Högsta Domstolen referat NJA 1986 s. 253 (NJA 1986:45)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1986 s. 253 (NJA 1986:45)
Målnummer
Ö780-84
Domsnummer
SÖ269-86
Avgörandedatum
1986-05-15
Rubrik
Fråga om prövningstillstånd i HovR. I ett skadeståndsmål har uppkommit dels viss fråga om adekvat kausalitet, dels fråga om ansvar för förlust av trafikförsäkringsbonus. Det har ansetts så sannolikt att åtminstone någon av dessa rättsfrågor skulle komma upp till bedömning i målet att HD funnit det vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att tvisten prövades i högre rätt.
Lagrum
22 § lag (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden

N.K. förde vid Jönköpings TR den talan mot Jönköpings kommun som framgår av TR:ns dom. Målet handlades enligt lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

TR:n (lagmannen Wibling) anförde i dom d 19 jan 1984: Yrkanden m m. Omkring kl 10 fm d 28 maj 1979 körde N.K. västerut på länsväg 197 genom Jönköping en personbil med släpvagn. Den aktuella vägsträckan är huvudled och hastigheten är begränsad till 50 km/tim. Vädret var vid tillfället torrt och klart. – I höjd med Talavidskolan pågick arbeten för trafikmätning. N.K. bromsade kraftigt och stannade. I samband därmed sammanstötte en bakomvarande Volkswagen pickup med N.K:s släpkärra. Skador uppkom på fordonen. På platsen för sammanstötningen går vägen i en svag vänsterkurva och lutar något uppåt i bilarnas färdriktning. Sikten på platsen är god.

N.K. har yrkat att Jönköpings kommun förpliktas att till honom utge skadestånd med 2 500 kr, avseende bonusförlust, jämte ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för delgivning av stämningsansökan.

Kommunen har bestritt käromålet men vitsordat beloppet såsom i och för sig skäligt.

Domskäl. N.K. har anfört: För skadorna på Volkswagenbilen har N.K:s försäkringsbolag utbetalt ersättning. På grund härav har N.K. fått vidkännas en bonusförlust. Kommunen är primärt ansvarig för olyckan genom att den personal från gatukontoret som handhade trafikmätningen inte iakttog de bestämmelser som statens trafiksäkerhetsverk föreskrivit för olika former av vägarbete.

N.K. har under sanningsförsäkran uppgivit: Han färdades med en hastighet av 30 à 35 km/tim. Det var ganska mycket trafik. Han följde trafikrytmen och hade en annan bil ca 20-25 m framför sig. Vid Talavidskolan fick N.K. syn på en pojke vid högra trottoarkanten. Denne hade en härva med slang i ena handen. Helt oväntat kastade pojken ut slangen framför bilen mot gatans andra sida. Slanghärvan kastades högt och över hela gatan. För att undvika att slangen skulle hamna på bilen bromsade N.K. kraftigt. Han körde dock över slangen med båda hjulparen och hörde ett ljud som om slangen fastnat i släpkärran. Han blev mycket orolig för att pojken, som hållit i slangen, dragits omkull. Han bromsade därför ytterligare tills bilen stannade. Han tittade i backspegeln och vände sig därefter om men såg inte pojken. I samma ögonblick kände han en lätt stöt i släpkärran och såg en Volkswagen pickup bakom denna. Släpkärran är ungefär lika hög som bilen. Då bilen stannat höll N.K. ner både kopplingen och bromsen, men det är möjligt att bilen rullade ca en halv meter bakåt. N.K. drog åt handbromsen och steg ur bilen. Volkswagenbilen hade fått vissa plåtskador. N.K. tror att den slang som kastats ut över gatan låg alldeles bakom släpkärran. Han såg en massa slang ligga i en vanlig stationsvagn, som stod uppställd till hälften uppe på trottoaren i höjd med Volkswagenbilen. Först då förstod N.K. att det var en kommunal trafikräknare som kastat ut en mätslang över gatan. Några tecken på att mätningsarbeten pågick på platsen fanns ej. Sålunda var personalen inte utrustad med särskilda varningskläder eller med något annat som utmärkte verksamheten. Det fanns inte någon trafikskylt som varnade för gatuarbeten. Stationsvagnen, en Volvo 145, hade ingen lykta med roterande ljus på taket. Inte heller hade den, såvitt N.K. kunde se, varningsblinkers påslagna. Pojken stod, då han kastade ut slangen, 1 à 2 m bakom kombivagnens vänstra baklykta och kan ha dolt blinkersljuset. Stationsvagnen var uppställd i N.K:s färdriktning. Polis som kom till platsen ansåg att trafiken borde ha stoppats innan man kastade ut slangen över gatan.

På kommunens begäran har T.S., född 1955, hörts som vittne. Han har berättat: Han hade 1979 sedan sju år tillbaka arbetat vid kommunen som trafikräknare. Den aktuella dagen skulle han och en praktikant byta ut en trasig mätslang vid Talavidskolan. Trafiken var normal för tidpunkten, en vardagsförmiddag. Man räknar då med att det är lågtrafik. T.S. parkerade sin kombibil till hälften uppe på gångbanan och satte på bilens varningsblinkers, på bakändan två blinkers med gult sken. Praktikanten gick över till den andra sidan av gatan. Ungefär 150 m framför N.K:s bil och 25 till 30 cm över gatunivån kastade T.S. ut den nya mätslangen över gatan. Den trasiga slangen låg då kvar. N.K. passerade efter ett par sekunder,  varvid ett ljud uppstod. N.K. stannade, lade i backen och backade 1 1/2 à 2 m. T.S. och praktikanten var civilklädda. Några anordningar för att uppmärksamma vägtrafikanter på att vägarbete pågick fanns inte utöver bilens varningsblinkers. Några direkta instruktioner hur det skulle gå till vid byte av mätslangar hade inte givits. Först 1982 fick T.S. anvisningar från trafiksäkerhetsverket om att särskilda orangefärgade overaller skall bäras och att det skall finnas lykta med roterande gult sken på biltaket.

