Högsta Domstolen referat NJA 1983 s. 905 (NJA 1983:165)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1983 s. 905 (NJA 1983:165)
Målnummer
Ö130-83
Domsnummer
SÖ3320-83
Avgörandedatum
1983-12-29
Rubrik
Konkursbeslut har undanröjts på den grunden att gäldenären redan var försatt i konkurs. Då arvode till den förvaltare som utsetts med anledning av konkursbeslutet inte kan uttas ur den egendom som denne omhänderhaft, skall det utgå av allmänna medel. 188 § 3 st konkurslagen.
Lagrum
188 § 3 st. konkurslagen (1921:225)

Genom beslut d 17 mars 1982 av konkursdomaren vid Stockholms TR försattes G.H. på egen ansökan i konkurs. Konkursdomaren förordnade att konkursen skulle handläggas som mindre konkurs enligt 185 § KL. Till förvaltare i konkursen utsågs advokaten K.H.

G.H. var då konkursdomarens beslut meddelades redan försatt i konkurs vid Landskrona TR sedan d 23 aug 1979. Svea HovR undanröjde genom beslut d 24 maj 1982 konkursdomarens vid Stockholms TR beslut på grund av att detta finge anses sakna laga verkan.

Advokaten K.H. yrkade hos Stockholms TR arvode för sitt arbete som förvaltare med anledning av konkursdomarens förordnande med 6 685 kr och ansökte att arvodet skulle utgå av allmänna medel.

TR:n (rådmannen Tjulander) yttrade i beslut d 24 aug 1982: Bestämmelser om fastställande av förvaltararvode i mindre konkurs upptages i 187 § KL medan 188 § samma lag reglerar ordningen för konkurskostnadernas uttagande. Fråga är inte nu om fall varom stadgas i 187 § KL. Konkursdomaren finner sig därför lagligen inte kunna bestämma arvode åt K.H. Med hänsyn härtill synes förvaltararvode i detta fall inte heller vara att inbegripa bland de konkurskostnader, som jämlikt 188 § KL skall ersättas av konkurssökande borgenär eller utgå av allmänna medel.

K.H:s framställning om arvodes bestämmande och utbetalande av allmänna medel lämnas utan bifall.

K.H. anförde besvär i Svea HovR och yrkade bifall till sitt yrkande om arvode. Till stöd för sin talan anförde han: Enligt riksskatteverkets anvisningar för förvaltningens bedrivande inleddes konkursutredningen i omedelbart samband med konkurs beslutet. För det fall konkursbeslutet därefter upphävs skall konkursförvaltaren i normalfallet tillgodoräkna sig arvode ur de tillgångar som tillhör konkursgäldenären. I det förevarande fallet var konkursgäldenären vid tidpunkten för konkursdomarens beslut d 17 mars 1982 redan försatt i konkurs och de tillgångar, vilka framkommit under K.H:s konkursutredning, tillfaller således det tidigare konkursboet. Lagstiftaren har dock varit medveten om dessa svårigheter och har därför i 188 § 3 st KL givit möjlighet att ersätta konkursförvaltaren för dennes arbete även i annat fall än om konkursen avskrivits enligt 185 d § och 186 § KL. HovR:ns beslut d 24 maj 1982 innebär inte att det av konkursdomaren fattade beslutet om förordnande av förvaltare saknar rättslig verkan.

HovR:n (hovrättslagmannen Glück, hovrättsråden Sidenbladh, referent, och Wedin samt adj led Thorblad) anförde i beslut d 20 dec 1982:

Skäl. För det fall högre rätt upphäver ett konkursbeslut skall enligt 26 § KL förvaltaren normalt erhålla arvode för utfört arbete ur egendom, som indragits till boet. I de fall egendomen i konkursboet inte förslår torde med tillämpning av 187 och 188 §§ KL ersättning kunna utgå av allmänna medel. Emellertid kan – på sätt TR:n funnit – sistnämnda paragrafer inte anses tillämpliga på det av Gert H vid Stockholms TR inledda förfarandet.

På grund av det anförda kan K.H:s härstädes förda besvärstalan lagligen icke bifallas.

Klart är emellertid att K.H. som av TR:n i vederbörlig ordning förordnats som konkursförvaltare, bör erhålla skälig ersättning för det arbete han varit skyldig att utföra på grund av lag eller författning. Den närmast till hands liggande lösningen synes vara, att arvode till K.H. såsom en konkurskostnad får i första hand utgå av egendom i boet i den vid Landskrona TR pågående konkursen.

HovR:ns avgörande. HovR:n lämnar besvären utan bifall.

K.H. anförde besvär och yrkade att HD måtte tillerkänna honom arvode med 6 685 kr att utgå av allmänna medel.

