Högsta Domstolen referat NJA 1992 s. 424 (NJA 1992:64)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1992 s. 424 (NJA 1992:64)
Målnummer
T54-90
Domsnummer
DT330-92
Avgörandedatum
1992-06-30
Rubrik
Fastighetsdomstol har ansetts inte behörig att till prövning uppta invändning om kvittning för fordran rörande vilken tvist skall upptas av allmän domstol. - Det har ålegat domstolen liksom HovR:n och HD att självmant pröva fastighetsdomstolens behörighet.
Lagrum
•  2 § lag (1969:246) om domstolar i fastighetsmål
•  10 kap. 17 § första st. 1 rättegångsbalken (1942:740)
•  10 kap. 17 § tredje st. rättegångsbalken (1942:740)
•  10 kap. 18 § rättegångsbalken (1942:740)
•  10 kap. 19 § rättegångsbalken (1942:740)
•  34 kap. 1 § andra st. rättegångsbalken (1942:740)

Enligt avtal d 20 maj 1986 uthyrde Stall Wareco Handelsbolag till W.D. fyra boxplatser i ett angivet stall. Ställföreträdare för handelsbolaget är R.F..

Södra Roslags TR ålade i lagsökningsutslag d 19 jan 1988 W.D. att till handelsbolaget utge visst belopp för obetalda stallhyror. Sedan W.D. sökt återvinning överlämnades målet till Stockholms TR, fastighetsdomstolen, för fortsatt handläggning.

Vid fastighetsdomstolen yrkade handelsbolaget att domstolen skulle förplikta W.D. att till bolaget utge 19 750 kr jämte ränta. Kapitalbeloppet avsåg obetalda stallhyror för tiden d 15 juli 1986 – d 26 febr 1987.

W.D. bestred käromålet men vitsordade det fordrade kapitalbeloppet och ränta i och för sig. Till utveckling av sin talan anförde W.D. bl a följande: Det är riktigt att han i maj 1986 hyrt boxplatser enligt avtal med Stall Wareco. På sommaren 1986 – troligen i juli månad – fick han i uppdrag av R.F. att för reklamändamål fotografera en s k bubbelpool för hästar samt diverse verktyg. Uppdraget omfattade även bearbetning av viss text för samma ändamål. Han kom med R.F. överens om att utföra uppdraget mot marknadspriser. Samtidigt träffade han en muntlig överenskommelse med R.F. om att ersättningen för fotograferingen m m skulle kvittas mot stallhyran. – På hösten 1986, förmodligen i september, levererade han reklammaterialet till R.F. som tyckte det var bra och användbart; bildmaterialet har sedermera använts i broschyrer och andra trycksaker. Han anvisades av R.F. att fakturera "Wareco AB". Efter faktureringen i november 1986 sammanträffade han med R.F., vilken tyckte fotograferingen hade blivit dyr men ändå godtog fakturorna. De konstaterade vid samma tillfälle gemensamt att det totala fakturabeloppet väl täckte stallhyra in i januari 1987. – Han gör således gällande att han på grund av kvittningsöverenskommelsen med R.F. inte har någon skuld till Stall Wareco.

Handelsbolaget bestred att det träffats en överenskommelse om kvittning.

TR:n (tingsfiskalen Löv) meddelade dom d 5 dec 1988. TR:n fann på anförda skäl inte visat att W.D. genom kvittning frigjort sig från betalningsskyldighet gentemot handelsbolaget. Käromålet skulle därför bifallas. I sitt domslut förpliktade TR:n W.D. att till handelsbolaget betala 19750 kr jämte ränta.

W.D. fullföljde talan i Svea HovR och yrkade att handelsbolagets talan mot honom skulle ogillas.

Handelsbolaget bestred ändring. HovR:n (hovrättsråden Grahn och Genell samt hovrättsassessorn Schött, referent) meddelade dom d 20 dec 1989. I sina domskäl anförde HovR:nbla: – - -

W.D. har som grund för sitt bestridande av handelsbolagets hyresfordran åberopat en mellan honom och R.F. träffad överenskommelse, innebärande att förfallna stallhyror skulle avräknas mot ersättningen för utförd fotografering. Handelsbolaget har bestritt att någon överenskommelse om kvittning av stallhyror träffats.

