Högsta Domstolen referat NJA 1994 s. 391 (NJA 1994:71)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1994 s. 391 (NJA 1994:71)
Målnummer
B3991-93
Domsnummer
DB163-94
Avgörandedatum
1994-06-16
Rubrik
Fråga vid åtal för värnpliktsbrott huruvida olovlig utevaro från tjänstgöring - med hänsyn till tidigare olovlig utevaro - varit ägnad att medföra avsevärt men för tjänsten.
Lagrum
39 § värnpliktslagen (1941:967)
Rättsfall
NJA 1989 s. 847

Allmän åklagare yrkade vid Hässleholms TR ansvar å S.R., född 1967, för värnpliktsbrott enligt följande gärningsbeskrivning: S.R., som enligt erhållen order hade att fullgöra militärtjänstgöring (grundutbildning) vid Skånska Dragonregementet P2 i Hässleholm under tiden d 3 dec 1990 – d 31 maj 1991, har d 11 april, 12 april och 15 april till kl 16 samt d 18 – 22 april 1991 olovligen uteblivit från tjänstgöringen. Utevaron har varit ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt.

TR:n (ordf tingsfiskalen Karin Mårtensson) anförde i dom d 27 okt 1992: Domskäl. S.R. har vid polisförhör d 2 april 1992 (och d 2 mars 1992) vidgått att han uteblivit från tjänsten i den omfattning som åklagaren påstått men bestritt ansvar för värnpliktsbrott. Vid polisförhöret d 2 april har S.R. lämnat följande uppgifter.

Måndagen d 8 april 1991 var S.R. sjuk i hemmet. Han ringde in till regementet och meddelade att han var sjuk. Samma dag gick han till läkare i Malmö, och läkaren kommer S.R. inte ihåg namnet på men denne sjukskrev honom fram till och med onsdagen d 10 april. Han sjukskrevs för lombago, ryggproblem. S.R. stannade emellertid hemma även torsdagen d 11 och fredagen d 12 april och inställde sig på regementet först måndagen d 15 april kl 16. S.R. kände sig inte bra d 11:e, han hade tänkt att söka läkare men gjorde inte detta. Han medger att han har varit borta från tjänsten d 11, 12 och 15 april utan att kunna styrka detta med läkarintyg men han anser inte att han har gjort sig skyldig till något brott eftersom han inte kände sig bra i ryggen. S.R. uppger nu att han hade stora ekonomiska problem, han hade stora skulder och vid några av de tillfällen som han uteblev från tjänsten var han hemma för att arbeta, tjäna pengar och reda ut sin ekonomiska situation. Onsdagen d 17 april 1991 på förmiddagen fick S.R. av kompanichefen, kapten G.G. på 22:a kompaniet besked om att S.R. skulle hemförlovas. Han lämnade in sin utrustning på förmiddagen men vid inventeringen saknades vissa persedlar och han blev ledig på eftermiddagen d 17:e för att åka hem och hämta dessa persedlar. Det var en vindrock, lågskor, linnebyxor och persedelpåse. S.R. åkte hem men hittade inte grejorna. Han hade fått besked att inställa sig på regementet med persedlarna följande dag, alltså torsdagen d 18 april på morgonen. De aktuella persedlarna hade han i ett förråd som han inte hade nyckel till vid tillfället och han kom alltså inte åt grejorna. Han ringde då upp till regementet på torsdagen d 18:e och talade om att han kom först följande dag. Efter detta har S.R. inte inställt sig på regementet. Han uppger att anledningen till att han inte inställde sig var av ren protest mot att han blev hemförlovad. Han hemförlovades mot sin vilja, han hade endast en och en halv månad kvar att göra av militärtjänsten och ville göra denna resterande tid. S.R. anser inte att han gjort sig skyldig till något brott mot värnpliktslagen. Han uppger att om han inkallas på nytt kommer han att inställa sig och göra sin resterande tid.

