Högsta Domstolen referat NJA 1983 s. 725 (NJA 1983:129)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1983 s. 725 (NJA 1983:129)
Målnummer
T312-81
Domsnummer
DT32-83
Avgörandedatum
1983-11-24
Rubrik
Frågor om giltigheten av standardiserade förmånstagarförordnanden, som upptagits i villkor för tjänstegrupplivförsäkring, samt om jämkning av sådant förordnande med tillämpning av 34 § lagen (1927:77) om försäkringsavtal i dess lydelse före den 1 juli 1976.
Lagrum
34 § lag (1927:77) om försäkringsavtal
Rättsfall
•  NJA 1981 s. 1205
•  NJA 1982 s. 390

(Jfr 1981 s 1205 och 1982 s 390)

E.M:s och hans hustru G.M:s dotter E.E. avled d 30 dec 1972 och var då anställd vid Västsveriges allmänna restaurangaktiebolag. Växjö TR dömde genom dom d 15 nov 1972, som före E.E:s bortgång vann laga kraft, till hemskillnad mellan henne och hennes make K.E. E.E. efterlämnade inga barn.

E.E:s arbetsgivare hade hos Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag, i fortsättningen benämnt AFA, tecknat tjänstegrupplivförsäkring (TGL-försäkring). Med anledning av E.E:s frånfälle utgick helt grundbelopp med 41 000 kr.

E.M. och G.M. yrkade efter stämning å AFA vid Stockholms TR förpliktande för AFA att till dem utge försäkringsbeloppet, 20 500 kr till vardera, jämte ränta från d 30 mars 1973, då dödsfallsanmälan inkom till AFA.

AFA bestred käromålet.

Till stöd för sin talan anförde E.M. och G.M. följande: För ifrågavarande försäkring gällde de villkor som intagits i AFA:s försäkringsbesked år 1972. Dessa försäkringsbesked lämnas av AFA till arbetsgivaren för att utdelas till de försäkrade. Enligt § 3 i villkoren var E.E. ägare till den försäkring som gällde på hennes liv. I § 3 stadgas vidare att de skyldigheter, som enligt lagen om försäkringsavtal på grund av dylikt avtal åvilar försäkringstagare gentemot försäkringsgivare, dock skall avse arbetsgivaren, för såvitt icke är fråga om uppgifter, som arbetstagaren eller dennes rättsinnehavare har att lämna till AFA eller till arbetsgivaren för att av denne meddelas AFA. I § 18 av villkoren anges i vilka fall och med vilka belopp helt grundbelopp utgår. Under "Anm." i § 18 uttalas att med make/maka förstås här också hemskild sådan. Under § 26 i villkoren anges följande beträffande förmånstagarförordnande: "Arbetstagaren skall i fråga om TGL-försäkringens försäkringsbelopp anses ha gjort förmånstagarförordnande av nedan angivet innehåll med rätt för honom att när helst han så önskar ändra förordnandet genom att skriftligen till AFA (lämpligen på från AFA rekvirerad blankett) anmäla förordnande av annat innehåll. Förmånstagare till utgående helt grundbelopp är arbetstagarens make/maka, om sådan finns. – Anm. Förordnande till förmån för make/maka gäller i förekommande fall även till förmån för hemskild sådan, därest arbetstagaren icke skriftligen till AFA anmält att så icke skall vara fallet. – – – Saknar kvinnlig arbetstagare såväl make som barn men efterlämnar hon sådan fader, moder, adoptivfader eller adoptivmoder, som enligt lag kan taga arv efter henne, är hennes föräldrar eller adoptivföräldrar eller, om endera av dem är avliden, den kvarlevande förmånstagare till utgående helt grund belopp". – Såsom ägare av försäkringen var det endast E.E. som kunde insätta förmånstagare. Något förordnande därom har hon ej gjort, varför hennes föräldrar E.M. och G.M. såsom enda arvingar har rätt till försäkrings beloppet. Detta har utbetalats till K.E. De framställde även hos AFA anspråk på försäkringsbeloppet innan detta utbetalades till K.E. – Vad som i försäkringsbeskedet anges under § 18 om att med make förstås även hemskild sådan samt under § 26 att förordnande gäller även för hemskild make, om arbetstagaren icke skriftligen meddelar AFA att så icke skall vara fallet, utgör ej försäkringsvillkor. Detta är ensidiga förklaringar från AFA, vilka ej varit bindande för E.E. Därest angivna bestämmelser skulle anses såsom försäkringsvillkor, skall de ej gälla, enär de strider mot vad som stadgas om makes arvsrätt i 3 kap 8 § AB och testamentes tolkning i 11 kap 8 § AB, båda lagrummen i deras lydelse intill d 1 jan 1974. Testamente och förmånstagarförordnande är till sin verkan i princip samma sak. E.E. fick ej del av försäkringsbeskedet med däri intagna villkor, varför dessa ej varit bindande för henne. Om hon känt till föreskrifterna i § 18 och § 26 om vad som skall gälla för hemskild make, hade hon kunnat insätta annan förmånstagare. Slutligen åberopas att nämnda föreskrifter i försäkringsbeskedet under "Anmärkningar" i § 18 och § 26 utgör ett villkor som leder till uppenbar obillighet och som därför jämlikt då gällande 34 § försäkringsavtalslagen skall lämnas utan avseende. Härvid åberopas följande. Det är uppenbart obilligt med en föreskrift om att AFA skall insätta förmånstagare. Detta utgör avvikelse från försäkringsavtalslagen och överensstämmer ej med god försäkringspraxis. Parterna som träffat försäkringsavtalet kan ej inkräkta på försäkringstagarens rätt att efter egen önskan bestämma vem som skall erhålla försäkringsbeloppet. Förmånstagarförordnande skall tillkomma på sätt som anges i 103 § försäkringsavtalslagen, nämligen genom skriftligt meddelande till försäkringsgivaren eller genom anteckning i försäkringsbrev. Förmånstagarförordnande kan i och för sig intagas i försäkringsvillkoren men får då ej strida mot arvsordningen.