- – -

W.D:s under sanningsförsäkran bekräftade invändning, att parterna överenskommit om kvittning, bestyrks i viss mån även av R.F:s uppgifter. Den får stöd av utredningen i övrigt och särskilt av den omständigheten att handelsbolaget under tiden fram till uppsägningen underlåtit att framställa krav på förfallen hyra. HovR:n finner invändningen styrkt.

HovR:n finner det å andra sidan inte vara utrett att reklamation gjorts tidigare än i januari 1987 av W.D:s fakturor beträffande fotograferingsarbete, och det måste anses vara för sent för att inverka på dennes rätt till betalning.

På grund av det anförda finner HovR:n att i målet fordrad hyra enligt avtal mellan parterna i sin helhet kvittats mot W.D:s fordran. Handelsbolagets talan skall alltså ogillas.

HovR:ns domslut. Med ändring av TR:ns domslut lämnar HovR:n handelsbolagets käromål utan bifall.

Handelsbolaget (ombud advokaten S.E.) sökte revision och yrkade att HD med ändring av HovR:ns dom skulle fastställa TR:ns domslut.

W.D. (ombud advokaten L.V.) bestred ändring.

Handelsbolaget anförde som grund för sin revisionstalan att fastighetsdomstolen och HovR:n inte varit behöriga att pröva W.D:s kvittningsinvändning.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, Revsekr Ekman, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Handelsbolaget har som grund för sin talan åberopat ett hyresavtal med W.D.. Målet har därför, sedan återvinning skett i lagsökningsmålet, i överensstämmelse med 12 kap 71 § JB i dess lydelse före d 1 jan 1991 handlagts vid Stockholms TR såsom fastighetsdomstol. Som grund för W.D:s motfordran har åberopats ett uppdrag som gällde fotografering. En talan som väcks om utfående av sådan fordran skall upptas av allmänt tvistemålsforum (10 kap 1 § RB).

Av 10 kap 18 § jämförd med 34 kap 1 § RB framgår att rätten i fall som regleras i 10 kap 17 § samma balk skall pröva sin behörighet oberoende av invändning från part. I rättsfallet NJA 1979 s 107 har HD slagit fast att fastighetsdomstol är att anse som särskild domstol vid tillämpningen av 10 kap 17 § 1 st 1 och 19 § RB.

Om W.D. väckt talan om utfående av sin fordran, hade fastighetsdomstolen således inte varit behörig att pröva denna talan. Vidare skulle ett av W.D. framställt yrkande om att domstolen skulle avräkna fordringarna mot varandra jämlikt 10 kap 17 § 3 st RB ha avvisats av fastighetsdomstolen. – I förevarande mål har W.D. emellertid gjort gällande att betalning för stallplatserna skett genom att hans fordran på ersättning för fotouppdraget avräknats i enlighet med en mellan parterna träffad överenskommelse. Denna invändning är inte att betrakta som ett processuellt yrkande om avräkning utan som ett påstående om att W.D. fullgjort sin skyldighet enligt hyresavtalet. Något hinder för fastighetsdomstolen eller HovR:n att pröva detta påstående har inte förelegat.

I fråga om förekomsten av den påstådda överenskommelsen saknar HD anledning att frångå HovR:ns bedömning.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Jermsten, Gregow, Törnell, referent, Munck och Nilsson) beslöt följande dom:

Domskäl. Handelsbolaget har som grund för sin revisionstalan åberopat att fastighetsdomstolen och HovR:n inte varit behöriga att pröva W.D:s kvittningsinvändning.

W.D. har till stöd för sin ståndpunkt åberopat att hans invändning inte utgör en kvittningsinvändning utan innebär att parterna har träffat överenskommelse om betalning genom avräkning samt att, om den likväl skulle anses utgöra en kvittningsinvändning, en sådan invändning till skillnad från yrkande om kvittning inte omfattas av bestämmelsen i 10 kap 17 § 3 st RB. Vidare har W.D. gjort gällande att fastighetsdomstol är behörig att pröva frågan om kvittning för en fordran som hör under allmän domstols prövning.

