Högsta Domstolen referat NJA 1989 s. 581 (NJA 1989:98)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1989 s. 581 (NJA 1989:98)
Målnummer
T95-88
Domsnummer
DT32-89
Avgörandedatum
1989-10-13
Rubrik
Vattenmål. Fråga om tillåtligheten av ett minikraftverk i ett orört biflöde inom primärt rekreationsområde av riksintresse för det rörliga friluftslivet. 3 kap 1-4 §§ VL (1983:291).
Lagrum
•  3 kap. 1 § vattenlagen (1983:291)
•  3 kap. 2 § vattenlagen (1983:291)
•  3 kap. 3 § vattenlagen (1983:291)
•  3 kap. 4 § vattenlagen (1983:291)

Sösjön är belägen nordväst om Sösjöfjällen i Åre kommun, ca 12 mil nordväst om Östersund. Sösjön avbördas av Sösjöån, som mynnar i Torrön, en av Indalsälvens källsjöar. Sösjöåns längd är ca 4 km. Sösjöns yta är belägen ca 571 m över havsytan. Torrön är reglerad sedan 1930-talet. Dess yta varierar mellan höjderna 405 och 418 m över havsytan.

Sösjöån är opåverkad av annan utbyggnad än en landsvägsbro. Enligt uppgifter från Sveriges Meteorologiska och Hydrologiska Institut (SMHI) uppgår medelvattenföringen i ån till 2,5 m3/s, medelhögvattenföringen till 20 m3/s och medellågvattenföringen till 0,2 m3/s. SMHI anger följande medelvärden i m3/s av månadsvattenföringen: jan 0,7; febr 0,5; mars 0,7; april 1,3; maj 7,0; juni 7,5; juli 3,0; aug 1,5; sept 2,5; okt 3,0; nov 1,3; dec 1,0.

Rimojokk Kraftverk Kommanditbolag samt B.F. och A.E. ansökte hos Östersunds TR, vattendomstolen om tillstånd att uppföra, ta i drift samt för framtiden bibehålla och driva Sösjöns kraftverk, att uppföra en överfallsdamm med krönhöjden ,0 m och vid dammen uppdämma vattnet i Sösjöån till ,0 m eller det högre vattenstånd som uppkommer vid åns fria flöde över dammen, att för driften kortvarigt avsänka vattenytan med 0,2 m, att utnyttja vattenkraften i fallhöjden mellan dämningsgränsen och nedströmsytan ,0 m samt att genom kraftstationens vattenvägar avleda en vattenmängd om högst 1,5 m3/s.

Det upplystes att vattenområde och fallhöjd låg helt inom en av B.F. och A.E. ägd fastighet, att bolaget enligt avtal förvärvat ett område om 2 000 m2 av fastigheten, att fallhöjden enligt ett samtidigt träffat servitutsavtal upplåtits till styckningslotten samt att bolaget ansökt om avstyckning av området.

Kammarkollegiet bestred det sökta företagets tillåtlighet under anförande att utbyggnaden innebar olägenheter för renskötseln inom Sösjö sameby och att den inte var önskvärd av naturvårdshänsyn samt icke lämplig ur allmänna planeringssynpunkter. Enligt kollegiet övervägde inte fördelarna av företaget från allmän och enskild synpunkt kostnaderna och olägenheterna av det, varför det inte var tillåtet enligt 3 kap 4 § VL.

Åre kommun bestred företagets tillåtlighet under anförande att dess fördelar ur allmän och enskild synpunkt inte övervägde kostnaderna och olägenheterna av det (3 kap 4 § VL). Enligt kommunen torde värdet av kraftproduktionen understiga företagets anläggningskostnader. Kommunen gjorde vidare gällande att det vid bedömningen enligt 3 kap 4 § VL skulle beaktas att företaget ur allmän synpunkt inte borde komma till stånd, då endast en del av fallhöjden på sträckan byggdes ut vilket hindrade en senare fullständig utbyggnad, samt att området kring Sösjöån enligt gällande kommunöversikt var avsett att brukas för turism och rörligt friluftsliv, vilken näring förutsatte att de ännu orörda vattendragen med tillgång till fiske bevarades.

Även Sösjö sameby bestred företagets tillåtlighet med hänvisning till 3 kap 4 § VL. Samebyn gjorde vidare gällande att företaget inte borde komma till stånd då det medförde sådant intrång i renskötseln att skada och olägenhet av större betydelse för allmänna intressen förelåg (3 kap 3 § 1 st VL).

Enligt ansökningen skulle kraftverket få följande utförande: En överfallsdamm av jord och sten med erosionsskydd av naturliga stenar och betong anläggs i Sösjöån ca 1,25 km nedströms åns utflöde ur Sösjön. Överfallsdammens krönhöjd förläggs på höjden ,00 m, dvs 21,3 m lägre än Sösjöns yta. Från ett intag i dammens högra sida leds drivvattnet genom en ca 2 500 m lång tub av stål och betong till maskinstationen. Tuben förläggs höger om åfåran och placeras i görligaste mån under jord och överfylls. Kraftstationen förläggs uppströms landsvägsbron över Sösjöån, ca 200 m uppströms Sösjöåns utflöde i Torrön. Kraftstationen förses med en vertikalställd asynkron generator med en effekt om 1 500 kW. Kraftstationen utrustas för maximalt 1,5 m3/s. Från turbinen leds vattnet genom en ca 15 m lång kulvert åter till åfåran. Till kraftstationen kommer en ca 40 m lång väg att anläggas. Under byggnadstiden kommer den röjda tubsträckningen att kunna användas för tillfart till dammen. Vidare avses en befintlig skogsbilväg, som leder till en punkt ca 400 m väster om dammläget, att förlängas. Kraftverket avses drivas som ett strömkraftverk. Vattenföringar över 1,5 m3/s kommer att rinna över dammen och vidare i åfåran. Vattenföringar understigande 0,4 m3/s kan ej tillgodogöras i kraftverket. Vid dessa vattenföringar stängs kraftstationen och vattnet avbördas över dammen i åfåran. Automatisk reglerutrustning kommer att sköta till- och frånslag i stationen. Med möjligheten att kortvarigt avsänka vattenytan 0,2 m avses inte att driva korttidsreglering. Av arbetena uppkommer endast små mängder överskottsmassor. Det mesta kan användas vid dammbygget och till återfyllningar. Överskottsmassor härutöver kan användas vid vägbyggandet.