AFA anförde: Försäkringsbeloppet tillkommer ej E.M. och G.M. utan har enligt § 26 i försäkringsvillkoren utbetalats till K.E. I AFA:s försäkringsbesked anges att "Denna handling innehåller de för år 1972 och tills vidare gällande bestämmelserna för den tjänstegruppliv- och avgångsbidragsförsäkring, varom avtal träffats mellan arbetsgivaren och Arbetsmarknadens Försäkringsaktiebolag (AFA)." Den i § 26 under "anmärkning" intagna bestämmelsen om att förordnande till förmån för make gäller i förekommande fall även till förmån för hemskild sådan, därest arbetstagaren icke skriftligen till AFA anmält att så icke skall vara fallet, utgör en integrerande del av villkoren och är ej en ensidig förklaring från AFA:s sida. E.E. har icke till AFA gjort anmälan om att hon önskat förmånstagarförordnande av annat innehåll än som anges i § 26 i villkoren. Hon har således lämnat förmånstagarförordnande till följd av att hon är underkastad vad som därom är föreskrivet under § 26. AFA har utbetalat försäkringsbeloppet i enlighet med detta förmånstagarförordnande. – Beträffande tillkomsten av avtalet stadgas under § 1 i villkoren följande. "Det mellan arbetsgivaren för hans arbetstagares räkning, å ena, samt AFA, å andra sidan, träffade försäkringsavtalet avser på sätt i det följande anges dels tjänstegrupplivförsäkring (TGL-försäkring), dels och kollektiv avgångsbidragsförsäkring (AGB-försäkring). Försäkringsavtalet är slutet i och med att AFA avsänt antagande svar (försäkringsbekräftelse) på arbetsgivarens – å härför av AFA fastställt formulär gjorda – anmälan av arbetstagare till försäkring (arbetsgivaranmälan)." AFA har genom att tillställa E.E:s arbetsgivare försäkringsbesked i stort antal för utdelning till de anställda gjort vad på bolaget kan ankomma för att E.E. skulle få del av villkoren. De av E.M. och G.M. åberopade lagrummen i AB avser arvsfall och tolkning av testamente och strider ej mot förmånstagarförordnandet. – AFA bestrider att bestämmelsen i 34 § försäkringsavtalslagen är tillämplig. Det är ej fråga om ett obilligt villkor och vad som i villkoren stadgats om rätt för hemskild make att erhålla försäkrings belopp avviker ej från god försäkringspraxis. Formkravet i 103 § försäkringsavtalslagen är uppfyllt genom det sätt på vilket förmånstagarförordnandet infogats i villkoren.

