Högsta Domstolen referat NJA 1985 s. 56 (NJA 1985:9)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1985 s. 56 (NJA 1985:9)
Målnummer
Ö1929-84
Domsnummer
SÖ18-85
Avgörandedatum
1985-01-08
Rubrik
Fråga om häktning av sjuttonåring.
Rättsfall
•  NJA 1978 s. 471
•  NJA 1984 s. 559

(Jfr 1978 s 471 och 1984 s 559)

Genom beslut av Göteborgs TR d 12 okt 1984 häktades D.E., född d 12 aug 1967, såsom på sannolika skäl misstänkt för olaga hot. Som särskilda häktningsskäl angav TR:n att anledning förekom att D.E. fortsatte sin brottsliga verksamhet, att det skäligen kunde befaras att D.E. genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvårade sakens utredning, att betryggande övervakning inte kunde anordnas och att synnerliga skäl förelåg för häktning. Åtal väcktes mot D.E. för olaga hot i fem fall och misshandel i två fall.

Sedan huvudförhandling hållits förordnade TR:n (ordf chefsrådmannen Eksell), som fann D.E. övertygad om den brottslighet som avsågs med åtalet, d 12 nov 1984 om rättspsykiatrisk undersökning beträffande D.E. och föreskrev att denne skulle kvarbli i häkte.

D.E. anförde i besvär i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att bli försatt på fri fot.

Åklagaren bestred yrkandet.

I HovR:n upplystes att den rättspsykiatriska undersökningen beräknades vara färdig d 20 jan 1985.

HovR:n (hovrättslagmannen Öhrbom, hovrättsrådet Baagøe och hovrättsassessorn Olausson, referent) anförde i beslut d 20 dec 1984: D.E. är på sannolika skäl misstänkt för de brott som omfattas av det mot honom väckta åtalet.

Enär det skäligen kan befaras att D.E. på fri fot fortsätter sin brottsliga verksamhet och försvårar sakens utredning samt betryggande övervakning av D.E. ej kan anordnas, finner HovR:n att synnerliga skäl föreligger för att D.E. alltjämt skall vara häktad. HovR:n lämnar därför D.E:s yrkande utan bifall.

D.E. (offentlig försvarare advokaten P.N.) anförde besvär och yrkade att omedelbart bli försatt på fri fot.

Riksåklagaren bestred ändring och anförde i förklaring bl a:

Vid bedömningen av om häktningen kan hävas uppkommer frågan om syftet med häktningen kan uppnås på annat sätt. Till belysande härav vill jag nämna följande. Sådan övervakning varom stadgas i 24 kap 3 § RB och 26 § förundersökningskungörelsen synes – såvitt blivit upplyst vid kontakter med åklagarmyndigheten i Göteborg – ej vara möjlig att anordna om genom densamma återfallsrisken skall kunna begränsas på ett sätt som framstår som försvarligt. Förutsättningar saknas för tillfredsställande övervakning i D.E:s hem. Inte heller något annat enskilt hem eller lämplig institution står till förfogande vari övervakning kan anordnas på ett tillfredsställande sätt. I sammanhanget vill jag vidare nämna att jag under hand inhämat att D.E. bor ensam med sin mor som är 54 år gammal och sjuklig och som tidigare inte kunnat hindra hans brottslighet oaktat hon känt till denna. Omhändertagande av D.E. med stöd av bestämmelserna i lagen (1980:621) med särskilda bestämmelser om vård av unga framstår med hänsyn till omständigheterna knappast som lämpligt.

– – –

En av de för undersökningen ansvariga, överläkaren vid S:t Jörgens sjukhus S.O.F., har förklarat sig ej vara beredd att skriva ut vårdintyg för intagning av D.E. på sjukhus enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall. Enligt hans bedömning är D.E. inte trängande behov av sluten psykiatrisk vård. Jag har under hand inhämtat av S.O.F. att den rättspsykiatriska undersökningen nu i huvudsak är genomförd och att D.E:s fortsatta kontinuerliga närvaro på kliniken ej är påkallad för undersökningens slutförande. S.O.F. har vid telefonsamtal på min fråga inte ansett sig kunna uttala sig om risken för att D.E. skulle på fri fot kunna återfalla i brott.

Enligt min mening torde det inte kunna befaras att fortsatt häktning skulle komma att medföra allvarligt men för D.E..

Risken för att D.E. – med hänsyn till sin psykiska status – på fri fot återfaller i brott är svårbedömbar men kan ej negligeras ens om övervakning anordnas. Därtill kommer att det ej kan anses möjligt att anordna betryggande övervakning. Häremot torde dock böra ställas det förhållandet att mycket talar för att D.E. för den nu åtalade brottsligheten, om han döms till fängelse, ej kommer att avtjäna fängelsestraff under mycket längre tid än vad som kan komma att tillgodoräknas honom såsom straffverkställighet av den tid under vilken han varit häktad. Vid en sammanvägning av samtliga omständigheter i målet, varvid jag även beaktar att kollusionsfara – såsom HovR:n funnit – också föreligger, anser jag mig böra ansluta mig till HovR:ns bedömning att synnerliga skäl föreligger för häktning.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Berke, hemställde i betänkande, att HD måtte meddela följande beslut:

Skäl. Den som är under 18 år får häktas endast när det är uppenbart att betryggande övervakning inte kan anordnas och det dessutom föreligger synnerliga skäl för häktning.

Den rättspsykiatriska undersökning varom förordnats i målet är nu i det närmaste avslutad. Enligt undersökningsläkaren är D.E:s kontinuerliga närvaro på den rättspsykiatriska klinik där undersökningen företas inte påkallad för undersökningens slutförande. Läkaren har också enligt riksåklagaren förklarat sig inte vara beredd att utfärda vårdintyg för intagning av D.E. på sjukhus enligt lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall.

D.E. har som anhållen och häktad varit berövad friheten i drygt tre månader. Med hänsyn till den brottslighet TR:n funnit honom skyldig till är sannolikt att hans kvarhållande i häkte medför att han därigenom blir berövad friheten under längre tid än som svarar mot det frihetsberövande som kan följa av ådömd påföljd.

På grund av det anförda anser HD, även om viss risk finns för fortsatt brottslighet, synnerliga skäl inte föreligga att kvarhålla D.E. i häkte.

Slut. D.E. skall omedelbart försättas på fri fot.

HD (JustR:n Höglund, Brundin, referent, Bengtsson, Freyschuss och Lind) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.