Högsta Domstolen referat NJA 1994 s. 381 (NJA 1994:69)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1994 s. 381 (NJA 1994:69)
Målnummer
T2454-92
Domsnummer
DT158-94
Avgörandedatum
1994-06-13
Rubrik
Fråga om kontokortsföretags informationsskyldighet gentemot borgensman.
Lagrum
10 kap. 9 § handelsbalken (1736:0123 s. 2)
Rättsfall
•  NJA 1934 s. 74
•  NJA 1991 s. 277

(Jmf 1992 s 351 och 1993 s 163)

L.F. ägde alla aktierna i Biltelefon-Experten i Jönköping AB och var ensam firmatecknare för bolaget. Den 12 okt 1984 ansökte han för bolagets räkning om en kontokortskredit hos Eurocard AB. BiltelefonExperten erhöll ett s k företagskort, ett betalkort som kan användas vid inköp av varor och tjänster hos olika företag. Den 29 okt 1984 gick L.F. i borgen såsom för egen skuld för Biltelefon-Expertens samtliga nuvarande och framtida förpliktelser gentemot Eurocard.

Den 27 juli 1988 överlät L.F. samtliga aktier i Biltelefon-Experten men kvarstod som borgensman enligt den nämnda borgensförbindelsen. Biltelefon-Experten kom i betalningssvårigheter och underlät att betala från Eurocard erhållna fakturor. L.F:s borgensansvar gjordes då gällande.

Eurocard väckte talan mot L.F. vid Jönköpings TR och yrkade förpliktande för L.F. att till bolaget utge 222 798 kr jämte ränta. L.F. bestred yrkandet. Han vitsordade att skulden i anledning av kontokortkrediten uppgick till det yrkade beloppet.

TR:n (lagmannen Nordström samt rådmännen Sunden och Svensson) anförde i dom d 12 nov 1991: Domskäl. Eurocard har till grund för sin talan åberopat, att L.F. på grund av borgensförbindelsen skall svara för den skuld som uppkommit genom att Biltelefon-Experten inte betalat förfallna fakturor.

L.F., som vitsordat att han tecknat proprieborgen d 29 okt 1984, har till grund för sitt bestridande av kravet gjort gällande, att borgensförbindelsen i sin helhet eller, i andra hand, visst villkor i denna skall lämnas utan avseende med stöd av 36 § avtalslagen. Han har preciserat grunderna enligt följande. Eurocard har underlåtit att underrätta honom om att ytterligare företagskort, kopplade till den aktuella krediten, utfärdats efter det att han lämnat bolaget. Han har heller inte som borgensman fått underrättelse om att Biltelefon-Experten var i dröjsmål med betalning av fakturor. Eurocard har varit försumligt också genom att underlåta att i tid säga upp krediten och spärra kontokorten. Försummelserna utgör – med hänsyn till de krav som måste ställas på inrättningar av Eurocards typ – sådana efter borgensförbindelsens tillkomst inträffade omständigheter som medför att borgensförbindelsen enligt 36 § avtalslagen i sin helhet skall lämnas utan avseende. – Även om försummelse inte kan anses föreligga skall käromålet ogillas på den grunden att ett villkor som sådant i borgensförbindelsen är oskäligt. Det villkor som avses är punkten 4 i avtalet, vilken ger kreditgivaren rätt att utan borgensmannens hörande utfärda extrakort. Den i målet aktuella skulden har tillkommit genom att extrakort använts. Trots de ökade ekonomiska risker som ett utfärdande av extrakort skulle innebära för honom som borgensman diskuterades inte villkoret i samband med att borgensförbindelsen ingicks. Vid bedömningen av oskäligheten av villkoret skall också beaktas, att Eurocard i förhållande till honom intog en överlägsen ställning i avtalsförhållandet. Villkoret skall därför enligt 36 § avtalslagen lämnas utan avseende.

