Högsta Domstolen referat NJA 1994 s. 449 (NJA 1994:79)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1994 s. 449 (NJA 1994:79)
Målnummer
T4149-92
Domsnummer
DT168-94
Avgörandedatum
1994-06-16
Rubrik
En bilägare som hade en vagnskadegaranti (I) resp en vagnskadeförsäkring (II) för sin bil har krävt försäkringsbolaget på ersättning för skador som uppstod vid en trafikolycka med bilen. Sedan försäkringsbolaget vägrat att betala ersättning under åberopande att bilägaren förde bilen vid olyckstillfället och att han saknade körkort och var alkoholpåverkad (I) resp var alkoholpåverkad (II), har bilägaren påstått att bilen fördes av en annan person som hade körkort och var nykter. Bilägaren har ansetts ha bevisbördan för påståendet att han inte själv förde bilen. På bevisningens styrka har det ansetts böra ställas samma krav som normalt gäller i civilmål.
Rättsfall
NJA 1986 s. 470

I

L-Å.H. väckte vid Sundsvalls TR talan mot Försäkrings AB Skandia och yrkade förpliktande för Skandia att till honom utge 117 521 kr.

Skandia bestred käromålet. Som i och för sig skäligt belopp vitsordades 92 521 kr.

Till utveckling av sin talan anförde L-Å.H.: Han leasade en personbil i febr 1987. Han hade motorfordonsförsäkring hos Skandia. Han hade inte körkort vid tillfället utan bilen kördes regelmässigt av hans dåvarande sambo. På kvällen d 17 april 1987 skulle han och sambon gå på restaurang i Sundsvall och sambon körde bilen dit. Hon parkerade intill restaurang Krogen dit han gick. Sambon gick på en annan restaurang. På restaurangen åt han och förtärde i samband därmed alkohol. När restaurangen stängde ville han inte lämna bilen på parkeringsplatsen på grund av att han hade värdesaker i bilen. Vid ett bord intill honom satt en man som han kände igen till utseendet. Han började samtala med mannen och efter att denne uppgett att han inte druckit någon alkohol eftersom han gick under penicillinbehandling kom de överens om att mannen skulle vara chaufför åt honom på återresan till Timrå. Han hade för avsikt att betala taxi åt chauffören efter att denne skjutsat hem honom. Chauffören visade sitt körkort för honom. Han lade inte mannens namn på minnet. På vägen till Timrå inträffade en olycka som troligen berodde på halt väglag. Bilen kom ur kurs och kolliderade med ett träd. Bilen hamnade sedan i diket, troligen liggande på sin vänstra sida. I sitt mycket omskakade tillstånd lyckades han ta sig ur bilen, troligen genom en trasig framruta. Han sökte upp närmaste bostadshus och kallade på ambulans och polis. Bilen blev totalförstörd vid tillfället och han ådrog sig personskador i form av en kraftig hjärnskakning och en ryggskada. Chauffören är okänd för honom och han har inte fått kontakt med denne. Efter olyckan gjorde han en skadeanmälan. Skandia har dock konsekvent vägrat att betala ut försäkringsersättning under påstående att han vid olyckstillfället framfört bilen utan att ha körkort och i onyktert tillstånd. Detta trots att polisens utredning med anledning av olyckan utmynnade i att brott inte kunde styrkas. Han förnekar att han körde bilen vid det aktuella tillfället.

Skandia anförde: Grunden för bolagets talan är att L-Å.H. inte styrkt att ersättningsbart försäkringsfall föreligger. Bolaget vitsordar att hans fordon totalskadats vid en trafikolycka d 17 april 1987 och att gällande vagnskadegaranti vid denna tidpunkt fanns i Skandia. Enligt garantivillkoren gäller att ersättning inte utgår om försäkringstagaren fört fordonet utan att inneha körkort eller vid rattfylleri eller rattonykterhet. Av utredningen framgår att L-Å.H. vid tidpunkten saknade körkort samt vid blodprovstagning samma dag kl 02.20 hade en alkoholkoncentration i blodet av 1,69 promille. Bilen kördes den 17 april 1987 omkring kl 01.10-01.30 av Bölevägen i Timrå och kolliderade med ett träd. Kort härefter uppsökte L-Å.H. en fastighet. Han var då skadad efter en trafikolycka. Polis larmades och han greps på denna plats av polis kl 02.00. Han saknade då en sko. Denna sko anträffades i bilen på golven i framsätet på förarsidan. Mot bakgrund av det anförda talar allt för att L-Å.H. själv fört fordonet vid olyckstillfället. L-Å.H. är relativt allvarligt kriminellt belastad och dömd för upprepade fall av trafikbrott som olovlig körning och rattfylleri.

