Högsta Domstolen referat NJA 1993 s. 114 (NJA 1993:22)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1993 s. 114 (NJA 1993:22)
Målnummer
Ö506-93
Domsnummer
SÖ162-93
Avgörandedatum
1993-03-19
Rubrik
Fråga om skälig timersättning till offentlig försvarare för utfört arbete. 21 kap 10 § RB.
Lagrum
•  21 kap. 10 § rättegångsbalken (1942:740)
•  22 § rättshjälpslagen (1972:429)

S.S. anförde i Göta HovR besvär över Jönköpings TR:s beslut om häktning d 28 jan 1993 och yrkade att bli försatt på fri fot. Offentlig försvarare för S.S. var advokaten K.L..

K.L. yrkade i HovR:n ersättning av allmänna medel för sitt arbete – besök i häktet och upprättande av besvärsinlaga – med 1 373 kr, beräknat efter en handläggningstid av 1,5 timme à 915 kr.

HovR:n (hovrättslagmannen Maiander, hovrättsrådet Thorelli och t f hovrättsassessorn Ljungdahl, referent) lämnade i beslut d 29 jan 1993 besvären utan bifall.

I fråga om K.L:s ersättningsyrkande anförde HovR:n i sitt beslut: K.L. har inte anfört något skäl som föranleder att av regeringen fastställd timkostnadsnorm skall frångås. K.L. tillerkänns för arbete som offentlig försvarare i HovR:n ersättning av allmänna medel med 1 275 kr, varav 255 kr utgör mervärdeskatt. Kostnaden för försvaret skall stanna på staten.

K.L. anförde besvär och yrkade bifall till sitt i HovR:n framställda ersättningsanspråk.

Domstolsverket bestred ändringsyrkandet.

K.L. anförde som grund för sitt yrkande: Den yrkade ersättningen är skälig. Domstolsverket har i PM d 19 okt 1992 angett en timkostnadsnorm om 733 kr exklusive mervärdeskatt för att självkostnaden vid de allmänna advokatbyråerna skall täckas under 1993. Inklusive mervärdeskatt ger detta en timkostnadsnorm om 915 kr. Regeringen har genom beslut d 5 nov 1992 bestämt att timkostnadsnormen för brottmålstaxan under 1993 skall vara 850 kr inklusive mervärdeskatt, dvs 65 kr lägre än vad som enligt Domstolsverkets beräkning åtgår för att täcka självkostnaden vid de allmänna advokatbyråerna. – På förevarande mål är brottmålstaxan inte tillämplig. För mål som på detta sätt faller utanför det taxesatta området har HD i några fall uttalat att ersättningen bör bestämmas med utgångspunkt från den till grund för taxan liggande timkostnadsnormen. När nu självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna övergivits som grund för timkostnadsnormen, kan inte längre hävdas att timkostnadsnormen skall tillämpas även vid bestämmande av ersättning utanför det taxesatta området. – En ersättning som inte täcker självkostnaden för att driva statlig advokatbyråverksamhet kan inte anses skälig enligt 21 kap 10 § RB.

Domstolsverket anförde i förklaring bl a: Regeringen har i beslut d 5 nov 1992 differentierat timkostnadsnormerna och därvid bl a fastställt timkostnadsnormen avseende brottmålstaxan till 680 kr (850 kr inklusive mervärdeskatt) och timkostnadsnormen avseende taxa för gemensam ansökan om äktenskapsskillnad till 712 kr (890 kr inklusive mervärdeskatt).

För år 1993 har alltså timkostnadsnormen avseende brottmålstaxan av regeringen fastställts till belopp som understiger timkostnadsnormen i äktenskapsskillnadstaxan. Konstruktionen är emellertid inte ny utan innebär en återgång till vad som tidigare varit gällande under många år. Skillnaden mellan de olika normerna har sin grund i att brottmål för det juridiska ombudet drar lägre kostnader än ett äktenskapsskillnadsmål (se prop 1992/93 s 41). Timkostnadsnormen 850 kr låter sig därför enligt Domstolsverkets (DVs) uppfattning väl användas för att bestämma skälig ersättning till offentlig försvarare.

Ersättning till offentlig försvarare skall grunda sig på en skälighetsprövning i det enskilda fallet. Timkostnadsnormen är därvid en viktig komponent. För år 1993 har timkostnadsnormen fastställts med frångående av tidigare underlag för timkostnadsnorm, nämligen de allmänna advokatbyråernas självkostnader. Dessa de allmänna advokatbyråernas självkostnader är emellertid inte annat än ett hjälpmedel för fastställande av timkostnadsnorm. Det är t ex inte självklart vilka komponenter som skall anses ingå i underlaget, statistiska beräkningar kan vara behäftade med felaktigheter, underlaget kan snabbt bli inaktuellt etc. Det kan således nämnas att timkostnadsnormen något år kommit att fastställas till belopp som överstigit självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna, liksom till belopp som understigit dessa självkostnader.

