessa avskilda från Modul. Hon hade vidare ett intresse av att panträtten inte upphörde på grund av att hon gått i borgen för en Moduls skuld till Uplandsbanken om 108 000 kr, för vilken skuld även pantbreven utgjorde säkerhet.

Förvaltaren har gjort gällande att panträtten upphört. M.U. mottog pantbreven som ställföreträdare för Modul. Väl lade hon in dessa i sitt eget bankfack, men detta skedde före telefonsamtalet med Hult. Det misstag som begåtts är inte ursäktligt med hänsyn till att Uplandsbanken vetat om detta och till att stränga krav måste ställas på banker när det gäller att rätta till misstag av ifrågavarande slag.

Skäl. M.U. löste ut de från Sparbanken till Modul översända pantbreven som ställföreträdare för Modul. Hennes åtgärder att förvara pantbreven i sitt privata bankfack under ca en månad och på annat sätt under ytterligare en tid innan hon d 25 juni 1980 översände dem till Uplandsbanken innebär inte att hon därigenom tagit hand om pantbreven i annan egenskap än som ställföreträdare för Modul. Med denna bedömning kan M.U. inte sägas ha innehaft pantbreven som s k tredje man. Härför talar också att Uplandsbanken inte – om detta över huvud taget varit möjligt i förevarande fall – vidtagit några åtgärder för att säkerställa panträtten på grund av M.U:s innehav av panten.

Vidkommande därefter frågan vilken betydelse Sparbankens misstag att tillställa pantbreven Modul i stället för Uplandsbanken skall ha för panträttens bestånd finner TR:n mot bakgrund av rättsfallet NJA 1958 s 422 och uttalanden i litteraturen att en panthavare inte med nödvändighet går förlustig panträtten därför att panten av misstag kommit i pantsättarens besittning. För att pantsättningen under sådana förhållanden fortfarande skall äga giltighet krävs emellertid enligt TR:ns mening att panthavaren inom rimlig tid från det att han fått vetskap om misstaget vidtar erforderliga åtgärder för att rätta till detta. Stränga krav måste i detta hänseende uppställas på banker, som i egenskap av kreditinstitut inte bara har vana vid hantering av panter varom nu är fråga utan också får antas besitta nödvändiga kunskaper för att rätt iaktta vad som erfordras för en giltig pantsättning.

Uplandsbanken genom Hult blev i samband med att M.U. som ställföreträdare för pantsättarenModul någon gång före d 12 maj 1980 fått pantbreven i sin hand upplyst av henne om förhållandet. De enda åtgärder Hult vidtog i anledning härav var att han begärde att hon skulle översända pantbreven till Uplandsbankens kontor i Kungsängen, vilken begäran han vid några tillfällen därefter upprepade, att han kontaktade Sparbanken, som försökte stoppa den omkring 14 dagar tidigare avlåtna försändelsen av pantbreven till Modul, samt att han vid ytterligare några tillfallen förgäves sökte kontakta M.U. per telefon. Uplandsbankens aktioner för att få pantbreven i sin besittning finner TR:n vara helt otillräckliga och inte alls motsvara de krav som – enligt vad ovan sagts – i förevarande hänseende måste ställas allmänt och särskilt på en bank. Uraktlåtenheten från Uplandsbankens sida att vidta effektivare åtgärder – exempelvis att avhämta pantbreven hos M.U. – får uppfattas så att banken mer eller mindre överlät på M.U. att avgöra när hon skulle tillställa banken pantbreven. Det synes också ha varit en ren tillfällighet att hon just d 25 juni 1980 eller 8 dagar efter det att Modul försatts i konkurs skickade pantbreven till banken.

På anförda skäl finner TR:n att Uplandsbanken, när Modul försattes i konkurs, förlorat förmånsrätten på grund av pantförskrivningen av pantbreven.

Slut. TR:n ogillar Uplandsbankens bevakning såvitt avser yrkad förmånsrätt på grund av pantbreven d 18 nov 1970, nr 2003-2005, i fastigheten Framnäs 13 i Solna kommun.

Uplandsbanken anförde besvär i Svea HovR och hemställde om bifall till yrkandet om förmånsrätt på sätt angivits vid TR:n.

HovR:n (hovrättsråden Holmbergh och Åslund, referent, samt adj led Norlander och Nordin) fastställde i beslut d 3 mars 1981 TR:ns beslut.