E.M. och G.M. genmälde: De vitsordar att försäkringsavtalet tillkommit såsom AFA angivit. Den rätt som försäkringstagaren har att bestämma om förmånstagare kan dock inte bli föremål för avtal mellan de organisationer som slutit försäkringsavtalet. E.E. kände ej till att hon enligt villkoren kunde lämna AFA skriftligt meddelande om insättande av särskild förmånstagare och sände därför ej in någon sådan handling. Uppgiften att AFA för distribution till arbetstagarna utsänder försäkringsbeskeden vitsordas.

TR:n (rådmännen Schnell och Fernström samt tingsfiskalen Jansson) anförde i dom d 27 mars 1980:

Domskäl. E.M. och G.M. har vitsordat, att för försäkringen gäller de villkor som finns intagna i broschyren AFA:s försäkringsbesked 1972. De särskilda förhållandena beträffande tjänstegrupplivförsäkringen medför att särskilt försäkringsbrev ej utfärdas för varje enskild försäkringstagare. Denne ansluts till försäkringen och blir bunden av villkoren genom att antaga arbete, som är förenat med rätt till sådan försäkring.

E.M. och G.M. har vitsordat, att AFA till arbetsgivaren översänt försäkringsbeskeden för att av denna utdelas till de anställda som omfattades av försäkringen. TR:n finner att AFA härigenom fullgjort vad som enligt praxis erfordras av försäkringsgivaren vid denna typ av försäkring.

Under § 18 och § 26 i villkoren har – – – AFA under rubriken "Anm." med särskild avvikande röd text insatt upplysning bl a om vad som avses med begreppet make efter hemskillnad. TR:n finner att vad sålunda angivits utgör del av avtalsvillkoren och således var bindande för E.E.

Enligt § 26 i försäkringsvillkoren har E.E. haft möjlighet att skriftligen hos AFA anmäla annat förmånstagarförordnande. Således har hon haft möjlighet att hos AFA skriftligen anmäla att förmånstagarförordnande inte skall gälla till förmån för hemskild make.

E.E. har ostridigt icke till AFA insänt något meddelande i nyssnämnda hänseende.

TR:n behandlar härefter E.M:s och G.M:s invändning att det sätt på vilket förmånstagarförordnande reglerats i villkoren strider mot innehållet i 3 kap 8 § och 11 kap 8 § AB i lagrummens intill d 1 jan 1974 gällande lydelse.

Förstnämnda lagrum reglerade efterlevande makes arvsrätt bl a för det fall att makarna vid arvlåtarens död på grund av hemskillnad levde åtskilda. Beträffande tolkningen av testamente gav 11 kap 8 § AB en regel för tolkning av testamentsförordnande bl a i det fall att äktenskap upplöstes annorledes än genom testators död.

Standardförordnandena vid TGL-försäkring har utformats efter överläggningar mellan parterna på arbetsmarknaden. Förordnandena syftar till att skydda den som varit beroende av den avlidne för sin försörjning. Angivna bestämmelser i AB och förmånstagarförordnandet reglerar olika situationer. Det kan därför ej anses att förmånstagarförordnandet är ogiltigt på den grund som E.M. och G.M. i denna del åberopat.

TR:n finner ej omständighet föreligga som medför att förmånstagarförordnandet leder till uppenbar obillighet eller är stridande mot god försäkringspraxis.

I enlighet med det anförda har TR:n ej funnit styrkt, att E.M. och G.M. äger rätt till försäkringsbeloppet. Käromålet skall alltså ogillas.

Domslut. Käromålet ogillas.

G.M. och dödsboet efter E.M. vilken avlidit, fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till E.M:s och G.M:s vid TR:n förda talan.

AFA bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Blom och hovrättsrådet Linder) anförde i dom d 18 juni 1981:

Domskäl. Villkoren för den i målet aktuella tjänstegrupplivförsäkringen grundar sig på ett mellan LO och SAF träffat avtal. Av villkoren framgår bl a vilka förmånstagarförordnanden som skall anses meddelade av försäkringstagaren för den händelse denne inte till AFA skriftligen anmäler ett förmånstagarförordnande av annat innehåll. Arbetstagarna förutsätts få information om försäkringsvillkoren genom att arbetsgivarna till dessa överlämnar försäkringsbesked, vilka AFA regelbundet tillställer arbetsgivarna för distribution till arbetstagarna.

