Högsta Domstolen referat NJA 1986 s. 409 (NJA 1986:66)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1986 s. 409 (NJA 1986:66)
Målnummer
T191-84
Domsnummer
DT22-86
Avgörandedatum
1986-07-22
Rubrik
Sonen i en familj pantförskrev sina jaktvapen till modern. Fråga huruvida sådan ändring skett i den tidigare besittningen till vapnen att en giltig handpanträtt uppkommit.
Lagrum
4 kap. 20 § utsökningsbalken (1981:774)

Kronofogdemyndigheten i Eskilstuna utmätte d 1 mars 1982 sex jaktvapen för uttagande av statens fordran hos S.G.. Sedan S.G. överklagat utmätningsbeslutet i Svea HovR, förordnade HovR:n genom beslut d 21 juni 1982 att utmätningen skulle stå fast men förelade S.G:s moder G.G. enligt 4 kap 20 § UB att väcka talan mot staten och S.G. om bättre rätt till den utmätta egendomen.

G.G. förde därefter efter stämning å staten och S.G. vid Eskilstuna TR den talan som framgår av TR:ns dom.

TR:n (chefsrådmannen Levin samt rådmännen Bengtsson och Forssén) anförde i dom d 26 mars 1984: Yrkanden m m. I en d 30 juni 1979 dagtecknad handling förband sig S.G. att till sin moder G.G. återbetala en lånfången summa av 309 758 kr jämte viss ränta. Enligt handlingen skulle lånesumman avbetalas med en tjugondel årligen med början d 1 jan 1982, och ränta skulle erläggas halvårsvis med början d 1 jan 1980. Till säkerhet för lånet pantförskrev S.G. i handlingen vissa närmare angivna aktieposter samt följande sex jaktvapen: ett hagelgevär L. Schwing, ett hagelgevär Remington, ett hagelgevär Sabel, ett hagelgevär Bergslagsvapen, ett kulgevär Schultz & Larsen och ett kulgevär Carl Gustaf 63.

G.G. har nu, efter stämning å staten och S.G., yrkat att hon skall förklaras äga panträtt i de utmätta jaktvapnen och att utmätningen skall upphävas.

Staten har bestritt käromålet, medan S.G. medgivit detta.

