Högsta Domstolen referat NJA 1985 s. 529 (NJA 1985:91)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1985 s. 529 (NJA 1985:91)
Målnummer
B112-84
Domsnummer
DB28-85
Avgörandedatum
1985-07-19
Rubrik
Fråga om vid utbyte av elektriska starkströmsledningar den för arbetet ansvarige elinstallatören genom underlåtenhet att utöva överinseende över arbetet och tillsyn beträffande kontrollen gjort sig skyldig till förseelse mot 3 § 2 st elinstallatörsförordningen (1975:967) och till allmänfarlig vårdslöshet.
Lagrum
3 § 2 st. elinstallatörsförordningen (1975:967)

Allmän åklagare yrkade vid Trollhättans TR ansvar å elmontören P.A., född 1955, och arbetsingenjören K-J.J., född 1919, för framkallande av fara för annan och allmänfarlig vårdslöshet enligt följande: P.A. har d 3 nov 1981, i samband med elinstallationsarbete i Trollhättans Elverks regi, som bland annat bestod i utbyte av luftledningar till Majorsgården och Utby Sömgården i Hjärtum inom Lilla Edets kommun, genom felkoppling – hopkoppling av strömförande ledare med gemensam noll- och skyddsledare i en stolpe med ledningar till förut nämnda gårdar – och underlåtenhet att kontrollera ledningarna till Majorsgården och Utby Sörgården förorsakat att då strömmen till de båda gårdarna påkopplats, skyddssystemet spänningssatts, med påföljd att plåthöljena på bland annat tvättmaskiner kylskåp och spisar i de två hushållen och alla apparater och rörledningar i Majorsgårdens ladugård spänningssatts under en tid av ca fem min. Härigenom har P.A. av grov oaktsamhet framkallat fara för andra människors liv och hälsa. På grund av felkopplingen och underlåtenheten att koppla bort noll- och skyddsledarsystemet i ladugården till Majorsgården har vattenledningen i ladugården blivit strömförande och lett till att elektrisk ström passerat genom kropparna på djuren i ladugården och orsakat att 13 kom och 4 kvigor till ett värde av 110 000 kr förolyckats. Härigenom har P.A. av grov oaktsamhet även vållat omfattande skador på annans egendom.

K-J.J., som var elverkets ansvarige elinstallatör för aktuellt installationsarbete, har icke haft överinseende vid arbetets utförande och ej heller givit direktiv till dem som utförde arbetet att anläggningen ej fick tagas i bruk förrän den blivit kontrollerad i behövlig omfattning genom hans försorg. Genom sin underlåtenhet att utöva tillsyn har K-J.J. medverkat till P.A:s brott i sådan omfattning att han är att anse som medgärningsman.

TR:n (ordf mådmannen Hallgren) anförde i dom d 8 juni 1983:

Domskäl. P.A. och K-J.J. har bestritt ansvar.

P.A. har vitsordat att han kopplat hop strömförande ledare med gemensam noll- och skyddsledare i en stolpe med ledningar till de två gårdarna. Han har även vitsordat att på grund av felkopplingen bl a tvättmaskiner, kylskåp och spisar i de två gårdarna och alla apparater och rörledningar i Majorsgårdens ladugård spänningssatts. Han har vidare vitsordat att de 17 djuren i ladugården till Majorsgården dött på grund av att apparaterna och rörledningarna spänningssatts.

K-J.J. har vitsordat att han var elverkets ansvarige elinstallatör för aktuellt installationsarbete. Han har också vitsordat att han ej haft överinseende vid arbetets utförande men härvid invänt att han, i följd av den ställning han hade, "inte kunde vara överallt". Han har slutligen uppgivit att han har givit anvisningar till sina underlydande genom att underhand informera om de generella bestämmelser som finns.

