Högsta Domstolen referat NJA 1986 s. 119 (NJA 1986:25)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1986 s. 119 (NJA 1986:25)
Målnummer
T557-83
Domsnummer
DT7-86
Avgörandedatum
1986-03-20
Rubrik
I tvist inför tysk domstol om utomobligatoriskt skadestånd för skada som vållats i Tyskland har svaranden, ett svenskt aktiebolag, ingått i svaromål. Bolaget har ej uttryckligen förklarat sig godta den tyska domstolens behörighet och det har ej heller anförts något förhållande på bolagets sida som skulle kunna jämställas med sådan förklaring. Den dom som i tvisten meddelats av den tyska domstolen har ansetts ej kunna erkännas här i riket.
Rättsfall
NJA 1973 s. 628

(Jfr 1973 s 628)

Carl Friederichs Gesellschaft mit beschränkter Haftung, Hamburg, och Kinnegrip Aktiebolag, Lidköping, deltog under hösten 1975 som utställare vid den 46:e Internationella Bilsalongen "IAA" i Frankfurt am Main. Bolagen hade utställningsmontrar som gränsade intill varandra. När Kinnegrips d 10 sept 1975 höll på att bygga upp sin monter körde en av detta bolags medarbetare med bil på Friederichs monter och skadade denna.

Sedan Friederichs anhängiggjort talan mot Kinnegrip vid Landgericht Frankfurt am Main och yrkat förpliktande för Kinnegrip att till Friederichs utge 3 059,95 DM jämte 5 procent ränta därå från d 15 dec 1977 tills betalning sker, meddelade domstolen d 6 maj 1980 dom varigenom bl a Kinnegrip förpliktades att till Friederichs utge 2 769,28 DM jämte ränta enligt yrkandet. Domen vann laga kraft.

Efter stämning å Kinnegrip yrkade Friederichs vid Lidköpings TR att TR:n, utan att ingå i saklig prövning av tvisten, måtte förplikta Kinnegrip att i enlighet med den tyska domen till Friederichs utge 2 769,28 DM eller motsvärande belopp i svenskt mynt enligt vid betalningstillfället gällande kurs jämte ränta.

Kinnegrip bestred käromålet.

Friederichs anförde till utveckling av sin talan följande. Den tyska domstolen har varit behörig att upptaga saken till prövning. Kinnegrip har ej gjort invändning mot den tyska domstolens behörighet utan har deltagit i rättegången såväl vid skriftlig förberedelse som vid huvudförhandling. Därvid har Kinnegrip varit företrätt av tysk advokat. I rättegången bestred inte Kinnegrip skadeståndsansvar i och för sig utan endast omfattningen härav. Friederichs förde bevisning om skadans omfattning medan Kinnegrip frivilligt avstod härifrån. – Den tyska domen bör tillerkännas rättskraft här i landet. Som stöd härför åberopas rättsfallen NJA 1935 s 611 och 1973 s 628. Därest domen ej har rättsverkan här, bör den i vart fall tillmätas bevisverkan.

Kinnegrip anförde följande. Erkännande av sådan utländsk dom varom här är fråga förutsätter stöd av svensk lag. Sådant stöd saknas i förevarande fall. Förutsättningen för att utländsk dom ändå skall kunna erkännas här i landet är avtal om prorogation. Det föreligger inget sådant avtal mellan parterna. Det bestrids vidare att den tyska domen har bevisverkan i Sverige. Det är riktigt att Kinnegrip har deltagit i rättegången och därvid företrätts av tysk advokat. Bolaget har emellertid ej ingått i svaromål utan har varit passivt i rättegången. Sålunda har t ex motbevisning i fråga om skadans omfattning ej förts. Anledningen till bolagets passivitet var kunskapen om att tysk dom ej kan verkställas i Sverige. Bolagets direktör, G.R., var visserligen närvarande vid huvudförhandlingen inför den tyska domstolen, men intog därvid närmast ställning som observatör.

