Högsta Domstolen referat NJA 1987 s. 90 (NJA 1987:20)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1987 s. 90 (NJA 1987:20)
Målnummer
T102-86
Domsnummer
DT5-87
Avgörandedatum
1987-02-27
Rubrik
Marinen har i samband med ingripande mot en grundstött främmande ubåt dragit loss och bogserat bort denna, varvid anlitats en bogserbåt tillhörig en kommun. Sedan kommunen krävt bärgarlön av staten, har från statens sida invänts att bogserbåtens insats visserligen utgjorde en bärgningsoperation men inte berättigade till bärgarlön, eftersom marinens huvudsyfte med ingripandet var att undersöka och slutligen avvisa ubåten.
Lagrum
224 § sjölagen (1891:35 s. 1)

Kvällen d 27 okt 1981 grundstötte den sovjetiska ubåten U 137 inom militärt skyddsområde sydost om Karlskrona i inloppet till Gåsefjärden. Grundstötningsplatsen är belägen invid Torumskär innanför den å sjökort nr 821 markerade 3 m kurvan.

Ubåten kunde inte ta sig av grundet. Dess belägenhet uppmärksammades följande morgon av svenska fiskare och rapporterades till Sydkustens örlogsbas. Under dagen kom fartyg från marinen till platsen, bl a vedettbåten Smyge under befäl av stabschefen vid örlogsbasen, kommendörkaptenen K.G.A., samt bogserbåtarna Hero och Hermes. Även fartyg från polisen och tullen anlände under dagen.

Natten till d 29 okt och följande morgon kontaktades hamndirektören i Karlshamns kommun, J.S., av örlogsbasens ekipagemästare, kommendörkaptenen T.W., och chefen för örlogsbasen, kommendören L.F., varvid avtalades att kommunens bogserbåt Karlshamn skulle ställas till marinens förfogande för lossdragning av ubåten.

Samma dag ankom Karlshamn till Gåsefjärden kl 12.50. Trossar från Karlshamn anbringades på ubåten varefter Karlshamn avvaktade vidare order till ankars. Eftermiddagen d 30 okt fick Karlshamn order att avgå till Karlskrona och där hålla tre timmars gångberedskap. Den 2 nov beordrades Karlshamn på nytt till Gåsefjärden dit fartyget anlände kl 10.45. Karlshamn kopplades till ubåtens akterliga tross medan marinens bogserbåt Achilles kopplades till ubåtens förliga tross. Vid 15-tiden drogs ubåten loss och bogserades till en ankarplats längre in på Gåsefjärden.

U 137 har uppgetts ha ett deplacement om 1 030 ton, en längd om 76 m, en bredd om 6,7 m och ett djupgående om 4,6 m. Normalt har ubåten en besättning om ca 60 man.

Bogsermotorskeppet Karlshamn är byggt 1968. Det mäter 245 bruttoregisterton, har en längd om 30,48 m, en bredd om 8,40 m och ett djupgående om 4,30 m. Fartygets maskin utvecklar 2 476 EHK. Försäkringsvärdet uppgår till 8 000 000 kr och nyanskaffningsvärdet har angetts till 13 000 000 kr. Fartyget bemannas normalt med fyra man; befälhavare, två man i maskin och en däcksmatros.

Under den tid då ubåten stod på grund var vindförhållandena – enligt metereologiska observationer gjorda vid SMHI:s observationsstation Ungskär – varierande. Den 28 okt-d 1 nov förekom vindar övervägande kring väst med styrkor från stiljte till – vid enstaka tillfällen – 15 m/sek. I fråga om d 2 nov finns följande noteringar: kl 01 W 7 m/sek, kl 04 SW 7 m/sek, kl 07 SSW 11 m/sek, kl 10 SW 18 m/ sek, kl 13 W 26 m/sek, kl 16 WNW 29 m/sek, kl 19 NW 21 m/sek och kl 22 NW 12 m/sek.

Från SMHI:s observationsstation Kungsholmsfort föreligger uppgifter att vattenståndet d 2 nov kl 08 var 37 cm över medelvattenstånd, varefter det sjönk till 39 cm under medelvattenstånd, kl 17.40 för att åter stiga till 74 cm över medelvattenstånd kl 23. Beträffande övriga aktuella dagar förekom inga anmärkningsvärda förändringar i vattenståndet.

Karlshamns kommun väckte vid Stockholms TR talan mot staten för utfående av 2 500 000 kr jämte ränta enligt 6 § räntelagen från d 4 nov 1981 tills betalning sker.

Som grund för käromålet anförde kommunen: För de åtgärder Karlshamn företagit i samband med lossdragningen av U 137 är kommunen som redare berättigad till bärgarlön jämlikt 224 § sjölagen. Ubåten var i fara redan då Karlshamn avgick till Gåsefjärden d 29 okt kl 10. Faran blev på grund av försämrade väderförhållanden överhängande d 2 nov, då lossdragningen ägde rum, och upphörde ej förrän ubåten ankrats upp inne på Gåsefjärden. (1) Kommunen gör i första hand gällande att staten som beställare av bärgningsåtgärden har ett självständigt betalningsansvar för intjänad bärgarlön. Då ubåtens befälhavare förvägrats att för lossdragningen anlita de sovjetiska bärgningsfartyg som fanns till hands utanför territorialhavsgränsen saknade ubåten all rådighet att från sin grundstötningsplats föranstalta om bärgning. I stället har svenska staten på grund av sin överhöghet haft uteslutande bestämmanderätt i frågan huruvida och med vilka medel ubåten skulle lossdragas från sin farofyllda belägenhet. Staten har i denna situation valt att för bärgning engagera kommunens bogserfartyg Karlshamn vilket medförde skyldighet att också erlägga lagenlig bärgarlön. (2) I andra hand gör kommunen gällande att staten som huvudbärgare och på grund av sitt avtalsförhållande till kommunen haft skyldighet att för kommunens räkning avfordra den sovjetiska staten en bärgarlön som till sin storlek i vart fall motsvarade det belopp vartill kommunen är berättigad. Den sovjetiska staten hade åtagit sig att godvilligt reglera av bärgningen föranledda ersättningsanspråk vartill naturligen kommunens bärgarlönskrav måste anses hänförligt. Den svenska staten har genom att avstå från bärgarlön ådragit sig ansvarighet gentemot kommunen.