Åklagaren har som skriftlig bevisning åberopat utlåtande d 26 nov 1981 av ingenjören R.H., K-konsult, elavdelningen, Vänersborg, och yttrande d 23 dec 1981 av Statens elektriska inspektion, västra distriktet, bilaga 1 och 2 (här uteslutna; red:s anm).

I målet har – förutom P.A. och K-J.J. – lantbrukaren B.A., född 1912, hörts som målsägande i anledning av åtalet samt byrådirektören H, född 1948, och ingenjören Arne C, född 1928, hörts som sakkunniga vittnen.

Åtalet mot P.A.

TR:n finner utrett att P.A., vid hopkoppling av en gammal ledning och en ny ledning i en stolpe med ledningar till de nämnda gårdarna, gjort felkoppling på sätt som åklagaren har gjort gällande. Det är även utrett att det ej gjordes någon kontroll av att arbetet var riktigt utfört – vilken kontroll var lätt att göra – av vare sig P.A. eller någon annan innan strömmen slogs på. TR:n finner vidare att på grund av felkopplingen har den spänningssättning och strömföring som åklagaren har påstått skett i hushållen och i ladugården till Majorsgården i följd varav 17 nötkreatur som befann sig i ladugården har förolyckats. Om P.A. gjort vederbörliga kontroller, kan det enligt TR:ns bedömning hållas för visst att ifrågavarande felkoppling inte skulle ha varit bestående när anläggningen anslöts till elnätet. Av utlåtanden av de sakkunniga vittnena framgår emellertid att den spänning som uppstod i de två hushållen och i ladugården knappast var av sådan styrka att den innebar livsfara eller fara för svår kroppsskada eller allvarlig sjukdom för en människa. P.A:s förfarande kan därför inte ha inneburit sådant framkallande av fara som avses i 3 kap 9 § BrB. Åtalet för detta brott skall därför ogillas. TR:n finner däremot P.A:s försummelse i berömt hänseende vara med hänsyn till följderna beträffande djuren av så allvarlig beskaffenhet att han ej kan undgå ansvar för allmänfarlig vårdslöshet.

Straffet för P.A. skall bestämmas till böter.

Åtalet mot K-J.J.

För den med åtalet avsedda installationen har K-J.J. varit behörig installatör. I denna egenskap har K-J.J. enligt 3 § elinstallatörsförordningen (1975:967) haft att tillse att ifrågavarande arbete utfördes av elinstallatör eller av yrkesman under överinseende av elinstallatör. Vidare har K-J.J. enligt samma förordning haft att tillse att anläggningen ej togs i bruk förrän den blivit kontrollerad i behörig omfattning genom elinstallatörens försorg. TR:n finner till en början att arbetet ej utförts ens under överinseende av elinstallatör. TR:n finner sedan att kontrollen av installationsarbetet får avvägas med hänsyn till installationens art och vederbörande yrkesmans erfarenhet. I målet har framkommit att P.A. hade begränsad yrkeserfarenhet. Den i målet aktuella installationen måste dock anses som relativt enkel, och det var lätt att kontrollera om den var riktigt gjord. I den behöriga installatörens allmänna kontrollskyldighet måste ligga att genom anvisningar eller andra föreskrifter tillse att sådana prov utförs att installationen erbjuder nödig säkerhet. Sådana anvisningar har ej utfärdats från elverkets sida. K-J.J. har därför underlåtit att utöva den tillsyn som ålegat honom. Genom denna försummelse har K-J.J. av oaktsamhet medverkat till att djuren i ladugården förolyckats. TR:n finner därför att K-J.J. har gjort sig skyldig till förseelse mot elinstallatörsförordningen och allmänfarlig vårdslöshet.

Av samma skäl som redovisats under rubriken åtalet mot P.A. skall åtalet mot K-J.J. för framkallande av fara för annan ogillas.

Straffet för K-J.J. skall bestämmas till böter.