Enligt sökandena skulle kraftverket komma att påverka ån genom torrläggning vissa delar av året på en sträcka av ca 2,6 km nedströms regleringsdammen och genom uppdämning till en punkt ca 200 m uppströms dammen.

Sökandena avsåg att leverera kraften på en befintlig 20 kV transmissionsledning, tillhörig koncessionshavaren i området, Jämtlandskraft AB.

Fiskeristyrelsens utredningskontor i Härnösand avgav yttrande jämlikt 13 kap 22 § VL. Av yttrandet framgick bl a att Sösjöån hade ett öringbestånd som uppskattningsvis torde tåla ett varaktigt uttag av 400 kg per år. Ån bedömdes av utredningskontoret vara ett attraktivt potentiellt fiskevatten. Enligt utredningskontoret skulle kraftverksprojektet komma att spoliera merparten av fisket i ån samt göra området mindre attraktivt ur fritidsfiskesynpunkt. Fångstbortfallet kunde skattas till åtminstone 250 kg per år. Genom minskning av fisknäringsproduktionen i ån skulle även vissa mindre effekter i mynningsområdet i Torrön uppkomma. Vidare anfördes att några åtgärder i åfåran längs med tubens sträckning inte var meningsfulla, om inte föreskrift meddelades om en minimitappning av minst 0,3 m3/s. Fiskeutsättningar i skadeförebyggande syfte kunde inte rekommenderas i angränsande outbyggda vatten, eftersom dessa kunde menligt inverka på den naturliga produktionen.

Sökandena genmälde att, särskilt med beaktande av att vattenföringen under vintern var endast 0,2 m3/s, avkastningen inte torde vara så hög som utredningskontoret angett. I övrigt delade sökandena i och för sig fiskeristyrelsens uppfattning rörande företagets inverkan på fisket.

Vattendomstolen (tingsfiskalen Rinander, fastighetsrådet Holmström och nämndemannen Nilsson) konstaterade i dom d 3 febr 1987 att det sökta företaget inte var av sådan storlek och inte heller beläget i någon sådan älvsträcka att det jämlikt 11 kap VL ankom på regeringen att pröva tillåtligheten. Under rubriken Tillåtlighet anfördes i domen:

Prisnivå. I tillåtlighetsprövningen förekommande uppgifter rörande pengar anses angivna i det av sökanden angivna penningvärdet som gällde sept 1986, konsumentprisindex 921(161.3).

Allmänna planeringssynpunkter, prövning enl 3 kap 1 § VL. Sökandena har gjort gällande att de uttalanden från riksdag och regering, som kommer till uttryck i bl a riktlinjerna för energipolitiken och särskilda stödformer för små vattenkraftverk är de starkaste planeringssynpunkterna (jfr t ex prop 1984/85:120 s 143 ff).

Enligt motparterna föreligger inte hinder mot företaget ur allmänna planeringssynpunkter. Motparterna har gjort gällande att hänsynen till planeringssynpunkter skall vara att taga vid den samlade bedömningen av företagets tillåtlighet enligt stadgandet i 3 kap 4 § VL.

Åre kommun har angivit att följande planer är att beakta: 1. Kommunöversikt antagen av Åre kommun d 27 mars 1977 och därefter senast även d 13 maj 1985. Av till kommunöversikten hörande karta framgår att Sösjöån ligger inom ett område som på kartan betecknats "R 16 Skogsområde nedanför fjällregionen av riksintresse för det rörliga friluftslivet". Det har i planen uttalats att området har bedömts vara av riksintresse för det rörliga friluftslivet. För området har även angivits gälla att inom samebyarnas vinterbetesland skall rennäringens intresse beaktas vid byggnadslovsprövningen. – 2. Kommunens markdispositionsplan vari det aktuella området hänförs till "Område för skogsbruk inom vilket pågående markanvändning i huvudsak bibehålles men där hänsyn skall tas till friluftslivets intressen." – 3. Fiskeplan för Åre kommun som uppges ha antagits av kommunen år 1986. I planen har kommunen indelats i 25 föreslagna fiskevårdsområden. Sösjöån ligger inom ett föreslaget fiskevårdsområde.

Enligt kommunen skall det också beaktas att det ur ekonomisk synpunkt vore en fördel att bygga ut hela sträckan mellan Sösjön och Torrön då stationseffekten härvid skulle öka till 1 865 kWh medan den ökade anläggningskostnaden endast blir 4,25 Mkr och tillkommande skadorna marginella. Tillkomsten av det nu aktuella företaget hindrar ett senare optimalt utnyttjande av ån. Kommunen har gjort gällande att företaget nu inte byggts så att det ger optimal nytta på grund av att det anpassats till statsbidragsförordningen.

Kommunen har slutligen gjort gällande att bestämmelserna i naturresurslagens 2 kap 1 § sista meningen, 5 § 1 st, 6 § 1 st samt 3 kap 2 § sista st skall beaktas.

Sökandena har bestritt att de statliga bidragsmöjligheterna har styrt utformningen av företaget. Enligt sökandena har de gjort jämkningar i företaget, främst rörande den nedersta delen, av hänsyn till miljön och markägarna, vilket innebär att företaget medför minsta skada och intrång.

Som parterna funnit utgör allmänna planeringssynpunkter ej sådant hinder mot företaget att det kan anses otillåtligt enligt 3 kap 1 § VL. Av förarbetena till nya VL (jfr t ex prop 1981/82:130 s 100) framgår att ett syfte med lagen är att alla i det enskilda fallet förekommande omständigheter skall kunna beaktas vid en samhällsekonomisk bedömning av företaget. I enlighet härmed finner vattendomstolen, lika med motparterna, att de omständigheter som berörs av planeringssynpunkter skall bedömas vid prövningen nedan enligt 3 kap 4 § VL.

Planbestämmelser (3 kap 2 § VL). För området gäller utomplansbestämmelser (jfr 77 § byggnadslagen). Något hinder mot företaget i förevarande hänseende föreligger ej.

Skada eller olägenhet för allmänna intressen (3 kap 3 § VL). Sösjö sameby har utvecklat sina skäl i erinringsskrift samt vid huvudförhandlingen. Vidare har samebyn åberopat vad lantbruksnämnden i Jämtlands län uppgivit i yttrande till vattendomstolen d 18 nov 1986.