Staten genom justitiekanslern bestred käromålet och förklarade sig ej kunna vitsorda något belopp som skäligt i och för sig. Som grund för bestridandet anförde staten: (1) Sjölagens bärgarregler är inte tillämpliga i förevarande fall. Staten engagerade kommunens bogserbåt inte för att bärga U 137 utan för att avlägsna ubåten från svenskt inre territorium dit den inträngt olovligen. Lossdragningen skedde sedan den sovjetiska staten uppfyllt de politiska krav som av den svenska staten ställdes för att U 137 skulle återlämnas. Kommunen har för Karlshamns insats erhållit ersättning enligt gällande bogserbåtstaxa. Frågan huruvida U 137 genom grundstötningen befunnit sig i fara är irrelevant. Emellertid har fara i sjölagens mening ej förelegat för ubåten. (2) Svenska staten har av den sovjetiska staten begärt ersättning för avvisningskostnader, däribland nämnda gottgörelse enligt bogserbåtstaxa till kommunen. Svenska staten har inte gentemot den sovjetiska staten haft något befogat krav på bärgarlön och har följaktligen inte genom underlåtenhet att begära ersättning för sådana kostnader undandragit sig någon skyldighet i detta hänseende mot kommunen.

Kommunen yrkade att TR:n genom mellandom skulle fastställa att staten hade att till kommunen utge bärgarlön med anledning av de åtgärder som företagits av kommunens bogserfartyg, i första hand under hela tidsperioden d 29 okt-d 2 nov 1981 kl 17, i andra hand under dagen d 2 nov 1981 till kl 17, vilka åtgärder avsett lossdragning av U 137 från grundstötningsplatsen vid Torumskär. Alternativt yrkade kommunen att TR:n skulle fastställa att staten ådragit sig ersättningsskyldighet mot kommunen genom att staten som huvudbärgare av U 137 inte för kommunens räkning avfordrat den sovjetiska staten en bärgarlön som till sin storlek i vart fall motsvarade det belopp vartill kommunen på grund av Karlshamns insats varit berättigad.

Staten biträdde kommunens yrkande om mellandom. TR:n (chefsrådmannen Boström samt rådmännen Nyström och Berzins) meddelade mellandom d 23 maj 1985. I domskälen anförde TR:n till en början: Kommunen har till utveckling av sin talan anfört: Grundstötningsplatsen ligger rätt öster om den på sjökortet utanför Torumskär angivna djupsiffran 13. Efter grundstötningen var ubåtens stävriktning 350°. Den satt fast i botten med förskeppet. Bottnen utgjordes av sand och dy med stenblock. Djupet på utsidan av ubåten uppmättes till 6 m. Ca 10 m akter om den fanns ett 4 m grund. Grundstötningsplatsen ligger i lä för västliga vindar men är utsatt för vind och sjö från sydväst. Den 29 okt vid kl 01 ringde T.W. upp X. och framställde en begäran om att kommunen skulle biträda med bogserbåtar vid lossdragning av ubåten. Denna kontakt följdes upp samma morgon vid 8-tiden med ett telefonsamtal från L.F., varvid bestämdes att Karlshamn skulle avgå snarast möjligt och med taga vad man hade i trossar. L.F. framhöll särskilt att lossdragningen inte fick misslyckas då det låg ryska bärgningsfartyg utanför territorialvattengränsen. Statens begäran om kommunens biträde vid bärgningen var föranledd av att marinen inte hade lämpliga fartyg med erforderlig maskinstyrka. Karlshamn avgick till grundstötningsplatsen, sedan fartyget utrustats med trossar och proviant. Besättningen hade förstärkts. Den utgjordes av befälhavaren J.T., numera avliden, sjökaptenerna U.J. och O.B., vilka sistnämnda annars brukade tjänstgöra som alternerande befälhavare, samt maskinchefen I.G., motormannen H.W. och två däcksmatroser. Utanför Karlskrona tog man ombord lotsen E.S.. Vid ankomsten till grundstötningsplatsen ställdes Karlshamn till bärgningsledaren T.W. förfogande och ankrades upp ca 50 m från ubåten. De trossar som härefter anbringades på ubåten tillhandahölls av Karlshamn. De marinen hade var nämligen för klena. Karlshamn kopplades till den tross som anbringats vid ubåtens akter. Vinden tilltog och Karlshamn fick bottenkänningar till följd av att ankaret draggade. Detta ledde till att Karlshamn fick koppla loss trossen och söka säkrare ankarplats. Den 30 okt ankrades Karlshamn åter upp vid ubåten och kopplade trossen. På eftermiddagen lämnades besked att Karlshamn skulle avgå till Karlskrona och där avvakta vidare order. Trossarna kvarlämnades anbragta på ubåten. Den 2 nov kl 06.50 tog T.W. kontakt med Karlshamns befälhavare. Det meddelades att de förhandlingar som pågick med den sovjetiska staten kunde leda till resultat varför Karlshamn beordrades att genast avgå till Gåsefjärden. Färden företogs i svårt överhandsväder. Västlig vind rådde med orkanstyrka i byarna och sjön var mycket grov. Sikten var dålig och det var svårt att finna inloppet till Gåsefjärden. Vid ankomsten till Gåsefjärden embarkerade T.W.. Bärgningsarbetet kom sedan att ledas från Karlshamn. Karlshamn ankrades upp och aktertrossen från ubåten kopplades kl 11.05. På grund av risk för draggning måste Karlshamn hela tiden hållas i läge med hjälp av maskin. Efter avsevärda svårigheter lyckades Achilles först sedan en mindre bogserbåt hjälpt till koppla den förliga trossen på ubåten. Denna koppling var inte slutförd förrän kl 15. Väderförhållandena försämrades successivt under dagen och vattenståndet sjönk. U 137 befann sig under dagen i en situation som alltmer förvärrades. Redan då Karlshamn anlänt hade man konstaterat att ubåten inte låg still på grundet utan svajade och stötte mot grundet. Ubåtens slagsida ökade till 17° Vid flera tillfällen under dagen gav besättningen på ubåten till känna – genom gester och uppträdandet i övrigt – att ubåten var i nöd och att den omgående måste dragas loss. Vid kl 15 sköts nödraketer upp från ubåten och i radio sändes nödsignaler (MAYDAY). Det förekom också uppgifter om att risk fanns att batterisyra skulle rinna ut vid ökad slagsida och att detta innebar brandfara. T.W. hade radiokontakt med sina överordnade och fick i detta skede, såsom det uppfattades ombord på Karlshamn, fria händer för omedelbar bärgning. I samråd med befälet på Karlshamn planerades lossdragningen så att aktern på ubåten först skulle vridas 300 åt babord. Anledningen härtill var att man ville undvika 4 m grundet, som låg ca 10 m akter om ubåten. Samtidigt som Karlshamn började vrida ubåten skulle ubåtens aktra tankar blåsas. Samtidigheten i dessa manövrar var viktig dels för att ytterligare slagsida för ubåten skulle förhindras, dels för att ubåten ej skulle sätta sig hårdare på grundet eller komma mot land. Sedan vridningsmanövern blivit genomförd skulle Karlshamn fortsätta dragningen rätt akterut. U.J., som åtföljd av tolk gått ombord på ubåten, hade radiokontakt med T.W.. bad U.J. höra efter hur lång tid det skulle ta att blåsa aktertankarna på ubåten och U.J. kunde inhämta beskedet att detta skulle ta ca 10 sek. Den tjänstgörande sovjetiske befälhavaren framhöll för U.J. risken för kantring om Karlshamn drog i alltför stor vinkel mot ubåtens långskeppslinje. U.J. vidarebefordrade härefter T.W. order att tankarna skulle blåsas, varefter T.W. beordrade Karlshamn att påbörja lossdragningen. Vridningen och lossdragningen av ubåten skedde såsom planerat. Det tog ca 15 min med utnyttjande av Karlshamns fulla maskineffekt innan ubåten kom loss från grundet. Achilles uppgift var endast att vara beredd att stötta ubåtens förskepp. Först sedan ubåten kommit loss från grundet påbörjade Achilles bogseringen av ubåten in på Gåsefjärden. Karlshamn låg då fortfarande kopplad i aktern. Avsikten var att Karlshamn vid behov skulle kunna stötta i endera riktningen om ubåten skulle komma ur kurs. Bogseringen till ankarplatsen på Gåsefjärden tog ca 1,5 tim i anspråk och var klar kl 17.00. Kl 21.45 fick Karlshamn besked från bärgningsledningen att uppdraget var avslutat. – Kommunen har i telexmeddelande till örlogsbasen d 4 nov 1981 framställt krav på bärgarlön. I telexmeddelande till utrikesdepartementet samma dag har svenska staten uppmanats att i kommande diskussioner med sovjetiska staten beakta kommunens krav på bärgarlön på 2 500 000 kr. Kommunen har vidare utvecklat sina synpunkter på kravet i skrifter till örlogsbasen d 4 dec 1981 och till utrikesdepartementet d 28 jan 1982. Vid sammanträde i försvarsdepartementet d 24 febr 1982 med deltagande av bl a kommunen genom advokaten J.M. tillkännagavs från statens sida tveksamhet rörande möjligheterna att hålla den sovjetiska staten ansvarig för bärgarlön. Den 22 mars 1982 tillställdes försvarsdepartementet utlåtande daterat d 18 mars 1982 från professor Sjur B, vilket utlåtande kommenterar vissa av de frågeställningar som berörts vid sammanträdet d 24 febr 1982 och som föranlett statens tveksamhet till kravet. Trots nämnd kommunikation mellan kommunen och staten fanns kommunens bärgarlönskrav ej upptaget då staten d 25 mars 1982 överlämnade sitt slutliga kostnadskrav till Sovjets ambassad i Stockholm.

