Högsta Domstolen referat NJA 1988 s. 176 (NJA 1988:32)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1988 s. 176 (NJA 1988:32)
Målnummer
T391-86
Domsnummer
DT7-88
Avgörandedatum
1988-03-28
Rubrik
Obehörig vinst enligt 74 § växellagen (1932:130)?
Lagrum
74 § växellagen (1932:130)
Rättsfall
NJA 1949 s. 670

M.P. väckte vid  Luleå TR talan mot U.S. och yrkade förpliktande för denne att utge 24 505 kr 45 öre jämte ränta till honom.

U.S. bestred käromålet men vitsordade yrkat belopp och ränta i och för sig.

Till utveckling av sin talan anförde M.P: Han har drivit ett företag vid namn Kyrkliga Annons- och Tidningsbyrån AB. Företaget sysslade bl a med försäljning av ljus till kyrkor, gravlyktor o d, samt utgav tidningen "Du och Din kyrka". M.P. sålde rörelsen till L-O.S. Denne ändrade firman till Press Poolen AB. Bolaget försattes i konkurs under år 1981. L-O.S. häftade år 1979 i skuld till M.P. med över 200 000 kr. Mauritz P. stod dessutom i borgen för Press Poolen AB:s lån i Östgötabanken på 95 174 kr och bolagets checkräkningskredit i PK-banken på 50 000 kr. M.P. önskade någon form av säkerhet för sina engagemang. L-O.S. erbjöd då honom borgen av sin bror U.S. M.P. talade i telefon med U.S. som förklarade att han gärna ställde borgen för L-O.S:s förbindelser. – U.S. accepterade en växel på 150 000 kr med M.P. som utställare och med förfallodag d 25 april 1979. Till säkerhet för växeln och för M.P:s borgensförbindelse i L-O.S:s bolag ställde U.S. och hans hustru S.S. pantbrev i U.S:s fastighet Kallax 4:9 i Luleå kommun. – M.P. diskonterade växeln på 150 000 kr i SE-banken. Växeln löstes inte av U.S. på förfallodagen. I stället omsattes den med en ny av U.S. accepterad växel på samma belopp. Senare skedde en rad ytterligare växelomsättningar. U.S. betalade inte något belopp i samband med växelomsättningarna. Däremot nödgades M.P. vid samtliga omsättningar betala ränta och kostnader och vid ett tillfälle också ett amorteringsbelopp. Vid en exekutiv auktion på L-O.S:s fastighet utföll betalning på ett pantbrev som hade ställts som säkerhet vid växeldiskonteringen, och med anledning därav nedsattes växel beloppet till 94 000 kr. På de första växlarna var L-O.S. förste överlåtare, hans hustru andra överlåtare och M.P. tredje överlåtare. Senare var L-O.S. och M.P. överlåtare. – M.P. löste sedermera in växeln på 94 000 kr i banken. Han lagsökte därefter U.S. för fordringen och i utslag d 12 febr 1981 ålade Luleå TR på grund av växeln U.S. att utge nämnda belopp till M.P. Till verkställighet av utslaget utmättes U.S:s fastighet Kallax 4:9, och vid exekutiv auktion d 20 april 1982 ropade M.P. in fastigheten för 142 000 kr, vilket belopp täckte växelns kapitalbelopp jämte ränta och lagsökningskostnader. – M.P:s utlägg för räntor, amortering, expeditionskostnader och protestkostnader i samband med omsättningen av växlarna har uppgått till 24 505 kr 45 öre. Som acceptant är U.S. skyldig att ersätta M.P. dessa kostnader. Till stöd härför åberopas 74 § växellagen. – M.P. har inte svikligen förlett U.S. att acceptera grundväxeln och omsättningsväxlarna. U.S:s åtagande var helt enkelt en borgen för L-O.S:s skuld till M.P. Vilka utfästelser L-O.S. gjort till U.S. känner M.P. inte till. M.P. har inte gjort någon utfästelse om att U.S. inte skulle behöva betala växeln.