TR:n (t f lagmannen Rydstedt och hovrättsassessorn Günther) anförde i dom d 22 okt 1982:

Domskäl. Utländsk dom kan enligt huvudregeln ej erkännas här i landet utan särskilt stöd av svensk lag. För dom av det slag varom i målet är fråga saknas sådant stöd. I rättspraxis har förekommit avsteg från huvudprincipen. HD har sålunda i rättsfallet NJA 1973 s 628 lagt grekisk dom till grund för ett materiellt avgörande i en förmögenhetsrättslig tvist. I målet förelåg emellertid mellan parterna ett formligt prorogationsavtal med hänvisning till grekisk domstol. I förevarande mål föreligger ej något uttryckligt forumavtal. Visserligen framgår det av utredningen att Kinnegrip i den tyska processen ingått i svaromål på sådant sätt, att det för Friederichs kunnat framstå såsom av Kinnegrip accepterat att tvisten parterna emellan prövades av den tyska domstolen. TR:n finner emellertid att varken detta förhållande eller vad i övrigt förekommit utgör tillräckliga skäl att frångå huvudregeln. TR:n finner ej heller att vad som förekommit rörande den tyska domstolens avgörande medför att domen kan tillmätas bevisverkan. På grund av det anförda skall käromålet ogillas.

Domslut. Käromålet ogillas.

T f rådmannen Per Österberg var av skiljaktig mening och anförde: Av doktrin och praxis framgår att avtal om prorogation utgör anledning att göra avsteg från principen om att utländsk dom ej har rättskraft här i riket. Enligt min mening föreligger det ej skäl att göra skillnad mellan fall där formligt prorogationsavtal föreligger och s k tyst prorogation, dvs att svaranden, utan foruminvändning, ingår i svaromål. I förevarande fall har Kinnegrip uppträtt i den tyska rättegången genom tysk advokat och även varit representerat vid huvudförhandling i målet genom behörig ställföreträdare. Den tyska domstolen har i och för sig varit behörig att upptaga tvisten. Foruminvändning har ej heller gjorts. Domen har vunnit laga kraft. Kinnegrip har genom sitt handlande gjort sken av att vilja acceptera att tvisten avgjordes av tysk domstol och att bolaget hade för avsikt att rätta sig efter den tyska domen. Såvitt framkommit har under handläggningen vid den tyska domstolen inte förekommit något som strider mot svensk rättsordning. På grund av vad sålunda anförts anser jag att käromålet skall bifallas.

Friederichs fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att HovR:n måtte förplikta Kinnegrip att till Friederichs utge vid TR:n yrkat kapitalbelopp jämte ränta.

Kinnegrip bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Ekblad, hovrättsråden Lindstam och Paulsson-Nordling samt hovrättsassessorn Orstadius, referent) anförde i dom d 29 nov 1983:

Domskäl. Friederichs har till grund för sin talan åberopat domen d 6 maj 1980 av Landgericht Frankfurt am Main och gjort gällande att den skall erkännas här i riket. Rättegången rör således enbart frågan om Kinnegrip direkt på grund av den åberopade domen skall åläggas betalningsskyldighet i enlighet med denna. Anledning saknas därför att i förevarande mål ingå på bedömning av vilken verkan domen må ha som bevis i en rättegang om parternas bakomliggande rättsförhållande.

Som TR:n funnit kan varken Kinnegrips handlande i rättegången inför den tyska domstolen eller vad i övrigt förekommit mellan parterna föranleda att den åberopade domen erkänns här i riket. TR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Friederichs sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan. Friederichs anförde tillika besvär över ett av HovR:n fattat beslut, varigenom HovR:n med stöd av 50 kap 25 § 3 st RB avvisat bevisning som Friederichs åberopat till styrkande av att Kinnegrip ej varit passivt under den tyska rättegången.

Kinnegrip bestred ändringsyrkandena.

Svenska Handelskammarförbundet och Internationella Handelskammarens Svenska Nationalkommitté, gemensamt, samt Sveriges Advokatsamfunds styrelse avgav efter förordnande av HD yttranden i målet.

Handelskammarförbundet och ICC:s Svenska Nationalkommitté, nedan benämnda Handelskamrarna, anförde i sitt gemensamma yttrande: Handelskamrarna vill i detta yttrande framföra synpunkter dels på frågan om behovet av att utländska domar erkänns i Sverige, dels på frågan om betydelsen av s k tyst prorogation.

I likhet med vad bl a Handelskamrarna yttrade i anslutning till tillkomsten av 1966 års Haag-konvention rörande erkännande och verkställighet av utländska domar på privaträttens område, får Handelskamrarna konstatera att det ej finns något framträdande behov av generellt utvidgat erkännande av utländska domar i Sverige.