TR:n (rådmannen Boden) anförde i dom d 19 okt 1990: Domskäl. Båda parterna har åberopat skriftlig och muntlig bevisning.

L-Å.H. har under sanningsförsäkran lämnat samma uppgifter som antecknats beträffande hans utveckling av talan.

TR:n anför.

Genom vittnesmål av T.V., åberopat av L-Å.H., är utrett att strax efter olyckan i bilen suttit en mansperson som inte varit L-Å.H.. Denne man satt framtill mellan sätena med benen på var sin sida om växelspaken. Vittnet pratade med mannen. När vittnet återkom ca 10 minuter senare var mannen borta. Mannen har inte återfunnits. Vittnet har inte kunnat säga något närmare om mannen än att denne var blodig.

Skandia har anfört, att inte något talar för att den okände mannen kört bilen.

I fråga om L-Å.H:s person har genom av Skandia åberopade kriminalregisterutdrag och denna TR:s dom d 9 juni 1989 följande framkommit. L-Å.H. är dömd, år 1982 för bl a grovt tillgrepp av fortskaffningsmedel, år 1983 för vårdslöshet i trafik och olovlig körning, år 1984 vid två tillfällen för olovlig körning och år 1986 för bla olovlig körning. Domen d 9 juni 1989 visar följande. L-Å.H. har fällts till ansvar för rattfylleri i fyra fall begångna år 1989, rattonykterhet i ett fall, tillgrepp av fortskaffningsmedel i ett fall, olovlig körning i elva fall, begångna åren 1987, 1988 och 1989 samt vårdslöshet i trafik i två fall. Han har därvid nekat till tre av åtalen för rattfylleri och i två av dessa fall sagt sig ha varit passagerare.

L-Å.H. har att styrka att ett försäkringsfall föreligger. Enligt gällande praxis skall han därvid anses ha fullgjort sin bevisskyldighet om det vid en helhetsbedömning av samtliga omständigheter framstår som mera antagligt att försäkringsfall föreligger än att så inte är förhållandet. Detta innebär en lindring av generellt gällande beviskrav (se t ex NJA 1984 s 501: I och II). HD har vidare i NJA 1986 s 358 uttalat att det i sammanhanget kan beaktas att försäkringstagare på grund av bl a brottslig verksamhet framstår som mindre trovärdig.

Av vad TR:n tidigare antecknat följer till en början, att L-Å.H:s uppgifter får godtas så långt som att han haft en person med sig i bilen på vägen fram mot olycksplatsen. Mot hans uppgift om att det varit den obekante mannen som fört bilen talar TR:ns uppfattning att L-Å.H. framstår som inte helt trovärdig utifrån hans brottsliga bakgrund. Å andra sidan kan sägas tala för den okände mannen som förare, att denne funnit för gott att avvika från olycksplatsen och sedan inte ge sig till känna; olovlig körning och alkoholpåverkan är tänkbara orsaker.

TR:ns sammanvägning av utredningen leder till att det för TR:n framstår som mera antagligt att den okände mannen varit förare än att L-Å.H. varit det. L-Å.H. har därför styrkt att försäkringsfall föreligger.

Emellertid har Skandia även invänt att det åligger L-Å.H. att styrka att den okände personen som förare varit berättigad att föra bilen genom körkortsinnehav och nykterhet. Av HD:s avgörande NJA 1986 s 470 finner TR:n, att bevisbördan i nu förevarande avseende åvilar Skandia. Gentemot L-Å.H:s uppgifter om att den okände visat körkort och varit nykter har Skandia inte förebringat någon utredning. De antaganden som TR:n ovan redovisat och den trafikolycka som förevarit räcker inte för att förta verkan av L-Å.H:s uppgifter. Skandia har därför inte styrkt att den i målet antagne föraren varit i något avseende obehörig.

På grund av det anförda och då annan invändning inte rests har Skandia att till L-Å.H. utge full ersättning för styrkt skada.

Domslut. TR:n ålade Skandia att till L-Å.H. utge 92 521 kr.

Skandia fullföljde talan i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade ogillande av käromålet.