Av samebyns yttranden framgår bl a att Sösjö sameby består av 15 personer, 4-5 olika företag, som håller ca 2 000 renar. Förutsättningarna för renskötsel i området mellan fjällen Arravattra i söder och Faoruoke i norr, dvs det som genomflytes av Sösjöån, bedömes av samerna vara idealiska. Fjället Arravattra har nämligen en sådan karaktär att renarna stoppar upp av sig själva och vandrar runt varför de sedan kan samlas upp mot fjället Faoruoke för drivning mot Tjouren. Enligt samebyn kommer driftljuden från företaget att medföra störningar i renskötseln. Erfarenheter från Norge visar att renarna går runt tuben när de strövar fritt omkring men de går inte att driva över tuben.

Sökandena har genmält att eftersom tuben till allra största delen kommer att ligga under mark kommer den i huvudsak inte att märkas.

Vattendomstolen finner att även om det nu ansökta företaget får de följder för rennäringen som samebyn påstått, kan detta inte anses innebära att sådan skada eller olägenhet av större betydelse uppkommer i den mening som avses i 3 kap 3 § 1 st VL som medför att företaget är otillåtligt. Däremot finner vattendomstolen att olägenheterna för rennäringen skall beaktas vid den samhällsekonomiska prövningen enligt 3 kap 4 § VL.Samhällsekonomisk tillåtlighet (3 kap 4 § VL).

Sökandena har redovisat kostnaderna för företaget i bilaga till ansökan. Anläggningskostnaderna har sålunda beräknats till 20 Mkr. Årskostnaden för drift och underhåll har angivits till 0,4 Mkr eller kapitaliserat till 10 Mkr. Skadorna som i ansökan har upptagits till 30 000 kr har vid huvudförhandlingen justerats till 105 000 kr avseende fiske och renbete.

Sökandena har uppgivit att kraftverkets maximala installerade effekt beräknas till 1 500 kW. Den uttagbara energimängden vid strömkraftdrift beräknas uppgå till 3,1 GWh vintertid (okt-mars) och 4,9 GWh sommartid (april-sept) eller totalt 8,0 GWh/år i medeltal. Denna produktion uppges vara jämkad neråt.

Åre kommun har hänvisat till brev d 28 nov 1986 från L.H., verkställande direktör i Jämtlandskraft AB, d 17 juli 1986 från L.H. till Vattenbyggnadsbyrån, utdrag ur EKOvisam 286, samt PM d 30 nov 1986 från ingenjör M.A.. Kommunen har gjort gällande att med hänsyn tagen till geografiska läget blir etableringskostnaderna högre. Transporter, resor och traktamentskostnader motiverar att priset höjs med 10 %. Kommunen har också gjort gällande att beräkningarna med hänsyn till nuvarande höga realränteläge borde utgå från en högre kalkylränta än den av sökandena använda 4 %. Kommunen har vidare gjort gällande att reduktion av vinterproduktionen bör ske med ca 0,2 GWh på grund av iskravning. Rörande kraftens värde har kommunen hänvisat till att kraften kommer att försäljas enligt Svenska elverksföreningens rekommendationer. Dessa rekommendationer innebär – enligt kommunen – att produktionen skall belastas med transformerings- och överföringsförluster. Enligt kommunen måste det vidare beaktas att Sösjö kraftverk av leveranstekniska skäl måste utge ersättning för s k tomgångsförluster i en huvudtransformator i Kallsedet tiden april-sept i en storleksordning av 100 kW. Enligt kommunen kan kraften säljas till ett värde av 11,4 öre/kWh.

Sökandena har sålunda redovisat en uttagningskostnad av 2,50 kr/kWh/år under det att Åre kommun med justerade grundvärden kommer till 3 kr/kWh/år. När det gäller lägsta kraftvärde som erfordras har sökandena angivit 15 öre/kWh och kommunen 17,1 öre/kWh vid 4 % realränta. Motsvarande värden vid 5, 5,5 resp 6 % blir enligt kommunen 18,9, 20,2 resp 21,4 öre/kWh.

Kommunen har diskuterat kraftvärdet i framtiden: Med ledning av Vattenfalls prognos i målet om Klippens kraftverk beräknas kraftvärdet för Sösjö kraftverk till 16 öre/kWh vid stamnätspänning och vid kraftverket till ca 14,5 öre/kWh. Därvid har räknats med 4 % realränta, råoljepris 20$/fat år 1990, årlig realökning av oljepriset 1 % 1990-2010 och en kärnkraftsavveckling år 2006-2010.

Godtagbar anläggningskostnad för minikraftverk anges f n till mellan 2 kr och 3,50 kr/kWh/år beroende på utbyggarens ställning: enskild näringsidkare, kommunalt elverk eller kraftindustri.

Vid 4 % ränta har ett lägsta erforderligt kraftvärde upp till ca 20 öre/kWh godtagits av domstolar.

Statens energiverk har vid studier antagit följande förutsättningar för sina beräkningar: Kraftpriset antages följa inflationen fram till år 1995. Från 1995 till år 2010 antas den reala prisstegringen bli ca 80 %. Efter år 2010 antas kraftpriset återigen följa inflationen; kraftpriset år 1985 är satt till 16 öre/kWh. Kraftverket har kostnadsberäknats till motsvarande 3 kr/kWh/år; 4 % ränta har tillämpats. De slutsatser som verket drar efter genomförda beräkningar är att ett projekt uppnår samma ekonomiska nytta om investeringen genomförs 1984 med hjälp av statsbidrag 15 % till investeringen sedan d 1 juni 1984 och fr o m d 1 juli 1985 50 %-igt stöd för förprojektering, dessa stöd gäller till d 1 jan 1987, eller om investeringen sker ca år 1992 utan statsbidrag.

Även om kraften i dagsläget torde kunna avyttras för ett pris av 11,4 öre/kWh, som kommunen angivit, har vattendomstolen att ta hänsyn till den framtida prisutvecklingen i den mån den med säkerhet låter sig överblickas. Denna bedömning är synnerligen svår, speciellt som fortfarande inga politiska beslut tagits angående kärnkraftsavvecklingen eller överhuvudtaget energipolitiken. Världsmarknadsprisutvecklingen på olja och andra fossila bränslen är också svårbedömbar. De alternativa kraftproduktionsmöjligheterna befinner sig också på forskningsstadiet. När det gäller den ränta som skall tillämpas finner vattendomstolen f n ej skäl frångå den hittills tillämpade 4 %.

Mot bakgrund av vad som ovan anförts finner vattendomstolen även med beaktande av de synpunkter och beräkningar som Åre kommun gjort och med ytterligare uppräkning av anläggningskostnader och skadekostnader att värdet av kraftproduktionen uppenbarligen överstiger dessa kostnader.

