Högsta Domstolen referat NJA 1993 s. 760 (NJA 1993:135)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1993 s. 760 (NJA 1993:135)
Målnummer
Ö4333-93
Domsnummer
SÖ774-93
Avgörandedatum
1993-12-21
Rubrik
Fråga om tillämpning av 8 § lagen (1957:668) om utlämning för brott.
Lagrum
8 § lag (1957:668) om utlämning för brott

Amerikas Förenta Staters ambassad i Stockholm begärde i note d 17 sept 1993 att J.N. skulle utlämnas till Förenta Staterna. Till stöd för framställningen åberopades en av New London Superior Court, Connecticut, d 6 dec 1988 meddelad dom, varigenom J.N. dömts för våldtäkt, misshandel och olaga tvång till fängelse 13 år.

Sedan regeringen jämlikt lagen (1957:668) om utlämning för brott överlämnat ärendet till Riksåklagaren och denne verkställt utredning, överlämnade Riksåklagaren jämlikt 17 § nämnda lag ärendet jämte eget yttrande till HD.

J.N. motsatte sig utlämning.

J.N. var i utlämningsärendet berövad friheten från och med d 12 aug 1993 då han anhölls av åklagare. Eskilstuna TR fastställde d 13 aug 1993 anhållningsbeslutet och förklarade d 30 sept 1993 J.N. häktad.

HD höll d 14 dec 1993 förhandling i ärendet.

HD (JustR:n Freyschuss, Gad, Nyström, referent, Danelius och Westlander) beslöt följandeYttrande.

J.N. har förnekat att han begått de gärningar för vilka han fällts till ansvar genom den amerikanska domen och gjort gällande att denna är uppenbart oriktig eller föranleder allvarlig erinran. Han har hävdat att det av detta skäl föreligger hinder mot utlämning enligt 9 § utlämningslagen. Han har vidare anfört att den begärda utlämningen skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav och att hinder därför föreligger även enligt 8 § utlämningslagen.

De brott för vilka J.N. dömts i Förenta Staterna är utlämningsbara enligt såväl 4 § utlämningslagen som artikel II i tilläggskonventionen om utlämning mellan Sverige och Förenta Staterna (SÖ 1984:34). Det straff som ådömts honom i Förenta Staterna – fängelse 13 år – är också sådant att utlämning enligt nämnda bestämmelser kan ske för brotten i fråga.

Det har inte framkommit någonting som ger anledning anta att den amerikanska domen skulle vara uppenbart oriktig. Hinder mot utlämning föreligger därför inte enligt 9 § utlämningslagen.

I 8 § utlämningslagen föreskrivs att utlämning inte får beviljas, om den i särskilt fall på grund av den avsedda personens ungdom, hälsotillstånd eller personliga förhållanden i övrigt, med beaktande jämväl av gärningens beskaffenhet och den främmande statens intresse, finnes uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

J.N. har anfört i huvudsak följande. Sedan J.N. av den amerikanska domstolen d 24 okt 1988 hade förklarats skyldig till de åtalade gärningarna men mot borgen blivit försatt på fri fot, valde han att lämna Förenta Staterna utan att avvakta den slutliga domen i målet. Han kom till Sverige i nov 1988 och har sedan dess varit bosatt här. Efter en kort tid träffade han sin nuvarande hustru, som är iransk flykting. De bor i Eskilstuna och har tillsammans två döttrar, födda 1990 och 1993. Hustrun är nu återigen gravid. Familjen betyder allt för J.N.. Han vill att barnen skall få växa upp i Sverige. J.N. har inte lagförts för brott här. Hans sociala förhållanden är ordnade. Han var fram till slutet av år 1992 anställd vid ett större företag i Eskilstuna men permitterades på grund av arbetsbrist. Sedan dess har han varit arbetslös. – Frihetsberövandet i aug detta år och begäran om utlämning har medfört en djup depression hos J.N.. Han har matstrejkat och tidvis även vätskestrejkat under häktningstiden och hans hälsa är därför mycket sviktande. Hans avsikt är att inte låta sig levande utlämnas till hemlandet.