Det är uppenbart att förmånstagarförordnandena under tjänstegrupplivförsäkringen bara undantagsvis kan, på grund av uttryckligt förordnande eller tyst godkännande, anses utgöra ett uttryck för den enskilde försäkrings tagarens vilja. Försäkringsbeskeden får visserligen i flertalet fall antas bli överlämnade till arbetstagarna. Försäkringsvillkoren är emellertid omfattande och komplicerade. Det finns därför grundad anledning utgå från att det sällan förekommer att en arbetstagare sätter sig in i villkorens enskildheter, däribland bestämmelserna om förmånstagarförordnanden, och förstår dessas praktiska innebörd.

Av 102 § försäkringsavtalslagen framgår att ett förmånstagarförordnande förutsätts utgöra en viljeförklaring från försäkringstagaren. Enligt 103 § samma lag skall förmånstagarförordnande, för att vara gällande, skriftligen meddelas försäkringsgivaren eller genom dennes försorg tas in i eller antecknas på försäkrings brevet. Bestämmelserna har tillkommit med tanke på individuella livförsäkringar och vid en tid då grupplivförsäkringar överhuvudtaget inte fanns. De har inte sedermera anpassats till den speciella försäkringsform som tjänstegrupplivförsäkringen utgör. På grund härav måste standardförmånstagarförordnandena i tjänstegrupplivförsäkringen anses ha tillkommit på ett sätt som avviker från försäkringsavtalslagens bestämmelser.

Tjänstegrupplivförsäkringen har numera, till följd av kollektivavtal och individuellt tecknade försäkringar, en stor spridning i vårt land. De förmånstagarförordnanden som ingår i försäkringsavtalen medför betydelsefulla rättsverkningar bl a i skatte- och utmätningshänseende. Flera av de standardförordnanden som finns i avtalen, bl a i AFA-försäkringen, har tillkommit under medverkan av företrädare för arbetstagarnas organisationer. På grund härav och den utveckling på livförsäkringsområdet som har ägt rum sedan lagstiftningen genomfördes måste, utan hinder av 103 § jämförd med 102 § försäkringsavtalslagen, förmånstagarförordnanden av den typ som förekommer i tjänstegrupplivförsäkringen i princip godtagas som bindande. Eftersom förordnandena i de flesta fall inte kan anses utgöra en direkt viljeyttring från de enskilda försäkringstagarnas sida finns det emellertid skäl att ställa stränga krav på att förordnandena ges ett innehåll som får antas överensstämma med det stora flertalet försäkringstagares vilja.

Såsom TR:n funnit kan den omständigheten att det föreligger en bristande överensstämmelse mellan förmånstagarförordnandet, å ena sidan, och tidigare lydelse av 3 kap 8 § och 11 kap 8 § AB, å andra sidan, inte utan vidare medföra att förmånstagarförordnandet skall anses ogiltigt.

Enligt 34 § försäkringsavtalslagen i dess lydelse före d 1 juli 1976, vilken bestämmelse är tillämplig i detta mål, kan ett försäkringsvillkor, om det i något fall skulle leda till uppenbar obillighet, jämkas eller lämnas utan avseende under förutsättning att detta kan anses överensstämma med god försäkringspraxis. Ordalydelsen i 34 § försäkringsavtalslagen förutsätter för sin tillämpning att villkoret avviker från lagen. Detta har i praxis inte ansetts hindra att villkor, som rör frågor vilka ej är reglerade i lagen, jämkas eller lämnas utan avseende (NJA 1935 s 424). Som förut nämnts föreligger i förevarande fall såtillvida en avvikelse från lagen att förmånstagarförordnandet inte har tillkommit på sätt föreskrivs i 103 § försäkringsavtalslagen jämförd med dess 102 §. Något formellt hinder mot en tillämpning av 34 § försäkringsavtalslagen i detta fall finns därför inte.

Vid bedömningen av om förmånstagarförordnandet i detta fall utgjorde ett uppenbart obilligt försäkringsvillkor är följande att beakta.