N.K. har som skriftlig bevisning åberopat vissa av de bestämmelser som återfinns i trafiksäkerhetsverkets skrift "Trafikanordningar vid vägarbete" av d 15 jan 1971. Reglerna innebär, enligt N.K:s förmenande, att T.S. och praktikanten skulle ha burit orangefärgade overaller samt att T.S. skulle ha använt en lykta med blinkande gult sken.

TR:n uttalar följande.

Det är ostridigt att särskilda vägmärken inte var utsatta och att varken T.S. eller praktikanten bar orangefärgade plagg eller – frånsett slangen – något annat som utmärkte deras verksamhet. T.S:s uppgift att han slagit på varningsblinkers får godtagas; det kan dock inte uteslutas att han, då han stod snett bakom kombibilen, delvis avskärmade ljuset. Det har inte ens påståtts att något armtecken givits.

T.S:s uppgift att han kastade slanghärvan redan då N.K:s bil befann sig på ett avstånd av ungefär 150 m är osannolik. Skäl saknas att på denna punkt ifrågasätta N.K:s berättelse, enligt vilken mätslangen utkastades strax framför hans bil. Då slangen kastats praktiskt taget utan förvarning, är N.K:s reaktion med en kraftig inbromsning mycket naturlig.

Trafiken på vägsträckan en måndagsförmiddag är – enligt vad som är för TR:n bekant – normalt tämligen ringa och ej särskilt snabb. Hur det förhöll sig vid ifrågavarande tidpunkt, undandrager sig TR:ns bedömning. Enligt trafiksäkerhetsverkets föreskrifter (6.4.1.8) torde det vid ringa trafik i allmänhet – särskilt om sikten är god – vara tillräckligt med försiktighet och vaksamhet hos personalen och att erforderlig varning ges med armtecken.

Enligt TR:ns mening har gatukontorets personal inte ens uppfyllt nyssnämnda minimiregler. Såsom N.K. framhållit är dock här fråga om en huvudled, varför – även om trafiken är ringa – högre krav på säkerheten bör kunna ställas än de som följer av minimireglerna. Genom denna ovarsamhet har kommunen föranlett N.K. att onödigt snabbt bromsa sin bil. I så måtto har kommunen orsakat den uppkomna trafiksituationen. Den omedelbara anledningen till sammanstötningen mellan N.K:s släpkärra och Volkswagenbilen är dock, att N.K:s ekipage backats eller glidit ett stycke bakåt, enligt N.K:s egen uppgift kanske 1/2 m. Härigenom har N.K. gjort sig skyldig till en ovarsamhet, för vilken kommunen inte kan göras ansvarig. Käromålet kan därför inte vinna bifall.

Domslut. Käromålet ogillas.

N.K. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade bifall till käromålet.

Kommunen yrkade i första hand att prövningstillstånd inte skulle meddelas och i andra hand att käromålet skulle ogillas.

HovR:n (hovrättsrådet Maiander och hovrättsassessorn Orstadius) fann i beslut d 11 april 1984 ej skäl att meddela prövningstillstånd.

N.K. (ombud advokaten L.F.) anförde besvär med yrkande att HD skulle meddela tillstånd till prövning i HovR:n.

Kommunen bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rexed, hemställde i betänkande om följande beslut: Skäl. I målet förekommer flera tvistiga frågor, bl a om adekvat kausalitet mellan ett möjligen ovarsamt beteende och den inträffade skadan, om jämkning och om bonusförlust är ersättningsgill skada. En prövning i högre rätt får bedömas kunna komma att vara av vikt för ledning av rättstillämpningen. Tillstånd till prövning i HovR:n bör alltså meddelas enligt 22 § lagen om rättegången i tvistemål om mindre värden.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n. Det ankommer på HovR:n att uppta målet till fortsatt behandling.

HD (JustR:n Welamson, Sven Nyman, Vängby, Bengtsson, referent, och Nyström) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. N.K. har yrkat skadestånd av kommunen för förlust av trafikförsäkringsbonus föranledd av att hans bil sammanstött med Volkswagenbilen, enligt vad N.K. påstått till följd av oaktsamhet hos kommunens personal. Om – såsom TR:n funnit – sådan oaktsamhet förekommit, uppkommer bl a frågorna dels om N.K. genom att backa på Volkswagenbilen kan anses på så sätt själv ha medverkat till skadan att kommunen enligt allmänna grundsatser om adekvat kausalitet går fri från ansvar, dels vilka regler som gäller om skadestånd för bonusförlust i denna situation; väsentligt är här om bonusförlusten är att betrakta som en förmögenhetsförlust uppkommen genom att annan lidit skada eller som en ren förmögenhetsskada (jfr NJA II 1972 s 581 f men å andra sidan s 705).

I båda de angivna frågorna är rättsläget oklart. Även om målet i viss utsträckning rör bevisspörsmål, är sannolikheten för att åtminstone någon av rättsfrågorna kommer upp till bedömning så stor att det får anses vara av vikt för ledning av rättstillämpningen att tvisten i målet prövas av högre rätt. Tillstånd till målets prövning i HovR:n bör därför meddelas enligt 22 § lagen (1974:8) om rättegången i tvistemål om mindre värden.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut meddelar HD tillstånd till målets prövning i HovR:n. Det ankommer på HovR:n att uppta målet till fortsatt behandling.