Departementschefen anför i ovan nämnda förarbeten (prop 1992/93:109 s 41) att ersättning kan bestämmas enligt andra modeller speciellt i det statsfinansiella läge som nu råder. Ersättningen till en offentlig försvarare kan således bestämmas efter andra principer och med hänsyn tagna till andra faktorer än självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna, så länge bestämd ersättning är skälig. Timkostnadsnormen är – – – uttryck för vilken timersättning som kan anses skälig. Praxis har varit mycket fast när det gällt att använda timkostnadsnormen som "timpenning", och gått ifrån denna endast om biträde enligt rättshjälpslagen eller offentlig försvarare visat särskild skicklighet, då ersättningen höjts utöver timkostnadsnormen, eller betett sig oskickligt varvid ersättningen satts ned.

Sammanfattningsvis anser DV att det nu saknas anledning att vid bedömningen av vad som utgör skälig ersättning för ett uppdrag som offentlig försvarare utgå från annan timkostnadsnorm än den regeringen bestämt i beslutet av d 5 nov avseende brottmålstaxan. Ersättningen till K.L. bör därför bestämmas till 850 kr.

I andra hand gör DV gällande att ersättningen bör fastställas till 890 kr. Eftersom timkostnadsnormen 890 kr används i tvistemål kan i vart fall inte göras gällande att den inte skulle kunna utgöra grund för bestämmande av skälig ersättning även i brottmål.

I sista hand gör DV gällande att ersättningen till K.L. bör bestämmas till 908 kr. Efter det att DVs underlag tagits fram har nämligen inträffat en del förändringar som gör att den av DV beräknade självkostnaden per advokattimme, 733 kr exklusive moms inte är adekvat. Arbetsgivaravgifterna har d 1 jan 1993 sänkts till 31 %, vilket gör att kostnaden per arbetstimme sänks med 13,10 kr. Den 1 juli sänks lönekostnadspålägget med samma summa. Utslaget per år gör detta en kostnadssänkning per arbetstimme med 6,56 kr. Till detta kommer att den särskilda löneskatten från d 1 jan 1993 sänkts till 17,69 %. Detta gör 0,21 kr per arbetstimme. Timkostnaden bör då inte beräknas vara högre än 908 kr.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Bergendal, föreslog i betänkande att HD skulle meddela beslut enligt följande: Skäl. Enligt 21 kap 10 § 1 st RB har en offentlig försvarare rätt till skälig ersättning av allmänna medel för sitt arbete.

Den fastställda taxan för ersättning till offentlig försvarare i tingsrätt och hovrätt (brottmålstaxan) är inte tillämplig i målet. Ersättning till offentliga försvarare brukar emellertid bestämmas med utgångspunkt i brottmålstaxans timkostnadsnorm, även om taxan inte är tillämplig (se t ex NJA 1979 s 584 och 1989 s 14). Timkostnadsnormen för år 1993 har av regeringen i beslut d 5 nov 1992 fastställts till 850 kr.

K.L. har yrkat ersättning med ett belopp som motsvarar en timersättning om 915 kr. Han har anfört att detta belopp är skäligt då det motsvarar självkostnaden vid de allmänna advokatbyråerna enligt Domstolsverkets beräkning i en promemoria d 19 okt 1992. Den av regeringen bestämda timkostnadsnormen är däremot enligt K.L:s uppfattning inte skälig.

Domstolsverket har anfört bl a: – – -.

Enligt 22 § rättshjälpsförordningen (1979:938) i dess nuvarande lydelse fastställer Domstolsverket taxa som avses bl a i 21 kap 10 § RB på grundval av en timkostnadsnorm som beslutas av regeringen. Det bemyndigande för regeringen som lämnas i RB:s bestämmelse har således delegerats vidare till Domstolsverket utom såvitt gäller momentet att fastställa den timersättning på vilken taxan skall baseras.

I förarbetena till rättshjälpslagen (prop 1972:4 s 278) uttalades beträffande taxor för ersättning till offentlig försvarare att utgångspunkten vid bestämmande av skälig timersättning borde vara den genomsnittliga kostnaden per timme för advokatverksamheten och att självkostnaderna vid rättshjälpsanstalterna och sedermera de allmänna advokatbyråerna torde få tillmätas stor betydelse.

Nuvarande chefen för justitiedepartementet anförde i prop 1992/93:109 (s 40 f) att regeringen inte är tvingad att utgå från enbart självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna vid bestämmande av timkostnadsnormen och förutskickade vidare sin avsikt att föreslå regeringen en återgång till olika timkostnadsnormer för brottmålstaxan resp äktenskapskillnadstaxan. Vid riksdagsbehandlingen av propositionen redogjordes för regeringens beslut d 5 nov 1992 om timkostnadsnormer (bet 1992/93:JuU12).

Domstolsverkets beräkningar av de framtida självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna har ofta använts som underlag vid fastställande av timkostnadsnormen.

