Högsta Domstolen referat NJA 1987 s. 648 (NJA 1987:110)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1987 s. 648 (NJA 1987:110)
Målnummer
T449-85
Domsnummer
DT33-87
Avgörandedatum
1987-09-29
Rubrik
Vattenmål. Vid prövning av tillåtligheten att ha brygga vid strand till annans vattenområde har insynen från bryggan över bostadstomten på den fastighet till vilken vattenområdet hör ansetts utgöra sådan skada av betydelse för fastighetsägaren att någon rätt att ha bryggan kvar inte förelåg. 2 kap 6 § VL.
Lagrum
2 kap. 6 § vattenlagen(1983:291)

Å.P. och U.A. yrkade efter stämning å R.W. vid Stockholms TR, vattendomstolen, åläggande för R.W. att senast d 30 april 1985 bortta en brygga som uppförts på strand- och vattenområde tillhörigt Å.P:s och U.A:s fastighet Ekerö Närlunda 58:27 i Ekerö kommun.

R.W. bestred yrkandet. För den händelse hon likväl skulle finnas skyldig att bort ta bryggan hemställde R.W. att tiden för borttagandet fastställdes till tre månader från det lagakraftägande dom förelåg och isläggning skett så att isens tjocklek inom erforderligt arbetsområde uppgick till minst 20 cm.

Å.P. och U.A. anförde till utvecklingen av sin talan: De är sedan 1981 ägare till fastigheten Ekerö Närlunda 58:27. R.W. äger grannfastigheten Ekerö Närlunda 58:26. Genom fastighetsbestämning 1978 fastställdes gränserna för 58:27 så, att till fastigheten fördes dels omkringliggande vattenområde, dels genom uppgrundning uppkommet strandområde med gräns mot 58:26. Från strandområdet ut i det vattenområde som konstaterats tillhöra 58:27 sträcker sig en brygga tillhörig ägaren till 58:26. Denna brygga har efter ombyggnad 1975 en totallängd av ca 40 m. Bryggans längd och dess närhet till bostadshus på kärandenas mark medför en otillåten inskränkning i Å.P:s och U.A:s rådighet över sin fastighet. – Jämlikt 2 kap 6 § VL och 1 kap 6 § JB har fastighetsägare i R.W:s situation rätt att bl a uppföra brygga i annans vatten, förutsatt att den är "mindre" och att vattenområdets ägare ej "lider men av någon betydelse" därav. Någon annan grund som berättigar utomstående att genom uppförande av byggnader göra inskränkningar i fastighetsägares rådighet över sin fastighet finns ej. – Redan genom sin längd utesluts bryggan från tillämpligheten av undantagsstadgandet i 2 kap 6 § VL. Härtill kommer att den ligger endast ca 20 m från närmaste bostadshus och således med god marginal är belägen innanför den hemfridszon som  anses tillkomma sådana byggnader. Bryggan försämrar också avsevärt möjligheterna att från 58:27, utan generande insyn, bedriva bad, solbad etc. Större delen av bryggan ligger blott ca 10 m från motsatta stranden av 58:27 och löper i stort sett parallellt med hela denna strand. Sagda förhållande förhindrar också alla möjligheter att i framtiden vid behov uppföra en brygga på denna del av 58:27. R.W. har för sin del inte heller behov av bryggan. Ekerö kommun, som äger den söder om 58:26 belägna fastigheten 8:1, ämnar nämligen uppföra en större brygga och R.W. torde kunna hyra båtplatser vid denna. – Den R.W. tillhöriga bryggan är med hänsyn till vad som nu anförts inte av laga beskaffenhet och bör därför av R.W. borttas.