U.S. anförde: Hans bror L-O.S. hade under senare delen av 1970-talet försatts i konkurs och nödgats gå ifrån sin villa. L-O.S. hade varit verksam i reklambranschen. I början av 1979 vände sig L-O.S. till U:s och frågade om denne kunde tänka sig att hjälpa L-O.S. med en borgen på 150 000 kr, så att L-O.S. skulle få möjlighet att köpa en ny villa. U.S. ansåg det självklart att han så gott han kunde borde hjälpa sin bror att få en bostad och han ställde sig välvillig till förfrågan men någon överenskommelse träffades inte vid detta tillfälle. – Någon tid därefter ringde M.P. och sökte U.S. U.S:s hustru svarade eftersom han själv inte var hemma. M.P. bad hustrun hälsa till U.S. och be honom ringa ett uppgivet telefonnummer. Detta gjorde också U.S. och på så sätt kom han första gången i kontakt med den då för honom okände M.P. M.P. uppgav att han utredde L-O.S:s affärer och föreslog att U.S. för att hjälpa brodern att skaffa sig ett hus, skulle ställa pantbrev i U.S:s fastighet Kallax 4:9 till broderns förfogande. För att L-O.S. snabbt skulle få medel till husköpet föreslog M.P. att U.S. för formens skull skulle medverka med sitt namn på en växel. M.P. nämnde ingenting om hur kredit skulle ordnas och vilka de andra växelpersonerna skulle vara. Eftersom U.S. aldrig sysslat med växlar eller ordnat inteckningar i fastigheter, ställde han sig till en början tveksam till förslaget. M.P. förklarade då, att han skulle ordna pantbreven och vidare att U.S. inte behövde oroa sig för att skriva på några handlingar, eftersom allt skulle vara en formsak. U.S. skulle inte behöva vara orolig för att behöva betala någonting. Några dagar senare erhöll U.S. för underskrift en iordningställd ansökan om fyra pantbrev om vardera 50 000 kr i Kallax 4:9. U.S. och hans hustru skrev under ansökningen. Han tecknade också accept på en växel på 150 000 kr med M.P. som utställare. Uppenbarligen har pantbreven expedierats direkt till M.P. från inskrivningsmyndigheten, eftersom U.S. aldrig haft dem i sin hand. U.S. och hans hustru undertecknade och återsände också en pantförskrivningshandling, som han mottagit av M.P. Så småningom fick U.S. omsättningsväxlar som han accepterade och återsände till M.P. Däremot har U.S. helt i överensstämmelse med överenskommelsen, inte betalat något omsättningsbelopp eller några kostnader. Från brodern L-O.S. fick också U.S. en "bekräftelse", dagtecknad d 3 okt 1979, enligt vilken U.S. senast d 30 juni 1980 skulle återfå de fyra pantbreven. U.S. tog detta som en bekräftelse på att allt var i sin ordning och skrev på omsättningsväxlar tills växelbeloppet i juni 1980 var 94 000 kr. – Det är först genom motpartens sista rättegångsskrift som U.S. fått ett klarläggande besked om att växelengagemanget egentligen avsåg att reglera brodern L-O.S:s och M.P:s ekonomiska mellanhavanden.

Sammanfattningsvis anförde U.S: Parterna har varit överens om att U.S. endast skulle medverka till att L-O.S. och/eller M.P. erhöll lån och U.S. har varken erhållit valuta eller betalat löpande omsättningar. Oavsett att U.S. stod som acceptant på växlarna var det L-O.S. som slutligen skulle svara för betalningarna. Enligt pantförskrivningen d 19 april 1979 skulle som säkerhet för U.S:s engagemang lämnas fyra pantbrev i U.S:s fastighet Kallax 4:9. Däremot har U.S. inte påtagit sig något personligt betalningsansvar. M.P. hade på grund av sin fordran på L-O.S. och sina borgensåtaganden i dennes företag ett intresse av att L-O.S. inte blev försatt i konkurs. M.P. har på grund av panten för växelaccepten vid den exekutiva försäljningen erhållit i kapital, ränta och kostnader 102 842 kr. Eftersom U.S:s växelaccepter inte lett till någon obehörig vinst för U.S. är han inte skyldig att erlägga ytterligare belopp till M.P.