G.G. har till stöd för sin talan anfört: Den 30 juni 1979 försträckte hon S.G. 309 758 kr. Beloppet utbetalades genom överföring från G.G:s till S.G:s checkkonto. S.G. behövde dessa pengar för att infria betalningsförpliktelser, som han ådragit sig i en omfattande tvistemålsprocess. I anledning av försträckningen upprättade S.G. den inledningsvis omnämnda revers- och pantförskrivningshandlingen. Vid tiden för lånet och pantförskrivningen var S.G. ännu ogift och bodde tillsammans med G.G. och hennes make, direktören A.G., i en villa i Torshälla. Ägare till villafastigheten är G.G.. Både A.G. och S.G. är ivriga jägare. Sina jaktvapen förvarade de – till följd av vapenlagens rigorösa föreskrifter om förvaring av skjutvapen – i ett speciellt låsförsett vapenskåp, som stod i källaren. En för funktionen vital del av varje vapen – i flertalet fall vapnets slutstycke – förvarades emellertid för sig i ett intillstående kassaskåp. Där förvarades även nyckeln till vapenskåpet, vilket alltid hölls låst. Till kassaskåpet fanns endast två nycklar. Den ena innehades av G.G. och den andra av A.G.. För att få tillgång till sina jaktvapen var S.G. därför tvungen att först vända sig till G.G. eller A.G. och låna en kassaskåpsnyckel; sedan han väl kommit in i kassaskåpet kunde han med den däri förvarade nyckeln till vapenskåpet låsa upp detta skåp. Givetvis fick S.G. alltid låna nyckel till kassaskåpet när han önskade taga fram något av sina jaktvapen. I regel var det till A.G. som S.G. vände sig vid behov av nyckeln. Efter begagnandet av ett vapen ställde S.G. alltid tillbaka det i vapenskåpet, varefter detta låstes och nyckeln – samt den tidigare nämnda vapendelen – lades in i kassaskåpet. Det nu beskrivna arrangemanget med S.G:s jaktvapen praktiserades långt innan pantförskrivningen av vapnen skedde d 30 juni 1979. Pantförskrivningen medförde icke någon ändring av förhållandena. I juni 1981 gifte sig S.G. och flyttade till egen bostad. Hans jaktvapen fortfor dock att förvaras på ovan beskrivet sätt. Den 1 okt 1981 blev S.G. försatt i konkurs, vilken dock senare avskrevs enligt 185 d § KL. Vid konkursutbrottet omhändertogs vapnen av konkursförvaltaren. Denne fann dock att giltig pantsättning av vapnen till G.G. förelåg, varför de återställdes. Vapnen förvarades och nyttjades därefter på tidigare beskrivet sätt till dess de efter en tid togs i beslag av polismyndigheten i Eskilstuna. Anledningen till beslaget var misstanke mot G.G. om olaga vapeninnehav. Tydligtvis ansågs hon, såsom panthavare och besittare av vapnen, ha varit skyldig att ansöka om licens på dessa, något som hon icke gjort. Beslaget av vapnen hävdes sedermera, och något åtal mot G.G. för olaga vapeninnehav blev aldrig väckt. Medan vapnen fortfarande låg kvar hos polismyndigheten, utmättes de för S.G:s gäld. – G.G:s panträtt i vapnen har av kronofogden underkänts med motiveringen att kravet på tradition av pan ten i förevarande fall icke blivit uppfyllt, enär någon besittningsändring vad gäller vapnen icke skett i anledning av pantförskrivningen d 30 juni 1979 och dessa även i fortsättningen disponerats av S.G.. G.G. påstår att denna bedömning icke är riktig. Hon hävdar att hon redan före pantsättningen av vapnen haft besittningen till dessa närmast såsom depositarie. Någon särskild åtgärd för att överföra vapnen i hennes besittning har sålunda icke varit erforderlig i samband med pantförskrivningen. Traditionskravet var redan uppfyllt, och fullvärdig panträtt uppkom direkt genom pantförskrivningen. Att S.G. även i fortsättningen tillåtits använda vapnen har icke medfört att G.G:s panträtt gått om intet. En handpant anses nämligen kunna tillfälligt och för visst ändamål återgå i pantsättarens besittning utan att panträtten utslocknar. S.G:s besittning av vapnen har varit tillfällig och föranledd av deltagande i viss jakt eller av nödvändigheten att emellanåt rengöra och vårda vapnen. Det förtjänar att framhållas, att S.G. aldrig haft samtidig besittning till pan ten i dess helhet och att han alltid återlämnat ett disponerat vapen omedelbart efter begagnandet. G.G. vill vidare betona att det förhållandet, att S.G. regelmässigt vänt sig till A.G. för att få tillträde till kassaskåpet och vapenskåpet, icke inneburit att G.G. avhänt sig kontrollen över S.G:s jaktvapen. A.G. har i denna angelägenhet, liksom i andra affärer, varit hennes syssloman. G.G. gör alltså gällande att giltig panträtt till vapnen stiftats i och med pantförskrivningen och att denna panträtt alltjämt består. Hinder har sålunda förelegat för utmätning av vapnen, och åtgärden skall därför upphävas.

S.G. har vitsordat riktigheten av G.G:s framställning.