Furocard har till utveckling av sin talan anfört: L.F:s åtagande i den av honom undertecknade borgensförbindelsen innebar, att han gick i borgen för Biltelefon-Expertens nuvarande och framtida förpliktelser gentemot Eurocard såsom för egen skuld tills full betalning sker. I punkten 3 i de för borgensförbindelsen gällande villkoren behandlas den situationen att borgensmannen skriftligen meddelat, att han vill att borgensansvaret skall upphöra. Oaktat borgensmannen lämnat Eurocard ett sådant meddelande skall, enligt nämnda bestämmelse, borgensförbindelsen gälla för samtliga före meddelandet ingångna förpliktelser samt samtliga gäldenärens/kontohavarens förpliktelser, som uppkommer på grund av att kontokortet används under tiden fram tills kontokortet/en återlämnas till Eurocard. Den fordran som görs gällande i målet har uppkommit före den tidpunkt som avses med nyss nämnda bestämmelse och efter användande av de tilläggskort som Eurocard utfärdat. Att Eurocard äger utfärda tilläggskort utan borgensmannens hörande, är uttryckligen angivet i punkten 4 i de för borgensförbindelsen gällande villkoren. Sedan Biltelefon-Experten kommit i dröjsmål med betalning under sommaren 1989, har Eurocard på sedvanligt sätt påmint gäldenären om skulden och vidtagit inkassoåtgärder. Krediten sades upp d 27 sept 1989 och i anslutning därtill underrättades L.F. om gäldenärens dröjsmål med betalning. Eurocard spärrade kontokorten d 5 okt. Eurocard har inte i något avseende varit försumligt vid hanteringen av kreditärendet och grund för att lämna borgensförbindelsen utan avseende föreligger ej.

L.F. har till närmare utveckling av påståendet om försummelser från Eurocards sida (förstahandsgrunden) anfört följande. Då han d 12 okt 1984 ansökte om företagskort för Biltelefon-Expertens räkning, var han ensam firmatecknare. Eurocard hade tillgång till registreringsbevis för Biltelefon-Experten och var därför medvetet om, att han ensam tecknade firman. Vid överlåtelsen av aktierna d 27 juli 1988 mindes han inte den 1984 ingångna borgensförbindelsen och vidtog därför ingen åtgärd för att bli befriad från borgensansvaret. Han erfor i efterhand, att Eurocard i jan 1989 utfärdat tre extrakort, knutna till kontot. Korten var utfärdade för S.S., T.S. och S.R.. När Eurocard mottog ansökningen om extrakort, måste Eurocard på grund av uppgifterna i registreringsbeviset för Biltelefon-Experten ha insett, att Biltelefon-Experten bytt ägare; hans namn fanns ej längre i registreringsbeviset. Inte minst mot bakgrund härav borde Eurocard ha underrättat honom i hans egenskap av borgensman om att tre extrakort utfärdats, eftersom detta innebar en avsevärt ökad risk för borgensmannen. Han bortser därvid från att Eurocard enligt punkt 4 i borgensförbindelsen hade rätt att utfärda tilläggskort utan borgensmannens hörande, eftersom detta villkor skall lämnas utan avseende enligt 36 § avtalslagen.

Biltelefon-Expertens betalningsförsummelser började redan d 8 maj 1989, då en faktura om 22 097 kr ej betalades. Likvid för denna faktura erhölls först d 12 juli 1989. När denna betalning gjordes, var Biltelefon-Experten sedan två dagar i dröjsmål också med betalning av en faktura på 29 160 kr. Innan Eurocard sade upp krediten d 27 sept 1989 och spärrade korten d 5 okt 1989, var Biltelefon-Experten i dröjsmål också med betalning av en faktura om 26 272 kr med förfallodag d 7 aug 1989 och en annan faktura om 84 819 kr med förfallodag d 14 sept 1989. Vidare var räntefakturor på dels 943 kr, dels 217 kr obetalda. Beloppen på dessa fakturor förföll till betalning d 29 juli resp d 26 aug 1989. Efter det att kontot sagts upp och korten spärrats, tillställdes Biltelefon-Experten ytterligare krav. Den 16 okt 1989 försattes Biltelefon-Experten i konkurs.

I sin egenskap av borgensman har han haft rätt förutsätta, att Eurocard strikt följt de skriftliga kontobestämmelserna, vilka gav Eurocard rätt att redan vid en första betalningsförsummelse omedelbart spärra kontokorten. Vidare hade Eurocard redan vid den första betalningsförsummelsen bort underrätta honom som borgensman. Detta borde ha ansetts särskilt angeläget med hänsyn till att användningen av korten ökat i intensitet. Under den tid då han ensam ägde bolaget, utnyttjades kontot upp till ett belopp om 25000-30000 kr per år. Under våren 1989 accelererade användningen av Eurocard-kontot i sådan grad att kontot nyttjades till ett belopp överstigande 30 000 kr per månad.