Enligt 3 kap 8 § respektive 11 kap 8 § ÄB i dessa lagrums lydelse vid tiden för dödsfallet gällde att efterlevande make, efter det att talan om hemskillnad anhängiggjorts, inte längre hade arvsrätt efter den andra maken och att ett av denne meddelat testamentariskt förordnande till förmån för den efterlevande maken efter nämnda tidpunkt saknade verkan. Sedan hemskillnadsinstitutet numera avskaffats gäller att makes rätt till arv och testamente upphör från det att ansökan om äktenskapsskillnad – eventuellt med därpå följande betänketid – anhängiggjorts. Har ansökan följts av betänketid förutsätts dock att frågan om äktenskapsskillnad inte förfallit enligt 11 kap 3 § GB. Såväl de gamla som de nu gällande bestämmelserna får antas motsvara vad som i allmänhet uppfattas som en rättvis ordning. Det finns också skäl att utgå från att flertalet försäkringstagare, om de ställts inför frågan hur förmånstagarförordnandet i berört hänseende skulle utformas hade föredragit ett förordnande av innebörd att det inte gällde till förmån för make efter det att det genom ansökan om hemskillnad (numera äktenskapsskillnad) blivit klarlagt att förutsättningarna för äktenskapet brustit. Så skulle troligen också det nu ifrågavarande förordnandet ha tolkats om den under "Anm." till 26 § i förevarande villkor fogade texten inte medtagits.

AFA har inte närmare belyst av vilken anledning den ifrågavarande bestämmelsen rörande förmånstagarförordnandet har utformats på sätt som skett. Det får emellertid antas att man från arbetstagarorganisationernas sida ansett att hänsyn måste tas till efterlevande hemskild make, eftersom denne för sin egen försörjning kunde vara beroende av underhållsbidrag från den avlidne maken och därför i behov av det skydd som grund beloppet kunde erbjuda under en övergångsperiod. Detta kan t ex vara fallet om den efterlevande hemskilde maken har vårdnaden om små barn eller eljest har svårt att skaffa sig ett förvärvsarbete. Det bör i sammanhanget framhållas att särskilda tilläggsbelopp utbetalas till försäkringstagares underåriga barn; dessa får även dela på grund beloppet om efterlevande make inte finns.

Otvivelaktigt kan det finnas skäl att vid utformningen av förmånstagarförordnandet beakta hemskild makes behov av underhåll under hemskillnadstiden eller, numera, betänketiden. Trots detta måste konstateras att den lösning man stannat för i de ifrågavarande AFA-villkoren blivit mer schabloniserad än som varit nödvändigt för att uppnå syftet. I villkoren skiljs mellan manliga och kvinnliga arbetstagares förmånstagarförordnanden och hänsyn hade därför, även med den givna utgångspunkten, i varje fall kunnat tas till att kvinnlig arbetstagare endast i rena undantagsfall brukar åläggas underhållsskyldighet gentemot den andre maken efter sammanlevnadens hävande. Någon anledning att låta make till kvinnlig arbetstagare bli berättigad till grundbelopp sedan hemskillnad (numera äktenskapsskillnad) begärts har därför uppenbarligen inte förelegat. Med hänsyn till det stora antalet kvinnor på arbetsmarknaden som fanns redan i början av 1970-talet kan det vidare ifrågasättas om det fanns ett generellt behov av en ordning innebärande att efterlevande make till manlig arbetstagare blev berättigad till grund belopp, om mannen avled sedan hemskillnad begärts eller beviljats. Möjligen borde därför i vart fall hemskild makes rätt till grund belopp ha gjorts beroende av att rätt till underhållsbidrag från den avlidne förelegat. Av betydelse i sammanhanget är att frivilliga grupplivförsäkringar inte innehåller någon bestämmelse om att förmånstagarförordnande gäller till förmån för hemskild make (resp make under betänketiden).

Ett standardiserat förmånstagarförordnande bör motsvara vad som generellt sett får presumeras vara försäkringstagarnas önskemål angående förordnandets innehåll. Så långt praktiskt möjligt bör också ändringar i de faktiska förhållandena beaktas. Det är inte realistiskt att förutsätta att försäkringstagarna själva tar initiativet till individuellt utformade förmånstagarförordnanden, vare sig när de mottagit försäkringsbeskedet eller senare när deras förhållanden, t ex såvitt avser familjesituationen, har förändrats.

