Högsta Domstolen referat NJA 1994 s. 102 (NJA 1994:21)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1994 s. 102 (NJA 1994:21)
Målnummer
B840-93
Domsnummer
DB54-94
Avgörandedatum
1994-03-01
Rubrik
Fråga om påföljd för grovt rattfylleri.
Lagrum
•  30 kap. 9 § brottsbalken (1962:700)
•  1 § lag (1989:928) om samhällstjänst
•  4 a § lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
Rättsfall
NJA 1992 s. 590

Allmän åklagare yrkade vid Linköpings TR ansvar å D.H., född 1972, för grovt rattfylleri enligt följande gärningsbeskrivning: D.H. förde d 30 april 1992 omkring kl 18.20 personbil på Storgatan i Kisa efter att ha förtärt alkoholhaltiga drycker i sådan mängd att alkoholkoncentrationen i blodet under eller efter färden uppgick till 1,61 promille.

Ansvar yrkades å D.H. även för skadegörelse, för det han d 1 mars 1992 slagit sönder en fönsterruta till en apotekslokal i Kisa, varvid förorsakats skador för 1 143 kr 75 öre.

TR:n (ordf rådmannen Hillman) anförde i dom d 16 juni 1992: Domskäl. Ansvarsfrågan. (Åtalet för grovt rattfylleri). Den tilltalade har erkänt gärningen men invänt att gärningen skall anses som rattfylleri och inte som grovt rattfylleri.

M.L. har hörts som vittne.

Av vittnesförhöret och analysresultat framgår det att den tilltalade efter körningen varit synbart alkoholpåverkad och att han cirka 55 minuter efter körningen haft den i åtalet angivna promillehalten i sitt blod.

Gärningen skall bedömas som grovt rattfylleri.

I fråga om åtalet för skadegörelse fann TR:n att åtalet, mot D.H:s förnekande, skulle bifallas.

Påföljden. Den tilltalade dömdes d 26 sept 1990 för försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel m m till villkorlig dom.

Bedömingen av rattfylleribrottet är avgörande för påföljdsvalet. Körningen har skett på huvudgatan i Kisa vid 18.20-tiden. Den tilltalades sätt att parkera bilen var enligt vittnesmålet anmärkningsvärt. Några förmildrande omständigheter i samband med körningen har inte framkommit. Den för grovt rattfylleri normala påföljden bör därför väljas, då särskilda skäl inte talar för annat. Påföljden för brotten bör bestämmas särskilt till fängelse.

Domslut. TR:n dömde D.H. jämlikt 4 a § 1 st trafikbrottslagen (1951:649) för grovt rattfylleri

och jämlikt 12 kap 1 § BrB för skadegörelse till fängelse 1 månad.

D.H. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet för skadegörelse och rubricera åtalet för grovt rattfylleri som rattfylleri. För det fall HovR:n godtog TR:ns bedömning i ansvarsfrågan yrkade D.H. att påföljden skulle bestämmas till skyddstillsyn med särskild föreskrift om samhällstjänst eller i vart fall till lindrigare straff.

HovR:n (hovrättslagmannen Persson, hovrättsrådet Främby och tf hovrättsassessorn Aspegren, referent, samt nämndemannen Svensson) meddelade dom d 27 jan 1993. I domskälen anförde HovR:n, sedan HovR:n funnit att D.H. skulle fällas till ansvar för skadegörelse, följande: Det trafiknykterhetsbrott D.H. skall dömas för är som TR:n funnit att bedöma som grovt rattfylleri.

Vad i HovR:n förekommit rörande D.H:s personliga omständigheter utgör inte skäl att frångå TR:ns bedömning i påföljdsfrågan.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Nämndemannen Koch var av skiljaktig mening och anförde: D.H. skall dömas till skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst på grund av D.H:s ålder och att han påbörjat behandling mot sitt missbruk samt på grund av D.H:s övriga personliga förhållanden.

D.H. (offentlig försvarare advokaten C.K.) sökte revision och yrkade att rattfylleribrottet inte skulle bedömas som grovt. För det fall att brottet bedömdes som grovt yrkade han att han måtte ådömas skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst eller i vart fall ett lindrigare straff.

Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen G.W.).

HD (JustR:n Heuman, Danelius och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt HovR:ns dom har D.H. gjort sig skyldig till skadegörelse.

