Högsta Domstolen referat NJA 1994 s. 143 (NJA 1994:30)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1994 s. 143 (NJA 1994:30)
Målnummer
B487-93
Domsnummer
DB73-94
Avgörandedatum
1994-03-17
Rubrik
Fråga om bestämning av påföljd vid sammanträffande av brott. 34 kap 1 § BrB.
Lagrum
•  34 kap. 1 § brottsbalken (1962:700)
•  34 kap. 3 § brottsbalken (1962:700)

Mjölby TR dömde d 13 jan 1992 T.Q. för snatteri, olovligt brukande, olovlig körning och grovt rattfylleri vid två tillfällen till fängelse 3 mån.

T.Q. fullföljde talan i Göta HovR och yrkade påföljdseftergift eller, i andra hand, straffnedsättning. Åklagaren bestred ändring.

Innan HovR:n avgjort målet åtalades T.Q. och dömdes d 2 okt 1992 av Umeå TR för grovt narkotikabrott, häleri, försök till bedrägeri och olaga vapeninnehav. TR:n undanröjde med stöd av 34 kap 1 § 1 st BrB en tidigare ådömd skyddstillsyn och bestämde med tillämpning av 6 § 3 st samma kap påföljden till fängelse 4 år. Verkställigheten av detta straff påbörjades d 18 nov 1992.

HovR:n (hovrättsrådet Radtke, referent, t f hovrättsassessorn Olander Blom samt nämndemännen Ahlenhed och Einarsson) anförde i dom d 19 jan 1993: Domskäl. I enlighet med TR:ns dom skall T.Q. dömas för snatteri, olovligt brukande, olovlig körning och grovt rattfylleri.

T.Q. har genom sedermera lagakraftvunnen dom d 2 okt 1992 dömts av Umeå TR till fängelse 4 år för grovt narkotikabrott, häleri, försök till bedrägeri och olaga vapeninnehav. T.Q. har påbörjat verkställigheten av detta straff.

Anledning att ändra den av Mjölby TR bestämda påföljden förekommer ej. HovR:n anmärker härvid att bestämmelserna i 34 kap 1 § BrB ej är tillämpliga i förhållande till Umeå TR:s dom d 2 okt 1992.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

Hovrättslagmannen Larsson var skiljaktig och anförde: I HovR:n är upplyst att T.Q. d 2 okt 1992 dömts av Umeå TR till fängelse 4 år för grovt narkotikabrott, häleri, försök till bedrägeri och olaga vapeninnehav, vilka brott begåtts under tiden sept 1991-d 4 sept 1992. Verkställigheten av straffet har påbörjats d 18 nov 1992.

Umeå TR har i sin dom inte tillämpat bestämmelserna i 34 kap 1 § 2 och 3 § 2 st BrB. De brott som avses med HovR:ns dom är i jämförelse med brotten enligt Umeå TR:s dom med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse. Enligt min mening föreligger inte hinder mot att HovR:n med tillämpning av bestämmelserna i 34 kap 1 § 1 och 3 § 1 st BrB förordnar att den av Umeå TR ådömda påföljden skall avse jämväl nu förevarande brott.

T.Q. (offentlig försvarare advokaten C.G.) sökte revision och yrkade att HD skulle förordna att den av Umeå TR ådömda påföljden skulle avse jämväl nu förevarande brott. Riksåklagaren bestred ändring.

Riksåklagaren anförde i revisionsgenmäle bl a: HovR:ns majoritet har inte närmare utvecklat sin uppfattning att 34 kap BrB inte skulle vara tillämpligt i förevarande fall. De brott som omfattas av den överklagade domen har begåtts före Umeå TR:s dom. Enligt min mening skall bestämmelserna i 34 kap BrB – som är tillämpliga i alla instanser – beaktas (jfr rättsfallet NJA 1993 s 274, där HD vid straffmätningen tagit hänsyn till att den tilltalade i tiden efter HovR:ns dom dömts till fängelse av finsk domstol).

I detta fall är det närmast fråga om att bestämma påföljden antingen med tillämpning av 34 kap 1 § 1 – såsom den skiljaktige ledamoten gjort – eller 2, dvs ådöma T.Q. ett särskilt fängelsestraff, varvid 34 kap 3 § 2 st skall beaktas.

T.Q. har gjort sig skyldig till grovt rattfylleri. Med hänsyn till brottens art samt att han tidigare dömts för rattonykterhet bör T.Q. dömas särskilt till fängelse. Enligt min mening föreligger inte skäl till straffnedsättning enligt 34 kap 3 § 2 st BrB.

Målet avgjordes efter huvudförhandling. (Riksåklagaren genom byråchefen S.L.).

HD (JustR:n Knutsson, Gregow, Lars K Beckman, Nyström och Lennander, referent), beslöt dom, vari under rubriken Domskäl, efter en redogörelse för de tidigare domarna, anfördes: Då någon, som dömts till fängelse för brott, har begått annat brott före domen och det inte är aktuellt att döma till påföljd av annan art skall straffet för det andra brottet bestämmas med hänsyn till den samlade brottslighetens straffvärde. Av 34 kap 1 § 1 st 1 och 2 BrB framgår att domstolen i sådant fall kan efter omständigheterna antingen förordna, att den tidigare ådömda påföljden skall avse jämväl det andra brottet, eller också döma särskilt till påföljd för detta brott. Ett förordnande i enlighet med det första alternativet förutsätter att det är uppenbart, att det nya brottet i jämförelse med det förra är med hänsyn till påföljden utan nämnvärd betydelse eller eljest synnerliga skäl föreligger, 3 § 1 st.

Bestämmelserna i 34 kap BrB är tillämpliga i alla instanser. Varken den omständigheten att T.Q., före Umeå TR:s dom, redan dömts i första instans för den nu aktuella brottsligheten, eller den omständigheten att Umeå TR vid sin straffmätning i och för sig kunnat beakta Mjölby TR:s dom, föranleder annan bedömning.

De brott som avses med HovR:ns dom är i jämförelse med brotten enligt Umeå TR:s dom uppenbart utan nämnvärd betydelse för påföljden. Den av Umeå TR ådömda påföljden bör därför avse jämväl nu förevarande brott.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom förordnar HD med tillämpning av 34 kap 1 § 1 st 1 och 3 § 1 st BrB att den av Umeå TR genom dom d 2 okt 1992 ådömda påföljden skall avse jämväl nu ifrågavarande brott.

HD:s dom meddelades d 17 mars 1994 (nr DB 73).