Sökandena har, som ovan anförts, gjort gällande att hänsyn skall tagas till statsmakternas uttalanden rörande energipolitiken. Visserligen kan konstateras att det i planen för vattenkraftsutbyggnad (riktlinjer för energipolitiken prop 1984/1985:120 s 143 f) ingår tillskott från små kraftverk med 0,4 TWh/år. Det är i anledning härav föreskrivet ovannämnda statsbidrag för kraftverk med en generatoreffekt understigande 1 500 kWh. Enligt vattendomstolens mening har ifrågavarande uttalanden inte sådan karaktär, att de skall vara att beakta vid den nu aktuella prövningen.

När det gäller de nackdelar och de olägenheter som vattendomstolen finner sig böra lägga till grund för bedömningen av tillåtligheten enligt 3 kap 4 § VL, utgår vattendomstolen från att, oavsett om tillståndet förknippas med minimivattenföring eller ej, företaget medför att vattendraget upphör att vara av betydelse för fiske och eventuellt rörligt friluftsliv då dess värde i förevarande hänseende i allt väsentligt måste anses ligga i att fråga är om relativt orört område, utan fasta anläggningar. Vattendomstolen finner sig böra räkna med att fisket i framtiden kan komma allmänheten tillgodo, t ex genom bildande av fiskevårdsområde. Förhållandet att det i kommunens aktuella planer inte på något konkret sätt framgår hur marken skall användas får anses ligga i sakens natur med hänsyn till karaktären på området.

Mot bakgrund av vad som framkommit om sättet på vilket renskötseln i området bedrivs och områdets centrala betydelse för denna utgår vattendomstolen från att företaget medför en beaktansvärd olägenhet även i detta hänseende.

Även om företaget medför nettonytta ur enskild synpunkt måste beaktas att fråga är om ett litet krafttillskott. Det kan inte bortses från att det ur allmän synpunkt måste anses som en nackdel att inte hela den utbyggnadsbara fallhöjden tas i anspråk, eftersom en senare utbyggnad av en återstod därav icke är ekonomiskt rimlig.

Visserligen låter sig inte de olägenheter som ovan anförts uttryckas i sådana ekonomiska termer att direkt jämförelse mot nyttan kan göras. Vattendomstolen finner dock, särskilt med beaktande av turistnäringens stora betydelse i området att, vid en samlad bedömning av företagets verkningar, fördelarna ur allmän och enskild synpunkt ej överstiger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det. Ansökan skall därför ogillas.

Domslut. Ansökan ogillas.

Nämndemannen Ståhl var av skiljaktig mening och anförde: Även om krafttillskottet av ifrågavarande företag är litet måste beaktas att det i planen för vattenkraftsutbyggnad ingår tillskott från små kraftverk med 0,4 TWh/år. För att skadorna och olägenheterna av företaget skall anses överväga dess fördelar, får det därför krävas att olägenheterna inte är alltför obetydliga. Det nu ifrågasatta kraftverket har väl anpassats till förhållandena på platsen och innebär ett litet ingrepp i naturen. Även om fråga är om orörd natur kan det inte bortses från att väg redan finns på platsen och att skogsbruk bedrives i området. Området kan därför inte jämställas med vildmark. Inverkan på renskötseln framstår som närmast försumbar. Kommunöversikten och fiskeplanen saknar närmare konkretion. Det framstår som högst tveksamt om området kommer att få den framtida betydelse för turismen som kommunen och övriga motparter gjort gällande. Med beaktande av dessa omständigheter och då skäl ej föreligger att förknippa ett tillstånd med föreskrift om minimivattenföring, finner jag att företaget uppfyller kravet på tillåtlighet enligt 3 kap 4 § VL. Jag bifaller således ansökan.

Rimojokk Kraftverk Kommanditbolag samt B.F. och A.E. fullföljde talan i Svea HovR, vattenöverdomstolen och yrkade bifall till sin vid vattendomstolen förda talan om tillstånd till Sösjö kraftverk.

Kammarkollegiet, Åre kommun och Sösjö sameby bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (hovrättsrådet Åke Holmberg, vattenrättsrådet Udén, hovrättsrådet Olding, referent, och hovrättsassessorn Munck) anförde i dom d 9 febr 1988:

Domskäl. Tillåtligheten enligt 3 kap 1 och 2 §§ VL. Lika med vattendomstolen finner vattenöverdomstolen att hinder mot det ansökta företaget inte möter enligt 3 kap 1 och 2 §§ VL.

Tillåtligheten enligt 3 kap 3 § VL. Samebyn har gjort gällande att företaget innebär ett sådant betydande intrång i byns renskötsel att företaget med hänsyn härtill inte är tillåtligt. Samebyn har anfört att det tilltänkta företaget kommer att ligga mitt i det område som under barmarksperioden utnyttjas som renbete. Enligt samebyn innebär detta förhållande att renskötseln – utöver de störningar som drabbat den genom vattenregleringarna i byns gränssjöar i väster och i öster – åsamkas ytterligare olägenheter till följd av såväl byggandet som driften av kraftverket; bl a utgör driftljuden från vattentuben ett hinder när mindre renhjordar skall drivas över ån. Samebyn har därutöver särskilt framhållit risken för en fortsatt vattenkraftutbyggnad i Sösjöån och Sösjön, vilket skulle innebära att ett väsentligt större område kring Sösjön menligt påverkades och kunna medföra att något av byns renskötselföretag måste upphöra. – Lantbruksnämnden i Jämtlands län har för sin del framhållit att företaget innebär ett betydande intrång för renskötseln i ett relativt orört vildmarksområde.

Som vattenöverdomstolen kunnat konstatera vid synen bedrivs skogsbruk i och invid området för det tilltänkta företaget och en skogsbilväg har anlagts väster om ån. Området är således redan i dag starkt påverkat av skogsbruket. Den ytterligare störning som företaget kan komma att orsaka renskötseln bedömer vattenöverdomstolen som relativt obetydlig, särskilt som vattentuben i hela sin sträckning – enligt vad kommanditbolaget och dess medparter uppgivit i vattenöverdomstolen – kommer att läggas under mark. Företaget kan inte heller, sett mot bakgrund av tidigare vattenregleringar inom samebyns område, anses medföra skada eller olägenhet av nämnvärd betydelse för renskötseln. – Kommanditbolaget och dess medparter har vidare uppgett att planer för en fortsatt vattenkraftutbyggnad i ån saknas varför samebyns farhågor för en sådan utbyggnad inte kan beaktas i detta mål.

På grund av angivna förhållanden och då utredningen inte givit vid handen att företaget orsakar olägenhet eller skada av större betydelse på andra allmänna intressen finner vattenöverdomstolen företaget tillåtligt enligt 3 kap 3 § 1 st VL.