Denna inställning har flera orsaker. Förutom att man inom näringslivet i största möjliga utsträckning söker undvika rättstvister, främst med tanke på möjligheterna till fortsatta affärsförbindelser, föredras ofta skiljeförfarande i internationella sammanhang.

En annan orsak är osäkerhet om vissa utländska domars materiella riktighet. Enligt Handelskamrarnas mening är det därför bättre att, såsom skett beträffande Schweiz och Österrike, överväga att träffa bilaterala konventioner med länder, vilkas rättsordning ligger nära den svenska.

Vad beträffar prorogation vill Handelskamrarna till en början anföra att en dom som meddelats vid det forum som anvisats i en uttrycklig prorogationsklausul, som i rättsfallet NJA 1973 s 628, utan materiell prövning bör kunna läggas till grund för en svensk dom i samma sak. En uttrycklig prorogationsklausul uppvisar stora likheter med en skiljeklausul, bl a så tillvida att den också innebär derogation från andra fora.

Annorlunda förhåller det sig med s k tyst prorogation. Enligt Handelskamrarnas mening vore det otillfredsställande om en svarandes agerande i en utländsk rättegång skulle få följder beträffande domens verkställbarhet mot honom. Svarandens aktiva deltagande i den utländska rättegången behöver inte tolkas som att han accepterar förfarandet och är beredd att följa det materiella avgörandet utan kan bl a vara betingat av vetskapen om att den blivande utländska domen har bevisverkan i en svensk rättegång i samma sak. En väl genomförd rättegång kan också medföra att svaranden vinner målet därvid frågan om erkännande och verkställighet i Sverige normalt inte blir aktuell.

Några omständigheter som skulle föranleda en annan mening än den ovan redovisade har inte förebragts i det nu aktuella målet.

Advokatsamfundets styrelse anförde i sitt yttrande: Huvudprincipen för erkännande av utländska domar i tvistemål torde alltjämt vara att erkännandet förutsätter stöd av lag. Förevarande dom, meddelad av tysk domstol i en utomobligatorisk skadeståndstvist, är enligt nämnda princip inte verkställbar i Sverige.

I svensk doktrin och praxis har man emellertid intagit en positiv attityd till erkännande av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål som meddelats vid forum prorogatum, även om detta forum är alternativt (NJA 1973 s 628, Svea HovR:s dom, avd 7, d 1 nov 1979, HovR:ns för Västra Sverige dom, avd 2, d 18 dec 1981). Gemensamt för sådana fall har varit att parterna uttryckligen genom avtal underkastat sig domsrätt vid en eller flera särskilt utpekade domstolar. Erkännande i Sverige sker på det sättet att svensk fullgörelsedom meddelas på grundval av domen vid forum prorogatum.

Prorogationsavtal med avseende på rättsförhållanden med internationell anknytning är vanligt förekommande. Kontrahenter anses därigenom kunna säkerställa att en framtida tvist upptas vid bestämd domstol. Avtalat forum blir därmed i princip exklusivt. Talan vid annat forum – exempelvis svarandens personliga – kan av denne begäras avvisad medan foruminvändning torde vara verkningslös vid forum prorogatum.

I ifrågavarande skadeståndstvist har det stått det tyska bolaget fritt att välja forum i Tyskland eller Sverige. Det tyska bolagets val har inte föregåtts av vare sig samråd eller avtal mellan parterna.

I målet har påståtts att det svenska bolaget genom att delta i rättegången i Tyskland accepterat domstolen som forum prorogatum. Även om det svenska bolaget skulle anses ha ingått i svaromål, bör detta enligt styrelsens mening inte tillerkännas samma rättsverkan som om parterna i förväg uttryckligt avtalat exklusivt forum. Av denna inställning från samfundets sida följer att det saknar betydelse om foruminvändning gjorts eller ej.

En motsatt ståndpunkt skulle lätt leda till stor rättsosäkerhet. – Svenska rättssubjekt skulle ha att överväga att helt avstå från att svara i tvist vid utländsk domstol, även i ett fall där ett svaromål skulle vara motiverat för att skydda egendom i landet i fråga. – Om svensk svarande i en sådan situation vänder sig till lokal advokat, skulle denne kunna ge ett riktigt råd endast om han vore så insatt i svensk internationell processrätt att hans rådgivning kunde anpassas till denna.