I andra hand åberopade U.S. 33 och 36 §§ avtalslagen som grund för att han inte borde vara skyldig att utge något ytterligare belopp till M.P.

M.P. genmälde: Någon överenskommelse om att U.S. endast skulle medverka till att L-O.S. och/eller M.P. erhöll lån har inte träffats mellan M.P. och U.S. Genom att acceptera den ursprungliga växeln på 150 000 kr och omsättningsväxlarna har U.S. tagit på sig personligt betalningsansvar. Han är därför skyldig att betala de fordringar M.P. har mot honom på grund av räntor m m. Dessa fordringar har M.P. inte fått betalt för i samband med den exekutiva försäljningen av Kallax 4:9. Genom att U.S. inte skött växelbetalningarna har han till skada för M.P. vunnit de belopp för vilka M.P. nu kräver betalning.

M.P. bestred att omständigheterna var sådana att 33 eller 36 § avtalslagen kunde tillämpas.

TR:n (chefsrådmannen  Bergh, t f rådmannen Aurell och tingsfiskalen  Hedkvist) meddelade dom d 31 okt 1985. I domskälen  anförde TR:n inledningsvis bl a, att M.P. som muntlig bevisning åberopat förhör med sig själv under sanningsförsäkran, att U.S. åberopat förhör med sig själv under sanningsförsäkran och vittnesförhör med S.S. att parterna vid förhören uppgett i huvudsak detsamma som de anfört till utveckling av sin talan samt att av S.S:s vittnesmål endast framgått att U.S. för henne berättat att avsikten med den ursprungliga växeln varit att han skulle "hjälpa L-O.S. att få tak över huvudet".

Härefter anförde TR:n: TR:n gör följande bedömning.

I målet är ostridigt, att U.S. inte har erhållit valuta för någon av de olika växlarna, och att M.P. har erlagt samtliga för växlarna uppkomna ränte- och andra kostnader, vilka sammanlagt har uppgått till det omstämda beloppet. Vidare är ostridigt att L-O.S. har erhållit valutan för den ursprungliga växeln och att han inte har haft förmåga att fullgöra sina skyldigheter som växelgäldenär. Det är också ostridigt, att M.P:s växelfordran på U.S. gått förlorad på grund av preskription.

M.P. har uppgivit, att orsaken till U.S:s växelengagemang var, att M.P. ville ha en säkerhet för sin fordran på L-O.S. och för sina borgensåtaganden i det till L-O.S. överlåtna bolaget. U.S. har uppgivit, att han accepterade den ursprungliga växeln och de följande växlarna endast för att hjälpa sin bror att köpa en ny bostad och att han av M.P. fick löfte om att hans växelengagemang inte skulle medföra några betalningar för hans del. – Någon anledning att sätta tilltro till den enes uppgifter framför den andres har inte framkommit. Vid sådant förhållande kan U.S. inte anses ha styrkt att hans växelengagemang på grund av avtal mellan parterna haft sådana begränsningar som han påstått.

Frågan om innebörden av begreppet obehörig vinst vid tillämpningen av 74 § växellagen är omstridd (se härom bl a Eberstein, Den svenska växelrätten, 1934 s 213-223, Hessler i SvJT 1955 s 38-40, Rodhe, Obligationsrätt, 1956 s 690-694, Lejman i SvJT 1957 s 397 samt rättsfallet NJA 1949 s 670).

I detta mål har U.S. accepterat de olika växlarna i avsikt att hjälpa sin bror L-O.S. att erhålla ett lån. Som acceptant har U.S. varit den som slutligen skulle svara för växlarnas infriande, om L-O.S:s betalningar uteblev. Valutan för den ursprungliga växeln har således inte uppburits av U.S. men väl av hans bror. U.S. får därför anses ha gjort en vinst till skada för M.P. eftersom M.P. erlagt de för växlarna uppkomna kostnaderna. U.S. är därför enligt 74 § växellagen skyldig att ersätta M.P. med det yrkade, ej tvistiga beloppet, jämte ränta.