Om Eurocard underrättat honom om utfärdandet av extrakorten och om att Biltelefon-Experten var i dröjsmål med betalning, hade han omedelbart sagt upp borgensåtagandet, varigenom han skulle ha undgått det krav som nu ställs mot honom. Om Eurocard inte varit passivt utan vid första betalningsförsummelsen genast låtit spärra korten, hade inte heller borgensansvaret aktualiserats.

Eurocard har genmält: Fråga är om ett avtalsförhållande mellan näringsidkare. Möjligheten att utfärda tilläggskort är praktiskt betingad. Den utnyttjas ofta vid krediter av aktuell typ. Villkoret om att tilläggskort får utfärdas utan borgensmannens hörande är i sig inte oskäligt. Med hänsyn till att det i borgensförbindelsen uttryckligen anges att borgensmannen inte behöver höras, då tilläggskort utfärdas, kan det inte krävas att Eurocard likväl skall lämna en sådan underrättelse. I frågan om Eurocard bort säga upp krediten och underrätta borgensmannen innan detta faktiskt gjordes, bör beaktas att Biltelefon-Experten skött sina åligganden ända sedan 1984. Biltelefon-Experten ansågs som en "bra kund". Det hör till saken, att även gäldenärer som normalt sköter sina betalningsåligganden inte sällan försummar att iaktta förfallodagar i samband med sommarsemestern. Med hänsyn till kundförhållandets längd och beskaffenhet har Eurocard inte agerat för sent. Ansvaret för den situation som uppstått åvilar i sin helhet L.F., som glömt bort att i samband med aktieöverlåtelsen meddela Eurocard, att han inte ville stå kvar som borgensman.

TR:n gör följande bedömning.

L.F. har gjort gällande, att Eurocard varit försumligt, då bolaget utfärdat tilläggskort utan att därom underrätta borgensmannen, särskilt som denne vid denna tidpunkt inte längre kvarstod som firmatecknare.

Det är ostridigt, att L.F. själv inte fäst Eurocards uppmärksamhet på att Biltelefon-Experten bytt ägare. Det har inte framkommit, att Eurocard heller på annat sätt fått kännedom om ägarbytet. Därvid är att märka, att Eurocard, som ägde utfärda tilläggskort utan att underrätta borgensman, vid utfärdandet av korten inte hade särskild anledning att undersöka om ett ägarbyte skett. Mot bakgrund av det anförda har inte visats, att Eurocard varit försumligt, då bolaget gjorde bruk av sin avtalsenliga rätt att utfärda tilläggskort utan att underrätta borgensmannen.

L.F. har vidare gjort gällande, att Eurocard redan vid den första betalningsförsummelsen i maj 1989 borde ha underrättat borgensmannen och spärrat vidare användning av korten. TR:n finner, att sådana åtgärder då ej var påkallade. I nära anslutning till den andra betalningsförsummelsen d 10 juli 1989, gällande ett belopp om 29 160 kr, inflöt likvid för den faktura som förfallit i maj. Detta har varit ägnat att inge kreditföretaget föreställningen att också det sedan några dagar förfallna beloppet om 29 160 kr skulle betalas. Inte heller då kan L.F. anses ha haft ett befogat anspråk på att bli underrättad av kreditföretaget och ej heller har förelegat tillräckliga skäl att spärra korten. Den 7 aug uteblev betalning också för en faktura på 26 272 kr. Det i juli förfallna beloppet var då fortfarande oreglerat liksom ett krav på ränta om 943 kr. Även om förfallna belopp ännu ej var anmärkningsvärt höga hade – åtminstone sett i belysning av den senare utvecklingen – en underrättelse till borgensmannen i denna situation ej varit obefogad. En sådan underrättelse lämnades i slutet av sept. I början av okt spärrades korten. Då dessa åtgärder vidtogs, hade Biltelefon-Experten kommit i dröjsmål med betalning av ytterligare en räntefaktura om 217 kr med förfallodag d 26 aug och en faktura om 84 819 kr med förfallodag d 14 sept.

TR:n finner, att mindre än två månader gått från det att Eurocard haft grundad anledning anta att en mera varaktig försämring av kontohavarens ekonomi inträffat till dess att Eurocard hindrat vidare användning av kreditkorten.