Legitimerade läkaren M.S. har vid två tillfällen, d 3 och d 28 sept 1993, bedömt J.N. på häktet i Nyköping och i ett odaterat intyg uttalat att han vid båda tillfällena gjort bedömningen att J.N. befunnit sig i ett typiskt insufficienstillstånd med stor suicidrisk.

I intyg av d 11 okt 1993 har t f överläkaren vid Nyköpings lasarett G.J.W. uttalat bl a att J.N. initialt och efter inrådan av kriminalvårdsverkets läkare kom som patient till henne med anledning av depression och suicidplaner. Under sina besök på psykiatriska kliniken vid lasarettet har J.N. vid alla tillfällen klart uttryckt att han fattat beslutet att ta livet av sig vid en utlämning. Han har förmedlat att han tappat allt hopp om någon annan lösning och visat påfallande vanmakt när han uttryckt sin känsla av att vara oskyldig. Han har, då han talat om sin familj, ofta fallit i gråt över att inte få möjlighet att vara far till sina barn och uttalat skuld för att ha satt barn till världen som han nu inte kan ta hand om. G.J.W. har bedömt att J.N. befinner sig i ett traumatiskt stresstillstånd med en successivt fördjupad depression med störd sömn, viktnedgång samt aktiva suicidplaner vid en utlämning.

Vid förhandlingen i ärendet har G.J.W. hörts som vittne på J.N:s begäran och därvid bekräftat vad hon anfört i sitt intyg. Hon har tillagt att J.N. inte lider av någon personlighetsstörning utan har en klar självkänsla och är säker på sin identitet och sin könsroll. Han är målmedveten. Det finns för närvarande inga tecken på att J.N. skulle gå in i en psykos men en alltför stor stress kan för vem som helst leda till en sådan.

HD har d 22 nov 1993 förordnat att läkarundersökning enligt 7 § lagen (1991:2041) om särskild personutredning i brottmål, m m skulle företas beträffande J.N..

En sådan undersökning har utförts av docenten och överläkaren J.R.T. vid Rättsmedicinalverket, Rättspsykiatriska avdelningen, Stockholm. I sitt intyg har J.R.T. bl a uttalat följande. J.N. ger en försiktig men vänlig och samarbetsvillig samtalskontakt. Han  berättar intensivt, vädjande och med inlevelse om sin situation. Han understryker sin oskuld. Han poängterar vidare att han inte tänker återvända till sitt hemland "levande". Han är i övrigt personlighetsmässigt samlad och sammanhängande. Sinnesstämningen är depressiv och påtagligt präglad av den aktuella situationen. Några psykomotoriska hämningssymtom framkommer inte och han svarar öppet och direkt på de framställda frågorna. Han är mycket upptagen av sin situation och sitt beslut att inte leva vidare om han inte kan stanna i Sverige. En viss hysteroid komponent finns i hans personlighetsstruktur. Några psykotiska symtom såsom hallucinationer, vanföreställningar och bristande anknytning till verkligheten framkommer ej. Det är svårbedömt huruvida han för närvarande lider av en allvarlig psykisk störning. Han är dock helt övertygande i sitt beslut om att inte leva längre. Det finns således en överhängande suicidrisk. Det upplevs nu som ett psykiskt insufficienstillstånd i samband med en krisreaktion med klar suicidrisk. Han torde för närvarande vara i behov av mera kvalificerad vård i form av exempelvis rättspsykiatrisk vård.

På J.N:s begäran har vid förhandlingen såsom vittne hörts hans hustru N.N.. Hon har i huvudsak uppgivit följande. Hon är gift med J.N. sedan dec 1988. Hennes upplevelser innan hon träffade honom var svåra. Hon anser sitt liv med honom och deras barn som mycket lyckligt. Han är en god make och far. Den äldsta dottern saknar sin far mycket och har sömn- och ätsvårigheter och har förlorat oroande i vikt. N.N. själv har blivit som förlamad. Hon kan inte tänka eller sova och saknar förmåga att ta hand om barnen. Hon visste ingenting om den amerikanska domen och lever nu i ständig rädsla. Hon anser det uteslutet att fara till Förenta Staterna med barnen och de saknar även pengar till en sådan resa. N.N. tror att J.N. menar allvar med sitt hot om självmord.