Domslut. TR:n dömde P.A. jämlikt 13 kap 6 § BrB för allmänfarlig vårdslöshet till 40 dagsböter å 40 kr och K-J.J. jämlikt 13 kap 6 § BrB samt 3 § och 15 § 1 och 2 elinstallatörsförordningen (1975:967) för allmänfarlig vårdslöshet och förseelse mot elinstallatörsförordningen till 40 dagsböter å 55 kr.

K-J.J. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n måtte ogilla åtalet mot honom. I andra hand yrkade han att han måtte dömas till ansvar endast enligt elinstallatörsförordningen.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Öhrbom, hovrättsråden Helling, referent, och Wessman samt hovrättsassessomn Olausson) anförde i dom d 5 jan 1984:

Domskäl. Såsom TR:n anfört är utrett att P.A. vid utförande av sitt arbete gjort en felkoppling på sätt åklagaren gjort gällande och att det inte gjorts någon kontroll av att arbetet varit riktigt utfört innan ledningarna sattes under spänning. Sådan kontroll har varit särskilt påkallad med hänsyn till att fråga varit om hopkoppling av olika ledningstyper, vilket medfört risk för förväxling av olika ledare. Av vid TR:n avgivna vittnesmål av byrådirektören Kenneth H och ingenjören Arne C framgår att man av olika skäl inte kopplar bort noll- och skyddsledarsystemet medan arbetet pågår. Vid sådant förhållande framstår som ännu mer angeläget att kontrollera att koppling skett på rätt sätt innan ledningarna sätts under spänning. Felkopplingen och den därefter utan föregående kontroll följande spänningssättningen har, såvitt i HovR:n är av intresse, haft till följd att 17 nötkreatur i Majorsgårdens ladugård förolyckats. Det måste visserligen antagas att bristfällig el- och rörinstallation i ladugården på ett avgörande sätt bidragit till nyssnämnda effekt men denna kan inte anses ha varit en så oberäknelig följd av felkopplingen och den bristande kontrollen att P.A. kunnat undgå ansvar för allmänfarlig vårdslöshet.

Vad angår frågan huruvida jämväl K-J.J. är förfallen till ansvar för det inträffade anför HovR:n följande.

En elinstallatör är av praktiska skäl i stor utsträckning nödsakad att fullgöra sina åligganden i fråga om överinseende och kontroll genom delegation till sina underlydande. Härvid åligger det honom att tillse att de som utför installationsarbetet har de kunskaper och färdigheter som fordras för arbetet och att de fått erforderliga instruktioner. Det i målet ifrågavarande arbetet utfördes av en arbetsgrupp bestående av en linjemästare och två montörer. Arbetet var av relativt enkel beskaffenhet. Av vad K-J.J. obestritt uppgivit om P.A:s utbildning och tidigare yrkeserfarenhet framgår att P.A. måste anses ha haft erforderliga kvalifikationer för utförande av det arbete som han blivit ålagd. K-J.J. kan därför inte anses ha varit vårdslös eller försumlig genom att låta P.A. utföra detta.

K-J.J. har i HovR:n uppgivit att personalen, såväl montörer som arbetsledare, i av Trollhättans elverk utfärdade instruktioner informerats om föreskrifter av statens industriverk om utförande och skötsel av elektriska starkströmsanläggningar (SIND-FS 1978:6) samt anvisningar utarbetade av kraftföretagens elsäkerhetskommitté om allmänna regler för kopplingar och arbete gällande 0,6 kv och högre, vilka anvisningar i tillämpliga delar också utnyttjas vid arbeten vid lägre spänning. K-J.J. har vidare hävdat att nämnda föreskrifter och anvisningar tilldelats envar anställd. Vad K-J.J. sålunda anfört har inte bestritts av åklagaren och får därför tagas för gott. Det kan inte anses ha ålegat K-J.J. att ge de underlydande instruktioner utöver vad sålunda förekommit med mindre särskilda skäl därtill förelegat.

