Högsta Domstolen referat NJA 1992 s. 892 (NJA 1992:135)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1992 s. 892 (NJA 1992:135)
Målnummer
T6-91
Domsnummer
DT733-92
Avgörandedatum
1992-12-29
Rubrik
Fråga om preskription av lösenrätt efter godtrosförvärv. 4 § 2 st lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre.
Lagrum
4 § andra st. lag (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre

H.E. förde vid Karlstads TR den talan mot B.P. som framgår av TR:ns dom.

TR:n (lagmannen Nordahl, rådmannen Ström och t f rådmannen Åhman) anförde i dom d 2 jan 1990: Yrkanden m m. Vid inbrott d 30 sept 1987 i H.E:s bostad i Enköping stals bl a en honom tillhörig Bruno Liljefors-tavla målad 1916 i storlek 96 x 85 cm med rävmotiv. Konstverket var föremål för ett flertal överlåtelser innan det d 13 okt 1987 förvärvades av B.P. för 100 000 kr i kontanter och konst till ett värde av 300 000 kr. Parterna är överens om att B.P. var i god tro när han förvärvade tavlan. H.E:s försäkringsbolag, Trygg Hansa, annonserade d 20 dec 1987 i Dagens Nyheter efter tavlan och angav i annonsen att upplysningar om verket emottogs av polisen i Enköping eller Trygg Hansa samt angav att hittelön kunde påräknas. Redan påföljande dag kontaktade B.P. polisen och meddelade att han förvärvat tavlan. Konstverket beslagtogs därefter och är alltjämt under beslag.

H.E. har yrkat att TR:n förpliktar B.P. att till honom mot lösen utge Bruno Liljefors-tavlan och har som lösen erbjudit 400 000 kr jämte ränta på beloppet enligt en räntefot som motsvarar vid varje tid gällande diskonto med tillägg av 2% räknat från B.P:s förvärvsdatum, d 13 okt 1987, t o m d 23 dec 1988, vilken dag krav på återköp framställdes till B.P.. H.E. har som grund för talan åberopat att han jämlikt 4 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre har rätt att få tillbaka tavlan mot lösen.

B.P. har bestritt käromålet men vitsordat det erbjudna lösenbeloppet som skäligt. Beträffande ränta på beloppet har han gjort gällande att ränta skall utgå efter en räntefot motsvarande gällande diskonto jämte 8% från förvärvsdatum tills betalning sker. B.P. har som grund för bestridandet anfört att H.E:s rätt till lösen är preskriberad på grund av att han inte krävt tavlan tillbaka från innehavaren inom tre månader från det han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav.

H.E. har till utveckling av käromålet anfört följande. Vid polisens efterforskningar framkom att tavlan hade passerat flera mellanhänder i hästägarkretsar från det att den stals vid inbrottet i H.E:s hem till dess att den förvärvades av B.P.. Det förhållandet att såväl H.E. som B.P. handlar med hästar föranledde polisen att inleda undersökningar huruvida brottsliga förfaranden förelåg. Av denna anledning kom polisen att under en längre tid hemlighålla B.P:s namn för H.E.. Först d 16 nov 1988 fick H.E. av dåvarande kriminalinspektören A.N. reda på B.P:s identitet. Trygg Hansa framställde därefter för H.E:s räkning i brev d 23 dec 1988 till B.P. krav på lösen. Den annonsering som tidigare förekommit skedde inte på H.E:s uppdrag utan var ett led i försäkringsbolagets strävanden att minska den egna förlusten.

B.P. har till utveckling av talan anfört följande. Genom att det i annonsen angavs att upplysningar om konstverket skulle lämnas till Trygg Hansa eller polisen har B.P. bibringats uppfattningen att Trygg Hansa ägde företräda ägaren enligt fullmakt eller att bolaget med stöd av försäkringsvillkoren trätt i ägarens ställe. B.P. har ägt utgå från att Trygg Hansa skulle vidarebefordra uppgiften om B.P:s förvärv till ägaren. Sedan tavlan tagits i beslag har den innehafts av polisen och H.E. har därför kunnat framställa krav på att återfå konstverket till polisen, som haft att underrätta B.P..

Domskäl. H.E. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. H.E. har vidare åberopat vittnesförhör med utredaren R.S., Trygg Hansa. Parterna har gemensamt påkallat vittnesförhör med f d kriminalinspektören A.N., som nu är anställd på Trygg Hansa. B.P. har dessutom som skriftlig bevisning åberopat nämnda annons samt Trygg Hansas brev d 23 dec 1988, enligt vilket krav på lösen framställs för H.E:s räkning.

TR:ns bedömning. Av förarbetena till lagen om godtrosförvärv av lösöre (NJA II 1986 s 382) framgår att det är den aktuelle ägaren, i målet således B.P., som har bevisbördan för att preskription av rätten till lösen inträtt.