Staten har till utveckling av sin talan anfört: Den aktuella ubåtstypen härrör från 1950-talet. Den har ett inre tryckskrov som skall hålla för utomordentliga påfrestningar. Utanpå tryckskrovet finns ett skyddande ytterskrov. Ubåten är konstruerad för att kunna stå på botten och den bedöms som mycket stryktålig. Grundstötningen skedde enligt statens mening i ett något sydligare läge än vad kommunen angivit, nämligen sydväst om Torumskär. Under försöken att ta sig av grundet vreds ubåten så att den kom att ligga med stäven i riktning in mot Gåsefjärden. Då A d 28 okt kom till grundstötningsplatsen uppgav ubåtens befälhavare att denne begärt hjälp från sin bas och att sovjetiska bärgningsfartyg och flottenheter var på väg. Befälhavaren fick beskedet, att sovjetiska fartyg inte skulle tillåtas komma in på svenskt militärt skyddsområde och att ubåten skulle dras loss genom svenska marinens försorg. K.G.A. efterhörde om ubåten befann sig i nöd och om det behövdes hjälp i form av proviant, sjukvård, bränsle e dyl. K.G.A. gjorde klart att man på ubåten skulle säga ifrån om så var fallet. Under tiden rapporterades läget till överbefälhavaren (ÖB) och regeringen. Det stod klart att fråga var om en mycket allvarlig kränkning av svenskt territorium och det bestämdes att de avgörande besluten i fortsättningen skulle fattas av regeringen. Den 28 okt beslutades att sovjetiska fartyg inte skulle tillåtas inom svenskt territorium och att ubåten skulle dras loss av den svenska marinen. Det framhölls särskilt att sistnämnda åtgärd inte fick misslyckas eftersom sovjetiska fartyg inte tilläts ingripa. På grundstötningsplatsen var det T.W. som närmast hade ansvaret för lossdragningen. Denne bedömde att marinens resurser inte var tillräckliga och kontaktade därför d 29 okt hamndirektören J.S. och beställde bogserbåten Karlshamn. Det gjordes inga överväganden om vad det skulle kosta men det förutsattes från marinens sida att betalningen till kommunen skulle regleras på grundval av sedvanlig bogserbåtstaxa. Så hade skett vid tidigare bogseruppdrag marinen lämnat kommunen. Samma dag enades man inom regeringen om principen "först utredning, sedan bärgning". Ett sammanträde ägde rum hos statsministern kl 11. 15, varvid bl a följande riktlinjer drogs upp. (1) Ubåten skulle hanteras i det militära systemet och tills vidare ligga kvar. (2) Det uppdrogs åt ÖB att verkställa utredning och handha ubåten. (3) Sovjetunionen skulle betala kostnaderna. Vid extra regeringssammanträde samma dag uppdrog regeringen åt ÖB att utreda ubåtens kränkning av svenskt sjöterritorium och intrång på militärt skyddsområde. ÖB fick också i uppdrag att dra loss ubåten. Sovjetambassaden informerades om regeringens beslut. ÖB uppdrog åt chefen för Sydkustens örlogsbas att utföra lossdragningen av ubåten. K.G.A. fick uppdrag att hålla den direkta kontakten med ubåten. Lossdragningen skulle ske så snart man från sovjetisk sida godtagit de krav som ställts av svenska staten. Förberedande åtgärder skulle vidtagas av sådan art, att lossdragning omedelbart kunde ske när order därom gavs från Stockholm. Karlshamn kom också till platsen och allt förbereddes för lossdragningen. Det kom emellertid ingen order härom från Stockholm. Eftersom förhandlingarna drog ut på tiden fick Karlshamn avvakta vidare order i Karlskrona. Förhandlingar på regerings nivå med den sovjetiska staten fortsatte under starka meningsutbyten och åsiktsskillnader. Under denna tid fortgick planeringen för lossdragning. T.W. och L.F. hade funnit att förhållandena var sådana att lossdragningen inte borde ske i högre vindstyrka än 10 m/sek för att undvika komplikationer av teknisk art. Den 31 okt gick Sovjetunionen med på att förhör fick hållas med ubåtens befälhavare på vissa villkor. Den 1 nov fick T.W. förstärkning av marinens bogserbåt Achilles men det medförde ingen förändring vad avsåg behovet av hjälp från kommunens bogserbåt. Den 2 nov fick örlogsbasen besked om att man kunde räkna med en lossdragning under dagen när förhören med ubåtens befälhavare beräknades komma i gång. Det dröjde innan denne fick order från sin bas att inställa sig till förhör. Han kunde hämtas först kl 12.45. Då var T.W. på plats ombord på Karlshamn och hade upprättat radiokontakt med chefen för Blekinge kustartilleriförsvar översten J-C.D., som i sin tur stod i förbindelse med L.F.. Denne upprätthöll kontakt med stabschefen hos ÖB, viceamiralen B.S., som meddelade sig med ÖB. Vädret försämrades dramatiskt under dagen och vattenståndet sjönk till en nivå som tidigare inte förekommit. Förhöret med ubåtens befälhavare drog ut på tiden. Vid kl 14 avgav ubåten nödsignaler (MAYDAY). Detta uppfattades som ett led i det nervkrig som pågick och inte som en följd av någon nödsituation. Det förelåg ingen risk för totalförlust av ubåten eller för svårare skador på den. Nödsignaleringen tolkades som ett försök av ubåtens besättning att förkorta förhören med befälhavaren och få honom tillbaka till ubåten. ÖB hölls minut för minut underrättad om vad som hände. Vid kl 15 fick T.W. besked från ÖB att ubåten fick dras loss. Beslutet var föranlett av politiska skäl – förhöret med ubåtens befälhavare hade kommit igång – och inte av ubåtens belägenhet. T.W. fick avgöra om lossdragningen skulle göras genast eller senare. Vädret var sämre än vad som var önskvärt för en lossdragning. Eftersom det överenskommits att lossdragningen skulle ske när förhören med befälhavaren kommit i gång var det angeläget att denna inte misslyckades. Det förekom också viss psykisk press från tjänstgörande befäl på ubåten som ville att åtgärder vid togs snarast. T.W. insåg att det vid genomförandet av lossdragningen förelåg viss risk för Karlshamn och övriga medverkande fartyg enär vindförhållandena gjorde det svårt för dessa att hålla sig i position. Det bedömdes emellertid varken då eller senare att ubåten befann sig i fara. Det var således inte sådana överväganden som gjorde att T.W. beslutade sig för att verkställa ordern om lossdragning utan det var strävan att uppfylla villkoret härom. Lossdragningen var ett resultat av gott lagarbete mellan Karlshamn, marinens enheter och ubåten. När ubåten ankrats upp på Gåsefjärden skedde en sjövärdighetsbesiktning. Härvid företogs dykarundersökning och det kunde konstateras att såväl ubåtens skrov som dess manöverorgan var oskadade. – Svenska statens krav för kostnaderna i samband med lossdragningen presenterades för den sovjetiska staten i en skrivelse daterad d 23 mars 1982 enligt följande. "Efter en noggrann prövning av alla kostnader som uppstått för svensk del i samband med incidenten har det klarlagts att följande extraordinära kostnader hänför sig till grundstötningen och bärgningen och därför skall betalas av Sovjetunionen: 1. Försvarsmaktens utgifter för bärgning, bogsering och sjövärdighetsbesiktning1 232 8002. Sjöfartsverkets utgifter för lotskostnader7 5273. Tulldirektionen i Södra regionen177 5844. Karlshamns hamn, diverse kostnader180 759Summa1 598 670 kr"

