Högsta Domstolen referat NJA 1983 s. 899 (NJA 1983:163)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1983 s. 899 (NJA 1983:163)
Målnummer
B284-83
Domsnummer
DB39-83
Avgörandedatum
1983-12-28
Rubrik
Straffmätning vid lydnadsbrott i form av vägran andra gången att fullgöra militär grundutbildning. Straffet har bestämts med ledning av tidigare rättstillämpning utan att påverkas av de ändringar som skett i reglerna om villkorlig frigivning. Av såväl åklagaren som den tilltalade fullföljd talan mot den påföljd som TR:n bestämt har ej lett till ändring av TR:ns dom. Den tilltalade har förpliktats återgälda hälften av kostnaderna för försvaret av honom i HovR:n.
Lagrum
21 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1981 s. 474

(Jfr till den första frågan 1981 s 474)

Allmän åklagare yrkade vid Örebro TR ansvar å försäljaren C.J. född 1959, för lydnadsbrott med följande påstående: C.J. som d 7 juni 1982 inställt sig vid I 3/Fo 51 i Örebro för fullgörande av militärtjänstgöring (grundutbildning), har på inryckningsdagen av tjänstgörande officer beordrats att ta på militäruniform, varvid C.J. vägrade att fullgöra given befallning. C.J. förklarade jämväl att han vägrade att fullgöra värnpliktstjänstgöringen. Han hemförlovades samma dag enligt 67 § tjänstgöringskungörelsen.

TR:n (ordf rådmannen Fredlund) anförde i dom d 9 nov 1982:

Domskäl. Genom C.J:s erkännande och övriga omständigheter är styrkt, att han begått åtalade gärningen, vilken utgjort lydnadsbrott.

C.J. har jämväl tidigare dömts för vapenvägran i form av lydnadsbrott ävensom för rymning, nämligen genom dom d 12 maj 1981 av Svea HovR, och bestämdes påföljden därvid till villkorlig dom i förening med böter. C.J:s återfall i lydnadsbrott, begånget under den fortfarande löpande prövotiden för den villkorliga domen, medför, att av hänsyn till allmän laglydnad den villkorliga domen nu bör undanröjas, och C.J. meddelas gemensamt straff i form av fängelse för de brott, som föranlett den villkorliga domen, och det nya brottet.

Domslut. TR:n dömde C.J. jämlikt 21 kap 1 § BrB för lydnadsbrott och brott som omfattades av tidigare dom till fängelse 4 mån. Den d 12 maj 1981 meddelade villkorliga domen undanröjdes.

Såväl åklagaren som C.J. fullföljde talan i Svea HovR. Åklagaren yrkade straffskärpning. C.J. yrkade, att en icke frihetsberövande påföljd ådömdes eller att fängelsestraffet i vart fall nedsattes.

HovR:n (hovrättslagmannen Litzén, hovrättsrådet Holmbergh och hovrättsassessorn Jender, referent samt nämndemännen Wåhlin och Olofsson) anförde i dom d 24 febr 1983:

Domskäl. Såsom TR:n anfört har C.J. begått lydnadsbrott. Brottet innebär att C.J. helt vägrat att fullgöra värnpliktstjänstgöring.

År 1978 genomfördes ändringar i värnpliktslagen (1941:967) och lagen (1966:413) om vapenfri tjänst m fl lagar. I den proposition (1977/78:159) som föregick lagändringarna anförde departementschefen sammanfattningsvis följande: Det är nödvändigt att försöka nedbringa antalet vägransfall och begränsa fängelsestraffets användning. Antalet vägrare kommer troligen att minska betydligt på grund av de vidgade möjligheterna till vapenfri tjänst. Det kommer dock alltid att återstå några som vägrar att fullgöra värnpliktstjänstgöring eller vapenfri tjänst. Tanken att slopa påföljden eller bara döma till böter för vägransbrott avvisas. Ytterst måste det finnas någon kännbar påföljd. Villkorlig dom förenad med ett kraftigt bötesstraff bör kunna vara tillräcklig reaktion vid förstagångsvägran. I normalfallet bör vid vägran andra gången påföljden bestämmas till minst 4 månaders fängelse. Hänsyn bör dock tas till återstående tjänstgöringstid. Vid straffmätning bör i princip inte göras någon skillnad beroende på vilket skäl som ligger bakom vägran. Sedan någon har dömts för vägran andra gången bör han inte vidare kallas in till tjänstgöring.