R.W. genmälde: Fastigheten Ekerö Närlunda 58:26 ägdes tidigare av R.W:s far. Denne anlade den i målet aktuella bryggan vid mitten av 1930-talet. Bryggan tillkom helt i samförstånd med dåvarande ägaren till grannfastigheten Ekerö Närlunda 58:27. – Ursprungligen var bryggan utförd med en inre del i form av en utfyllnad (bank) och en yttre del i form av en pålad träbrygga. År 1975 lät R.W. bygga om bryggan, som försågs med trädäck samtidigt som den yttre delen gjordes om till en flytbrygga med landgång. Härigenom minskades bryggans totala längd till omkring 40 m. – Till Ekerö Närlunda 58:26 hörde ursprungligen vattenområde, som dock till följd av igenslamning, viss utfyllnad och möjligen också förändringar av  Mälarens vattenstånd numera utgörs av fastmarksområde. – På begäran av dåvarande ägaren till Närlunda 58:27, E.H., skedde år 1976 en fastighetsbestämning avseende fastighetens gränser i Mälaren. Fastighetsbildningsmyndigheten fann därvid att till fastigheten icke hörde vattenområde i Mälaren. Beslutet överklagades av E.H. till fastighetsdomstolen, som i utslag d 22 mars 1977 undanröjde förrättningen och återförvisade ärendet för ny handläggning med utgångspunkt i att fastigheten tillagts vattenområde utanför dess strand. Det återförvisade ärendet avgjordes av fastighetsbildningsmyndigheten genom beslut d 16 maj 1978. I sin utredning konstaterade fastighetsbildningsmyndigheten att den nu ifrågavarande bryggan var en sådan anläggning, som avsågs i 1 kap 3 § dåvarande vattenlag. Å.P. och U.A. synes vilja göra gällande dels att fråga icke är om "mindre" brygga i vattenlagens mening, dels att bryggan inte avser fastighetens behov, dels att Å.P. och U.A. genom bryggan lider men i sådan omfattning att 2 kap 6 § VL icke är tillämplig. R.W. bestrider riktigheten av dessa påståenden. Bryggan är icke längre än som krävs för uppnående av erforderligt vattendjup och den används endast som tilläggsplats för en motorbåt och en roddbåt som tillhör R.W. och hennes familj. Varken bryggan i sig eller dess användning kan anses orsaka något men av betydelse. I sammanhanget bör även noteras att bryggan funnits sedan lång tid och att tidigare ägare av Närlunda 58:27 måste anses ha vitsordat att bryggan är en sådan anläggning, som avsågs i den äldre motsvarigheten till 2 kap 6 § VL. Avståndet från huvudbyggnaden på Närlunda 58:27 är omkring 45 m och den närmast bryggan belägna byggnaden på fastigheten är endast en mindre byggnad, som icke torde vara avsedd som permanentbostad. – R.W. påstår i första hand att bryggan är en sådan anläggning som avses i 2 kap 6 § VL. I andra hand åberopas att bryggan funnits under lång tid och anlagts med medgivande från tidigare ägare av Närlunda 58:27. En servitutsupplåtelse måste anses föreligga och R.W. hävdar att Å.P. och U.A. vid sitt förvärv av Ekerö Närlunda 58:27 ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen. Servitutsupplåtelse före ikraftträdandet d 1 jan 1972 av nuvarande jordabalk krävde inte skriftlig form. – Ett borttagande av flytbryggan samt träkonstruktionen erbjuder i och för sig inga större svårigheter. Återställningsarbetet i övrigt omfattar emellertid upptagande och borttransport av framför allt stenmassor, vilket kräver insats av maskiner. Härvid är det nödvändigt att använda både sjöbottnen intill bryggan och strandområdet som transportväg. Marken har emellertid dålig bärighet, varför arbetet måste utföras vintertid och vid isläggning. Tiden för ett ev borttagande av bryggan måste bestämmas med beaktande härav.

Å.P. och U.A. förnekade att servitutsupplåtelse av rätt att anlägga bryggan på deras fastighet förekommit och – för den händelse sådan upplåtelse likväl skulle anses föreligga – att de vid sitt fastighetsförvärv ägt eller bort äga kännedom om upplåtelsen.

TR:n (chefsrådmannen Nordström, fastighetsrådet Östensson samt nämndemän) anförde i dom d 4 dec 1984:

Domskäl. I målet har Å.P. och R.W. hörts under sanningsförsäkran, varjämte vittnesförhör ägt rum med P.G.N. och U.H., den förre son till den ursprunglige ägaren av Ekerö Närlunda 58:27 och den senare dotter till en senare ägare av samma fastighet. Vattendomstolen har vidare företagit syn på platsen.