– Staten hade anlitat hjälp av Karlshamn för lossdragningen såsom ett led i en serie åtgärder mot ubåten med anledning av att den olovligen inträngt på svenskt territorium. De regler som härvid var tillämpliga utgjordes av då gällande Kungl Maj:ts kungörelse (1966:366) om utländska örlogsfartygs och militära luftfartygs tillträde till svenskt territorium m m samt generalorder d 24 jan 1967 nr 48/1967 med instruktion för krigsmakten vid hävdande av rikets oberoende under allmänt fredstillstånd samt under krig mellan främmande makter varunder Sverige är neutralt (IKFN).

TR:n anförde härefter att på begäran av kommunen vittnesförhör ägt rum med hamndirektören J.S., sjökaptenerna U.J. och O.B., maskinchefen I.G., motormannen H.W., lotsen E.S., kusttullmästarna J.M. och C.S. – vilka båda befunnit sig ombord på en tullkryssare som varit förtöjd vid ubåten – samt med marindirektören L.N. och professorn U.G., vilka uttalat sig om skaderisken beträffande ubåten då den stod på grundet. Vidare anfördes att på statens begäran som vittnen hörts viceamiralen B.S., kommendörerna L.F. och K.G.A. samt kommendörkaptenen T.W., att kommunen till utredning i rättsfrågorna som skriftlig bevisning åberopat sakkunnigutlåtanden av professorn Sjur B samt att å ömse sidor dessutom åberopats annan skriftlig bevisning.