Riksdagens justitieutskott och försvarsutskott uttalade i lagstiftningsärendet  bl a, att det också vid andragångsvägran var angeläget att bedömningen skedde efter individuell prövning med iakttagande av BrB:s allmänna bestämmelser för påföljdsval samt att straffmätningen självfallet måste anpassas till den nya ordning för förnyad inkallelse efter vägran som förutskickas i propositionen.

Enligt 1 kap 7 § BrB skall rätten vid val av påföljd, med iakttagande av vad som kräves för att upprätthålla allmän laglydnad, fästa särskilt avseende vid att påföljden skall vara ägnad att främja den dömdes anpassning i samhället.

C.J:s handlande har inte påverkats av den allvarliga varning som givits honom genom den villkorliga domen år 1981. Av hänsyn till allmän laglydnad bör påföljden för det nya lydnadsbrottet bestämmas till fängelse, såvida inte särskilda skäl talar för annan påföljd. Sådana skäl föreligger inte i C.J:s fall. Vid detta påföljdsval bör, som TR:n anfört, den villkorliga domen undanröjas.

I frågan om fängelsestraffets längd gör HovR:n dessa överväganden. Varje straffmätning sker med beaktande av det begångna brottets art och svårighetsgrad; härjämte inverkar individualpreventiva bedömningar vilka dock har mindre tyngd i detta fall. Allmänpreventionen innebär i ett fall som detta att straffet skall vägas mot samhällets intresse av att de som inkallas till militärtjänst också fullgör denna. Härvid måste även beaktas att den som andra gången dömts för lydnadsbrott innefattande totalvägran att fullgöra värnplikt normalt icke vidare kommer att inkallas till militärtjänst. Härav följer att fängelsestraffet bör stå i en bestämd relation till den börda som åvilar den som lojalt fullgör sin värnplikt. Praxis har därvid anpassat sig till den norm som departementschefen förespråkade i propositionen 1977/78:159.

Genom ändring i 26 kap 6 § BrB, som trätt i kraft d 1 juli 1982, har reglerna för villkorlig frigivning ändrats på så sätt att den som dömts till fängelse 4 mån kan komma att friges redan efter 2 mån. Justitieutskottet uttalade i lagstiftningsärendet, att ändringen inte kunde anses ägnad att försvaga den allmänpreventiva funktionen hos de relativt korta fängelsestraff som det här gällde samt att avsikten inte var att lagändringen skulle påverka domstolarnas straffmätningspraxis.

När det gäller ett sådant brott som totalvägran att fullgöra varnplikt anser HovR:n emellertid att ändringen i reglerna om villkorlig frigivning innebär en så kraftig rubbning av förhållandet mellan påföljden för den som vägrar och den börda som värnpliktstjänstgöringen utgör, att den i hittillsvarande praxis tillämpade strafftiden för andragångsvägran inte längre har tillräcklig allmänpreventiv effekt. Fängelsestraffet bör därför – som åklagaren yrkat – bestämmas till längre tid än vad TR:n utmätt.

Domslut. HovR:n ändrade TR:ns dom på så sätt att påföljden bestämdes till fängelse 6 mån.

HovR:n förpliktade C.J. att till statsverket betala tillbaka vad av allmänna medel utgått för försvaret av honom i HovR:n, 610 kr.

C.J. sökte revision och yrkade en icke frihetsberövande påföljd eller, i andra hand, straffnedsättning.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Hult, Welamson, Sven Nyman, Vängby, referent, och Bengtsson) beslöt följande dom:

Domskäl. Som domstolarna funnit har C.J. gjort sig skyldig till lydnadsbrott.

C.J:s vägran har skett i samband med inställelse till grundutbildning. Han har tidigare vägrat att fullgöra värnpliktstjänstgöring och härför dömts till villkorlig dom och böter. Härefter har regeringen medgett att han fått kallas in på nytt.

C.J. har i HD uppgett att han väl är religiös men att hans vägran denna gång föranletts av ekonomiska skäl; hans värnpliktstjänstgöring kunde föranleda att han miste sin anställning och i samband därmed ådrog sig en betydande skuld till följd av ett leasingavtal.