Tiden kan i och för sig nu vara mogen att skapa ytterligare förutsättningar för utländska domars verkställighet här i landet – i synnerhet om domen är meddelad iland med vilket Sverige har livligt handelsutbyte och vars rättsordning står i samklang med svensk rättsuppfattning. Enligt styrelsens mening bör emellertid en sådan utveckling ske på konventionsbasis.

Mot bakgrund av vad ovan anförts avstyrker styrelsen bifall till revisionskärandens talan.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Boqvist, hemställde i betänkande att HD måtte meddela dom enligt följande: Domskäl. Den tyska dom som utgör grunden för Friederichs talan har meddelats i anledning av ett påstående om skadegörande handling förövad mot Friederichs av Kinnegrip i det land, Förbundsrepubliken Tyskland, där domen meddelades och sedan Kinnegrip ingått i svaromål utan att göra något förbehåll beträffande den tyska domstolens behörighet.

Enligt svensk rätt har sedan lång tid ansetts gälla, att utländsk dom i ett dispositivt förmögenhetsrättsligt mål inte har någon rättsverkan utan stöd i lag. Sådant lagstöd finns på grundval av överenskommelse 1935 med Schweiz, 1977 mellan de nordiska länderna, 1982 med Österrike samt på ett flertal specialområden som främst transporträtt samt olje och atomansvarighet.

HD har emellertid utan stöd i lag i avgörandet NJA 1973 s 628 utan prövning av målet i sak lagt utländsk tredskodom meddelad vid uteslutande behörigt forum prorogatum i en dispositiv förmögenhetsrättslig tvist, där den svenska parten i god tid kallats till förhandling och fått del av domen före fullföljdstidens utgång, till omedelbar grund för en med den utländska tredskodomens slut likalydande svensk dom.

I ett i 1973 års avgörande avgivet särskilt votum har justitierådet Welamson med hänvisning till skiljedomsrätten och till ett flertal uttalanden i doktrinen uttalat att det skulle framstå som ett opåkallat ingrepp i avtalsfriheten att hindra parter att genom avtal komma överens om att en dom av viss utländsk domstol skulle bli normerande för deras mellanhavande.

Welamson hänvisade i sitt votum vidare till att avtal om prorogation till utländsk domstol i praxis tillerkänts verkan som rättegångshinder i Sverige (NJA 1949 s 724 och 1969 s 529) och menade att det skulle vara stötande om detta i förening med vägran att erkänna den utländska domen skulle medföra déni de justice i Sverige.

I ett par icke refererade avgöranden i hovrättspraxis har därefter även  en icke exklusiv prorogationsklausul tillerkänts verkan som grund att utan prövning i sak meddela en med den vid forum prorogatum meddelade utländska domen likalydande svensk dom. Beträffande ett av dessa avgöranden har HD d 3 juli 1984 vägrat prövningstillstånd. (HovR:n för Västra Sverige d 18 dec 1981, DT 69.)

I förevarande mål är frågan huruvida åtgärden att utan gensaga beträffande den utländska domstolens behörighet ingå i svaromål därstädes – så kallad tyst prorogation – kan utgöra grund för att utan prövning i sak lägga den utländska domen till grund för en likalydande svensk dom.

Inom det lagreglerade området gäller i detta avseende följande.

I flera av de konventioner angående verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål till vilka Sverige är anslutet, förekommer också en reglering av vilka domstolar som är behöriga att meddela domar som omfattas av respektive konvention. I överenskommelsen 1935 mellan Sverige och Schweiz på området, liksom i den nordiska konventionen d 11 okt 1977 om domsverkställighet på privaträttens område, jämställs tyst prorogation med uttrycklig sådan, som i sin tur inte behöver vara exklusiv. (Se art 5 i överenskommelsen mellan Sverige och Schweiz och art 8 i den nordiska överenskommelsen.) En likartad reglering gäller för övrigt enligt den inom EG gällande konventionen av år 1968 angående domstols behörighet och verkställighet av dom på privaträttens område. I konventionen d 16 sept 1982 mellan Sverige och Österrike om verkställighet av dom i förmögenhetsrättsliga mål är däremot tyst prorogation ej kompetensgrundande. I propositionen angående transformation av denna konvention till svensk rätt anförde departementschefen på denna punkt bl a följande (prop 1982/83:117 s 21-22): "Till skillnad från de flesta konventioner på området innehåller förevarande konvention med Österrike ingen bestämmelse om tyst prorogation, dvs en bestämmelse om domstols behörighet på den grund att svaranden förbehållslöst ingått i svaromål vid domstolen. Det var på svensk önskan som en sådan bestämmelse uteslöts. Även på denna punkt var den svenska inställningen betingad av önskemål från det svenska näringslivet."