I utlåtande d 18 mars 1982 av Sjur B anförde denne bl a:

Oversikt over de rettsspørsmål som reiser seg.

Hvis U 137 hadde vært et privateiet handelsfartøy, og KARLSHAMN en slepebåt som kom til assistanse efter anmodning av havaristen, kunne det ikke være tvil om at avtrekkingen 2. november 1981 var en bergning i sjørettslig forstand, og at KARLSHAMN ville være berettiget til bergelønn.

At havaristen var et sovjetrussisk krigsskib, og at KARLSHAMN deltok i bergningen efter anmodning av de svenske militære myndigheter og under disses ledelse, kompliserer imidlertid den rettslige situasjon.

I første rekke kommer det forhold at U 137 var et fremmed statsskib, og derfor var beskyttet av de folkerettslige regler om immunitet. De spørsmål som oppstår i denne forbindelse, drøftes under III nedenfor; konklusjonen blir at den sovjetrussiske stat materiellrettslig må ha et vanlig rederansvar for sine statsskib mens disse befinner seg i svensk territorialfarvann, derunder ansvar for bergelønn, og at dette ansvar må bedømmes efter lex loci, altså svensk rett.

Det neste spørsmål blir om de svenske bergningsregler også gjelder hvor havaristen er et krigsskib. Svaret, se IV nedenfor, er klart bekreftende.

De øvrige problemer gjelder forholdene på berger-siden. Hvilken betydning har det for retten til bergelønn at bergningen ble foretatt på initiativ av den svenske marine og under dennes ledelse? Svaret blir at bergningsreglene gjelder også hvor marinen opptrer som berger, og at det er den svenske marine som må opptre utad, overfor Sovjetrussland, se V nedenfor.

Dermed er alt lagt til rette for en diskusjon av de egentlige bergningsspørsmål i forholdet mellom de svenske og russiske myndigheter, se VI nedenfor. Konklusjonen blir at bergerne må ha krav på en betydelig bergelønn, uten at noe konkret beløp blir angitt.

Tilbake står så forholdet mellom den svenske marine og KARLSHAMN’s eiere. Det melder seg to spørsmål. For det første: Utelukker oppdragsforholdet mellom disse parter at KARLSHAMN’s eier kan gjøre krav på (andel av) bergelønn? For det annet: Har den svenske marine i tilfelle et selvstendig bergelønnsansvar overfor KARLSHAMN’s eier, eller bare en plikt til på egne vegne og på vegne av KARLSHAMN’s eiere å gjøre kravet gjeldende mot russerne så effektivt som mulig? Se VII nedenfor.

III. Immunitetsreglens utelukker ikke et materiell-rettslig ansvar for bergelønn.

De folkerettslige immunitetsregler er til hinder for at Sovjetunionen saksøkes ved de svenske domstoler og for inngrep ved arrest, utlegg e. l. overfor sovjetrussiske statsskib i svenske farvann. Jfr her dommene om de såkalte "kvarstadskib", NJA 1942.65 og 342. Visse unntak må oppstilles. Efter Brusselkonvensjonen 1926 om statsskibs immunitet og den korresponderende svenske lov av 17. juni 1938 er statlige handelsfartøyer unntatt fra immuniteten. Det kan også reises spørsmål om hvorvidt immunitetsreglene gjelder fullt ut for statsskib som har begitt seg inn i en fremmed stats territorialfarvann i klar strid med folkerettens og vedkommende stats regler. Ingen av disse unntak er imidlertid av betydning i nærværende sak.

At en fremmed stat og dens krigsskib er immune mot søksmål, arrest e.l., betyr imidlertid ikke at staten er uten ansvar for sine skib. Immuniteten gir en prosessuell beskyttelse, ikke ansvarsfrihet. Folkerettslig må flaggstaten hefte overfor strandstaten for sine skib i samme utstrekning som en privat reder vil hefte for sine skib. Men dette ansvar må gjøres gjeldende gjennom de diplomatiske kanaler, ved flaggstatens egne domstoler, eller, eventuelt, ved internasjonale domstoler.

Efter immunitetskonvensjonen 1926 art 3.2, kan den som berger et fremmed krigsskib reise bergelønnssak ved flaggstatens kompetente domstoler sans que cet Etat puisse se prévaloir de son immunité". 1926-konvensjonen er imidlertid ikke ratifisert av Sovjetunionen. Konvensjonen kan forøvrig ikke antas å gi flaggstatens domstoler eksklusiv jurisdiksjon i tilfeller hvor det er strandstaten som krever bergelønn. En slik tvist "vil være en folkerettslig tvist som de to stater vil kunne bringe direkte inn for et internasjonalt forum", jfr Røed i Arkiv for Sjørett, bind 1 (1951) s 108, med videre henvisninger.

Hvilke materielle regler skal ansvaret bedømmes efter? Dette er et spørsmål om lovvalgsregler. Også disse reglene kan være forskjellige fra land til land. En domstol vil imidlertid alltid bygge på sitt eget rettssystems lovvalgsregler; en sovjetisk domstol altså på sovjetiske lovvalgsregler. Dette kan komplisere spørsmålene adskillig sett fra strandstatens synspunkt.

I det foreliggende tilfelle er problemene imidlertid ikke så store. Valget kan bare stå mellom flaggstatens og strandstatens rett, altså mellom sovjetisk og svensk rett. Jeg kjenner ikke til de sovjetiske lovvalgsregler. Men jeg skulle anta at de aller fleste stater, inklusive Sovjetunionen, ville anvende lex loci, altså svensk rett, på en bergning som den foreliggende: Bergningen fant i sin helhet sted i indre svensk farvann, under ledelse av de svenske myndigheter, og samtlige bergende fartøyer var svenske.