Vad C.J. anfört om orsakerna till lydnadsbrottet föranleder inte till annat än att han nu skall dömas till fängelse. Som domstolarna funnit skall därvid den villkorliga domen undanröjas och gemensamt straff bestämmas för de brott som avsågs med den domen och det brott vartill C.J. nu gjort sig skyldig.

När ändringar skedde i vapenfrilagstiftningen år 1978 uttalade departementschefen att vid andragångsvägran straffet i normalfallet borde vara fängelse i minst 4 mån, i princip oberoende av vilket skäl som ligger bakom vägran, men att hänsyn dock borde tas till återstående tjänstgöringstid, så att exempelvis om vägran skett vid repetitionsutbildning straffet borde kunna sättas lägre än som sagts nyss. Justitie- och försvarsutskotten återgav departementschefens uttalanden med tillägg att det också vid andragångsvägran är angeläget att bedömningen sker efter en individuell prövning med iakttagande av BrB:s allmänna bestämmelser för påföljdsval.

Domstolarnas rättstillämpning får anses ha anpassat sig till statsmakternas uttalanden i 1978 års lagstiftningsärende på så sätt att normalstraffet för andragångsvägran som avsett grundutbildningen hittills har varit fängelse 4 mån, se HD:s avgörande i rättsfallet NJA 1981 s 474.

Redan när HD meddelade nyssnämnda avgörande hade reglerna om villkorlig frigivning ändrats vid ett tillfälle efter statsmakternas uttalanden i lagstiftningsärendet år 1978, nämligen d 1 jan 1980 då minimitiden för villkorlig frigivning sänktes från 4 till 3 mån. Härefter har ytterligare två ändringar skett i reglerna om villkorlig frigivning, nämligen d 1 juli 1982, då minimitiden sänktes från 3 till 2 mån, och d 1 juli 1983, då med vissa undantag som här ej är av intresse obligatorisk villkorlig frigivning efter halva strafftiden (dock minst 2 mån) infördes. I 1982 års lagstiftningsärende uttalade justitieutskottet att ändringarna i fråga om villkorlig frigivning inte var avsedda att påverka domstolarnas straffmätningspraxis och att anledning inte  fanns att befara att så skedde, och samma uppfattning uttryckte utskottet i 1983 års ärende; i båda fallen följde riksdagen utskottets uttalanden.

Det framstår visserligen som något oklart, i vad mån motivuttalandena från 1982 och 1983 tog sikte också på den alldeles speciella straffmätningssituation som målet rör. Emellertid var det vid tillkomsten av 1978 års lagstiftning inte fråga om att någon direkt relation här borde råda mellan återstående tjänstgöringstid och tiden för frihetsberövande, och hänsyn till allmän laglydnad kan inte anses påkalla en sådan straffmätning. Övervägande skäl talar för att – i överensstämmelse med riksdagens allmänna inställning i straffmätningsfrågan – påföjden för sådan värnpliktsvägran som målet rör bestäms med ledning av rättstillämpningen före 1982 utan att påverkas av de senare ändringarna i frigivningsreglerna.

På grund av det anförda finner HD att C.J. bör dömas till det av TR:n utmätta straffet, fängelse 4 mån.

Med hänsyn till den slutliga utgången i målet skall frågan om skyldighet för C.J. att ersätta rättegångskostnad i HovR:n bedömas som om HovR:n inte i anledning av någondera partens dit fullföljda talan gjort någon ändring i TR:ns dom. För sådant fall är enligt motiven till RB kostnadsfrågan "att bedöma med hänsyn till varje talan för sig" (se NJA II 1943 s 409). Eftersom ett särskiljande av detta slag inte är möjligt i förevarande mål, bör hälften av försvararkostnaden anses belöpa på C.J:s vadetalan och föjaktligen jämlikt 31 kap 10 § RB av C.J. återgäldas till statsverket.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut i själva saken fastställer HD TR:ns domslut.

Med ändring av HovR:ns dom även i fråga om rättegångskostnader bestämmer HD det belopp varmed C.J. skall ersätta statsverket kostnaderna för försvaret av honom i HovR:n till 305 kr.

HD förordnade att kostnaderna för försvaret av C.J. i HD skulle stanna på statsverket.