Handelsbolagets yrkande om betalningsskyldighet för W.D. avser ersättning för nyttjande av del av ett stall. Tvist om sådan fordran utgör hyrestvist i den mening som avses i 12 kap JB och skulle enligt de före år 1991 gällande bestämmelserna – såsom också har skett i målet – prövas av fastighetsdomstol.

W.D:s invändning i målet får anses gå ut på att han och bolagets företrädare, i samband med att denne uppdrog åt honom att mot marknadspris utföra visst fotograferingsarbete, träffat överenskommelse om att ersättningen för detta arbete skulle kvittas mot stallhyran. Den åberopade överenskommelsen avsåg sålunda en framtida kvittning med en ej fastställd ersättning för ett ännu inte utfört arbete. En sådan kvittningsinvändning är vid tillämpning av RB:s bestämmelser att jämställa med ett yrkande om kvittning.

Enligt 10 kap 17 § 3 st jfrt med 1 st 1 RB är allmän domstol inte behörig att pröva yrkande om kvittning för fordran, beträffande vilken tvist skall upptas av särskild domstol. Fastighetsdomstol är vid tillämpning av 10 kap 17 § 1 st 1 och 19 § RB att anse som särskild domstol (NJA 1979 s 107). Det åvilar rätten att självmant pröva sin behörighet i nämnda hänseende (34 kap 1 § 2 st RB, jfr 10 kap 18 §). Enligt 10 kap 19 § skall högre rätt självmant pröva lägre rätts behörighet att uppta tvist endast i vissa fall. Ett sådant fall är att tvisten är sådan att den skall upptas av särskild domstol. Av det nu sagda följer att, om talan har väckts vid allmän domstol om betalningsskyldighet för en fordran som faller under sådan domstol och svaranden yrkar kvittning med en fordran, beträffande vilken tvist skall upptas av fastighetsdomstol, kvittningsyrkandet inte kan prövas i målet samt att såväl underrätten som överrätt har att självmant pröva behörighetsfrågan.

Till besvarande föreligger nu frågan om detsamma gäller beträffande den motsatta situationen, dvs då fastighetsdomstol prövar tvist om ett under sådan domstol hänförligt fordringsanspråk och svaranden yrkar kvittning med fordran, rörande vilken tvist skall upptas av allmän domstol. Denna fråga regleras inte omedelbart i RB, som behandlar rättegången vid allmän domstol. I 2 § lagen (1969:246) om domstolar i fastighetsmål föreskrivs emellertid att i fråga om domstol i fastighetsmål och rättegången i sådant mål gäller i tillämpliga delar vad som är föreskrivet om allmän domstol, i den mån inte annat följer av nämnda lag eller annan författning. Av denna hänvisning, som i första hand åsyftar RB:s bestämmelser, får anses följa att fastighetsdomstol saknar behörighet att pröva yrkande om kvittning med fordran av sådan beskaffenhet att den i och för sig faller utanför fastighetsdomstols kompetens, såvida inte särskild föreskrift likväl medger sådan prövning. Någon bestämmelse av sådan innebörd av betydelse för föreliggande fall har inte meddelats. Vad nu sagts framstår också som en konsekvent och naturlig lösning av frågan. (Jfr Gullnäs m fl, Rättegångsbalken I, suppl 6, s 10:39 och 43 f, Sigeman, Lönefordran, s 175 f, samt Rättegången i arbetstvister, s 46.)

Den fordran som W.D. åberopat till kvittning i målet är sådan, att tvist därom skulle upptas av allmän domstol. Med hänsyn härtill och till vad som sagts i det föregående har fastighetsdomstolen inte varit behörig att pröva yrkande om kvittning med denna fordran. Det har ålegat fastighetsdomstolen att självmant beakta detta och samma skyldighet ankommer på HovR:n och HD.

Någon tvist om handelsbolagets fordran på hyra föreligger inte mellan parterna. Med hänsyn härtill finns inte skäl att återförvisa målet. TR:ns domslut, som innefattar bifall till handelsbolagets talan, skall därför fastställas.

Domslut. Med undanröjande av HovR:ns och TR:ns domar såvitt domstolarna prövat W.D:s kvittningsinvändning och med ändring av HovR:ns dom i själva saken fastställer HD TR:ns domslut.