Særlig stor betydning vil det forøvrig ikke få om svensk eller sovjetisk rett legges til grunn. Begge stater har ratifisert Brusselkonvensjonen 1910 om bergning. For Russlands vedkommende skjedde ratifikasjonen 1. februar 1913; og Sovjetunionen erkjente 2. februar 1926 at den var bundet av konvensjonen. Konvensjonens bestemmelser ligger til grunn såvel for den svenske sjølov kap 9 som for den sovjetiske sjølov 1968 kap XV (se Comité Maritime International. Yearbook 1981-82 p 64, og The Merchant Shipping Code of the USSR (1968), translated and edited by Butler and Quigley (Baltimore and London 1970) p 23.

IV. Bergningsreglene gjelder også hvor det nødstedte skib er et krigsskib.

Bergningskonvensjonen 1910 art 14 er sålydende:

"Le présente Convention est sans application aux navires de guerre et aux navires d’ Etat exclusivement affectés å un service public."

Bestemmelsen har tildels vært forstått dithen at et krigsskib hverken kan være objekt for bergning eller selv opptre som berger med rett til å kreve bergelønn. Denne oppfatning er imidlertid klart uriktig. At et spørsmål faller utenfor en konvensjons område, betyr bare at de kontraherende stater står fritt når det gjelder reguleringen av vedkommende spørsmål, her altså av krigsskibs bergningsrettslige stilling. Jfr ND 1949.532 NH BAKKØY-BUTTERCUP, som gjaldt den helt parallelle art 13 i begrensningskonvensjonen av 1924. Se også min fremstilling i Marlus nr 3 s 19-20.

Når det gjelder den internrettslige regulering av disse spørsmålene, har det vært noen usikkerhet vedrørende statenes rett til å kreve bergelønn for bergning utført av vedkommende stats krigsskib, se nedenfor under V. Derimot synes det overalt å være godtatt at krigsfartøyer kan være bergningsobjekter, altså at statene må betale bergelønn efter de vanlige bergningsregler hvor et av statens krigsskib blir berget. Se bl a Wildeboer: The Brussels Salvage Convention (Leiden 1964) s 29-31. For svensk retts vedkommende kan vises til ND 1911.458 SH (NJA 1911, notis nr A 496) om bergning av torpedo jager VALE, se videre ND 1911.492 SH (NJA 1911, notis A 497) om bergning av en øvelsestorpedo tapt fra panserskib ÄRAN. Fra norsk rettspraksis kan nevnes ND 1951.714 NV (korvett NORDKYN), ND 1955.564 Oslo (jager OSLO), ND 1967.379 Bergen (fregatt DRAUG) og ND 1974.131 Bergen (undervannsbåt ULA).

Også efter sovjetrussisk rett er det klart at et krigsskib kan være bergningsobjekt. I den sovjetrussiske sjølov av 1968 art 260 heter det nemlig:

"The rules of the present chapter shall apply to the salving of oceangoing vessels in peril, as well as to the salving by oceangoing vessels or vessels of internal navigation or any floating or towed objects irrespective of the waters in which the salvage took place.

The rules of the present chapter also shall apply to vessels sailing under a naval flag of the USSR."

(Oversettelsen er tatt fra Butler and Quigley, 1. c. s 106. Se også "Gesetzbuch der Seehandelsschiffahrt der UdSSR 1968, übersetz und kurz erläutert von Dr Fritz Prause", Kiel 1969, s. 73.)

V. Bergningsreglene gjelder også hvor det er orlogsmarinen som opptrer som berger.

Bergningen av U 137 skjedde under ledelse av den svenske orlogsmarinen og ble utført under medvirkning av fartøyer som marinen hadde engasjert, samt av et av marinens egne fartøyer. Såvidt jeg forstår er det bare de svenske myndigheter som har forhandlet med sovjetrusserne om bergningen og det må derfor være disse myndigheter som i tilfelle må gjøre bergelønnskravet gjeldende overfor russerne.

På denne bakgrunn kunne man tenke seg at spørsmålet om marinens rett til å kreve bergelønn ble tatt opp. Eldre doktrin nektet marinen slik rett: marinen har en generell hjelpeplikt overfor nødstedte fartøyer; at den oppfyller sin plikt på dette felt, berettiger ikke til noen belønning. Se bl a Ernberg: Om bärgning och bärgarelön (1905) s 148, og Klæstad: Om bergning av skib (1917) s 107. Teorien ble fulgt i ND 1919.241, hvor den norske høyesterett (under dissens 4-3) forkastet marinens krav på bergelønn for en avtrekking utført av torpedobåt KJÆK. Se også ND 1930.22 (NJA 1930, notis A 95), hvor den svenske marinens sjømålingsfartøy EJDERN ble nektet bergelønn. (Begrunnelsen er her riktignok ikke helt klar.)

Rettsoppfatningen på dette område har imidlertid endret seg radikalt efter den annen verdenskrig: Dels som følge av lovendringer, dels gjennom en endret rettspraksis, er marinens rett til å kreve bergelønn blitt anerkjent i de aller fleste stater. Se bl a Wildeboer 1. c. s 31 og Brækhus 1. c. s 38-40, og den norske høyesterettsdom i ASTORIA-saken, ND 1958.247. For svensk retts vedkommende ble statens rett til å kreve bergelønn gitt positiv hjemmel ved sjølovsnovellen av 1964, se nu svensk sjøl § 230, jfr SOU 1963:20 s 41-42 og prop nr 166 for 1964 s 31-34.

At også sovjetrussisk rett gir staten rett til bergelønn hvor marinens fartøyer opptrer som bergere, fremgår av den under IV siterte art 260 i den sovjetrussiske sjølov av 1968.

I domskälen anförde TR:n vidare följande:

TR:n gör följande bedömning.

Ubåten har efter grundstötningen inte kunnat ta sig av grundet på egen hand. Grundstötningsplatsen ligger i ett mycket svårnavigabelt vatten och den är utsatt för vind och sjö från sydväst. Omedelbart akter om ubåten fanns ett grund och djupförhållandena i övrigt på platsen var inte helt kända. Redan genom dessa förhållanden får ubåten anses ha befunnit sig i sådan fara som avses i 224 § sjölagen. Farosituationen belyses ytterligare av vad som framkommit om förhållandena d 2 nov då den hårda västliga vinden medfört att ubåten dunkat mot grundet och till följd av bl a det sjunkande vattenståndet fått slagsida. L.N:s och U.G:s vittnesmål visar också att det med hänsyn till ubåtens konstruktion funnits risk för att innerskrovet, vilket midskepps utmed bottenpartiet ansluter tätt till ytterskrovet, kunnat skadas och att även förhållandevis lindriga skador på innerskrovet såsom bucklor väsentligt nedsätter ubåtens sjövärdighet i undervattensläge. Detta kan, som L.N. uttryckt det, ytterst leda till totalkollaps av innerskrovet. Enligt dessa vittnen förelåg vidare en inte försumbar risk för vattenläckage med batterihaveri som följd om vattnet kom i kontakt med battericeller.