Ostridigt är att ifrågavarande brygga uppförts någon gång i mitten av 1930-talet av dåvarande ägaren till Ekerö Närlunda 58:26, att bryggan efter ombyggnad 1975 numera har en total längd av ca 40 m samt att vid fastighetsbestämning 1978 fastställts att det mark- och vattenområde där bryggan är belägen så som helt tillhör Ekerö Närlunda 58:27.

Vattendomstolen har i första hand att pröva huruvida bryggan är av sådan beskaffenhet att R.W. enligt bestämmelserna i 1 kap 6 § JB och 2 kap 6 § VL är berättigad att ha den kvar.

Genom mätningar och iakttagelser vid synen (d 13 nov 1984) har vattendomstolen konstaterat följande. Den aktuella bryggan består i sin yttersta del av en 4 m lång och 2 m bred flytbrygga. Resten av bryggan utgörs av en 1,2 m bred landgång. Landgångens yttersta 8 m långa del saknar fast underlag medan den innersta delen vilar på en stenpir. Stenpirens längd, mätt från strandlinjen söder därom, är 22 m.

Vattendjupet varvid synetillfället runt hela flytbryggan 1,2 m. Vid stenpirens yttersta del var vattendjupet ca 1 m. Enligt parternas samstämmiga uppgifter var vattenståndet då ca 60 cm högre än normalt sommarvattenstånd.

Vattendomstolen finner mot bakgrund av vad som framkommit om vattendjupet på platsen att en båtbrygga därstädes måste för att kunna fylla sin funktion ha ungefär den längd som den aktuella bryggan har. Inte heller i annat hänseende kan sistnämnda brygga anses överdimensionerad i förhållande till sitt ändamål. Bryggan är därför enligt vattendomstolens mening att hänföra till sådan mindre brygga som avses i 2 kap 6 § VL.

R.W. har utan bli motsagd uppgett att bryggan används endast av två båtar som tillhör hennes familj. Med hänsyn härtill och vad som nyss sagts om bryggans storlek måste bryggan anses vara avsedd för fastighetens behov på sätt krävs i nyssnämnda lagrum

Vad gäller frågan huruvida Å.P. och U.A. genom bryggan lider skada av någon betydelse har främst åberopats att bryggan försvårar möjligheterna att utan generande insyn ägna sig åt bad, solbad o d på Ekerö Närlunda 58:27. Otvivelaktigt har den som uppehåller sig på bryggan god insyn på nämnda fastighet. Emellertid måste beaktas att fastigheten är belägen inom ett område som numera är att beteckna som ett villaområde och att enligt vad vattendomstolen iakttagit vid synen möjligheterna till insyn över huvud taget är goda. Det bör således för den som bosätter sig inom området stå klart att insyn från grannfastigheter är något som man får räkna med och att den som vill  skydda sig däremot får vidta särskilda anordningar på sin fastighet. Betydelse bör i sammanhanget också tillmätas det förhållandet att båtbrygga funnits på platsen sedan omkring 50 år tillbaka. Vattendomstolen anser mot denna bakgrund att möjligheten till insyn från bryggan inte för Å.P. och U.A. innebär sådan skada som avses i 2 kap 6 § VL.

Å.P. och U.A. har vidare påstått att skada uppkommit för dem genom att de betas möjligheten att i framtiden uppföra en brygga inom denna del av Ekerö 58:27. Eftersom det redan finns en fungerande båtbrygga på fastigheten och goda möjligheter föreligger att på annan plats utföra ytterligare en brygga kan skada av någon betydenhet inte heller anses vara för handen i nu angivet hänseende.

På grund av vad som nu anförts finner vattendomstolen att den i målet aktuella bryggan är av sådan beskaffenhet som åsyftas i 2 kap 6 § VL och att R.W. enligt detta lagrum och 1 kap 6 § JB är berättigad att ha den kvar. Käromålet skall följaktligen lämnas utan bifall.