J.N. har beträffande hustruns och döttrarnas psykiska tillstånd till följd av framställningen om utlämning av honom åberopat dels ett intyg angående hustrun, avgivet på hennes begäran av överläkaren vid Mälarsjukhuset i Eskilstuna M.B. d 19 okt 1993, dels ett intyg angående den äldsta dottern, avgivet på moderns begäran av överläkaren vid samma sjukhus N.B. d 28 okt 1993.

Av M.B:s intyg framgår bl a följande. N.N. har sökt psykiatrisk hjälp på grund av svår oro och ångest orsakad av hotet om utlämning av hennes man. Hon har haft självmordstankar men avböjt ett erbjudande om inläggning på psykiatrisk klinik. Hennes psykiska reaktion får anses som normal med tanke på den oerhörda psykiska press hon befinner sig i. Hon har ingen tidigare känd psykisk sjukdom och är kroppsligt frisk. Vid en utlämning av J.N. får man räkna med att N.N:s psykiska tillstånd kan försämras. – N.B. har i sitt intyg anfört bl a följande. Den äldsta dottern var "pappas flicka". Efter att ha fått börja regelbundet besöka fadern i häktet har hon varit drastiskt förändrad. Hon är orolig och rastlös och beskrivs som retlig och destruktiv. Hon sover oroligt och vill inte äta. Hon visar många tecken på att vara utsatt för en mycket stark stress, som med största sannolikhet sammanhänger med förlusten av den nära kontakten med fadern och den för henne oklara situationen. Moderns oförmåga att stödja och trösta dottern utgör en ytterligare påfrestning. Om tillståndet fortsätter utgör det en allvarlig risk för flickans fortsatta utveckling och framtida psykiska hälsa.

Med hänsyn till den allvarliga karaktären av de brott för vilka J.N. har att avtjäna straff samt det utdömda straffets längd får Förenta Staterna anses ha ett betydande intresse av att J.N. utlämnas för straffverkställighet i hemlandet. Frågan är då om J.N:s hälsotillstånd och personliga förhållanden är sådana att en utlämning trots detta intresse skulle vara uppenbart oförenlig med humanitetens krav.

J.N:s fysiska hälsa är för närvarande svag. Vad beträffar hans psykiska tillstånd får anses utrett att han inte lider av någon personlighetsstörning eller företer några psykotiska symtom men att han befinner sig i ett psykiskt insufficienstillstånd i samband med en krissituation med en klar suicidrisk. Även J.N:s familj har påtagligt drabbats av den uppkomna situationen. Hans hustru lider av svår oro och ångest inför familjens splittring. Makarnas äldsta dotter har utsatts för mycket stark stress.

Vad som framkommit av utredningen i målet i denna del genom läkarintyg och genom förhör i HD ger klart vid handen att den uteslutande orsaken till såväl J.N:s eget som hans anhörigas nuvarande svåra tillstånd är hotet om utlämning. Från J.N:s sida är närmast fråga om ett medvetet förhållningssätt för att omintetgöra en utlämning medan hans familj är oskyldiga offer i den uppkomna situationen. Någon brist i J.N:s psykiska eller fysiska hälsotillstånd som inte är föranledd av den nu förevarande utlämningsframställningen föreligger inte.

Bestämmelsen i 8 § utlämningslagen är av sådant slag att den måste ges en restriktiv tillämpning. Det har också förutsatts att motsvarande bestämmelse, som ingår som artikel V punkt 6 i den svensk-amerikanska utlämningskonventionen (SÖ 1963:17), endast skall kunna tillämpas i rent exceptionella fall (prop 1962:40 s 6). Med hänsyn härtill kan de i och för sig starka humanitära skäl som i förevarande fall talar mot en utlämning inte anses vara sådana att de utgör hinder mot utlämning enligt 8 § utlämningslagen.

Inte heller i övrigt föreligger sådana omständigheter att utlämning av J.N. till Förenta Staterna skulle strida mot någon bestämmelse i 1-10 §§ utlämningslagen.