Vid prövning av frågan om borgensansvaret skall jämkas eller lämnas utan avseende till följd av att Eurocard på angivet sätt dröjt med underrättelse till borgensmannen och spärrning av kontokorten, är först att beakta att L.F. i egenskap av näringsidkare ingått borgensförbindelsen till förmån för ett av honom helägt aktiebolag. Han får förutsättas väl ha insett vidden av sitt åtagande. Det har inte framkommit, att Eurocards förfaringssätt avvikit från praxis i branschen eller från riktlinjer, meddelade av den statliga tillsynsmyndigheten på finansområdet. Ej heller har, såvitt visats, Eurocard avvikit från sina egna rutiner i motsvarande situationer. Att Eurocard ej underrättats om att bolaget och borgensmannen ej längre var varandra närstående och att kontohavaren tidigare under lång tid skött sina åligganden utan anmärkning, vilket lett till en förklarlig varsamhet om kundförhållandet, bör också i någon mån inverka på bedömningen.

Med hänsyn till det nu anförda finner TR:n – oaktat underrättelse till borgensmannen och spärrning av kreditkorten något dröjt – att borgensförbindelsen ej bör lämnas utan avseende eller jämkas på grund av omständigheter, som inträffat efter det att borgensförbindelsen ingåtts. Eurocards talan kan därför inte ogillas på den av L.F. i första hand anförda grunden.

Punkten 4 i villkoren för borgensförbindelsen – gällande rätten att utan borgensmannens hörande utfärda tilläggskort – synes ha tillkommit för att utan omgång kunna efterkomma önskemål från gäldenären att erhålla flera betalkort. Avtalsvillkoret som sådant framstår ej som oskäligt. Inte heller den av L.F. i andra hand gjorda invändningen föranleder därför att käromålet skall ogillas.

Käromålet skall alltså i sin helhet bifallas.

Domslut. L.F. skall till Eurocard utge 222 798 kr jämte ränta.

L.F. fullföljde talan i Göta HauR och yrkade ogillande av käromålet.

Eurocard bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Persson och hovrättsrådet Sundström, referent) anförde i dom d 22 maj 1992: Domskäl. Det i borgensförbindelsen intagna villkoret att Eurocard kunde utfärda tilläggskort utan L.F:s hörande kan inte anses vara ett sådant oskäligt avtalsvillkor som kan lämnas utan avseende med tillämpning av 36 § avtalslagen. Det gör därvid ingen skillnad att L.F. hade upphört att vara firmatecknare i gäldenärsbolaget, när Eurocard utnyttjade denna möjlighet.

L.F. har påstått att 36 § avtalslagen är tillämplig även därför att Eurocard underlåtit att underrätta honom om gäldenärsbolagets betalningsförsummelser och vidare inte gjort bruk av sin rätt att omedelbart säga upp gäldenärsbolagets kredit och spärra kreditkorten. Han har i HovR:n anfört att Eurocards underlåtenhet skall ses mot bakgrund av att det för krediten gällde en limit på 60 000 kr.

Den för målet avgörande frågan är således i vad mån en borgenär har ett ansvar gentemot borgensmannen, om gäldenären är försumlig. Härvidlag får anses gälla att borgenären – för att inte helt eller delvis förlora sin rätt mot borgensmannen – har att i rimlig omfattning vidta åtgärder. Vilka krav som därvid bör ställas beror av omständigheterna. Allmänt sett bör högre krav ställas, om borgenären är en bank eller ett finansbolag än om han är en privatperson. (Jmf Gösta Walin, Borgen och tredjemanspant, 1984 s 119 f och 121 f.) Det kan dock rimligen inte krävas att företag, som yrkesmässigt ägnar sig åt kreditgivning i konkurrens med andra kreditgivare, för borgensmannens skull till en början gör mera än påminner gäldenären och i övrigt ingriper först när gäldenären gjort sig skyldig till en väsentlig betalningsförsummelse eller annat mera väsentligt åsidosättande av sina skyldigheter. Borgensmannen torde sålunda här få räkna med att hans ansvar påverkas av att borgenären visar ett visst mått av tolerans mot gäldenären.

I förevarande fall började gäldenärsbolagets betalningsdröjsmål med att betalning enligt fakturor om 22 097 kr, 5 507 kr och 29 160 kr ej inflöt på förfallodagen d 8 maj, d 12 juni resp d 10 juli 1989. Fakturan om 22 097 kr betalades, men först d 12 juli. Den 29 juli uteblev betalning enligt en räntefaktura om 943 kr. Vad sålunda dittills hade förekommit kan inte anses innefatta någon allvarligare betalningsförsummelse.