Staten har för sin del anfört: Staten ifrågasätter ej att S.G. i samband med upprättandet av handlingen d 30 juni 1979 av G.G. emottagit det påstådda penninglånet på 309 758 kr. S.G. har emellertid, såvitt framkommit, hittills icke fulljgort någon räntebetalning eller avbetalning på lånet och icke heller av G.G. avkrävts någon betalning. Vad gäller panträttsupplåtelsen i ovannämnda handling påstås att denna upplåtelse endast varit en formsak. Den har aldrig varit avsedd att inskränka S.G:s rådighet över den pantförskrivna egendomen. Vad gäller aktierna har S.G. även i fortsättningen kunnat disponera över dessa. Detta visas av att S.G. senare sålt de börsnoterade aktier som omfattades av pantförskrivningen. Den redogörelse för de pantförskrivna vapnens förvaring som lämnats av G.G. visar att S.G. efter pantförskrivningen efter behag kunnat förfoga över vapnen. Detta har visserligen icke tagit sig uttryck i avyttring av vapnen eller något av dem. S.G. har emellertid i princip kunnat nyttja dem i obegränsad omfattning. G.G. har aldrig haft någon riktig kontroll över vapnen, och S.G. har enligt vad hon själv medgivit aldrig vägrats tillträde till kassaskåpet och vapenskåpet. Det påstås för övrigt att S.G. haft egen nyckel till vapenskåpet. Att vapnen kvarblev i S.G:s föräldrahem även sedan han under 1981 skaffat sig egen bostad har sannolikt berott på att han icke i sin bostad hade sådant förvaringsrum för vapnen som vapenlagen kräver. Staten hävdar med stöd av det anförda att beträffande vapnen icke förekommit sådan tradition av det pantförskrivna som är en förutsättning för uppkomsten av verklig panträtt. Utmätningen av vapnen skall därför stå fast.

Domskäl. På statens begäran har G.G. och S.G. hörts under sanningsförsäkran samt vittnesförhör hållits med A.G..

G.G. har uppgivit, bl a: Hon har aldrig krävt S.G. på betalning i enlighet med handlingen d 30 juni 1979. Å andra sidan har hon ej efterskänkt lånet. De i handlingen pantförskrivna aktierna lämnades aldrig till henne, och hon vet ej var aktiebreven numera finnes. När S.G. önskade få tillträde till kassaskåpet och vapenskåpet för att hämta ut något jaktvapen, kunde han gå antingen till G.G. eller till A.G.. Det hände emellertid aldrig att han vände sig till G.G. i sådant ärende. Det var alltid A.G. som lånade ut nycklar till skåpen. G.G. tillfrågades aldrig om saken. Några instruktioner till A.G. om vapnens förvaring och utlåning har hon icke givit. A.G. har haft hennes fullmakt att sköta denna angelägenhet efter eget omdöme.

S.G. har berättat, bl a: De pantförskrivna aktiebreven förvarades på den bilfirma – – – vari A.G. var direktör och S.G. ekonomichef. Det är riktigt att S.G. efter pantförskrivningen sålde de aktier som var noterade på börsen. Likviden vid aktieförsäljningen överlämnades emellertid till G.G.. De pantförskrivna jaktvapnen förvarades på sätt beskrivits i G.G:s sakframställning. Det förekom aldrig att S.G. vägrades att låna det eller de vapen han hade behov av. Under varje jaktsäsong använde han vapnen sammanlagt 8-10 gånger. Han och A.G. jagade alltid tillsammans.

A.G. har uppgivit, bl a: Vad han nu kan minnas hade S.G. egen nyckel till vapenskåpet. För att komma in i kassaskåpet, där vapnens slutstycke eller framstock förvarades, var emellertid S.G. tvungen att vända sig till A.G.. Att vapnen var pantförskrivna till G.G. kände A.G. till, och "det var uttalat" att G.G. innehade vapnen såsom panthavare. A.G. fick emellertid icke några instruktioner om hur det skulle förfaras med vapnen efter pantförskrivningen. Han känner ej till vad som hänt med de aktier som S.G. pantförskrev samtidigt med vapnen.