Såsom förut anförts har det arbete varom i målet är fråga varit av enkel beskaffenhet. De säkerhetsåtgärder som varit aktuella har varit så elementära att några särskilda instruktioner för arbetets utförande inte har varit påkallade. K-J.J. måste anses ha haft anledning att räkna med såväl att en felkoppling som den ifrågavarande inte skulle förekomma som att anläggningen skulle i vederbörlig ordning kontrolleras innan den togs i bruk.

HovR:n finner på grund av vad sålunda anförts att K-J.J. inte kan fällas till ansvar i målet.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom ogillar HovR:n åtalet.

Riksåklagaren sökte revision och yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, fastställa TR:ns domslut beträffande K-J.J..

K-J.J. (ombud kanslichefen R.A.) bestred ändring och yrkade i andra hand att han måtte dömas till ansvar endast enligt elinstallatörsförordningen.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Gustaf Lagerbielke).

HD (JustR:n Höglund, Vängby, Palm, referent, Ehrner och Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl. K-J.J. var i nov 1981 ansvarig elinstallatör för ett installationsarbete avseende utbyte av ledningar för starkström till två gårdar i Hjärtum, Lilla Edets kommun. Genom TR:ns i den delen lagakraftvunna dom har en av de montören som utförde arbetet, P.A., dömts enligt 13 kap 6 § BrB för allmänfarlig vårdslöshet bestående i att han genom felkoppling och underlåten kontroll av arbetet förorsakat att på den ena gården 17 nötkreatur till ett värde av 110 000 kr förolyckats.

Riksåklagarens talan i HD gäller ansvar å K-J.J. dels för allmänfarlig vårdslöshet, dels – såsom talan slutligen bestämts – enligt 3 § 2 st och 15 § 2 elinstallatörsförordningen för förseelse mot denna förordning. Riksåklagaren har gjort gällande att K-J.J. – genom att inte utöva det överinseende över P.A:s arbete som krävts samt genom att ej tillse att anläggningen eller anordningen som arbetet avsåg ej togs i bruk förrän den blivit kontrollerad i behövlig omfattning genom hans försorg – av oaktsamhet inte bara vållat de 17 kreaturens död utan också framkallat fara dels för att den del av djurbesättningen i ladugården som överlevde – dvs sammanlagt 15 kvigor och kor – skulle omkomma, dels för liv eller hälsa hos person.

K-J.J. har hävdat att riksåklagarens påstående innefattar en otillåten ändring av åtalet.

Riksåklagarens gärningspåstående enligt den nya gärningsbeskrivningen innefattar i förhållande till den tidigare inte annat än att nya omständigheter åberopas till stöd för åtalet angående allmänfarlig vårdslöshet. Påståendet innebär sålunda inte att åtalet ändras. Åtalet skall alltså prövas på grundval av den justerade gärningsbeskrivningen.

Vid huvudförhandlingen i HD har K-J.J. hörts på nytt. Som ny bevisning har från riksåklagarens sida åberopats ett av Statens energiverk d 24 febr 1984 avgivet utlåtande jämte komplettering d 20 nov 1984 samt förhör med överinspektören vid Statens elektriska inspektion Lennart C som sakkunnigt vittne. På K-J.J:s begäran har nytt förhör hållits med Arne C.

K-J.J. har i HD anfört i huvudsak följande.