I aug 1989 försämrades situationen. Den 7 aug förföll ytterligare en faktura om 26 272 kr. Nämnda dag utestod således obetalda fakturor om 5 507 kr, 29 160 kr, 943 kr och 26 272 kr med förfallodagar d 12 juni, d 10 och 29 juli samt d 7 aug 1989. Situationen var ägnad att hos Eurocard skapa tveksamhet om gäldenärsbolagets vilja och förmåga att betala. Emellertid hade Eurocard vid detta tillfälle inte anledning att befara något flagrant överskridande av limiten på 60 000 kr och betalningsförsummelserna var ännu inte särskilt långvariga. Gäldenärsbolaget hade under en följd av år fram till den första betalningsförsummelsen d 8 maj 1989 visat god skötsamhet. Med hänsyn härtill kan det visserligen inte anses ha ålegat Eurocard att så snart det visade sig att betalning enligt fakturan om 26 272 kr uteblev underrätta L.F., säga upp kreditavtalet och spärra korten. Däremot borde Eurocard med uppmärksamhet ha följt hur gäldenärsbolaget hanterade kreditförhållandet i fortsättningen och vidtagit erforderliga åtgärder, om skulden ökade och limiten överskreds i väsentlig omfattning.

Gäldenärsbolaget fortsatte att utnyttja kreditkorten och Eurocard ingrep inte under den närmast följande månaden, till följd varav gäldenärsbolagets skuld d 4 sept 1989 hade ökat med närmare 80 000 kr. Nämnda dag utställde Eurocard därför en faktura om 84 819 kr på gäldenärsbolaget. Betalning hade influtit endast såvitt avser fakturan om 5 507 kr. Obetalda var således fortfarande – förutom en mindre räntefaktura – de förut angivna fakturorna som uppgick till ett sammanlagt belopp om (29160 943 26 272 =) 56 375 kr.

Till följd av att gäldenärsbolaget under perioden d 7 aug-d 4 sept 1989 fortsatte att utnyttja korten för betalning av betydande belopp samtidigt som det fanns en stor kvarstående skuld kom bolaget att kraftigt överskrida limiten på 60 000 kr. Enligt HovR:ns mening hade Eurocard någon gång under denna period bort underrätta L.F., säga upp kreditavtalet och spärra korten. Eftersom det inte framgår av utredningen när Eurocard mottog de olika notorna under tiden fram till d 4 sept eller till vilket belopp skuldökningen kunnat begränsas genom att Eurocard spärrat korten i rimlig tid, får detta belopp bestämmas med hjälp av en skälighetsuppskattning. HovR:n uppskattar skäligt belopp till 40 000 kr.

På grund av det anförda finner HovR:n att L.F:s borgensansvar bör begränsas till det tidigare angivna beloppet 56 375 kr och därutöver ett belopp om 40 000 kr. Eftersom Eurocard krediterat ett belopp om 463 kr skall L.F. således förpliktas utge ett kapitalbelopp om (56 375 40 000 – 463 =) 95 912 kr jämte ränta.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom nedsätter HovR:n det kapitalbelopp som L.F. har att utge till Eurocard till 95 912 kr.

Hovrättsrådet Radtke och fd lagmannen Wibling var skiljaktiga enligt följande: Vi ansluter oss till majoritetens motivering t o m s 3 (femte stycket i domskälen). Därefter bör följa.

Sedan betalning influtit d 11 aug 1989 för fakturan om 5 507 kr med förfallodag d 12 juni 1989 utställde Eurocard d 4 sept 1989 en faktura om 84 819 kr utan att betalning influtit för de nämnda fakturorna om (29160 943 26272=) 56 375 kr. Dessutom hade betalning uteblivit för ytterligare en räntefaktura om 217 kr med förfallodag d 26 aug 1989. I detta läge översteg utnyttjad kredit avsevärt kreditgränsen om 60000 kr och det fanns anledning befara att betalning även för fakturan om 84 819 kr skulle komma att utebli. Eurocard underrättade emellertid inte L.F. i egenskap av borgensman och vidtog inte heller någon åtgärd mot gäldenärsbolaget. Denna passivitet måste anses ha inneburit ett obehörigt övervältrande av kreditrisk på L.F.. I den situation som uppkom d 4 sept 1989 får det anses ha ålegat Eurocard att dels underrätta L.F. om betalningsförsummelserna, om fakturan på 84 819 kr och om överskridandet av kreditgränsen, dels säga upp gäldenärsbolagets kredit och låta spärra kreditkorten.