Tillåtligheten enligt 3 kap 4 § VL. Som framgår av denna bestämmelse skall företaget anses tillåtligt endast om det bedöms vara samhällsekonomiskt motiverat. Härvid skall alla i det enskilda fallet förekommande omständigheter av vikt beaktas, alltså även sådana omständigheter som behandlas i samband med prövningen enligt 3 kap 1-3 §§ VL.

Vid bedömningen av den nytta företaget medför finner vattenöverdomstolen lika med vattendomstolen att värdet av kraftverkets elproduktion uppenbart överstiger beräknade anläggnings- och driftskostnader. Elenergitillskottet från kraftverket är emellertid – sett i ett större sammanhang – litet och detta förhållande har Åre kommun m fl motparter anfört som ett skäl mot företagets tillåtlighet. Enligt vattenöverdomstolens mening måste i detta sammanhang beaktas statsmakternas uttalade inställning till mindre kraftanläggningar. Riksdagen har sålunda berört frågan vid behandlingen av prop 1984/85:1 om riktlinjer för energipolitiken och därvid uttalat att vattenkraften bör kunna byggas ut för en produktion av ytterligare 2,5 TWh/år vari ingår 0,4 TWh/år från små vattenkraftverk, s k minikraftverk. I prop 1986/87:159 om vissa utgångspunkter för energisystemets omställning uttalas vidare det angelägna i att tillvarata möjligheterna till småskalig elproduktion så långt det är ekonomiskt rimligt. Av bl a dessa uttalanden framgår att tillskott av elenergi även från små kraftanläggningar anses önskvärd ur samhällsekonomisk synpunkt.

I den samhällsekonomiska helhetsbedömningen skall även beaktas företagets inverkan på sådana allmänna intressen som rennäringen, fisket, friluftslivet, turismen och naturvården. Bedömningen av de skador och olägenheter som åsamkas dessa intressen bör i första hand ske med utgångspunkt i de planer och riktlinjer som gäller för området i fråga. Området ingår sålunda i ett större område som bedömts vara av riksintresse för det rörliga friluftslivet. I den för Åre kommun gällande kommunöversikten uttalas vidare att skogsbrukets intressen i området skall prioriteras men att friluftslivets behov bör kunna tillgodoses inom ramen för ett ekonomiskt skogsbruk. Dessutom skall inom vissa områden rennäringens intressen beaktas vid prövning av byggnadslov. Enligt kommunens markdispositionsplan är avsikten att den pågående markanvändningen bibehålls men att stor hänsyn skall tas till friluftslivets intressen. Kommunen har även upprättat en fiskeplan enligt vilken kommunen i sin helhet avses bli indelad i 25 fiskevårdsområden.

Från kommunens sida har framhållits behovet av att utveckla sommarturismen i den aktuella delen av kommunen varvid möjligheterna till fiske i orörda vatten utgör en viktig faktor. Fiskeristyrelsen har i det sammanhanget uttalat att Sösjöån är ett attraktivt potentiellt fiskevatten i en region där flertalet stora vatten exploaterats för vattenkraft.

Som framgått av det tidigare anförda anser vattenöverdomstolen att företagets inverkan på renskötseln kommer att bli obetydlig. När det gäller inverkan på fisket framgår av fiskeristyrelsens yttrande att fångstbortfallet blir betydande och att ån därmed blir mindre attraktiv ur fritidsfiskesynpunkt. Det bör dock beaktas att markägarna inte avser att upplåta fisket för en större allmänhet. Skulle så ske genom att ån införlivas i ett fiskevårdsområde kan ändock ifrågasättas om ån – med hänsyn till dess topografi och geografiska läge – kan få någon större betydelse för fritidsfiskets utveckling i denna kommundel. Vattenöverdomstolen finner också att företagets inverkan på det rörliga friluftslivet närmast är försumbar samt att verkningarna av företaget ur naturvårdssynpunkt – med hänsyn till bl a det omfattande skogsbruket i området – kan förväntas bli av endast begränsad omfattning.

Från motparternas sida har även anförts att den omständigheten att inte hela åsträckan byggs ut förhindrar en ur ekonomisk synpunkt önskvärd fullständig utbyggnad av ån. Vattenöverdomstolen anser dock att utbyggnadsbegränsningen innebär fördelar ur såväl fiske- som naturvårdssynpunkt och därför inte kan anses som en omständighet som talar mot företagets tillåtlighet.

Vid en samlad bedömning av samtliga omständigheter av betydelse finner vattenöverdomstolen att hinder mot företaget inte möter från samhällsekonomiska utgångspunkter.

På grund av vad som sålunda upptagits skall kommanditbolagets och dess medparters ansökan bifallas. Tillräckliga skäl att förena tillståndet med villkor om minimitappning anser vattenöverdomstolen inte föreligga. Det bör ankomma på vattendomstolen att i övrigt meddela de närmare föreskrifter som skall gälla för anläggningens uppförande och drift.

Domslut. Med ändring av vattendomstolens dom lämnar vattenöverdomstolen Rimojokk Kraftverk Kommanditbolag, B.F. och A.E. tillstånd att uppföra och driva Sösjö kraftverk i huvudsäklig överensstämmelse med den ansökan härom som redovisats i vattendomstolens dom. Det ankommer på vattendomstolen att meddela erforderliga föreskrifter i fråga om företagets utförande och drift.

Kammarkollegiet, Åre kommun (ombud advokaten O.H.) och Sösjö sameby (ombud advokaten J.G.) sökte revision och yrkade att HD skulle, med ändring av vattenöverdomstolens dom, fastställa vattendomstolens domslut.

Bodträskå Kraft Kommanditbolag, som övertagit Rimojokk Kraftverk Kommanditbolags talan i målet, samt B.F. och A.E. (ombud för samtliga advokaten L.V.) bestred ändring.

HD företog syn utom huvudförhandling och avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Andersson, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Revisionskärandena har i HD gjort gällande att hinder mot kraftverksföretaget föreligger enligt 3 kap 1, 3 och 4 §§ VL.

HD har hållit syn utom huvudförhandling i målet.

Enligt 3 kap 1 § VL, i lydelse före d 1 juli 1987, får ett vattenföretag inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter.

Syftet med denna grundläggande tillåtlighetsregel är att ett vattenföretag måste kunna inordnas i den allmänna samhällsplaneringen och då närmast den del därav som brukar benämnas fysisk samhällsplanering eller fysisk riksplanering. Denna planering ger riktlinjer för användningen i vissa fall av landets vattenresurser, bl a i sådana fall där konfliktrisken mellan exploaterings- och bevarandeintressena är som störst.