Vid tiden för den aktuella händelsen var K-J.J. ensam ansvarig elinstallatör vid Trollhättans elverk. Under honom i organisationen stod tre arbetsledare som i sin tur var och en hade åtta till tolv montören under sig. Montörerna arbetade vanligen i lag om tre man. För installationen i Hjärtum svarade två erfarna montörer, av vilka den ena var P.A.. Denne hade bakom sig en tvåårig utbildning och ca 7 1/2 års praktik, varav 1 1/2 år hos elverket i Trollhättan. Hans arbetskamrat var något äldre och ännu mer erfaren. Arbetet planerades och lades upp av en linjemästare som arbetsledare. Denne hade kompetens för elinstallatörsbehörighet och fick också formellt sådan behörighet omkring en månad efteråt. K-J.J. diskuterade med linjemästaren och de två montörerna på platsen igenom det sk planeringsprotokollet innan han godtog lösningen och protokollet skrevs ut. Det var därefter linjemästarens sak att nära följa arbetet och "se till att säkerhetsföreskrifterna och allting flöt". Linjemästaren besökte också arbetsplatsen fortlöpande under installationsarbetet, bl a endast någon halvtimme innan den felaktiga kopplingen gjordes. Montörerna hade tillgång till kommunikationsradio med förbindelse till linjemästaren och även till K-J.J. själv för att kunna få besked om de mötte problem. För de två grenledningarna närmast gårdarna användes ny kabel av typ ALUS, som P.A. var väl förtrogen med. Mellan förgreningspunkten och stolpen närmast transformatorn återanvändes en kabel med beteckningen AKKD, som visserligen gått ur marknaden för 10-15 år sedan men som inte "var mycket att fundera på", eftersom den också hade fyra ledare, av vilka tre skulle användas för att leda ström och en skulle tjänstgöra som nolledare. Ledarna i den gamla kabeln var av olika färg och det ankom på montören att välja vilken av dem som skulle vara nolledare. Vid förgreningspunkten bestämde sig P.A. för den möda och anslöt den till nolledarna i ALUS-kablarna. När han senare skulle koppla andra änden av AKKD-kabeln till den kabel som kom från transformatorn – en kabeltyp med beteckningen FKKJ – använde han ändå svart ledare i AKKD-kabeln för anslutning till nolledaren i FKKJ-kabeln. Den röda ledaren i AKKD-kabeln och därmed också nolledarna till gårdarna blev därigenom kopplade till en strömförande ledare i FKKJ-kabeln. Misstaget kan ha berott på att han hade låtit en liten stump av den ursprungliga AKKD-kabeln hänga kvar hopskarvad med FKKJ-kabeln och att från den stumpen svart ledare var ansluten till FKKJ-kabelns nol ledare. FKKJ-kabelns nolledare (mantel ledare) var emellertid entydigt utmärkt och väl synlig. Sammankoppling av olika sorters kablar är mycket vanlig och P.A:s misstag kan inte förklaras annat än som en plötslig "black-out". K-J.J. hade inte någon möjlighet att förutse att P.A. "skulle gå till den andra änden av AKKD-kabeln och plötsligt inte göra det som han själv hade bestämt när han kopplade in den första", nämligen att använda röd ledare som nol ledare. Felet hade lätt kunnat rättas till innan strömmen slogs på, om P.A. hade gjort en enkel okulär besiktning för att försäkra sig om att han gjort rätt. Det skulle också ha upptäckts om montörerna, som de borde ha gjort, före spänningssättningen hade gjort prov med sk isolationsmätare eller med ett ännu enklare instrument, där man med hjälp av två trådar och en summer kan kontrollera vilka ledare som är spänningsförande. Båda slagen av instrument med fördes av de två montörerna som normalutrustning. K-J.J. hade inte vid tillfället gett någon instruktion om att de skulle användas innan strömmen slogs på för fasföljdsprov. Sådant prov måste ske för kontroll att det inte blir "fel rotation" på maskinerna. Fasföljdskontrollen görs "på elverkets nät" med huvudsäkringarna i elcentralen till abonnenternas anläggningar urskruvade. Nolledaren är emellertid vid provet fortfarande, och skall också vara, ansluten till anläggningens skyddsnät. K-J.J. har inte haft någon praktisk möjlighet att utöva tillsyn över alla arbeten av detta okomplicerade slag eller att se till att behövlig kontroll skett i varje enskilt fall. Han har i stället som vid detta tillfälle delegerat till arbetsledaren och montörerna att, med den fördelning mellan dem arbetsledaren fått avgöra, svara för att gällande föreskrifter följts. Det är arbetsledarens uppgift att gå igenom "vad montörerna skall vara varsamma med" och att vara observant på att alltid utöva påverkan när det gäller säkerhet, bl a genom att, när det behövs, fråga om kontrollinstrumenten använts. Det fel som begicks i detta fall är "det värsta som kan hända" och "det man måste vara mest observant på. K-J.J. har i fack tidskrifter läst om felkopplingar av det här slaget men har under sin 45-åriga yrkespraktik inte någon gång varit med om att något liknande inträffat. Hans egen insats när det gällt säkerheten i installationsarbetena har varit att vid en noggrann genomgång med montörerna i samband med att de anställts försäkra sig om deras kunskaper för de arbeten de sedan tilldelats, att medverka i fortlöpande sammankomster med montörer och arbetsledare, därvid bl a nya föreskrifter och ny teknik genomgåtts, och att se till att erforderliga mätinstrument medförts och varit funktionsdugliga. Några skriftliga instruktioner om att kontroll skall ske före spänningssättning har inte utfärdats inom elverket och är inte brukliga inom branschen. Han är säker på att han i vart fall i samband med att P.A. anställdes med denne gick igenom kontrollutrustningen och hur den skulle användas.