Vad gäller rattfylleribrottet har i HD D.H. hörts på nytt. Utskrift av förhöret vid TR:n med M.L. har lästs upp. Som skriftlig bevisning har förebringats analysprotokoll och fotografi över brottsplatsen. En karta över centrala Kisa har företetts.

I målet är upplyst att Storgatan i Kisa är tätortens huvudgata och samtidigt genomfartsled.

D.H. har berättat bl a följande. Vid 16-tiden den aktuella dagen, valborgsmässoafton, började han festa i sin bostad vid Storgatan tillsammans med några kamrater. Han hade hunnit dricka troligen fem till sex flaskor starköl och tre groggar fram till omkring kl 18 då han med sin bil körde från bostaden till A:s kiosk, belägen vid Storgatan ungefär 600 meter från hans bostad. Människor hade börjat sannlas utomhus för att bege sig till ortens valborgsmässobål. Han fann det inte lämpligt att parkera sin bil på den förhållandevis smala Storgatan med tanke på där förekommande lastbilstrafik. Därför svängde han som vanligt över vägen och parkerade i en parkeringsficka vid kiosken. Han var van bilförare och tyckte att körningen hade gått ganska bra. Han kände sig bara "litet grand" berusad. Då han kom in i kiosken anmärkte innehavaren, som är god vän till honom, att han var onykter och tog ifrån honom bilnycklarna.

Av det utskrivna förhöret med M.L. framgår att många människor vid det aktuella tillfället var i rörelse vid A:s kiosk, att D.H. var berusad och vinglade när han klivit ur sin bil, att kioskinnehavaren försökte förmå honom att lämna ifrån sig sina bilnycklar samt att en av M.L:s kamrater tillkallade polis. Av det åberopade analysprotokollet framgår att blodprov togs från D.H. kl 19.17 aktuell dag och att alkoholkoncentrationen i blodet uppgick till minst 1,61 promille.

Enligt 4 a § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen) i lagrummets lydelse vid tiden för den åtalade gärningen gällde att vid bedömande av om brottet var grovt särskilt skulle beaktas om föraren haft en alkoholkoncentration som uppgått till mer än 1,5 promille i hans blod eller 0,75 milligram per liter i hans utandningsluft, om föraren annars varit avsevärt påverkad av alkohol eller något annat medel eller om framförandet av fordonet inneburit en påtaglig fara för trafiksäkerheten. Lagrummet har ändrats i skärpande riktning d 1 febr 1994, varför det här skall tillämpas i den tidigare lydelsen.

D.H. hade en alkoholkoncentration i sitt blod om minst 1,61 promille efter körningen. Han var påtagligt berusad, vilket kom människor i hans omgivning att tillkalla polis och försöka ta ifrån honom bilnycklarna. Körningen ägde rum på ortens huvudgata med många människor i rörelse ute i samhället. På grund av det sagda är brottet att bedöma som grovt.

Omständigheterna vid körningen visar att D.H. varit uppenbart likgiltig för sina medtrafikanters säkerhet. Brottsligheten är därför av sådan art att påföljden, trots att D.H. vid tidpunkten för gärningen var endast 20 år gammal, bör bestämmas till fängelse, om det inte föreligger särskilda omständigheter som talar för en lindrigare påföljd. Den påföljd som i så fall skulle kunna komma i fråga vore skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst.

Påföljden skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst är avsedd för bl a den grupp av brottslingar som med hänsyn till brottslighetens art eljest skulle ådömas ett kortvarigt fängelsestraff och i första hand de yngre lagöverträdarna. För dessa bör det, enligt vad departementschefen uttalade vid lagens tillkomst, kunna finnas förutsättningar att använda angivna påföljd även vid rattfylleri (se prop 1989/90:7 s 20).

Frivårdsmyndigheten i Linköping har i företagen utredning för samhällstjänst bedömt D.H. lämplig för sådan tjänst och denne har samtyckt till att samhällstjänst ådöms honom.