Uplandsbanken anförde besvär och yrkade förmånsrätt i enlighet med yrkandet i TR:n.

Konkursförvaltaren yrkade att HovR:ns beslut skulle fastställas.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Agne Nilsson, hemställde i betänkande om följande beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Gyllensvärd, Mannerfelt, Knutsson, referent, och Jermsten) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. I likhet med TR:n och HovR:n finner HD att pantbreven genom att omhändertas av M.U. kommit i Moduls besittning.

Som huvudregel i svensk rätt gäller att panträtt i lös egendom upphör i och med att panten kommer i pantsättarens besittning. Detsamma gäller vid pantsättning av fast egendom i fråga om pantbrevet. Från denna huvudregel har i rättsfallet NJA 1958 s 422 gjorts undantag då besittningsövergången skett av misstag. Av avgörande betydelse för utgången i detta fall var att borgenären saknade kännedom om att besittningen hade gått över till pantsättaren. Även i det fall som nu föreligger till bedömning beror det på ett misstag att panten har kommit att innehas av gäldenären. Situationen är emellertid såtillvida en annan som borgenären – Uplandsbanken – omgående fått vetskap härom.

Besittningskravet är av väsentlig betydelse för den allmänna omsättningen och för övriga borgenärers skydd. Det är därför av vikt att undantag därifrån inte ges större räckvidd än som är påkallat av syftet därmed, i detta fall att tillgodose panthavarens intresse av att inte oavsiktligt bli försatt i en situation som innebär att han gör en rättsförlust. Med hänsyn härtill bör det för att panträtten skall bestå, trots att panten av misstag har kommit i gäldenärens besittning, krävas att borgenären utan oskäligt dröjsmål från det han fått vetskap om förhållandet vidtar erforderliga åtgärder för att rätta till misstaget.

När Mona U underrättade banken om att hon hade tagit hand om pantbreven, uppmanades hon att översända dem till banken, vilket hon också lovade att göra. Det framstår som naturligt och fullt försvarligt att banken en kortare tid lät sig nöja härmed. När pantbreven ännu efter några veckor inte hade tillställts banken, borde emellertid denna ha vidtagit mera verksamma åtgärder än ett par resultatlösa kontakter med M.U. per telefon. Genom sin underlåtenhet härutinnan får banken anses ha gått förlustig sin panträtt före den tidpunkt då Modul försattes i konkurs.

Av det nu anförda följer att banken, såsom TR:n och HovR:n funnit, inte äger åtnjuta förmånsrätt i konkursen på grund av pantförskrivningen av pantbreven.

Slut. HD fastställer det slut vartill HovR:n kommit.

JustR Vängby var av skiljaktig mening och anförde: I likhet med TR:n och HovR:n finner jag att att pantbreven genom att omhändertas av M.U. kommit i Moduls besittning.

Som huvudregel i svensk rätt gäller att panträtt i lös egendom upphör i och med att panten kommer i pantsättarens besittning. Detsamma gäller vid pantsättning av fast egendom i fråga om pantbrevet. Från denna huvudregel har i rättsfallet NJA 1958 s 422 gjorts undantag då besittningsövergången skett av misstag. I detta fall hade förlagsinteckningar som i rätt ordning pantsatts sedermera genom misstag kommit i gäldenärens – ett aktiebolags – besittning. När bolaget nära två år senare försattes i konkurs, fanns inteckningarna alltjämt i bolagets besittning. Det ansågs utrett, att borgenären inte förrän efter konkursutbrottet fått kännedom om detta förhållande. Under sådana omständigheter fann HD panträtten fortfarande äga bestånd. En ledamot var skiljaktig och anförde, att ehuru det fick antagas att panträtt inte omedelbart upphör när panten på grund av misstag kommer i pantägarens besittning, besittningskravet – grundat på allmänna hänsyn till kredit och omsättning, önskemålet att försvåra skentransaktioner m m – dock måste anses medföra, att borgenären går rätten förlustig, om besittningen inte inom rimlig tid återgår, och detta även om han då inte fått kännedom om förhållandet.