Vid bedömningen av ett vattenföretags förhållande till allmänna planeringssynpunkter skall hänsyn tas till bl a lokaliseringen, statsmakternas riktlinjer för hushållningen med mark och vatten samt näringspolitiska, energipolitiska och arbetsmarknadspolitiska aspekter.

Av utredningen i målet framgår att området kring Sösjön och Sösjöån ingår i ett område som i den fysiska planeringen utpekas som primärt rekreaktionsområde såsom varande av riksintresse för det rörliga friluftslivet (jfr prop 1975:46 s 26 ff).

Ett beslut att utpeka ett område som primärt rekreationsområde syftar bl a till att få till stånd erforderlig planeringssamverkan och att ange hur staten avser att prioritera stöd till utbyggnader av anläggningar för turism och rekreation. Planeringen av ett sådant område måste utgå från att området på ett ändamålsenligt sätt skall kunna användas för rekreation och turism. Detta innebär bl a att särskilda hänsyn kan behöva tas till friluftslivet och naturvården.

I riktlinjer för energipolitiken uttalas i prop 1984/85:120 i fråga om små vattenkraftverk att det finns betydande förutsättningar för fortsatt utbyggnad av sådana. Därvid görs den bedömningen att utbyggnad av små vattenkraftverk i helt orörda älvar och älvsträckor kan medföra svårigheter med hänsyn till bl a konflikterna med motstående intressen. Vidare sägs att dessa mindre vattenkraftverk i första hand bör uppföras i anslutning till befintliga regleringar, enär gjorda kartläggningar tyder på att det finns ett stort antal dammar som kan utnyttjas för små vattenkraftverk. Liknande synpunkter framförs av föredraganden i prop 1988/89:116 om vissa dammsäkerhets- och vattenkraftsfrågor. Det framhålls därvid att en nu angiven utbyggnad av små vattenkraftverk ligger i linje med de grundläggande bestämmelserna om hushållningen med mark och vatten.

Det nu aktuella vattenföretaget är avsett att utföras i ett hittills orört biflöde till den i övrigt exploaterade Indalsälven.

Även om det i målet inte redovisats några mer konkreta planer rörande användningen av ifrågavarande område utmed Sösjöån finner HD, mot bakgrund av det tidigare anförda, att hinder möter mot företaget från allmänna planeringssynpunkter med hänsyn till företagets lokalisering. HD beaktar därvid att det i målet inte visats att kraftverket behövs för att tillgodose elbehovet inom ett mer begränsat distributionsområde.

Vid nu angiven bedömning skall, såsom vattendomstolen funnit, ansökningen ogillas.

Domslut. Med ändring av vattenöverdomstolens dom fastställer HD vattendomstolens domslut.

I betänkandet anfördes också synpunkter på bedömningen för den händelse HD inte skulle finna företaget otillåtligt enligt 3 kap 1 § VL. Föredraganden ansåg på anförda skäl att företaget i så fall var otillåtligt enligt 3 kap 4 §.

HD (JustR:n Knutsson, Gad och Solerud, referent) beslöt följande dom:

Domskäl. Frågan om tillåtligheten av kraftverksföretaget (ett s k minikraftverk) skall prövas enligt VL i dess lydelse före d 1 juli 1987. Revisionskärandena har i HD gjort gällande att hinder mot företaget föreligger enligt 3 kap 1, 3 och 4 §§ VL.

Enligt 3 kap 1 § VL får ett vattenföretag inte komma till stånd, om det med hänsyn till valet av plats eller på något annat sätt möter hinder från allmänna planeringssynpunkter.

Syftet med denna grundläggande tillåtlighetsregel är att ett vattenföretag skall kunna inordnas i den allmänna samhällsplaneringen och då närmast den del därav som brukar benämnas fysisk samhällsplanering eller fysisk riksplanering. Denna planering ger riktlinjer för användning av landets vattenresurser, bl a i sådana fall där konfliktrisken mellan exploaterings- och bevarandeintressena är störst.

Vid bedömningen av ett vattenföretags förhållande till allmänna planeringssynpunkter skall hänsyn tas till bl a lokaliseringen, statsmakternas riktlinjer för hushållningen med mark och vatten samt näringspolitiska, energipolitiska och arbetsmarknadspolitiska aspekter. Hänsyn skall också tas till rennäringens intresse.

Att det kan vara vanskligt att bedöma om hinder föreligger från allmänna planeringssynpunkter uppmärksammades vid tillkomsten av bestämmelsen i 3 kap 1 § VL. Härvid angavs att bedömningarna borde kunna göras på grundval av yttranden som normalt inhämtas bl a från berörda statliga sektorsmyndigheter (prop 1981/82:130 s 93).

I propositionen om riktlinjer för energipolitiken uttalades (prop 1984/85:120 s 144) att det fanns betydande förutsättningar för fortsatt utbyggnad av små vattenkraftverk. Föredragande statsråd, som i princip delade den av remissinstanser framförda uppfattningen att en utbyggnad av små vattenkraftverk i helt orörda älvar och älvsträckor kunde medföra svårigheter med hänsyn till konflikterna med motstående intressen, gjorde bedömningen att små vattenkraftverk i första hand hade förutsättningar att uppföras i anslutning till befintliga regleringar. Gjorda kartläggningar tydde enligt statsrådet på att det fanns ett stort antal dammar som kunde utnyttjas för små vattenkraftverk. Liknande synpunkter framfördes av föredraganden i prop 1988/89:116 (s 20) om vissa dammsäkerhets- och vattenkraftsfrågor. Där framhölls att det fanns ett energipolitiskt intresse av att få till stånd en viss fortsatt utbyggnad av små vattenkraftverk och att en utbyggnad av minikraften i första hand torde gälla kompletterande utbyggnader i anslutning till redan befintliga regleringar. Särskilt anmärktes att mindre kraftverk i vissa fall kunde medverka till att höja elsäkerheten i mer begränsade distributionsområden.

Det tilltänkta företaget är avsett att utföras i ett hittills orört biflöde till den i övrigt exploaterade Indalsälven. Såvitt framgår av utredningen behövs det inte för att tillgodose elbehovet inom ett mer begränsat distributionsområde. Dessa omständigheter talar mot att tillstånd ges men kan inte i och för sig anses utgöra hinder enligt 3 kap 1 § VL.