Av det sagda följer att borgensförbindelsen skall – såvitt gäller ansvar för gäldenärsbolagets förpliktelser uppkomna efter d 4 sept 1989 – med tillämpning av 36 § avtalslagen lämnas utan avseende. L.F. skall således åläggas betalningsskyldighet endast för de förpliktelser som uppkommit före nämnda dag, det vill säga dels fakturorna om (29 160 943 217 26 272 84 819 =) 141 411 kr, varifrån avgår ett krediterat belopp om 463 kr, dels de delbelopp om sammanlagt 28 672 kr som ingår i de poster i den obetalda fakturan om 91 876 kr med förfallodag d 9 okt 1989 för vilka Eurocard fordrar betalning och som avser inköp gjorda av gäldenärsbolaget före d 4 sept 1989. Det sammanlagda kapitalbelopp som L.F. har att utge till Eurocard uppgår således till (141 411 – 463 28 672 =) 169 620 kr.

Båda parter sökte revision.

L.F. (ombud advokaten P.S.) yrkade ogillande av käromålet.

Eurocard (ombud advokaten C.R.) yrkade bifall till käromålet i dess helhet.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tejning, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Parterna har utvecklat sin talan i HD i huvudsaklig överensstämmelse med vad de anfört i TR:n och HovR:n.

Av handlingarna framgår att ett av L.F. helägt aktiebolag i okt 1984 beviljades kontokortskredit hos Eurocard. L.F. tecknade därvid en borgensförbindelse såsom för egen skuld för fullgörandet av gäldenärens "samtliga nuvarande och framtida förpliktelser" gentemot Eurocard. I juli 1988 sålde L.F. samtliga aktier i gäldenärsbolaget. Han vidtog därvid ingen åtgärd med anledning av borgensförbindelsen. På beställning från gäldenärsbolaget utfärdade Eurocard i jan 1989 tre tilläggskort med anslutning till det aktuella kontot. I maj månad samma år kom gäldenärsbolaget i dröjsmål med betalningarna. Vissa inbetalningar gjordes dock, samtidigt som det skedde ett fortsatt utnyttjande av krediten. När Eurocard d 27 sept 1989 sade upp kreditavtalet och i samband därmed underrättade L.F. om gäldenärsbolagets betalningsdröjsmål uppgick kontokortsskulden till 222 798 kr.

Vid ingående av borgensförbindelse för en skuld uppkommer det mellan borgensmannen och borgenären ett kontraktsförhållande, som innefattar ömsesidiga förpliktelser. HD har vid några tillfällen under senare år prövat frågan hur försummelser från borgenärens sida återverkar på borgensmannens skyldighet att infria borgensförbindelsen. Borgenären har därvid ansetts ha en skyldighet att se till att borgensmannens regressrätt gentemot gäldenären inte går förlorad. Det har ansetts vara av särskild betydelse att borgensmannen underrättas om förhållanden av vikt för regressrättens utövande, när det inte kan förutsättas att han själv håller sig informerad härom. I fall då en borgenär underlåter att göra vad som rimligen kan krävas för att borgensmannens rätt skall tillvaratas kan denne bli fri från sitt betalningsansvar mot borgenären i den mån försummelsen orsakat borgensmannen skada i fråga om regressrätten. Vad som därvid närmare bör krävas av en borgenär beror av omständigheterna i det enskilda fallet (NJA 1992 s 351 och 1993 s 163).

Borgensförbindelsen har tecknats av L.F. i egenskap av näringsidkare och ensamägare till gäldenärsbolaget. Han har inte underrättat Eurocard om att gäldenärsbolaget bytt ägare. Utredningen visar inte heller att Eurocard på annat sätt fått kännedom om att L.F. ej längre var verksam i bolaget. Eurocard måste därför anses ha haft fog för att utgå från att L.F. känt till kontokortskreditens utveckling. Det kan redan på grund härav inte anses att Eurocard försummat sina skyldigheter gentemot L.F. på sådant sätt att dennes betalningsskyldighet till någon del bör falla bort.

Någon omständighet som föranleder att borgensåtagandet eller villkoret enligt punkt 4 i borgensförbindelsen bör jämkas enligt 36 § avtalslagen föreligger inte.

Det anförda innebär att HovR:ns domslut skall upphävas och TR:ns domslut fastställas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns domslut fastställer HD TR:ns domslut.

HD (JustR:n Knutsson, Freyschuss, referent, Danelius, Nilsson och Lennander) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

HD:s dom meddelades d 13 juni 1994 (nr DT 158).