För att ansvar för allmänfarlig vårdslöshet skall komma i fråga krävs till en början att felkopplingen och den därefter före tagna spänningssättningen har vållat, eller framkallat fara för, en situation som kan betecknas som "ofärd" i den mening som avses i 13 kap 6 § BrB och som också förutsätts för det uppsåtliga brottet allmänfarlig ödeläggelse enligt 3 § samma kapitel. Av förarbetena till motsvarande bestämmelser i tidigare gällande 19 kap strafflagen framgår att det skall vara fråga om en katastrofartad tilldragelse, jämförlig med de i 3 § angivna exemplen explosion, översvämning, ras etc. Avgöranden i praxis som belyser innebörden är sparsamma. (Se i dessa avseenden Beckran m fl Kommentar till Brottsbalken II, 5 u, s 13 f, 21 och 34 f.) Situationen, eller den sk primäreffekten, har i förevarande fall inneburit att skyddsnätet jämte därtill anslutna apparathöljen m m samt alla installationer som stod i förbindelse därmed har blivit strömförande med en spänning som inom hushållen bör antas ha legat i närheten av 220 V och som i ekonomibyggnaderna till följd av spänningsfall kan ha varit betydligt lägre. Genom sakkunnigutredningen i målet är klarlagt att det, beroende på omständigheterna, kan innebära livsfara för en människa att komma i kontakt med en spänning även avsevärt understigande 220 V och att man måste räkna med fara för skada vid en spänning ända ned till 50 V. Om en skada skall inträffa i ett enskilt fall beror i hög grad på konstitutionen hos den som utsätts, på utsattheten genom större eller mindre kontakt till jord och på den tidrymd under vilken strömmen utövar påverkan. Det är också klarlagt  att djur har ett sämre eget motstånd och därför lägre tolerans mot elström än människor och att endast spänning som uppgår till högst 24 V kan betecknas som ofarlig för djur. Den krets av människor och djur som, beroende på tillfälligheter, i förevarande fall kunnat dödas eller skadas av strömmen är begränsad till de två gårdarna men får ändå bedömas som omfattande. Primäreffekten bör på grund av det anförda till sin typ anses jämförlig med de exempel på ofärd som tagits upp i lagtexten.

För en tillämpning av 13 kap 6 § BrB krävs vidare att, så som anges i 13 kap 3 §, en i det enskilda fallet konkret fara för annans liv eller hälsa eller för omfattande förstörelse av annans egendom skall ha uppkommit. Förlusten av 17 nötkreatur till ett värde av 110 000 kr i förening med den fara som uppkom för den övriga besättningen får anses innebära att fara för omfattande förstörelse av annans egendom förelegat. Utredningen får också anses visa att den kvinnliga djurskötare som befann sig på olycksplatsen kunnat komma till skada när hon försökte hjälpa djuren och att således även fara för person uppkommit.