Av utredningen framgår att vapnen både före och efter pantförskrivningen d 30 juni 1979 förvarats i ovan nämnda vapenskåp och kassaskåp och att S.G., i vart fall för att få tillgång till vapnen i komplett skick, varit tvungen att låna nyckel till kassaskåpet av G.G. eller A.G.. Emellertid har S.G. under hela den tid som detta arrangemang fortgått i princip kunnat hämta ut och nyttja vapnen närhelst han så önskade. S.G:s berättelse visar att han också använt sig av denna möjlighet i betydande utsträckning. Det har icke ens påståtts att S.G. efter pantförskrivningen vid uthämtandet av vapen måst förbinda sig att återställa dessa inom viss tid eller att åtgärder eljest vidtagits för att hindra förfoganden över vapnen i strid med pantförskrivningen. G.G. kan vid nu angivna förhållanden icke anses ha haft sådan besittning till vapnen att hon genom pantförskrivningen erhållit panträtt i dessa. Käromålet skall därför ogillas.

Domslut. G.G:s talan ogillas.

G.G. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

Staten bestred ändring.

S.G. yttrade sig inte i saken.

HovR:n (hovrättspresidenten Blom, hovrättslagmannen Tillinger samt hovrättsråden Åström, Sederblad och Andersson, referent) anförde i dom d 26 mars 1984:

Domskäl. G.G. och staten har i HovR:n vidhållit sina ståndpunkter i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom.

HovR:n gör följande bedömning.

Stiftande av sakrättsligt giltig handpanträtt förutsätter att panthavaren kommer i besittning av pan ten eller i vart fall att pantsättaren avhänder sig besittningen av den. Härav torde följa att, när pantsättare och panthavare – såsom i detta fall – vid pantupplåtelsen har sambesittning till godset, för sakrättslig giltighet krävs att en utåt synbar besittningsförändring inträder. Denna skall vara så beskaffad att pantsättaren blir avskuren från möjlighet att använda panten. Det sagda innebär att sakrättslig giltighet inte kan uppnås, om pantsättaren alltjämt kan fritt disponera över panten.

I förevarande mål får anses utrett att S.G. efter pantupplåtelsen i samma utsträckning som förut kunnat förfoga över vapnen. På grund härav kan inte anses att S.G. vid pantupplåtelsen eller därefter avhänt sig besittningen till vapnen. G.G. har således inte erhållit panträtt i dessa. – TR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

G.G. sökte revision och yrkade – med frånfallande av sitt yrkande att utmätningen skulle upphävas – att hon måtte förklaras äga panträtt i de utmätta jaktvapnen.

Riksskatteverket bestred ändring.

S.G. medgav ändringsyrkandet.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Möller, hemställde i betänkande att HD måtte meddela följande Domslut. HD fastställer HovR:ns dom, såvitt nu är i fråga.

HD (JustR:n Palm, Ehrner, referent, Rydin, Beckman och Solerud) beslöt följande dom:

Domskäl. Det är ostridigt i målet att de utmätta sex jaktvapnen – frånsett en period vid tiden för utmätningen då de som beslagtagna förvarades hos polismyndigheten – såväl före som efter det att S.G. pantförskrev dem till G.G. fanns i låsta skåp i den villafastighet hon bebodde tillsammans med sonen och sin make A.G.. Av utredningen framgår att före pantförskrivningen S.G., även om han inte själv innehade nycklar till skåpen, hade oinskränkt tillgång till vapnen genom förmedling av G.G. eller A.G.. Det får vidare anses utrett att, även efter pantförskrivningen och också sedan S.G. flyttat från fastigheten, han genom medverkan av A.G. – som hade självständig tillgång till skåpen – kunnat förfoga över vapnen i samma utsträckning och på samma sätt som tidigare. Någon sådan besittningsförändring som krävs för uppkomsten av en sakrättsligt giltig handpanträtt har således inte skett. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.