Sösjön och Sösjöån ingår i ett område som enligt den fysiska riksplaneringen utgör primärt rekreationsområde av riksintresse för det rörliga friluftslivet (jfr prop 1975:46 s 27 ff). Detta innebär bl a att planering skall ske med utgångspunkt i att området på ett ändamålsenligt sätt skall kunna användas för rekreation och turism samt att särskilda hänsyn härvid kan behöva tas till friluftslivet och naturvården.

Kammarkollegiet har i HD anfört att lagen (1987:12) om hushållning med naturresurser m m visserligen inte är formellt tillämplig i målet men å andra sidan inte heller ger uttryck för ett nytt synsätt på den fysiska riksplaneringen utan innebär ett förtydligande och en systematisering av tidigare riksdagsbeslut. Eftersom hinder mot att förlägga vattenföretaget inom det aktuella primära rekreation som rådet skulle föreligga enligt 2 kap 6 § nämnda lag borde enligt kammarkollegiet en bedömning av företaget från allmänna planeringssynpunkter enligt 3 kap 1 § VL leda till samma resultat.

Kollegiet har åberopat bl a yttranden från statens planverk och statens naturvårdsverk. I det förra avstyrks företaget varvid anförs bl a att en utbyggnad av vattenkraften i ån skulle påtagligt försämra det rörliga friluftslivets villkor inom området. Naturvårdsverket har förklarat sig till alla delar instämma i vattendomstolens bedömningar och i dess slutsats att företaget är otillåtligt enligt VL.

Det förhållandet att företaget skulle lokaliseras inom ett primärt rekreationsområde av riksintresse kan inte ensamt anses medföra att hinder möter mot företaget från allmänna planeringssynpunkter. Med anledning av kammarkollegiets hänvisning till den i detta mål ej tillämpliga naturresurslagen kan för övrigt erinras om att skyddsregeln i 2 kap 6 § 2 st nämnda lag förutsätter att det är fråga om en åtgärd som "kan påtagligt skada natur- eller kulturmiljön".

I målet har inte redovisats några mer konkreta planer rörande användningen av ifrågavarande område utmed Sösjöån. Kommunöversikten anger endast att det betecknats som "skogsområde nedanför fjällregionen av riksintresse för det rörliga friluftslivet" och att rennäringens intresse skall beaktas vid byggnadslovsprövningen. Av kommunens markdispositionsplan framgår att skogsbruk inom området skall bibehållas men hänsyn tas till friluftslivets intressen. Även om angivna planer samt de synpunkter som framförts i kammarkollegiets inlagor och däri åberopade yttranden måste tillmätas stor betydelse för bedömningen, kan utredningen inte anses ge vid handen att karaktären och omfattningen av den skada och olägenhet som skulle uppkomma av företaget gör att hinder mot företaget föreligger enligt 3 kap 1 § VL.

Lika med domstolarna finner HD att hinder mot det ansökta företaget inte möter enligt 3 kap 2 § VL.

Vad härefter gäller tillåtligheten enligt 3 § i nämnda kap i VL följer av bestämmelsen i §:ns 1 st att ett vattenföretag inte får komma till stånd om någon skada eller olägenhet av större betydelse därigenom uppkommer för allmänna intressen.

De allmänna intressen som i målet närmast är att beakta är det allmänna fiskeintresset, rennäringen, naturvården, friluftslivet och turismen.

Av fiskeristyrelsens yttrande och utredningen i övrigt kan inte anses framgå att företagets inverkan på allmänt fiskeintresse blir sådan att företaget är otillåtligt enligt förevarande bestämmelse.

Vad gäller rennäringen ger inte utredningen stöd för att samebyns renskötsel kommer att drabbas av så allvarliga olägenheter att kraftverksföretaget på grund därav inte får komma till stånd.

Inte heller ger utredningen vid handen att företaget kommer att orsaka skada eller olägenhet av större betydelse för övriga allmänna intressen.

Sammanfattningsvis kan det inte anses att genom företaget uppkommer någon skada eller olägenhet av större betydelse för allmänna intressen. Detta gäller såväl när bedömningen avser endast skadan och olägenheten för varje allmänt intresse för sig som när de sammanlagda skadorna och olägenheterna beaktas (jfr prop 1981/82:130 s 98). Såsom domstolarna funnit möter därför inte hinder mot företaget enligt 3 kap 3 § 1 st VL.

I 3 kap 4 § VL anges att ett vattenföretag får komma till stånd endast om fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det.

Syftet med bestämmelsen är att hindra tillkomsten av vattenföretag som inte är samhällsekonomiskt motiverade. Den samhällsekonomiska bedömningen bör därvid baseras på en ekonomisk analys av rimlig omfattning i de fall en sådan kan utföras; åtminstone en grov ekonomisk uppskattning av anläggningskostnader och direkta skador bör alltid göras. (Jfr a prop s 101.)

Vad först gäller bedömningen av skador och olägenheter med företaget skall, som vattenöverdomstolen uttalat, alla i det enskilda fallet förekommande omständigheter av vikt beaktas; således även sådana som redan behandlats i anslutning till prövningen enligt 3 kap 1 och 3 §§ VL.

Enligt fiskeristyrelsens yttrande bedöms Sösjöån vara ett attraktivt potentiellt fiskevatten. Trots att Sösjön och åsträckan ned till dammläget samt åns nedersta del inte tas i anspråk för kraftverksprojektet kommer detta enligt yttrandet att spoliera merparten av fisket i ån och göra området mindre attraktivt från fritidsfiskesynpunkt. Dessutom beräknas vissa mindre effekter av betydelse för fisket uppkomma i åns mynningsområde i Torrön.

Att döma av förebragt utredning i målet och av vad HD kunnat  iaktta vid företagen syn framstår visserligen den aktuella åsträckan och dess av vattenföretaget omedelbart berörda omgivning inte för närvarande som ett område som utnyttjas eller kanske ens inom en nära framtid kommer att utnyttjas särskilt flitigt för fiske. Vid en mer långsiktig bedömning bör emellertid företagets verkan på fiskeintresset ändå tillmätas betydelse.

Av samebyns uppgifter och lantbruksnämndens yttrande till vattendomstolen framgår att området kring Sösjön och utmed Sösjöån är av betydelse för samebyns renskötsel. Kammarkollegiet har i HD förklarat sig inte finna anledning att ifrågasätta den bedömning som samebyn och lantbruksnämnden redovisat. Sistnämnda myndighet har ansett att en utbyggnad av vattenkraften i Sösjöån skulle komma att medföra ett betydande intrång för renskötseln i trakten.

