Högsta Domstolen referat NJA 1992 s. 615 (NJA 1992:98)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1992 s. 615 (NJA 1992:98)
Målnummer
B3015-92
Domsnummer
DB593-92
Avgörandedatum
1992-10-28
Rubrik
Fråga om begränsning av den tid inom vilken en utlänning efter utvisning inte får återvända till Sverige.
Lagrum
4 kap. 14 § utlänningslagen (1989:529)

Allmän åklagare väckte vid Göteborgs TR åtal mot bolivianske medborgaren D.M. för narkotikabrott och grovt narkotikabrott enligt följande gärningsbeskrivning: 1. D.M. har under tiden från årsskiftet 1991/92 till april 1992 i Göteborg olovligen innehaft ca 5-7 g kokain, som D.M. anskaffat från medåtalade P.A.. D.M. har vid ett tillfälle under början av april 1992 i bostaden olovligen sålt 1 g kokain till medåtalade M.O. för 1 000 kr. – 2. D.M. har d 23 april 1992 i den egna bostaden i Göteborg olovligen sålt 50 g kokain till M.O. för 20 000 kr. Narkotikan har D.M. kort före denna överlåtelse förvärvat av medåtalade B.J.. Med hänsyn till mängden narkotika av särskilt farlig art bedöms gärningarna som grova.

TR:n (ordf tingsfiskalen Stensman) meddelade dom d 18 juni 1992. I domskälen anfördes beträffande åtalspunkten 1 att D.M. erkänt gärningen och att erkännandet stöddes av övrig utredning men att det inte var visat att det varit fråga om större mängd än av D.M. medgivna 5 g. Beträffande åtalspunkten 2 antecknades att D.M. erkänt att han hade sålt 10 g kokain till M.O. för 7 000 kr men förnekat försäljning därutöver. Efter att ha redogjort för utredningen i denna del förklarade sig TR:n finna det ställt utom allt tvivel att, i enlighet med åklagarens påstående, D.M. köpt 50 g kokain av B.J. och därefter sålt kokainet vidare till M.O.. Gärningen bedömdes som grovt narkotikabrott, eftersom den avsett en stor mängd narkotika av särskilt farligt slag.

I domskälen anförde TR:n vidare: Påföljdsfrågan. D.M. förekommer i kriminalregistret under fyra avsnitt. Senast dömdes han d 22 febr 1990 för misshandel till fängelse 4 mån. Han frigavs villkorligt från straffavtjänandet d 4 april 1991 med en återstående strafftid av 2 mån och en prövotid av ett år.

Med hänsyn till gärningarnas art och straffvärde kan annan påföljd än fängelse inte komma i fråga för D.M..

Utvisningsfrågan. När det gäller fråga om utvisning av D.M. beaktar TR:n följande.

D.M. är boliviansk medborgare och har vistats i Sverige sedan 1980. Han har permanent uppehållstillstånd sedan 1985.

Hans mor och bröder bor i Sverige. Han har ett barn i Sverige som han dock inte har vårdnaden om. Han bor tillsammans med en av sina bröder. D.M. har sedan 1981 dömts fyra gånger för vålds- och tillgreppsbrott. Han har under sin tid i Sverige endast haft tillfälliga beredskapsarbeten. Han har uppburit socialbidrag sedan han kom till Sverige.

Handel med kokain som kommer från Sydamerika har ökat kraftigt  och utgör ett akut samhällsproblem. TR:n finner därför anledning att se särskilt allvarligt på de brott som D.M. gjort sig skyldig till. Det föreligger risk för att D.M. gör sig skyldig till fortsatt brottslighet. D.M:s personliga förhållanden är sådana att det krävs synnerliga skäl för utvisning. Han har visserligen vistats i Sverige sedan lång tid och har släkt och ett barn här men inget tyder på att han rotat sig i eller anpassat sig till svenska förhållanden.

Vid en samlad bedömning finner TR:n att det föreligger synnerliga skäl att utvisa D.M. ur riket med förbud att återvända hit.

Vid fängelsestraffets bestämmande har TR:n beaktat det men D.M. kan anses lida genom utvisningen.

Domslut. TR:n dömde D.M. enligt 1 och 3 §§ narkotikastrafflagen för narkotikabrott och grovt narkotikabrott till fängelse 2 år och utvisade honom ur riket med förbud att återvända hit.

D.M. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att gärningen under åtalspunkten 2 skulle bedömas som narkotikabrott enligt 1 § narkotikastrafflagen, att straffet under alla förhållanden skulle sättas ned väsentligt samt att beslutet om utvisning skulle upphävas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Lindqvist och Björnberg samt nämndemännen Breide och Karlsson) anförde i dom d 5 aug 1992:

Domskäl. I enlighet med TR:ns dom har D.M. gjort sig skyldig till narkotikabrott avseende innehav av 5 g kokain från årsskiftet 1991/1992 till april 1992 och försäljning av 1 g kokain i början av april 1992 (åtalspunkt 1).