För att skyddstillsyn med föreskrift om samhällstjänst skall kunna ådömas krävs det emellertid att i övrigt allmänna principer för val av skyddstillsyn som påföljd tillämpas. Det innebär bl a att det särskilt skall beaktas om påföljden kan antas bidra till att den tilltalade avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Som framgår av TR:ns dom har D.H., bortsett från här aktuell brottslighet, dömts en gång, i september 1990, för tillgrepp av fortskaffningsmedel m m till villkorlig dom. Om hans personliga förhållanden är i övrigt upplyst bl a följande. Under sin uppväxt var han tidvis familjehemsplacerad, från 16 års ålder permanent hos en och samma familj, där han trivdes bra. Han har gått igenom nioårig grundskola, det sista året med anpassad studiegång. Därefter har han haft ungdomsarbetsplats som bussmekaniker och även arbetat i lantbruk. År 1989 började han studera vid gymnasial fordonsteknisk linje men fick avbryta studierna efter tre terminer på grund av en handskada. Han utbildade sig härefter till kranförare och arbetade under en kortare tid som sådan men har sedan sommaren 1991 varit sjukskriven på grund av handskadan. Han är sammanboende med sin flickvän med vilken han har ett barn. Han är föräldraledig sedan augusti 1993 och fram till mars i år, då han eventuellt kan få ett arbete. Vid tiden för det aktuella rattfylleribrottet i april 1992 drack han ganska mycket tillsammans med sina kamrater. Han tog dock varning av det inträffade och har efter brottet förtärt alkohol vid endast tre tillfällen.

Vad som sålunda blivit upplyst om D.H:s levnadsförhållanden ger inte vid handen att en dom på skyddstillsyn skulle fylla någon funktion som ett medel för att avhålla honom från fortsatt brottslighet. Inte heller i övrigt synes D.H:s personliga förhållanden föranleda att påföljden bör bestämmas till skyddstillsyn.

Med beaktande av det anförda bör påföljden bestämmas till fängelse. Anledning att sänka det straff som domstolarna har bestämt föreligger inte.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut, såvitt nu är i fråga.

Referenten, JustR Nilsson, med vilken JustR Sterzel förenade sig, var skiljaktig beträffande påföljden och anförde: Som majoriteten funnit får D.H. anses ha visat en uppenbar likgiltighet för andra trafikanters säkerhet genom att i påtagligt berusat tillstånd föra sin bil på en huvudgata som utgör genomfartsled. Brottet är alltså av sådan art att fängelse normalt skall ådömas.

D.H. har d 26 sept 1990 dömts för försök till tillgrepp av fortskaffningsmedel m m till villkorlig dom men är i övrigt ostraffad. Av utredningen rörande hans personliga förhållanden framgår att han tidigare har druckit en hel del alkohol men att han, sedan han bildat familj och fått en son som nu är 10 månader gammal, har kommit ifrån sitt tidigare umgänge och dricker alkohol ytterst sällan. Han är för närvarande föräldraledig men hoppas få ett arbete i mars 1994 som traktormontör.

Även om D.H. numera synes leva under ordnade förhållanden finns det en viss risk för att han skall återfalla i brott, särskilt som det inte är säkert att han kommer att få ett fast arbete inom den närmaste tiden. Det finns därför anledning att anta att skyddstillsyn med åtföljande övervakning kan bidra till att han avhåller sig från fortsatt brottslighet.

Den påtagliga förbättring som efter D.H:s rattfylleribrott har skett av hans personliga och sociala situation kan enligt 30 kap 9 § 2 st 1 BrB beaktas som ett särskilt skäl för skyddstillsyn. Denna påföljd bör emellertid i förevarande fall väljas endast om de krav på en mer ingripande påföljd som följer av brottets art kan tillgodoses genom att en föreskrift ges om samhällstjänst enligt den särskilda tidsbegränsade lagen (1989:928) om samhällstjänst.

D.H. tillhör en grupp av yngre lagöverträdare som lagen om samhällstjänst främst tar sikte på. Vid tillkomsten av den lagen uttalades att det även vid rattfylleri enligt den brottsrubricering som gällde då – dvs grovt rattfylleri enligt nuvarande brottsrubricering – bör kunna finnas förutsättningar att använda samhällstjänst, speciellt för yngre lagöverträdare (se prop 1989/90:7 s 20). Brottets art bör alltså inte utgöra hinder för att D.H. döms till skyddstillsyn, om denna påföljd förenas med en föreskrift om samhällstjänst.

Jag anser därför att D.H. – som har förklarat sig villig att följa föreskrifter om samhällstjänst – bör ådömas skyddstillsyn med föreskrift om skyldighet att utföra oavlönat arbete.

HD:s dom meddelades d 1 mars 1994 (nr BD 54).