Domslut. Å.P:s och U.A:s talan lämnas utan bifall.

Å.P. och U.A. fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade bifall till sitt i vattendomstolen framställda yrkande med föreskrift att bryggan skulle borttagas senast d 30 april 1986.

R.W. bestred ändring. Om yrkandet om borttagande av bryggan skulle vinna bifall, yrkade hon att tidpunkten för borttagandet skulle fastställas i enlighet med vad hon hemställt vid vattendomstolen.

Vattenöverdomstolen (hovrättslagmannen Wikner, vattenrättsrådet Udén och hovrättsassessorn Ståhl) anförde i dom d 6 sept 1985:

Domskäl. Parterna har till stöd för sin talan i vattenöverdomstolen åberopat i huvudsak samma omständigheter som vid vattendomstolen.

I vattenöverdomstolen har Å.P. och R.W. ånyo hörts under sanningsförsäkran samt förnyade vittnesförhör ägt rum med P.G.N. och U.H.. – Vattenöverdomstolen har hållit syn på platsen.

Vad först angår frågan huruvida bryggan är av sådan beskaffenhet att den uppfyller förutsättningarna i 2 kap 6 § VL finner vattenöverdomstolen att den ökade möjlighet till insyn på Ekerö Närlunda 58:27, som bryggan erbjuder, är så störande att Å.P. och U.A. härigenom lider skada av viss betydelse. Med hänsyn härtill kan R.W. inte – oavsett om bryggan skulle kunna betecknas som mindre och tillkommit för hennes fastighets behov – på nyssnämnda lagrum grunda någon rätt att ha bryggan kvar.

R.W. har inte heller mot Å.P:s och U.A:s bestridande visat att någon form av servitutsupplåtelse beträffande bryggan förekommit.

På grund av det anförda skall R.W. åläggas att taga bort bryggan från Ekerö Närlunda 58:27.

Vattenöverdomstolen finner tillräckliga skäl ej föreligga för att bifalla R.W:s yrkande beträffande tidpunkten för bryggans borttagande.

Domslut. Med ändring av vattendomstolens dom ålägger vattenöverdomstolen R.W. att senast d 30 april 1986 taga bort den brygga som uppförts på strand- och vattenområde tillhörigt Ekerö Närlunda 58:27, vid äventyr att bryggan eljest får avlägsnas på hennes bekostnad.

Referenten, hovrättsrådet Ihrfelt, var skiljaktig och anförde: På av vattendomstolen anförda skäl och då skillnaden mellan insynsmöjligheterna från vissa delar av R.W:s fastighet och från bryggan inte är särskilt påtaglig, fastställer jag överklagade domen.

R.W. (ombud advokaten S.N.) sökte revision och yrkade att HD måtte lämna Å.P:s och U.A:s talan utan bifall. För det fall åläggandet att ta bort bryggan skulle komma att kvarstå yrkade R.W. att HD fastställde tiden för borttagandet till tre månader från det HD:s dom föreligger och isläggning skett så att isens tjocklek inom erforderligt arbetsområde uppgår till 20 cm. I andra hand yrkade hon att bryggan fick vara kvar till d 1 april 1988.