Vittnesförhör har på åklagarens begäran ägt rum med G.G., som uppgett följande. Han är kompanichef vid P2 och tjänstgjorde under S.R:s tid på regementet som utbildningsansvarig för denne. S.R. hade av granskningsnämnden blivit nedflyttad till depåman på 22:a kompaniet. Det var tänkt att han skulle sköta leverans av städmaterial till olika avdelningar samt även stå för sophanteringen. Redan i början av mars 1991 uteblev S.R. olovligen från sin tjänst. Detta resulterade i olika disciplinåtgärder under mars och april 1991. Det hände ofta att S.R. ringde och anmälde sig sjuk. Något läkarintyg lyckades han emellertid sällan presentera. Måndagen d 8 april 1991 uteblev S.R.. När han återkom i tjänst d 15 april kl 16 hade han med sig ett läkarintyg för tiden d 8 april t o m d 10 april. Övriga tjänstgöringsdagar, dvs d 11 april, d 12 april och d 15 april till kl 16 saknades det laga förfall för. Eftersom S.R. varit borta mer än en tiondel av tjänsten diskuterades hemförlovning. Vid avrustning d 17 april konstaterades att det saknades en vindrock, en överdragsrock, ett par lågskor och en påse. S.R. fick därför permission fram till kl 07.30 d 18 april för att kunna återställa dessa persedlar. Den 18 april inställde sig inte S.R.. G.G. var i kontakt med honom per telefon både d 18 april och d 19 april. Vid båda tillfällena lovade S.R. att inställa sig nästföljande dag. Då ingen inställelse skedde fattades ett beslut om hemförlovning d 22 april 1991. De eftersökta persedlarna är mycket begärliga och viktiga för tjänsten. Trots stora efterforskningar har dessa saker än idag inte återställts.

Det är i målet klarlagt att S.R. olovligen hållit sig borta från sin militära grundutbildning under den tid som åklagaren påstått. Denna utevaro har varit ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt. S.R. har således gjort sig skyldig till värnpliktsbrott.

För värnpliktsbrott, som består i att den värnpliktige uteblir från delar av grundutbildningen, bör påföljden bestämmas till fängelse, om det inte med hänsyn till omständigheterna som föranlett brottet finns anledning att välja annan påföljd. Som skäl för sin utevaro har S.R. inte uppgett annat än att han känt sig dålig i ryggen samt att han haft ekonomiska problem och därför valt att arbeta och tjäna pengar i stället. Dessa skäl ger uppenbarligen inte anledning att frångå regeln att brott av detta slag skall bestraffas med fängelse. Straffets längd kan begränsas till 14 dagar.

Domslut. TR:n dömde S.R. jämlikt 39 § värnpliktslagen (1941:967) för värnpliktsbrott till fängelse 14 dagar.

S.R. fullföljde talan i HovR:n över Skåne och Blekinge och yrkade att HovR:n skulle ogilla åtalet eller, i andra hand, bestämma påföljden till böter.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Aspelin, hovrättsråden Rosgvist och Petersson, referent, samt nämndemännen Roth och Carlberg) anförde i dom d 15 sept 1993: Domskäl. S.R. har vid HovR:ns huvudförhandling lämnat i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom. Han har dock gjort följande ändringar och tillägg. Han blev i början av februari 1991, efter läkarrekommendation, mot sin vilja förflyttad till 22:a kompaniet, där han fullgjorde sk malajtjänst. Tjänsten bestod i att han tillsammans med två andra värnpliktiga med en lastbil körde och hämtade sopor. Enligt hans uppfattning kunde arbetet på ett fullgott sätt skötas av de båda andra när han var frånvarande. Den 17 april 1991 gav G.G. honom besked om att han var hemförlovad. Inget sades vid detta tillfälle om permission. Som enda uppgift för honom återstod att lämna in några persedlar. Övrig materiel hade han lämnat in d 17 april 1991. Han anser sig ha blivit hemförlovad den dagen.

Åklagaren har åberopat anmälan i disciplinärende, enligt vilken S.R. var ledig under eftermiddagen d 17 april men hade att inställa sig till tjänstgöring d 18 april kl 07.15. Vidare har åklagaren åberopat beslut av d 22 april 1991, enligt vilket S.R. hemförlovades samma dag.

HovR:n gör följande bedömning.