Gemensamt för samtliga nu omtalade konventioner är, att domstol inom vars domkrets en skadegörande handling begåtts är behörig och att exorbitanta forumbestämmelser, t ex forum contractus och förmögenhetsforum inte gäller.

Med hänsyn till att de bestämmelser som återfinns i de nu omtalade konventionerna har grundats på mellanstatliga förhandlingar, varvid – som nämnts – bl a överenskommits att exorbitanta forumbestämmelser inte gäller, kan knappast någon ledning hämtas i förekommande konventioner angående sättet att lösa den här aktuella frågan, om den i 1973 års rättsfall godtagna prövningen att utländsk dom meddelad vid forum prorogatum skall gälla även vid s k tyst prorogation, i vart fall då det som här i ett skadeståndsmål är fråga om sådan prorogation till den domstol inom vilkens domkrets skadan uppstod.

Det finns här anledning att göra följande överväganden. Att en svensk part utan förbehåll går i svaromål vid en utländsk domstol, dit han instämts, kan bero på olika överväganden. Han kan t ex ha egendom i domstolslandet, han kan ha eller vänta sig att få affärer där och därför ha intresse av att genom frivillig medverkan i rättegången minska risken för att få egendom belagd med kvarstad eller utsatt för någon likartad säkerhetsåtgärd, eller undvika att få tredskodom exekverad i domstolsstaten eller i stat med vilken denna har en överenskommelse om verkställighet. Det finns inte lika stor risk att överväganden av detta slag skall spela någon roll vid förhandlingarna angående en prorogationsklausul. Det spelar vid en sådan bedömning inte någon roll med vilken kraft den svenska parten agerat i rättegången inför den utländska domstolen.

Mot bakgrunden av de förhållanden som nu redovisats finns det inte heller någon anledning att med avvikande från den huvudregel som anses gälla, tillerkänna ett tyst prorogationsavtal verkan av rättegångshinder här i landet. Något exempel på detta föreligger såvitt känt inte heller i praxis. Det föreligger då inte något hinder för att här i landet väcka ny talan om samma sak som den utländska rättegången gällt. Den utomlands meddelade domen kan vid en sådan rättegång tillerkännas viss bevisverkan.

Slutsatsen av de härovan gjorda övervägandena blir att det saknas anledning att i detta fall göra avsteg från den grundläggande principen att inte utan uttryckligt lagstöd tillerkänna en utländsk dom rättsverkan här i landet. (Se bl a prop 1982/83:117 s 6-8.) Den av Friederichs i målet åberopade domen från Landgericht Frankfurt am Main kan därför inte utan vidare prövning läggas till grund för en likalydande svensk dom. Käromålet skall därför, som HovR:n och TR:n funnit, ogillas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Höglund, Erik Nyman, Vängby, referent, Broomé och Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl. Den i Sverige sedan länge gällande principen för erkännande av utländska tvistemålsdomar är att erkännande förutsätter stöd av lag. I rättsfallet NJA 1973 s 628 gjordes visserligen avsteg från principen, i det att en utländsk dom på betalningsskyldighet lades till grund för en motsvarande svensk dom. Parterna hade emellertid i det fallet genom avtal tillagt domstol i det land där den utländska domen meddelades uteslutande behörighet att pröva tvist dem emellan. Härifrån är steget långt till det fallet att part utan föregående avtal om behörig domstol ingått i svaromål på talan som väckts i främmande stat. I sådant fall gör sig helt andra överväganden gällande än när uttryckligt avtal träffats om den utländska domstolens behörighet. Det förtjänar härvid erinras om att Sveriges senaste konvention av intresse i förevarande sammanhang, nämligen den med Österrike år 1982 ingångna konventionen om erkännande och verkställighet av civildomar, som grund för erkännande upptar det fallet att svaranden uttryckligen underkastat sig den utländska domstolens behörighet men inte det fallet att svaranden utan förbehåll ingått i svaromål. I enlighet med det förut anförda bör erkännande av utländsk tvistemålsdom i sistnämnda fall anses förutsätta stöd i lag.