Fråga är sedan huruvida kommunen, mot bakgrund av det anförda, är berättigad att erhålla bärgarlön av staten för Karlshamns insats avseende lossdragningen av ubåten.

Inledningsvis vill TR:n fastslå att den sovjetiska staten rent materiellrättsligt sett har samma redaransvar för sina statsfartyg som gäller för handelsfartyg och andra fartyg då dessa befinner sig på svenskt territorialvatten. Ansvaret innefattar således i och för sig ansvar för bärgarlön, bestämd enligt svenska rättsregler. Det förhållandet att det aktuella fartyget var ett örlogsfartyg och att försvarsmakten haft skyldighet att ingripa mot det, eftersom det befann sig på svenskt territorium, utesluter inte att sådant ansvar kan ifrågakomma.

I förevarande fall är det emellertid den svenska staten som d 29 okt beställt kommunens bogserbåt för lossdragning av ubåten. Såsom situationen varit har skäl funnits för uppfattningen att det för kommunens del varit fråga om bärgning av ubåten. Kommunen synes också närmast ha utgått från att så varit fallet. X. har således uppgett att L.F. för honom framhållit att lossdragningen inte fick misslyckas. Karlshamn hade också utrustats och bemannats utifrån denna förutsättning. Det har också genom förhören med vittnen, som varit med om händelserna vid ubåten, framgått att Karlshamn visat stort engagement och oförvägenhet såväl vid förberedelserna för lossdragningen som vid genomförandet av den. Uppdraget har utförts trots att vid olika tillfällen risk förelegat för Karlshamns säkerhet. Bl a fick Karlshamn trots omvittnat mycket gott sjömanskap ombord grundkänning i samband med att Karlshamn första gången kopplade en tross till ubåten. Lotsen E.S. har omvittnat att färden till grundstötningsplatsen d 2 nov företagits i mycket hårt väder och att det i följd därav, trots hans kännedom om farvattnen varit besvärligt och riskabelt att från havssidan gå mot Gåsefjärden. Även själva lossdragningen skedde i hårt väder och under ogynnsamma förhållanden i övrigt. Kommunen har också i nära anslutning till lossdragningen framställt anspråk på bärgarlön.

Staten har alltså av kommunen beställt en insats som till sin karaktär var att anse som bärgning och staten har, såvitt nu är i fråga, haft uteslutande bestämmande över vilka åtgärder som skulle vidtagas beträffande ubåten. Om staten avsett att för uppdraget skulle gälla speciella villkor, vilka skilde sig från sjölagens bärgningsregler, hade det ankommit på staten att i samband med beställningen klargöra detta för kommunen. Staten har inte gjort detta. På grund härav och vad i övrigt anförts är staten skyldig att till kommunen utge bärgarlön för lossdragningen av ubåten.

Förberedande åtgärder för Iossdragningen påbörjades d 29 okt varefter Karlshamn stått till förfogande för att d 2 nov slutföra uppdraget. Bärgarlönen skall därför och på grund av vad TR:n inledningsvis uttalat angående farosituationen – såsom kommunen i första hand hävdat – avse de åtgärder som företagits av Karlshamn under tidend 29 okt-2 nov kl 17.

Domslut. TR:n fastställer att staten har att till kommunen utge bärgarlön med anledning av de åtgärder som företagits av kommunens bogsermotorskepp Karlshamn under tidsperioden d 29 okt-d 2 nov 1981 kl 17 för lossdragning av den sovjetiska ubåten U 137 från grundstötningsplatsen vid Torumskär.

Staten fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att kommunens fastställelsetalan skulle ogillas. Staten vitsordade att Karlshamns tjänst till det yttre framträdde som bärgning men gjorde gällande att den likväl inte skulle belönas som sådan, emedan bogserarens insats endast var ett led i marinens folkrättsligt grundade och instruktionsenliga ingripande mot ett olovligt intrång av främmande örlogsfartyg; ingripandet dikterades ej av det för bärgning behövliga syftet att rädda fartyg och gods i fara till sjöss utan bars upp av ett politiskt intresse.

Kommunen bestred ändring. Att Karlshamns insats ingick som ett led i marint ingripande mot främmande örlogsman skulle, enligt kommunens ståndpunkt, varken beta insatsen dess karaktär av bärgning eller rubba kommunens rätt till bärgarlön för densamma.

HovR:n (hovrättslagmannen Rune, hovrättsrådet Zachrisson samt adj led rådmannen Hellbacher och Håkan Larson, referent; ang skiljaktiga meningar se nedan) anförde i dom d 24 jan 1986:

Domskäl. Vad som underställts HovR:ns prövning är något väsentligt mindre än den tvist TR:n prövade. Frågan är här endast huruvida Karlshamns insats d 29 okt till d 2 nov 1981 – i ett inledningsskede enbart att stå till förfogande och därefter att biträda med lossdragning och undanbogsering – berättigar till bärgarlön utan hinder av att operationen var ett led i marinens ingripande mot den främmande örlogsmannen, vilket syftade till undersökning och slutligen avvisning. Om frågan besvarasjakande, skall staten – så som den fullföljt sin talan – svara för bärgarlönen i egenskap av beställare, och TR:ns dom skall då stå fast; att det är hela Karlshamns insats och ej endast dess insats d 2 nov som i så fall skall belönas är ej omtvistat.