U.S. har uppenbarligen ingått i sitt växelengagemang med ett visst lättsinne. Han kände emellertid till att L-O.S. hade dålig ekonomi. U.S. bör därför rimligen ha insett att hans engagemang inte kunde vara helt riskfritt för honom, särskilt som det inte innebar enbart en växelaccept utan också pantförskrivning till M.P. av inteckningar i U.S:s fastighet. Det föreligger på grund av det anförda inga förutsättningar att med tillämpning av 33 § eller 36 § avtalslagen helt eller delvis befria U.S. från betalningsskyldigheten till M.P.

Käromålet skall alltså bifallas.

Domslut. U.S. skall till M.P. genast betala 24 505 kr 45 öre jämte ränta.

U.S. fullföljde talan i HovR:n för Övre Norrland och yrkade ogillande av käromålet.

M.P. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen  Andersson, adj led rådmannen Brännström, hovrättsrådet Larsson, referent, och hovrättsassessorn  Bergkvist) anförde i dom d 18 juni 1986:

Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma omständigheter till stöd för sin talan som vid TR:n.

M.P. har till utveckling av sin på 74 § växellagen stödda talan anfört: Eftersom U.S. har accepterat växlarna är han slutlig betalare av dessa. Han skulle därför, om han inte behövde betala de kostnader M.P. haft, göra en obehörig vinst. Att U.S. accepterat växlarna för att hjälpa sin bror saknar därvid betydelse.

U.S. har i detta hänseende anfört: Det har inte förelegat något skuldförhållande mellan honom och M.P. Han har inte uppburit någon valuta för växlarna, och det har aldrig varit avsett att han skulle behöva betala något på grund av växelaccepterna. Dessa tillkom för att hjälpa L-O.S. varför U.S. under alla förhållanden kunde göra gällande regressrätt mot denne såväl vad gäller själva växelbeloppet som beträffande räntor och kostnader. Omständigheterna är därför sådana att han ej kan anses ha gjort någon obehörig vinst.

I HovR:n har U.S. M.P. och S.S. hörts på nytt. De har i huvudsak berättat i överensstämmelse med vad som antecknats i TR:ns dom.

M.P. har därutöver uppgett bl a följande: L-O.S. var närvarande i banken när den första växeln diskonterades och det var denne som fick växelbeloppet. – Växeln tillkom inte för att skydda M.P:s engagemang i L-O.S:s rörelse utan växelbeloppet skulle användas som nytt kapital för att driva den av L-O.S. övertagna rörelsen vidare.

HovR:n gör följande bedömning.

Växlarna på vilka U.S. tecknat accept är preskriberade och M.P. gör inte heller gällande att U.S. nu bär något rent växelrättsligt ansvar utan grundar sin talan på att U.S. om han ej behövde betala, skulle göra en vinst till skada för M.P. en s k obehörig vinst.

I målet är ostridigt att U.S. inte uppburit någon valuta för växlarna. Som M.P:s talan får förstås gör han gällande att U.S. gjort en obehörig vinst eftersom han inte haft någon regressrätt mot annan inom den växelrättsliga ansvarskedjan om han infriat växlarna. I denna fråga konstaterar HovR:n att U.S. som acceptant av växlarna varit den som burit det slutliga växelrättsliga ansvaret och således inte kunnat vältra över detta på någon annan växelgäldenär. Enligt HovR:ns mening måste man dock vid bedömningen av om någon obehörig vinst föreligger även beakta regressrätt som U.S. vid sidan av växlarna, haft mot annan på allmän civilrättslig grund. Därvid konstaterar HovR:n att U.S:s påstående att L-O.S. – och inte han själv – varit den som slutligen skulle svara för betalningen av växel beloppet och de i samband med växelomsättningarna erlagda beloppen för ränta och kostnader icke har uttryckligen motsagts av M.P. I målet har icke heller förekommit någon omständighet som tyder på att U.S. vid sina samtal med L-O.S. och M.P. eller eljest i samband med växelaccepterna skulle ha avstått från rätten att av L-O.S. återkräva vad han kunde komma att få utge till följd av växelaccepterna. Tvärtom vinner U.S:s påstående stöd av det förhållandet att den ursprungliga växeln tillkommit i syfte att skaffa fram pengar till L-O.S. och att U.S. själv inte haft det minsta intresse i saken. Mycket tyder därför på att U.S. – låt vara på annan grund än den rent växelrättsliga – har regressrätt mot L-O.S. såväl vad gäller själva växelbeloppet som de nu ifrågavarande ränte- och kostnadsbeloppen. Det kan därför inte anses visat att U.S. skulle göra en vinst därest han undgår att betala nu omstämda belopp. HovR:n finner därför att U.S:s vadetalan bör bifallas.