De förut nämnda bestämmelserna i ÄB och i den frivilliga grupplivförsäkringen ger uttryck för den allmänna föreställningen att en make inte skall kunna dra ekonomisk fördel av andra makens död sedan det klarlagts att förutsättningarna för äktenskapet ej längre är för handen. Det finns mot denna bakgrund anledning ifrågasätta skäligheten av det ifrågavarande standardiserade förmånstagarförordnandet, i vart fall när, som i detta fall, den efterlevande maken inte varit berättigad till underhållsbidrag från den avlidne.

Vid bedömningen av om förmånstagarförordnandet i detta fall varit uppenbarligen obilligt bör vidare beaktas att E.E. var 19 år, när hon ingick äktenskapet med K.E, och att äktenskapet varade endast ett år. E.E. avled på grund av sömnmedelsförgiftning kort tid efter det att domen på hemskillnad beviljats.

Med hänsyn till E.E:s ungdom och den korta tid som äktenskapet varat samt omständigheterna i övrigt måste det enligt HovR:ns mening anses uppenbart obilligt att förmånstagarförordnandet gäller till förmån för K.E. Den bestämmelse i förevarande försäkringsvillkor, enligt vilken förordnande för make skall gälla också till förmån för hemskild make, bör därför lämnas utan avseende. En sådan jämkning av villkoren får antas överensstämma med god försäkringspraxis (jfr villkoren vid frivillig grupplivförsäkring).

På grund av det anförda finner HovR:n att vadetalan skall bifallas.

Domslut. HovR:n förpliktar, med ändring av TR:ns domslut, AFA att till vardera av G.M. och dödsboet efter E.M. utge 20 500 kr jämte ränta …

Hovrättsrådet Gyllenswärd var skiljaktig i fråga om motiveringen och anförde: Lika med TR:n anser jag att vad som sägs i § 26 försäkringsbeskedet utgjort försäkringsvillkor, att detta varit i princip bindande för E.E. samt att vad som säges däri om förmån för hemskild make inte varit ogiltigt som stridande mot stadgandena i 3 kap 8 § och 11 kap 8 § AB i dessa lagrums lydelse år 1972.

Vad angår frågan om sistnämnda villkor bör med tillämpning av dåvarande 34 § försäkringsavtalslagen lämnas utan avseende så måste sägas att det avviker från denna lag, nämligen dess 102 § vari förmånstagarförordnandena förutsätts vara en viljeförklaring av den enskilde försäkringstagaren. Det måste vidare anses att villkoret, vid beaktande av dess syfte, i förevarande fall där det rört sig om ett mycket kortvarigt, barnlöst äktenskap och där det inte avtalats något underhållsbidrag åt K.E. leder till uppenbar obillighet av sådan art att villkoret, något som får antagas överensstämma med god försäkringspraxis, bör lämnas utan avseende.

På grund av det anförda skall vadetalan bifallas.

Referenten, adj led Arnell, var skiljaktig och fastställde TR:ns dom.

AFA sökte revision och yrkade att HD måtte fastställa TR:ns dom. G.M. och dödsboet bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Hesser, Holmberg, Erik Nyman, Persson, referent, och Gregow) beslöt följande dom:

Domskäl. G.M. och dödsboet har som grund för sin talan i målet i första hand åberopat att de föreskrifter om förmånstagare som fanns intagna i villkoren för ifrågavarande tjänstegrupplivförsäkring inte utgjorde ett giltigt förmånstagarförordnande. Som skäl härför har de anfört, att föreskrifterna inte stod i överensstämmelse med 102 och 103 §§ försäkringsavtalslagen utan utgjorde en ensidig förklaring från AFA:s sida, att E.E. inte fått del av försäkringsbeskedet och därför inte kände till föreskrifterna om förmånstagare samt att dessa föreskrifter stred mot vad som stadgades om makes arvsrätt i 3 kap 8 § AB och om testamentes tolkning i 11 kap 8 § ÄB i balkens lydelse före d 1 jan 1974. Om de i försäkringsbeskeden intagna föreskrifterna om förmånstagare skulle anses giltiga, har G.M. och dödsboet gjort gällande att förordnandet till förmån för hemskild make leder till uppenbar obillighet och därför bör lämnas utan avseende med stöd av stadgandet i 34 § försäkringsavtalslagen i dess lydelse före d 1 juli 1976. De har därvid åberopat samma omständigheter som de anfört till stöd för påståendet om ogiltighet och dessutom de speciella förhållanden som förelåg i detta fall, nämligen att E.E. endast var 20 år när hon dog, att äktenskapet med K.E. varade bara omkring ett år, att hemskillnad beviljades efter gemensam ansökan samt att makarna inte hade några gemensamma barn och att det inte förelåg någon underhållsskyldighet mellan makarna efter hemskillnadsdomen.

