Högsta Domstolen referat NJA 1992 s. 592 (NJA 1992:92)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1992 s. 592 (NJA 1992:92)
Målnummer
Ö2300-92
Domsnummer
SÖ549-92
Avgörandedatum
1992-10-14
Rubrik
Sedan en svensk domstol förpliktat en man att utge underhållsbidrag till sina barn och barnen därefter hos en tysk domstol yrkat jämkning av underhållsbidragen på grund av ändrade förhållanden, har den tyska domstolen ålagt mannen att betala underhållsbidrag med högre belopp. Den tyska domen har ansetts verkställbar i Sverige enligt lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet.
Lagrum
•  1 § lag (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet
•  2 § lag (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet
•  4 § lag (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet
•  5 § lag (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet
•  8 § lag (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet
•  11 § lag (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet
Rättsfall
NJA 1975 s. 601

(Jfr 1975 s 601)

N-O.Å. och A.Å. har tillsammans barnen Y. och L.. Den 28 nov 1984 förordnade Enköpings TR i dom bl a att N-O.Å. skulle utge underhållsbidrag varje månad till ettvart av barnen med 240 tyska mark (DEM) till dess barnet fyllt sju år, med 290 DEM till dess barnet fyllt 13 år och med 340 DEM till dess barnet fyllt 19 år. Modern och barnen bodde då sedan en tid tillbaka i Tyskland. TR:n förordnade därför att utdömda bidragsbeloppen skulle vara underkastade indexreglering enligt 162 a § i Bürgerliches Gesetzbuch. Barnen yrkade vid Amtsgericht Paderborn jämkning av denna dom p g a ändrade förhållanden. N-O.Å. delgavs stämningsansökan jämte därtill hörande handlingar d 10 april 1991 men hördes ej av. I dom d 30 april 1991 ändrade Amtsgericht Paderborn den svenska domen på det sättet att N-O.Å. förpliktigades att utge underhållsbidrag månatligen för Y. med 740 DEM och för L. med 615 DEM. Av den tyska domen framgår vidare att den får verkställas utan hinder av att den inte vunnit laga kraft.

Y.Å. och L.Å. yrkade i ansökan till Svea HovR att den tyska domen skulle förklaras vara verkställbar i Sverige.

N-O.Å. bestred barnens yrkanden. Han anförde som grunder för sitt bestridande att han inte delgetts stämning så att han med hänsyn till omständigheterna haft tillräcklig tid att svara i saken, att han erhållit handlingarna uteslutande på tyska språket vilket han inte behärskade samt att han, såsom det fick förstås, överklagat den tyska domen varför denna inte vunnit laga kraft.

HovR:n (adj led, lagmannen Melin, hovrättsrådet Lundmark och t f hovrättsassessorn Bengtsson, referent) anförde i slutligt beslut d 10 juni 1992 bl a:

HovR:ns skäl. Av utredningen framgår att barnen sedan 1982 har hemvist i Tyskland och att fadern har hemvist i Sverige. Båda länderna har således domsrätt i fråga om underhållsbidrag till barnen. Enligt 4 § 1 st 4 lagen (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet kan erkännande eller verkställighet av avgörande vägras om här i riket har meddelats avgörande angående samma sak. Denna bestämmelse är fakultativ i motsats till det tvingande stadgandet om tidigare avgörandes rättskraft i 3 § 2 st lagen (1965: 723) om erkännande och verkställighet av vissa utländska domar och beslut angående underhåll till barn. Till grund för dessa två lagar låg 1958 respektive 1973 års Haagkonvention. Under arbetet med konventionstexterna uttalades att man inte avsåg att sådana ändringsavgöranden som grundade sig på ändrade förhållanden skulle anses angå "samma sak" som det ursprungliga avgörandet (se Act La Haye 8, 1956, s 205 f, 321 samt Act Doc La Haye 12, 1972, IV s 130). HD har vid prövning av fråga om verkställighet av utländskt avgörande angående ändrat underhållsbidrag enligt 1965 års lag ansett att sådant ändringsavgörande får anses avse samma sak som den ursprungliga domen om underhåll (se NJA 1975 s 601). Som tidigare nämnts är emellertid 4 § 1 st 4 i 1976 års lag fakultativ. Enligt HovR:ns mening bör i förevarande fall beaktas de överväganden som låg till grund för Haagkonventionerna. Barnens yrkanden grundar sig på ändrade förhållanden och domen av Amtsgericht Paderborn avser ändring av Enköpings TR:s dom endast i vad avser underhållsbeloppets storlek. Med hänsyn till vad som nu anförts finner HovR:n att Enköpings TR:s dom inte utgör hinder mot att förordna om verkställighet av den tyska domen.

Av utredningen i målet framgår att N-O.Å. delgetts stämningsansökan jämte därtill hörande handlingar, genom utrikesdepartementets försorg, d 10 april 1991. Han måste anses ha haft tillräcklig tid att svara i saken. Den av Amtsgericht Paderborn meddelade domen är verkställbar i Tyskland utan hinder av att den inte vunnit laga kraft. Enligt 8 § i 1976 års lag får en sådan dom verkställas även i Sverige. Med hänsyn till nu angivna omständigheter och då inte heller i övrigt föreligger hinder mot verkställighet skall den tyska domen förklaras verkställbar i Sverige.

HovR:ns avgörande. HovR:n förklarar – enligt 11 § lagen  (1976:108) om erkännande och verkställighet av utländskt avgörande angående underhållsskyldighet – att den av Amtsgericht Paderborn d 30 april 1991 meddelade domen i mål 8 F 536/90 angående underhållsbidrag till Y. och L.Å., varigenom Enköpings TR:s dom d 28 nov 1984, DT 244, ändrats såvitt avser storleken av utdömda underhållsbidrag till Y. och L.Å. skall gälla här i riket, om inte HD efter klagan förordnar annat, dock inte för tid efter det Y. och L.Å. fyllt 21 år eller ingått äktenskap.

N-O.Å. (ombud advokaten C.R.) anförde besvär och yrkade att HD skulle ogilla Y.Å:s och L.Å:s ansökan.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Rüger hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Bengtsson, Magnusson, referent, Freyschuss, Svensson och Lennander) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.