Domslut. Med ändring av TR:ns domslut ogillar HovR:n den av M.P. förda talan.

M.P. (ombud advokaten A.W.) sökte revision och yrkade att HD skulle med ändring av HovR:ns dom fastställa TR:ns dom.

U.S. (ombud advokaten P-O.G.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Knutsson,  Palm, Gregow, Nyström och Munck, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Det är ostridigt att U.S. accepterat samtliga de i målet aktuella växlarna, att även hans bror L-O.S. tecknat sitt namn på dessa växlar såsom – enligt vad som upplysts i HD – antingen utställare eller överlåtare samt att L-O.S. uppburit lånevalutan vid diskonteringen av den ursprungliga växeln å 150 000 kr i enlighet med vad som också varit avsikten vid växelns tillkomst. Ostridigt är vidare att växlarna – med undantag av den växel å 94 000 kr som låg till grund för lagsökningsutslaget d 12 febr 1981 – är preskriberade samt att, om så ej hade varit fallet, U.S. skulle ha varit skyldig att till M.P. såsom innehavare av växlarna utge de av denne fordrade beloppen, vilka i enlighet med vad som antecknats i TR:ns dom avser räntor (diskontoavdrag), expeditionskostnader vid diskonteringarna, protestkostnader samt amortering på en av omsättningsväxlarna.

M.P. har i HD till utveckling av sin talan anfört: U.S. har enligt den växelrättsliga anvarskedjan såsom acceptant varit slutligt ansvarig för växlarnas betalning. Hans avsikt med växelåtagandet var att hjälpa brodern att få kredit, och genom att denne uppburit lånevalutan har därmed även U.S. erhållit avsedd valuta för sitt åtagande. Om U.S. till följd av växlarnas preskription befrias från den betalningsskyldighet som åvilat honom i hans egenskap av acceptant, gör han följaktligen en sådan obehörig vinst till skada för växelinnehavaren som avses i 74 § växellagen (1932:130). M.P. kan inte vitsorda att U.S. om han betalar beloppen, skulle kunna tänkas ha regressrätt gentemot L-O.S. och det är såvitt avser förhållandet mellan M.P. och U.S. ovidkommande om någon sådan regressrätt föreligger eller ej. Med hänsyn till L-O.S:s ekonomiska förhållanden skulle en sådan regressrätt för övrigt ha varit värdelös och detta är fortfarande fallet.

U.S. har vidhållit sin inställning i målet sådan den antecknats i TR:ns och HovR:ns domar.

M.P. har inte gjort gällande att U.S. skulle ha ådragit sig betalningsskyldighet för de fordrade beloppen på annan grund än till följd av sitt växelåtagande, som numera är preskriberat. Med hänsyn till att växlarna ostridigt tillkom för att bereda L-O.S. möjlighet till kredit samt att denne också var den växelgäldenär som uppbar lånevalutan måste det, då annat ej har visats, antas att den slutliga betalningsskyldigheten för växlarna enligt det bakomliggande rättsförhållandet åvilat honom. U.S. som ej för egen del haft ekonomisk fördel av växelåtagandet, kan då ej anses göra någon sådan vinst som avses i 74 § växellagen, om fordringarna mot honom förfaller; att L-O.S. må ha varit och alltjämt vara ur stånd att betala beloppen saknar betydelse för denna bedömning (jfr NJA 1949 s 670). M.P:s talan kan vid nu angivna förhållanden ej vinna bifall.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.