Föreliggande utredning ger inte klart besked om de verkningar vattenföretaget kan komma att få för renskötseln. Inte heller finns säkra hållpunkter för t ex bedömningen av den betydelse dessa verkningar bör tillmätas i förhållande till den omständigheten att i och invid området bedrivs ett uthålligt skogsbruk. Emellertid kan utredningen inte anses ge stöd för annan ståndpunkt än att nämnda verkningar innebär en beaktansvärd olägenhet för rennäringen.

Genom företaget kommer åsträckan att delvis torrläggas vissa tider. Visserligen är företaget begränsat till sin omfattning och avsett att utföras med hänsyn tagen även till motstående intressen. Ett faktum är dock att det skulle innebära att fasta anläggningar uppförs i ett orört vattendrag vars omedelbara omgivningar närmast är av vildmarkskaraktär. Vattenföretaget innebär således något negativt från naturvårdssynpunkt. Det kan inte heller lämnas utan beaktande att – åtminstone sett på sikt – företaget kommer att negativt påverka även turismen och friluftslivet. I sistnämnda hänseenden är också av betydelse att företaget skulle förläggas inom primärt rekreationsområde av riksintresse. I anslutning härtill bör dessutom erinras om att, som framgått av det tidigare sagda, såväl planverket som naturvårdsverket ansett att företaget inte bör komma till stånd.

När det härefter gäller att ställa skadorna och olägenheterna av det tilltänkta vattenföretaget samt kostnaderna mot fördelarna från allmän och enskild synpunkt är följande att beakta.

Kommanditbolaget och dess medparter har lämnat en redovisning över kostnaderna för företaget. I samband med HD:s syn har – bl a i anledning av betänkligheter mot företaget som framförts med hänsyn till renskötseln – revisionssvarandena upplyst att tilloppstuben avses åtminstone till största delen bli förlagd under mark men att någon närmare markundersökning inte gjorts längs den tilltänkta tubsträckningen. Det är därför inte känt i vilken omfattning sprängningsarbeten är erforderliga för att förlägga tuben under marknivå. Det är inte heller känt i vilken mån kostnadsberäkningarna omfattar sådana arbeten. Kommunen har riktat vissa invändningar mot kostnadsberäkningarna  på andra grunder. Dessa invändningar, som inte närmare bemötts i målet, synes inte kunna lämnas utan avseende.

Såväl vattendomstolen som vattenöverdomstolen har funnit att värdet av den tilltänkta kraftproduktionen uppenbart överstiger beräknade anläggnings- och driftskostnader.

Vad som förekommit i HD ger visserligen inte anledning anta annat än att värdet av den kraft vattenföretaget skulle producera åtminstone täcker kostnaderna med företaget. Mot bakgrund av det tidigare anförda är det emellertid osäkert vilken den rent ekonomiska nyttan av företaget kommer att bli.

Den fördel från allmän synpunkt av företaget som bör tas med i räkningen inskränker sig – såvitt framgår av utredningen – till det bidrag till energiförsörjningen som företaget kommer att lämna.

Vid den sammanvägning som skall göras enligt 3 kap 4 § VL finner HD det inte visat att fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget överväger kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det. Det ansökta vattenföretaget får därför inte komma till stånd.

Domslut. Med ändring av vattenöverdomstolens dom fastställer HD vattendomstolens domslut.

JustR:n Jermsten och Svensson var av skiljaktig mening och anförde: Vi är ense med majoriteten om att hinder mot kraftverksföretaget inte föreligger enligt 3 kap 1-3 §§ VL.

Vid bedömningen av om 3 kap 4 § samma lag skall anses utgöra hinder mot företaget bör enligt vår mening till en början fästas avseende vid att ansökningen innebär att både den övre och den nedre delen av Sösjöån bevaras i nära nog ursprungligt skick. Vad särskilt gäller fisket har upplysts att den del av ån som bäst lämpar sig för fiske och som också för närvarande mest utnyttjas för detta ändamål är den sträcka av ån som ligger ovanför den tänkta fördämningen. Samma sträcka har vidare uppgivits vara av särskild betydelse för renarnas vandringar genom området.

Den del av ån som mer direkt kommer att tas i anspråk för det sökta företaget är i huvudsak belägen inom ett skogbevuxet, tämligen blockrikt och svårforcerat område, som är av mindre intresse från turistsynpunkt. Till bilden hör vidare att detta svårtillgängliga, begränsade skogsområde ingår i en fastighet som i övrigt utnyttjas för ett uthålligt skogsbruk med en årlig slutavverkning på f n omkring 20 hektar. Genom denna verksamhet kommer fastigheten att ur landskapsbildssynpunkt märkbart skilja sig från omgivningen med dess obestridliga karaktär av orörd vildmark. Att just övriga partier av ån, i anslutning till utloppet från Sösjön och avloppet till Torrön, i stort sett lämnas opåverkade måste i sig vara ägnat att minska nackdelarna med företaget från turistsynpunkt. Vad nu sagts gäller även beträffande företagets inverkan på fisket, det rörliga friluftslivet och i någon mån rennäringen.

Sammanfattningsvis finner vi att företaget visserligen medför skador och olägenheter för de allmänna intressen som det här närmast gäller att beakta, dvs det allmänna fiskeintresset, rennäringen, naturvården, friluftslivet och turismen, men att dessa negativa följder även sammantagna måste betecknas som tämligen måttliga.

Vad härefter gäller den rent ekonomiska nyttan av företaget föreligger det visserligen, som majoriteten anfört, skäl till tveksamhet beträffande en del poster i de av sökandena redovisade kostnadsberäkningarna. Den i HD därom förebragta utredningen ger emellertid enligt vår mening inte tillräcklig anledning att i grunden ifrågasätta underdomstolarnas bedömningar att värdet av kraftverkets elproduktion klart överstiger beräknade anläggnings- och driftkostnader.

Det ligger i sakens natur att ett vattenkraftverk av förevarande storlek kommer att generera en förhållandevis liten elproduktion. Utbytet i form av kraft kommer likväl att utgöra ett från miljösynpunkt i sig fördelaktigt tillskott till landets energiförsörjning.

Vid den sammanvägning som skall göras enligt 3 kap 4 § VL finner vi på anförda grunder att fördelarna från allmän och enskild synpunkt av företaget måste anses överväga kostnaderna samt skadorna och olägenheterna av det. Hinder mot företaget föreligger således inte heller enligt detta lagrum.

På grund av det anförda fastställer vi vattenöverdomstolens domslut.