Å.P. och U.A. (ombud för båda advokaten J.H.) bestred ändring. De medgav att den tidpunkt då bryggan senast skulle vara borttagen bestämdes till d 1 april 1988.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Brundin, Palm, Lars K Beckman, Solerud och Lars Å Beckman, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. R.W:s fastighet Ekerö Närlunda 58:26 och Å.P:s och U.A:s fastighet Ekerö Närlunda 58:27 har båda tillkommit genom avsöndring år 1928. Vardera fastigheten tillades vid avsöndringen vatten och grund utanför dess strand vid Mälaren. Gränsen mellan fastigheterna fastställdes först vid en fastighetsbestämning år 1978. Därvid konstaterades att stranden till 58:26 genom uppgrundning och viss utfyllnad hade förskjutits så att vattenområdet till 58:26 helt ersatts av fast mark och att ett strandområde uppkommit inom det till 58:27 hörande vattenområdet. Genom strandförskjutningen hade 58:26 således blivit skild från angränsande vattenområde. Den av R.W. ägda bryggan uppfördes av hennes far någon gång i mitten av 1930-talet och utgjordes av en inre del i form av en stenpir och en yttre del i form av en pålad träbrygga. Bryggan sträckte sig ursprungligen från ett landfäste på 58:26 över det till fastigheten då hörande vattenområdet och in på det vattenområde som ingick i 58:27. År 1975 lät R.W. bygga om bryggan varvid stenpiren försågs med trädäck och den pålade träbryggan ersattes av en flytbrygga med landgång. Efter fastighetsbestämningen sträcker sig bryggan ca 40 m från rågången mot 58:26 över strandområdet på 58:27 och ut i det till sistnämnda fastighet hörande vattenområdet.

Enligt 2 kap 6 § VL (1983:291) har den som äger strand vid annans vattenområde rätt att för sin fastighets behov ha mindre brygga, båthus eller någon annan sådan byggnad vid stranden om inte  vattenområdets ägare genom byggnaden lider skada av någon betydelse. Samma rätt som ägare av strandfastighet sålunda har kan med stöd av 1 kap 6 § JB tillkomma ägare av fastighet som blivit skild från angränsande vattenområde genom att stranden förskjutits. Bakgrunden till denna lagstiftning är i huvudsak att möjliggöra för den som äger strand – eller innehar fastighet vilken före uppgrundning haft strand – vid ett naturligt vattenområde att utöva den honom såväl som envar annan tillkommande rätten enligt oskrivna regler att nyttja vattnet för samfärdsel, bad m m. Om byggnad vid stranden till annans vattenområde är av beskaffenhet att lägga hinder i vägen för vattenägaren att själv göra sig vattnet till godo eller eljest för honom medför men, som från objektiv synpunkt kan tillmätas någon betydelse, skall han ej behöva finna sig däri. (NJA II 1919 s 35 f, jfr s 30 f, SOU 1947:38 s 81 f och prop 1970:20 B s 92 f.) Eftersom det förutsätts att vatten- eller strandägarens berättigade intressen inte förnärmas, ingår i lagstiftningen inte några regler om rätt till ersättning för ägaren.

Å.P. och U.A. har godtagit att de nuvarande förhållandena på platsen för bryggan är sådana som avses i anförda lagbestämmelser och att R.W:s rätt skall bedömas med tillämpning av 2 kap 6 § VL. Som grund för sitt påstående att R.W. inte är berättigad att behålla bryggan har de därvid anfört dels att den inte kan anses vara en mindre brygga dels att de genom bryggan lider skada som är av betydelse och som de, såsom ägare av den fastighet till vilken vattenområdet hör, inte behöver tåla. I sistnämnda hänseende har de i HD åberopat enbart den insyn över deras fastighet som möjliggörs genom bryggan.

HD har i samband med huvudförhandlingen hållit syn på platsen.

Bryggan får anses vara sådan mindre brygga, avsedd för fastighetens behov, som avses i 2 kap 6 § VL. Den löper i huvudsak parallellt med södra stranden av den udde som utgör Å.P:s och U.A:s bostadstomt och ligger på så kort avstånd från stranden att man från bryggan har insyn över tomtens hela södra del och in i bostadshusen. Med hänsyn till fastighetens i övrigt ogenerade läge får det intrång som den ökade insynen innebär anses utgöra sådan skada av betydelse att R.W. inte på den angivna bestämmelsen kan grunda någon rätt att ha bryggan kvar.

Det har inte visats att det förekommit någon servitutsupplåtelse beträffande bryggan.

På grund av det anförda skall HovR:ns domslut fastställas med endast den ändringen att tidpunkten för borttagandet av bryggan bör bestämmas i enlighet med vad Å.P. och U.A. har medgett.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, dock att den tidpunkt då R.W. senast skall ha tagit bort bryggan bestäms till d 1 april 1988.