Det är utrett att S.R. varit frånvarande under de åtta dagar åtalet omfattar. Hans påstående att han fått den uppfattningen att han hemförlovats redan d 17 april har framförts först i HovR:n och motsägs av att beslutet om hemförlovning meddelades först d 22 april. Det måste därför anses uteslutet, att han d 17 april av sin kompanichef skulle ha fått besked av påstått innehåll. Eftersom läkarintyg ej kunnat företes beträffande d 11, 12, 15 samt 18-22 april har frånvaron varit olovlig under dessa dagar. Vad därefter angår frågan om denna frånvaro varit till avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt beaktar HovR:n att S.R. d 27 mars 1991 av sin regementschef ålagts disciplinstraff för olovlig utevaro under tiden 12-15 mars 1991, vilket beslut fastställts av Hässleholms TR d 17 april samma år. Med hänsyn härtill och då S.R., oavsett vad han anfört om tjänstgöringens innehåll, hade uppgifter att sköta d 11, 12 och 15 april måste hans utevaro anses ha varit till sådant avsevärt men. Däremot anser HovR:n att hans utevaro 18-22 april, då han i stort sett hade avrustat och inte längre. fullgjorde några uppgifter vid förbandet, inte medfört sådant men. Åtalet skall därför endast bifallas såvitt gäller utevaron d 11, 12 och 15 april.

När det gäller att bestämma påföljden bör hänsyn tas till att S.R., som ovan sagts, tidigare gjort sig skyldig till olovlig utevaro. Med hänsyn härtill och då vad han anfört inte utgör skäl att frångå fängelse som påföljd, skall det av TR:n utdömda straffet kvarstå.

Domslut. HovR:n, som lämnar åtalet för värnpliktsbrott avseende tiden 18-22 april 1991 utan bifall, fastställer TR:ns domslut.

S.R. (offentlig försvarare advokaten T.P.) sökte revision och yrkade att HD i första hand skulle ogilla åtalet och i andra hand bestämma påföljden till böter eller villkorlig dom. Riksåklagaren bestred ändring.

HD meddelade d 8 dec 1993 prövningstillstånd beträffande frågan om den olovliga utevaro från tjänstgöringen som S.R. fällts till ansvar för varit ägnad att medföra avsevärt men för utbildningen eller tjänsten i övrigt samt beträffande påföljden men förklarade frågan om meddelande av prövningstillstånd rörande målet i övrigt vilande.

HD avgjorde målet efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom tf byråchefen S.L.).

HD (JustR:n Vängby, Gregow, Lars K Beckman, Solerud och Nyström, referent) beslöt följande dom: Domskäl. S.R. har, såvitt nu är i fråga, varit olovligen frånvarande från sin värnpliktstjänstgöring d 11, 12 och 15 april 1991.

Den militära grundutbildning till vilken S.R. uttagits omfattade tiden d 3 dec 1990-31 maj 1991. Han har under denna tid vid två tillfällen ålagts disciplinpåföljd för olovlig utevaro från tjänsten; den sista utevaron före de i målet aktuella dagarna var tiden 12-15 mars 1991.

S.R:s tjänstgöring bestod efter viss omplacering i början av februari månad av bl a sophantering. För sin tjänst erhöll han dagligen instruktioner men var inte föremål för någon utbildning.

Vid bedömande av huruvida S.R:s utevaro d 11, 12 och 15 april varit ägnad att medföra avsevärt men för tjänsten bör beaktas även hans tidigare frånvaro. Hans tjänstgöringsuppgifter har visserligen inte varit av särskilt viktig beskaffenhet. Han har emellertid avdelats att fullgöra dessa uppgifter inom den militära organisationen. Med hänsyn till det nu sagda och med beaktande av den påverkan på den militära disciplinen som upprepad utevaro kan få har S.R:s utevaro under de nu aktuella dagarna varit ägnad att medföra avsevärt men för tjänsten. S.R. skall därför, som domstolarna funnit, fällas till ansvar för värnpliktsbrott.

HD finner ej skäl att bevilja prövningstillstånd i saken i övrigt.

Vad angår påföljden saknas anledning att frångå HovR:ns bedömning.

Domslut. HD, som ej meddelar prövningstillstånd i de delar av målet som förklarats vilande, fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 16 juni 1994 (nr DB 163).