Kinnegrip har ej uttryckligen förklarat sig godta den tyska domstolens behörighet. Inte heller innefattar vad Friederichs anfört något förhållande på Kinnegrips sida som kan jämställas med sådan förklaring.

Med hänsyn till det sistnämnda saknas anledning att ingå på frågan, om den av Friederichs i HovR:n åberopade bevisningen bort

tillåtas.

På grund av det anförda kan den tyska domen ej erkännas här i riket. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

JustR Vängby tillade för egen del följande: Den tyska dom som Friederichs åberopat avser utomobligatoriskt skadestånd för en skada som Kinnegrip påstås ha vållat Friederichs i Tyskland. Om skadan vållats i Sverige skulle svensk domstol ha varit behörig att uppta talan, jfr 10 kap 8 § RB. Enligt konventionen med Österrike om erkännande och verkställighet av civildomar skall domstol i den stat där domen meddelats anses ha varit behörig, om talan avsåg skyldighet utanför kontraktsförhållanden att ersätta skada på person eller egendom och den skadegörande handlingen hade begåtts i domstolsstaten medan den som vållade skadan befann sig där. I EG-konventionen om behörig domstol och erkännande av utländsk dom i civilmål finns en liknande behörighetsgrund. I Tyskland torde en svensk dom under motsvarande förhållanden ha erkänts, ifall reciprocitet hade förelegat. Ett erkännande av den tyska domstolens behörighet i förevarande fall framstår sålunda, internationellt sett, som naturligt.

Den som i Sverige utverkat en dom på utomobligatoriskt skadestånd för skada som vållats här av någon med hemvist utomlands har ett betydande intresse av att domen kan verkställas i skadevållarens hemland. Lars Welamson har i sitt betänkande (SOU 1968:40) Verkställighet av utländska domar i förmögenhetsrättsliga mål på ett övertygande sätt utvecklat hurusom detta intresse får anses väga över ett intresse av att i motsvarande situation inte här erkänna en utländsk dom (s 41). När i Handelskamrarnas gemensamma yttrande konstateras att det ej finns något framträdande behov av generellt utvidgat erkännande av utländska domar i Sverige, bl a därför att man inom näringslivet i största möjliga utsträckning söker undvika rättstvister samt ofta föredrar skiljeförfarande i internationella sammanhang, slår detta inte till i den nu aktuella situationen. Här är fråga om ett intresse av rättsskydd för enskilda personer som är väl så beaktansvärt som näringslivets behov.

På grund av det anförda kunde övervägas att i domstolspraxis utvidga möjligheterna att utan stöd i lag erkänna utländsk dom i ett fall som det förevarande. Detta kunde ske under erkännande antingen av den utländska domstolens behörighet på den grunden att skadan vållats i det främmande landet eller av denna behörighet åtminstone i fall när svaranden utan förbehåll ingått i svaromål vid den främmande domstolen. För att ett erkännande av en utländsk dom om utomobligatoriskt skadestånd skulle kunna ske under sist angivna förutsättningar talar även det förhållandet att utrymme här inte finns för ett av parterna i förväg träffat avtal om domstols behörighet.

Det primära svenska intresset på förevarande område är å andra sidan som framgår av det föregående att vinna erkännande för svenska domar utomlands. Ömsesidighet kan endast i begränsad utsträckning, såsom förhållande till Förbundsrepubliken Tyskland (se Zivilprozessordnung § 328), uppnås genom avgöranden i domstolspraxis. En mer generell ömsesidighet kan vinnas bara genom konventionsreglering. Skulle ömsesidighet utan föregående konvention läggas till grund för erkännande bestäms de förutsättningar under vilka ömsesidighet skall anses föreligga bäst genom lagstiftning.

Det ter sig visserligen anmärkningsvärt att ännu närmare aderton år efter det att Lars Welamson avgav sitt betänkande några mera betydande resultat inte vunnits lagstiftningsvägen. Det får emellertid förutsättas att den principiella frågan om en mera omfattande reglering inte är avförd från dagordningen. En reglering av frågan i lag medför så betydande fördelar framför erkännande enbart genom domstolsavgöranden att det alltjämt finns anledning att avvakta lagstiftning.