Det förhållandet att regeringen vid bestämmande av timkostnadsnormer för år 1993 avvikit från Domstolsverkets beräkningar kan emellertid inte i sig anses medföra att normerna är oskäligt låga. Som Domstolsverket anfört finns det utrymme för olika sätt att beräkna rimlig timkostnad för advokatverksamhet. Det av regeringen valda beloppet för brottmålstaxan får – trots att beloppet är lägre än föregående års timkostnadsnorm – anses ligga inom ramen för vad som kan utgöra skälig timersättning. Anledning saknas därför att nu frångå hittillsvarande praxis i fråga om ersättning till offentliga försvarare. Brottmålstaxans timkostnadsnorm bör således även fortsättningsvis utgöra utgångspunkt vid bestämmande av ersättning till offentliga försvarare i normala fall.

Det har inte framkommit något som ger anledning att i målet tillerkänna K.L. ersättning som avviker från normalarvode. Besvären skall därför lämnas utan bifall.

HD:s avgörande. HD lämnar besvären utan bifall.

HD (JustR:n Bengtsson, Magnusson, Lind, Törnell och Nilsson, referent) fattade följande slutliga beslut:

Skäl. K.L:s besvärstalan innebär att han yrkar ersättning för arbete i HovR:n med 915 kr i timmen inklusive mervärdeskatt.

Enligt 21 kap 10 § 1 st RB har en offentlig försvarare rätt till skälig ersättning av allmänna medel för bl a det arbete som uppdraget har krävt. Vid bedömningen av vad som är skäligt arvode skall enligt bestämmelsen uppdragets art och omfattning beaktas. Hänsyn skall också tas till andra omständigheter av betydelse, såsom den skicklighet och den omsorg som uppdraget har utförts med samt den tid som har lagts ned på uppdraget. Bestämmelsen kan inte anses medge att statsfinansiella hänsyn skall inverka på bedömningen.

I paragrafens andra stycke föreskrivs att regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer fastställer taxa som skall tillämpas vid bestämmande av ersättningen. Enligt 22 § rättshjälpsforordningen (1979:938) i paragrafens lydelse från och med d 25 nov 1991 fastställer Domstolsverket den taxa som avses i 21 kap 10 § RB på grundval av en timkostnadsnorm som beslutas av regeringen. I regeringsbeslut d 5 nov 1992 har timkostnadsnormen för år 1993 avseende brottmålstaxa i TR och HovR bestämts till 850 kr inklusive mervärdeskatt. Under år 1992 var samma norm 890 kr.

Den brottmålstaxa som Domstolsverket i enlighet härmed har fastställt för TR och HovR gäller bara för mål där en eller flera huvudförhandlingar har förekommit. Taxan är därför inte tillämplig på K.L:s försvararuppdrag i HovR:n, som avsett en fråga om häktning vilken avgjorts på handlingarna. Ersättning till en offentlig försvarare brukar emellertid normalt bestämmas med utgångspunkt i brottmålstaxans timkostnadsnorm även i fall då taxan inte är tillämplig (se NJA 1989 s 14). Frågan är alltså om en tillämpning av den timkostnadsnorm som regeringen har bestämt och som utgör grundval för brottmålstaxan innebär att en offentlig försvarare får skälig ersättning för sitt uppdrag.

Utgångspunkten vid bestämmande av skälig timersättning till en offentlig försvarare bör vara den genomsnittliga kostnaden per timme för advokatverksamheten. En ersättning som inte täcker denna kostnad är uppenbarligen inte skälig; från rättssäkerhetssynpunkt ter det sig särskilt väsentligt att inte försvararuppdrag underbetalas. Det kan antas att kostnaden i vart fall inte understiger självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna. I enlighet med vad som anfördes vid tillkomsten av rättshjälpslagen (se prop 1972:4 s 278) får dessa självkostnader tillmätas stor betydelse, i vart fall tills andra beräkningsmetoder utarbetats.

Domstolsverket har i en promemoria d 19 okt 1992 beräknat självkostnaderna vid de allmänna advokatbyråerna för år 1993 till 733 kr per timme exklusive mervärdeskatt, vilket motsvarar en timkostnad inklusive mervärdeskatt av 915 kr. Enligt vad verket numera upplyst har det emellertid därefter inträffat en del förändringar som gör att denna timkostnad inte bör beräknas till högre belopp än 908 kr. Något annat underlag än det som legat till grund för dessa beräkningar har inte redovisats i målet. Det har alltså inte framkommit att timersättningen till en offentlig försvarare bör bestämmas till ett lägre belopp. HD finner att en skälig ersättning är 910 kr.

På grund härav bör K.L. för sitt arbete i HovR:n tillerkännas ersättning av allmänna medel med sammanlagt 1 365 kr.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut tillerkänner HD K.L. ersättning av allmänna medel för arbete som offentlig försvarare i HovR:n med 1 365 kr. Denna kostnad skall stanna på staten.