De villkor som gäller för den av AFA meddelade tjänstegrupplivförsäkringen grundar sig på centrala överenskommelser mellan Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) och Landsorganisationen i Sverige (LO), sedan 1979 i form av kollektivavtal. Enligt den ursprungliga överenskommelsen, som ingicks 1962, skulle de enskilda arbetsgivarna teckna och vidmakthålla tjänstegrupplivförsäkring i en av SAF och LO för ändamålet bildad försäkringsanstalt, AFA. Försäkringsavtal sluts i enlighet härmed mellan AFA och enskilda arbetsgivare. Enligt försäkringsvillkoren förutsätts att arbetsgivarna därvid handlar för sina arbetstagares räkning. Varje försäkrad arbetstagare å sin sida är ägare och försäkringstagare till den för honom gällande försäkringen. Förmånen av tjänstegrupplivförsäkring ingår i de enskilda arbetstagarnas anställningsvillkor. Försäkringens syfte är att garantera ett ekonomiskt skydd för efterlevande anhöriga, i första hand make och barn. Försäkringen utgår med belopp som varierar efter den försäkrades ålder vid frånfället och med hänsyn till den skyddade efterlevandekretsens omfattning och sammansättning. Fördelningen av utfallande belopp sker med tillämpning av standardiserade bestämmelser om förmånstagare, med möjlighet dock för den enskilde arbetstagaren att ändra standardförordnandet genom individuell anmälan till AFA.

De standardiserade förmånstagarförordnandena ingår som ett väsentligt led i det system för efterlevandeskydd som tjänstegrupplivförsäkringarna innehåller. Det är därför naturligt att betrakta dessa förordnanden som försäkringsvillkor, som i princip blir bindande för den enskilde arbetstagaren i och med att denne genom att börja sin anställning ansluts till försäkringen. HD har också i rättsfallet NJA 1982 s 390 betecknat bestämmelserna om förmånstagare i en med AFA:s försäkring jämförbar tjänstegrupplivförsäkring som försäkringsvillkor.

Försäkringsavtalslagens regler om förmånstagarförordnande innebär att förmånstagare insätts genom en viljeyttring från försäkringstagarens sida (102 §) och att förordnandet, för att vara gällande, skall skriftligen meddelas försäkringsgivaren eller också genom dennes försorg intas i försäkringsbrevet eller antecknas på detta (103 §). Om en till tjänstegrupplivförsäkring ansluten arbetstagare utnyttjar den i försäkringsvillkoren medgivna rätten att till försäkringsgivaren skriftligen anmäla önskemål om förmånstagare, står ett sådant förordnande tydligen helt i överensstämmelse med nu berörda regler i försäkringsavtalslagen. Beträffande den i målet aktuella frågan huruvida standardförordnandet om förmånstagare kan godtas som giltigt är följande att beakta.

De nämnda stadgandena i försäkringsavtalslagen tillkom långt innan tjänstegrupplivförsäkringar kommit i bruk i Sverige. Systemet med sådana försäkringar har nu tillämpats här i ett tjugutal år och har efterhand fått en avsevärd utbredning. Den av AFA administrerade försäkringen har motsvarigheter med väsentligen samma uppbyggnad och innehåll inom de statliga, kommunala och konsumentkooperativa områdena samt den privata tjänstemannasektorn. AFA har i målet uppgivit att AFA-försäkringen och de nu nämnda motsvarigheterna till denna täcker ungefär 90 procent av marknaden för tjänstegrupplivförsäkringar. I målet har upplysts att för närvarande mer än fyra miljoner arbetstagare omfattas av tjänstegrupplivförsäkring, därav omkring 1,5 miljon inom AFA:s verksamhetsområde.