Mot bakgrund av den ståndpunkt som HD sålunda intagit beträffande misstag av den art som här är i fråga – och som otvivelaktigt är välgrundad eftersom man så långt möjligt bör undvika att rena misstag leder till rättsförluster – uppkommer i förevarande mål frågan om Uplandsbankens panträtt skall anses ha gått förlorad, trots att det är på grund av misstag som pantbreven kommit i Moduls besittning. Omständigheterna i det nu aktuella fallet skiljer sig från förhållandena i 1958 års rättsfall i framför allt två hänseenden. Dels har väsentligt kortare tid förflutit från det att panten kommit i pantsättarens besittning – en omständighet som sedd isolerad naturligtvis talar till Uplandsbankens förmån – dels har Uplandsbanken före konkursutbrottet fått kännedom om att pantbreven fanns i Moduls besittning.

Om borgenären får kännedom om att panten av misstag har kommit i pantsättarens besittning, får han därmed också möjlighet att vidta åtgärder för att återta besittningen. Underlåtenhet att vidta sådana åtgärder kan tyda antingen på att borgenären avstår från panträtten och att denna således i vart fall upphört genom underförstått avtal eller på att pantsättningen är en skentransaktion. Att motverka skentransaktioner anses i svensk doktrin allmänt vara besittningskravets viktigaste funktion vid pantsättning, och stor vikt måste fästas vid risken för sådana transaktioner, när det gäller att bedöma en situation av förevarande art. Från övriga funktioner som besittningskravet antas fylla torde kunna i huvudsak bortses; oavsett hur det förhåller sig med borgenärens åtgärder får gäldenären genom besittningen de faktiska möjligheterna att förfoga över panten med risk bl a för att godtrosförvärv kommer till stånd.

I förevarande fall är det uppenbart att Uplandsbanken ej avstått från panten och att det ej heller är fråga om en skentransaktion. Från ren bevissynpunkt saknas därför anledning att närmare ta ställning till vilka åtgärder Uplandsbanken bort vidta eller rent faktiskt vidtagit.

Av hänsyn till kraven på klarhet och god ordning i rättslivet kan dock inte godtas, att panten under obegränsad tid kvarstannar i gäldenärens besittning, även om han fått besittningen av misstag och ingenting talar för att borgenären avstått från panträtten eller att fråga är om en skentransaktion. Någonstans måste, oavsett omständigheterna i det enskilda fallet, en tidsgräns dras där panträtten upphör. Mot bakgrund av utgången i 1958 års rättsfall bör i fall, när borgenären före konkursutbrottet fått kännedom om att pantsättaren kommit i besittning av panten, tiden räknas från det att han fått sådan kännedom. Lämpligen bör därvid hänsyn tas till hur lång tid som kan åtgå för att borgenären med användande av rimliga medel skall komma i besittning av panten; någon anledning att skilja mellan banker och andra borgenärer föreligger inte när fråga inte är om att i det enskilda fallet på grund av borgenärens handlande bedöma, huruvida det föreligger en skentransaktion.

Omständigheterna i förevarande mål är väl ägnade att belysa, vilken tid som rimligen bör tillåtas förflyta. Särskilt mot bakgrund av att M.U. tog kontakt med Uplandsbanken och lovade denna att pantbreven skulle återställas framstår det som naturligt att banken först en kortare tid avvaktade att så skulle ske och därefter anmodade M.U. att uppfylla sitt löfte. Vad banken därefter närmast haft att göra, när pantbreven likväl inte tillställdes banken, har varit att vända sig till – vid då aktuell tidpunkt – överexekutor för att komma i besittning av panten. Det är mycket ovisst om ett sådant förfaringssätt skulle ha kunnat leda till att banken kommit i besittning av pantbreven före konkursutbrottet. Med hänsyn härtill kan den tid av en dryg månad som förflutit mellan det att banken fick kunskap om att pantbreven var i Moduls besittning och konkursutbrottet inte anses vara längre tid än som skäligen bort få tas i anspråk för att åstadkomma rättelse av det inträffade misstaget.

Under sådana omständigheter finner jag att panträtten fortfarande ägde bestånd vid konkursutbrottet. Anmärkningen mot den av Uplandsbanken yrkade förmånsrätten är därför inte lagligen grundad.

På grund av det anförda förklarar jag Uplandsbankens fordran vara förenad med förmånsrätt på grund av bl a tre d 18 nov 1970, nr 2003, 2004 och 2005, utfärdade pantbrev i fastigheten Framnäs 13 i Solna kommun.