Han yrkade vidare ränta på beloppet från d 24 aug 1982.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hahn, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande beslut: Skäl. Enligt 188 § 3 st KL skall även när konkurs upphör på annat sätt än enligt 185 d § och 186 § på grund av den hänvisning som görs till paragrafens 2 st kostnaderna för konkursen utgå ur konkursboet framför annan skuld som boet har ådragit sig. Om konkurskostnaderna inte kan tas ut ur boet skall de utgå av allmänna medel. Bestämmelsen gäller för konkurs som inträffar efter d 1 jan 1980 och infördes genom lag 1979:340.

Av förarbetena till bestämmelsen (prop 1975/76:210 s 176) framgår att det vid tillkomsten av bestämmelsen rådde enighet om att regleringen av kostnadsansvaret i mindre konkurs skulle vara utformat så, att under alla omständigheter konkursfunktionär skulle få ersättning för sitt arbete,  att kostnaderna härför i första hand skulle tas ut ur boet och att i sista hand staten skulle svara för kostnaderna. I prop 1978/79:105 s 231 uttalade departementschefen att den föreslagna ordningen innebar att konkursförvaltaren under alla omständigheter blev tillförsäkrad ersättning för sitt arbete. Kostnadsansvaret för staten skulle kunna uppkomma i de fall mindre konkurs avskrevs på den grund att boets tillgångar inte räckte till kostnaderna. I samband härmed gjordes emellertid inte något uttalande om de olika sätt på vilka en konkurs kan upphöra och om statens eventuella kostnadsansvar då konkurs upphör på annat sätt än genom avskrivning. Konkurslagkommittén (SOU 1974:6) som ursprungligen hade föreslagit införandet av det subsidiära kostnadsansvaret för det allmänna föreslog i sitt betänkande att denna kostnadsregel även borde tillämpas när konkurs upphört i andra fall än genom avskrivning. Enligt kommittén förelåg sådana fall bl a när en konkurs upphört genom slututdelning, avskrivits som förenklad konkurs efter utdelning, upphört till följd av att konkursbeslutet upphävts i högre rätt eller lagts ned eller när gäldenären erhållit ackord i konkursen. Kommittén avslutade uppräkningen med att ange att det vid upphörande av konkurs i andra fall än som uppgivits det likväl någon enstaka gång kunde uppstå risk för att kostnaderna inte kunde utgå ur boet samt att en reglering i enlighet med vad kommittén förordat upptagits i 188 § i förslaget till konkurslag. Vad kommittén anfört i detta hänseende har inte motsagts av departementschefen.

För att konkurskostnaderna skall kunna utgå av allmänna medel krävs enligt ordalydelsen i 188 § 3 st KL inte att konkurs upphört genom avskrivning enligt 185 d eller 186 § KL. Avsikten med bestämmelsen synes ha varit att konkursförvaltaren under alla omständigheter skulle få ersättning för sitt arbete antingen från borgenär, konkursboet eller i sista hand staten oavsett på vilket sätt konkursen upphört.

Klas H har förordnats till förvaltare i en efter d 1 jan 1980 inträffad konkurs och utfört ersättningsberättigat arbete i denna, för vilket han begärt arvode. Sådant arvode skall efter hörande av tillsynsmyndigheten bestämmas av konkursdomaren. Konkurskostnaderna har inte kunnat uttagas ur boet. K.H:s ansökan att de skall utgå av allmänna medel skall därför vinna bifall. På grund härav skall målet återvisas till TR:n för erforderlig behandling.

Slut. HD undanröjer HovR:ns och TR:ns beslut samt visar målet åter till TR:n för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Hult, Fredlund, Sven Nyman, Vängby, referent, och Bengtsson) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. Sedan konkursdomaren vid Stockholms TR d 17 mars 1982 på ansökan av G.H. försatt denne i konkurs, har Svea HovR d 24 maj 1982 undanröjt konkursbeslutet på den grunden att detta måste anses sakna laga verkan eftersom G.H. var försatt i konkurs vid Landskrona TR och denna konkurs ej var avslutad. Av grunderna för 187 § KL får anses följa att arvode till förvaltaren skall bestämmas även för sådant fall. Kan arvodet ej uttas ur boet, skall det enligt 188 § 3 st utgå av allmänna medel.

Tillsynsmyndigheten har d 21 juni 1982 yttrat sig över K.H:s arvodesyrkande och därvid lämnat det utan erinran. Det yrkade arvodet får anses utgöra skälig ersättning för uppdraget.

På grund av det anförda skall K.H:s yrkande om arvode bifallas. Eftersom arvodet inte kan till någon del uttas ur den egendom som K.H. omhänderhaft, skall det utgå av allmänna medel.

K.H:s ränteyrkande har framställts först i HD och kan därför inte upptas till prövning.

Slut. Med ändring av HovR:ns beslut bestämmer HD arvodet till K.H. till 6 685 kr och förordnar att beloppet enligt 188 § KL skall utgå av allmänna medel.

K.H:s yrkande om ränta på beloppet avvisas.