Lika med TR:n finner HovR:n att D.M. d 23 april 1992 har gjort sig skyldig till narkotikabrott avseende 50 g kokain (åtalspunkt 2). Fastän brottet är allvarligt bör det inte bedömas som grovt (jämför NJA 1983 s 754).

För brottsligheten skall D.M. dömas till ett fängelsestraff.

Så som TR:n funnit bör D.M. utvisas.

Med hänsyn bl a till bedömningen av brottet enligt åtalspunkt 2 bör fängelsestraffet sättas ned.

Domslut. HovR:n ändrar på så sätt TR:ns dom i ansvarsdelen att HovR:n dömer D.M. enligt 1 § narkotikastrafflagen för narkotikabrott och bestämmer påföljden till fängelse 1 år.

Vad TR:n förordnat om utvisning skall alltjämt gälla.

Referenten, t f hovrättsassessorn Eriksson, var skiljaktig i frågan huruvida D.M. borde utvisas och anförde: D.M. har bott i Sverige sedan år 1980 och har permanent uppehållstillstånd sedan år 1985. Det förhållandet att D.M. under tiden 1981-1990 har dömts fyra gånger för bla vålds- och tillgreppsbrott och nu har gjort sig skyldig till narkotikabrottslighet av allvarligt slag talar för att han bör utvisas. I samma riktning talar den omständigheten att han under sin vistelse här i landet inte haft någon fast anställning utan endast beredskapsarbeten. Emellertid har D.M. viss anknytning till Sverige genom att sex av hans syskon bor här och genom att han har en son, född år 1982, som bor i Sverige och som han enligt egen  uppgift umgås med så ofta han kan. Mot bakgrund av D.M:s långa vistelsetid i Sverige och hans anknytning hit finner jag, trots brottslighetens allvarliga beskaffenhet, att det inte föreligger synnerliga skäl för att utvisa honom. TR:ns förordnande om utvisning skall därför hävas.

D.M. (offentlig försvarare advokaten S.F.) sökte revision i utvisningsfrågan.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan om den tid, för vilken förbudet att återvända till Sverige skulle gälla, men fann ej skäl att meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt.

D.M. yrkade att förbudet att återvända till riket skulle begränsas till kortast möjliga tid.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (riksåklagaren genom byråchefen Lars L).

HD (JustR:n Lars K Beckman, Sterzel, referent, och Nilsson) beslöt följande dom:

Domskäl. En dom om utvisning på grund av brott skall enligt 4 kap 14 § utlänningslagen (1989:529) innehålla förbud för utlänningen att återvända till Sverige under viss tid eller utan tidsbegränsning. I enlighet med vad som uttalades när denna ordning infördes 1980 (prop 1979/80:96 s 101) bör återreseförbud som regel tidsbegränsas. Möjligheten att ge förbud utan tidsbegränsning bör i allmänhet tillgripas endast i samband med en dom som avser särskilt allvarlig brottslighet eller i fråga om en utlänning som tidigare har begått mycket allvarlig brottslighet.

Det angivna synsättet leder till att utvisningen av D.M. bör förenas med en begränsning av den tid, under vilken han inte får återvända till Sverige.

Vid bestämningen av den tid, under vilken ett återreseförbud skall gälla, bör enligt de nyss citerade förarbetena avgörande betydelse tillmätas återfallsrisken och utlänningens samhällsfarlighet. Detta utesluter inte att vissa hänsyn tas till utlänningens personliga förhållanden även i detta sammanhang. Om det, som i förevarande fall, har bedömts föreligga synnerliga skäl för utvisning trots mångårig vistelse i landet, ligger emellertid redan däri en anvisning om att förbudstiden bör sättas relativt lång.

Med utgångspunkt i det anförda bör förbudet för D.M. att återvända till Sverige fastställas att gälla i 10 år.

Domslut. HD ändrar endast på det sättet HovR:ns dom att utvisningen av D.M. förenas med förbud att återvända till Sverige före d 1 nov 2002.

JustR Gregow, med vilken JustR Knutsson förenade sig, var skiljaktig på sätt framgår av följande yttrande: En dom – – – se HD:s dom – – – till Sverige.

Vid bestämningen – – – se HD:s dom – – – detta sammanhang.

I målet är upplyst att D.M. har en 11-årig son, som är bosatt hos sin mor i Göteborg, och att han har nära och god kontakt med sonen. Han har sålunda även efter verkställighet av utvisningen en stark anknytning till  Sverige. Vid en sammanvägning av detta förhållande och den återfallsrisk och samhällsfarlighet som kan anses föreligga anser jag att den tid, för vilken D.M. skall förbjudas att återvända till Sverige, bör bestämmas till 5 år.

På grund av det anförda bestämmer jag den tidpunkt, före vilken D.M. förbjuds att återvända till Sverige, till d 1 nov 1997.