TR:n lägger den svenska sjölagens regler om bärgning och bärgarlön till grund för prövningen. Dessa regler, präglade av 1910 års internationella bärgningskonvention, bärs upp av ett allmänt erkänt intresse att uppmuntra till räddning av fartyg och gods i fara till sjöss. I konsekvens härmed skall bärgarlön bestämmas enligt lagfästa grunder, som bl a premierar risktagning, skicklighet och möda på bärgarens sida; och misslyckat bärgningsförsök ger ingen lön. S k ickekommersiella statsfartyg, bland dem örlogsmän, är ej undantagna vare sig från rätt till bärgarlön eller från skyldighet att betala sådan lön. Inte heller gör lagen undantag för pliktmässig bärgning, vilket bl a betyder att bärgarlön kan förtjänas av marinen även inom ramen för dess allmänna skyldigheter gentemot svensk sjöfart och mot nödställda till sjöss oavsett nationalitet. Denna syn på statsfartygs ställning i sammanhanget har utvecklats under den nationella frihet som 1910 års konvention i detta stycke lämnar konventionsstaterna.

Det må vara att ubåten, som staten gjort gällande i målet, trots sitt utsatta läge drogs av grund och bogserades undan först då detta visade sig vara politiskt lämpligt. Men om det bara hade varit fråga om att gripa in mot henne för olovligt intrång på svenskt område skulle operationen d 2 nov ha kunnat anstå tills den gynnades av vind och väder och kunde genomföras med mindre risk för engagerade fartyg. I stället sattes den in utan vidare dröjsmål och under vanskliga förhållanden. Ubåten var i fara och det var hänsyn till dess säkerhet – möjligen i förening med misstankar att hon var kärnvapenbestyckad och att även omgivningens säkerhet därför var berörd – som motiverade att insatsen gjordes då. Bärgningssyftet visar sig därigenom tydligt. Syftet infriades, eftersom ubåten bragtes i säkerhet, och staten blev då i princip berättigad att kräva bärgarlön för marinens insats att även andra syften, folkrättsligt grundade och instruktionsmässigt betingade, tillgodosågs genom operationen betar inte bärgarinsatsen – vilken dessutom var självständigt motiverad – dess karaktär av bärgning. Därmed är tillika sagt att också Karlshamns insats, en integrerad del av marinens, utgjorde bärgning för vilket kommunen äger resa anspråk på bärgarlön.

HovR:n underkänner så som nu sagts statens invändning i målet att marinens folkrättsligt grundade och instruktionsenliga ingripande mot ubåten utesluter att Karlshamns insats belönas såsom bärgning enligt lag. TR:ns dom skall stå fast.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Rune tillade: Där den sovjetryska ubåten stod på grundet stod hon också under den svenska statens rådighet, både rättsligt sett och faktiskt. Hon tilläts ej att anlita sovjetrysk bärgare. I detta läge får det hållas för underförstått att staten iklädde sig ett ansvar för att ubåten under svensk rådighet åtminstone ej utsattes för sådant ytterligare haveri som rimligen kunde förebyggas utan att svenska intressen – politiska eller andra – åsidosattes; varför ubåten var där, och varför hon inte fick anlita egen bärgare, bör ej inverka på ett dylikt fredstida åtagande. Svensk bärgarinsats kunde tydligen komma att bli – och blev också – påkallad som ett utflöde av detta statens ansvar. Bärgningssyftet med marinens operation stod sålunda självständigt även på rättslig grund.

Staten har grundat sin vadetalan på att operationens syfte var ett annat än att bärga och att den därmed ej utgjorde bärgning. HovR:n har emellertid funnit att bärgningssyfte förelåg, som var klart skönjbart d 2 nov, och att följaktligen grunden för vadetalan brister. Därför avstår jag för min del från att, med förbigående av vad staten gjort gällande, pröva i vad mån operationen skulle – under sjölagens starkt målinriktade bärgningsregler – ha berättigat till bärgarlön även om den hade genomförts utan ett påtagligt syfte att bärga.

Hellbacher och Larson var såtillvida skiljaktiga att de i stället för tredje stycket av domskälen (Det må – – – på bärgarlön) anförde följande: Det förhållandet att de åtgärder i vilka Karlshamn medverkade utgjorde ett led i marinens instruktionsenliga och på folkrättsliga regler grundade ingripande mot den främmande ubåten innebär inte att sjölagens bärgningsregler saknar tillämpning. I målet är numera ostridigt att ubåten befann sig i fara och att åtgärderna i vart fall rent objektivt hade karaktären av bärgning enligt 224 § sjölagen Även om marinens operation inte syftade till att bärga ubåten måste man på marinens sida ha varit medveten om att de åtgärder som vidtogs innefattade bärgning. Härigenom har marinen bärgat ubåten på sätt som sägs i 224 § sjölagen och staten äger således i princip rätt till bärgarlön. Det innebär att Karlshamns insats, som utgjorde en integrerad del av marinens operation, berättigar kommunen till bärgarlön.

Staten (ombud advokaten L.H.) sökte revision och yrkade att HD måtte, med ändring av HovR:ns dom, ogilla kommunens fastställelsetalan.

Kommunen (ombud advokaten J.M.) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Persson, Palm, Bengtsson, referent, Jermsten och Lars Å Beckman) beslöt följande dom:

Domskäl. Staten har också i HD som enda invändning mot kommunens talan anfört, att Karlshamns insats utgjorde ett led i marinens ingripande mot ubåten med syfte att undersöka och slutligen avvisa denna. Enligt staten var bärgning endast ett bisyfte med åtgärderna, varför insatsen inte berättigar till bärgarlön.

Det är numera ostridigt i målet att ubåten befann sig i fara och att Karlshamns åtgärder att dra loss och bogsera bort ubåten i och för sig utgjorde en bärgningsoperation. Staten har vitsordat att Karlshamns aktion genomfördes skickligt under besvärliga förhållanden och bragte ubåten i säkerhet.

Vid bl a offentlig verksamhet av olika slag kan förekomma att åtgärder som till det yttre framträder som bärgning inte enbart eller ens huvudsakligen har ett bärgningssyfte. Med hänsyn till bärgningsreglernas huvudändamål – att uppmuntra till räddningsåtgärder – bör i princip bärgarlön ändå utgå; möjligheterna till bärgarlön kan verksamt bidra till att företaget planeras och utförs med ökade insatser för att rädda fartyg och gods. Staten har inte anfört någon omständighet som föranleder avsteg i förevarande fall från den nu angivna grundsatsen.

På grund av det anförda skall, enligt den ståndpunkt staten intagit i målet, staten svara för bärgarlön till kommunen.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.