När det därefter gäller frågan, om K-J.J. förfarit oaktsamt skall bedömningen ske med utgångspunkt i 3 § 2 st elinstallatörsförordningen. Där föreskrivs beträffande sådant installationsarbete som det här är fråga om att den ansvarige elinstallatören skall tillse, att yrkesman som utför installationsarbetet under hans överinseende har de kunskaper och färdigheter som fordras för arbetet samt att den anläggning eller anordning som arbetet har avsett ej tas i bruk förrän den blivit kontrollerad i behövlig omfattning genom elinstallatörens försorg. Som framhållits bl a i det kompletterande yttrandet från Statens energiverk bör en utgångspunkt vara att elinstallatörens engagemang skall ställas i relation just till yrkesmannens kunskaper och färdigheter för det aktuella arbetet.

Vid huvudförhandlingen har inte förekommit någon omständighet som förringar tilltron till vad K-J.J. uppgett om sina åtgärder och om händelseförloppet. De aktuella delarna av installationsarbetet sådana de beskrivits av K-J.J. har varit av förhållandevis enkel beskaffenhet. Med hänsyn till sin utbildning och yrkeserfarenhet måste P.A. anses ha varit väl kvalificerad för arbetet. Ytterligare en erfaren montör och en arbetsledare med kvalifikationer för elinstallatörsbehörighet har varit knutna till arbetsuppgiften. Att K-J.J., som han medgett, efter att själv ha deltagit i planeringen och satt sig in i den konkreta uppgiften, utan ytterligare överinseende överlämnat arbetet till arbetsledaren och arbetslaget kan under angivna förhållanden inte läggas honom till last som försummelse.

Statens energiverk har i sitt kompletterande yttrande understrukit att det inte är möjligt att förutse konsekvenserna när det gäller fara för person och egendom vid spänningssättning av en anläggningsdel utan föregående kontroll av dels att anläggningsdelen är rätt kopplad i fråga om fasledare, nol ledare och skyddsledare, dels att anläggningen har tillräcklig isolationsresistens vad avser fasledare och nolledare. K-J.J. har själv vitsordat att felkoppling av det slag som skedde är mycket allvarlig och att kontroll med isolationsmätare eller summer måste föregå prövningen av fasföljden, eftersom det provet kräver att strömmen slås på. Det måste vara en viktig och i 3 § elinstallatörsförordningen avsedd uppgift för elinstallatören att vidta särskilda åtgärder för att försäkra sig om att en från säkerhetssynpunkt så betydelsefull kontroll utförs.

Med hänsyn till det nu anförda får anses att K-J.J. inte kunnat, med hänvisning till den information om och den tilldelning av skriftliga instruktioner som personalen fått genom elverkets försorg, avstå från att själv ge instruktioner om kontrollen. K-J.J. har emellertid anfört att han personligen hållit sammankomster med montörerna i säkerhetsfrågor och därvid bl a påpekat att den angivna kontrollen skall göras, att han fortlöpande sett till att den behövliga kontrollutrustningen medförts till arbetsplatserna liksom att den varit funktionsduglig samt att dessa åtgärder med säkerhet företagits också i förhållande till P.A.. Dessa uppgifter är inte vederlagda. Utrustningen är okomplicerad och det kan tas för givet att P.A. var fullt kompetent att använda den. K-J.J. har också haft fog för sin tillit till arbetsledaren när det gällt tillsynen i säkerhetshänseende. K-J.J. får därmed anses ha uppfyllt vad som ålegat honom också i fråga om kontrollen av det utförda arbetet. Inte heller i detta hänseende har K-J.J. alltså varit oaktsam.

HovR:ns domslut skall på anförda skäl fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.