De enskilda arbetstagarna har som framgår av det anförda visserligen inte något direkt inflytande på tillkomsten och utformningen av de standardiserade förmånstagarförordnandena i AFA-försäkringen. Dessa har emellertid, liksom försäkringsvillkoren i övrigt, förhandlats fram centralt, varvid arbetstagarna som kollektiv företrätts av LO. Vad gäller formföreskrifterna utfärdas visserligen inga försäkringsbrev, vari förmånstagarförordnandet kan tas in, men förordnandet ingår i de försäkringsbesked som arbetstagarna förutsätts få del av genom arbetsgivarens försorg.

Av visst intresse i sammanhanget är också att HD i rättsfallet NJA 1981 s 1205 ansett att en i villkoren för tjänstegrupplivförsäkring intagen skiljeklausul blivit gällande mot arbetstagaren i och med att denne började sin anställning och alltså trots att klausulen tillkommit I en ordning som inte var förutsedd i lagen om skiljemän. Och avgörandet i det tidigare berörda rättsfallet NJA 1982 s 390 utgår synbarligen ifrån att ett standardiserat förmånstagarförordnande i och för sig är giltigt, låt vara att frågan om giltighet mot bakgrund av försäkringsavtalslagens formföreskrifter inte ställdes på sin spets i målet.

Med hänsyn till det anförda kan G.M. och dödsboet inte vinna bifall till sin talan på den av dem åberopade grunden att bestämmelserna om förmånstagare inte tillkommit i den ordning som gäller enligt 102 och 103 §§ försäkringsavtalslagen.

I nära anslutning till den bedömning som skett i det ovan nämnda rättsfallet NJA 1982 s 390 får accepteras att den enskilde försäkringstagaren inte gentemot försäkringsgivaren kan åberopa att han inte direkt av denne informerats om försäkringsvillkoren. Med hänsyn härtill och då anledning saknas till antagande att AFA inte tillställt E.E:s arbetsgivare erforderligt informationsmaterial för utdelning till de anställda kan G.M. och dödsboet inte heller vinna bifall till sin talan på den grunden att E.E. inte fått kännedom om försäkringsvillkoren.

Den omständigheten att förordnandet till förmån för hemskild make inte överensstämde med 3 kap 8 § och 11 kap 8 § ÄB kan inte medföra att förordnandet frånkänns giltighet.

Vad sedan gäller yrkandet om att föreskriften om hemskild make som förmånstagare skall lämnas utan avseende med stöd av 34 § försäkringsavtalslagen är att beakta att denna föreskrift har funnits med i villkoren för AFA:s tjänstegrupplivförsäkring sedan verksamhetens början och numera motsvaras av ett standardförordnande till förmån för make under hemskillnad eller betänketid enligt GB. Motsvarande villkor fanns och finns alltjämt i tjänstegrupplivförsäkringar som gäller på de kommunala och konsumentkooperativa områdena samt inom det privata tjänstemannaområdet. Beträffande statens grupplivförsäkring gällde tidigare en bestämmelse av samma innehåll. Numera saknas en sådan bestämmelse men i en skiljedom d 15 nov 1982 har statens grupplivnämnd fastslagit att grupplivreglementets bestämmelser om make skall tolkas på det sätt som kommit till uttryck i bl a AFA:s regler och att således till make skall hänföras den som lever i ett bestående äktenskap, även om hemskillnadstid eller betänketid enligt GB löper.

Den reglering av frågan om makes ställning under hemskillnadstid eller – numera – betänketid enligt GB som skett inom tjänstegrupplivförsäkringarnas område har tillkommit efter förhandlingar mellan jämbördiga parter och måste antas vara ett uttryck för vad dessa bedömt vara en generellt sett lämplig lösning. Det kan därför inte med fog göras gällande att ifrågavarande standardförordnande som sådant skulle vara uppenbart obilligt. Vad gäller förordnandets tillämpning i det föreliggande fallet kan vad som åberopats i denna del – E.E:s ålder vid dödsfallet, äktenskapets kortvarighet samt att äktenskapet var barnlöst, att hemskillnaden beviljades efter gemensam ansökan och att det inte förelåg någon underhållsskyldighet efter hemskillnadsdomen – inte föranleda att en tillämpning av förordnandet skulle vara uppenbart obillig. G.M:s och dödsboets talan på den nu behandlade grunden kan följaktligen inte bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut fastställer HD TR:ns domslut.