H.E. har berättat att han endast informerat Trygg Hansa om att han ville ha tillbaka tavlan och att annonseringen skedde på försäkringsbolagets initiativ med hans godkännande. Han har vidare uppgett att han kände till att tavlan tagits i beslag av polisen men att han först d 16 nov 1988 fick veta av A.N. att det var B.P. som förvärvat konstverket. H.E:s uppgifter framstår som trovärdiga och har helt bekräftats av R.S. och A.N., som båda uppgett att det var på grund av polisens utredning som H.E. undanhölls information om B.P:s identitet. TR:n finner därför att H.E. varken lämnat Trygg Hansa fullmakt att företräda honom eller att försäkringsbolaget inträtt i hans ställe samt att H.E. fått kännedom om B.P:s förvärv först i nov 1988. Vad gäller frågan om polisen, sedan tavlan tagits i beslag, är att anse som innehavare av denna uttalas i förarbetena (NJA II 1986 s 381) att med innehavare avses endast den som på ägarens uppdrag och i dennes ställe har fått en mera bestående besittning till egendomen. Polisen kan därför inte på grund av beslaget anses som innehavare av konstverket. Med hänsyn till det anförda finner TR:n annat inte visat än att H.E. framställt krav på att få lösa tavlan inom den i lagen föreskrivna tidsfristen. Om lösenbeloppet råder inte tvist. Vad gäller ränteberäkningen finner TR:n med hänsyn till att B.P. enligt 5 § nämnda lag endast skall kompenseras för sina kostnader för förvärvet och förändringar i penningvärdet att s k avkastningsränta enligt 2 § 2 st och 5 § räntelagen bör utgå från förvärvet till dess erbjudande om lösen framställdes. Käromålet skall på anförda skäl bifallas.

Domslut. TR:n förpliktar B.P. att mot lösen uppgående till 400 000 kr till H.E. utge en Bruno Liljefors-tavla målad 1916 i storlek 96 x 85 cm med rävmotiv. På lösenbeloppet skall utgå ränta enligt en räntefot som motsvarar det av riksbanken fastställda vid varje tid gällande diskontot med tillägg av 2 % från d 13 okt 1987 t o m d 23 dec 1988.

B.P. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade ogillande av H.E:s vid TR:n förda talan. Om käromålet skulle bifallas gjorde B.P. gällande att ränta på fordrat kapital belopp skulle beräknas enligt den av honom vid TR:n angivna grunden.

H.E. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Lindqvist samt hovrättsråden Wessman, referent, Josefson och Westerling) anförde i dom d 30 nov 1990:

Domskäl. I HovR:n har förnyade förhör ägt rum med H.E. under sanningsförsäkran samt med vittnena A.N. och R.S.. B.P. har åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n.

Vad som förekommit i HovR:n föranleder inte annan bedömning än den som TR:n gjort.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

B.P. (ombud jur kand H.L.) sökte revision och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

H.E. (ombud advokaten C.H.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande följande dom: HD fastställer HovR:ns dom.

HD (JustR:n Knutsson, Lars K Beckman, referent, Sterzel, Lars A Beckman och Nilsson) beslöt följande dom:

Domskäl. Den som på grund av någon annans godtrosförvärv har förlorat äganderätten till viss egendom har enligt 4 § lagen (1986:796) om godtrosförvärv av lösöre rätt att få tillbaka egendomen mot lösen. I §:ns 2 st finns en regel om preskription av lösenrätten. Den som vill lösa till sig egendomen skall enligt denna regel kräva tillbaka den från innehavaren inom tre månader från det att han fick eller måste antas ha fått kännedom om dennes innehav. Gör han inte det, är rätten att kräva tillbaka egendomen förlorad.

B.P. har inte visat att omständigheterna är sådana att den kunskap Trygg Hansa redan i dec 1987 fick om B.P:s förvärv av tavlan skall anses innebära att också H.E. hade sådan kunskap. Som domstolarna funnit fick alltså H.E. först d 16 nov 1988 kännedom om att det var B.P. som förvärvat tavlan.

B.P. har som ytterligare grund för sin preskriptionsinvändning gjort gällande att preskriptionstiden skall räknas från det att H.E. fick vetskap om att polisen tagit tavlan i beslag. Frågan blir då vad som i den aktuella preskriptionsregeln menas med "innehav" (som utgångspunkt för preskriptionsfristen) och "innehavaren" (som behörig mottagare av kravet). Med innehavaren avses i första hand godtrosförvärvaren själv. Egendomen kan emellertid också innehas av annan. I förarbetena har anförts att med innehavare avses endast den som på ägarens uppdrag och i dennes ställe har fått en mera bestående besittning till egendomen (se prop 1985/86:123 s 24 samt en kritisk granskning av detta förarbetsuttalande av Torgny Håstad i Festskrift till Kurt Grönfors, s 261 ff).

Preskriptionsregelns funktion är i och för sig att öka tryggheten för godtrosförvärvaren. Syftet med lösenrätten, nämligen att möjliggöra för den ursprunglige ägaren att återfå den egendom han förlorat, talar emellertid emot att ge begreppen "innehav" och "innehavare" en vidsträckt tillämpning. Det åberopade förarbetsuttalandet ger uttryck åt den naturliga tanken att vetskap om innehavet bör få betydelse i preskriptionshänseende endast när innehavaren har en sådan ställning att det framstår som meningsfullt att rikta ett lösenkrav mot denne. Polisen bör därför inte betraktas som innehavare i §:ns mening. Den omständigheten att H.E. kände till att polisen hade tagit tavlan i beslag medför följaktligen inte att preskriptionstiden började löpa.

På grund av det anförda finner HD i likhet med domstolarna att H.E. framställt krav på att få lösa tavlan inom föreskriven tid. Hans lösenrätt är alltså inte preskriberad.

H.E. har erbjudit ersättning för tavlan med 400 000 kr, vilket motsvarar B.P:s kostnader för förvärvet av tavlan d 13 okt 1987. Om detta belopp råder ingen tvist. H.E. har även erbjudit s k avkastningsränta på beloppet från förvärvsdagen t o m d 23 dec 1988, då lösenkravet framställdes. B.P. har yrkat s k dröjsmålsränta tills betalning sker.

Enligt 5 § 2 st lagen om godtrosförvärv skall vid bestämmandet av lösen hänsyn tas till förändringar i penningvärdet. B.P. har inte visat fog för högre ersättning i detta hänseende än H.E. har medgett.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.