L-Å.H. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Englund och Grefberg, referent, samt t f hovrättsassessorn Jonsson) anförde i dom d 19 febr 1992: Domskäl. Parterna har till stöd för sin talan i HovR:n åberopat samma grunder och anfört i huvudsak samma omständigheter som framgår av TR:ns dom. Härvid har Skandia sakframställningsvis hänvisat till den mellan parterna ostridigt gällande punkten 313 i Skandias allmänna villkor för vagnskadeförsäkringen, av bl a följande innehåll:

Försäkringen gäller inte vid skada

a) om försäkringstagaren fört fordonet utan att ha det körkort som krävs

b) om försäkringstagaren gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet eller varit straffbart påverkad av annat berusningsmedel än alkohol. Försäkringen gäller dock om han kan göra sannolikt att skadan uppkommit oberoende av detta

c) om annan än försäkringstagaren fört fordonet under sådana förhållanden som anges i a) och b). Försäkringen gäller dock om försäkringstagaren kan göra sannolikt att han inte insett eller bort inse detta eller att han gjort vad han kunnat för att förhindra körningen – – -.

Rörande storleken av utdömd försäkringsersättning jämte ränta råder inte tvist i HovR:n.

Utredningen i HovR:n. I HovR:n har, på Skandias begäran, förnyade förhör ägt rum med L-Å.H. under sanningsförsäkran och med vittnet T.V.. Vid dessa förhör har lämnats i huvudsak samma uppgifter som antecknasts i TR:ns dom. Utsagorna av de vid TR:n på Skandias begäran hörda vittnena C.S. och polismannen L-G.N. har i HovR:n återgivits genom banduppspelning.

Såsom skriftlig bevisning har Skandia på nytt åberopat kriminalregisterutdrag och brottmålsdom avseende L-Å.H. med det innehåll som redovisats i TR:ns dom. L-Å.H. har å sin sida åberopat ett beslut av åklagare att, då brott ej kunnat styrkas, underlåta att väcka åtal mot honom med anledning av ifrågavarande trafikhändelse.

HovR:ns bedömning. Den i rättspraxis uppställda regeln som ålägger försäkringstagaren bevisbördan enligt den s k överviktsprincipen avser frågan huruvida försäkringsfall överhuvudtaget föreligger, t ex om den försäkrade egendomen frånhänts försäkringstagaren genom brott.

I förevarande fall är det mellan parterna ostridigt att försäkringsfall föreligger i den meningen att skada uppstått i följd av en trafikolycka under färd med det försäkrade fordonet. De grundläggande frågorna i målet är om L-Å.H., som var onykter och saknade körkort, själv fört fordonet vid olyckstillfället eller om fordonet förts av annan eerson, som också varit onykter och utan körkort och därtill givit L-Å.H. anledning att åtminstone misstänka detta. Bevisbördan för att någon av dessa situationer varit för handen, och att därmed någon av undantagsbestämmelserna enligt punkten 313 i försäkringsvillkoren är tillämplig, åvilar Skandia. Kravet på styrkan av bevisningen bör härvid, med hänsyn till att trafikolyckor där alkoholpåverkan förekommit regelmässigt blir föremål för polisutredning, inte ställas lägre än vad som normalt gäller för civilmål. A andra sidan saknas anledning att ställa beviskravet så högt som fordras för en fällande brottmålsdom. (Jfr rättsfallen NJA 1986 s 470 och RH 1988:116.) I förevarande fall har den företagna polisutredningen inte ansetts utgöra tillräcklig grund för åtal. Skandia har att motbevisa ett påstående från L-Å.H:s sida om att en okänd och behörig person varit förare av bilen. I den mån L-Å.H. lämnat en berättelse som inte framstår som någorlunda trovärdig eller om han inte förebragt något beaktansvärt stöd för sitt påstående, kan detta vara tillfyllest för att Skandia skall anses ha fullgjort sin bevisskyldighet.

L-Å.H. har emellertid genom T.V:s vittnesmål visat att hans uppgifter om den okände föraren inte kan lämnas utan avseende. På frågan om den personen varit nykter och innehaft körkort lämnar utredningen inte något svar utöver vad som framgår av L-Å.H:s egen berättelse, vilken även i detta hänseende förtjänar beaktande.

Skandia har följaktligen inte förmått styrka att bilen vid skadetillfället framförts under sådana förhållanden att försäkringen inte skall gälla. Skandia är således ersättningsskyldigt i enlighet med TR:ns domslut.

Domslut. HovR:n fastställer det slut som överklagade domen innehåller.

Skandia (ombud försäkringsjuristen L.E.) sökte revision och yrkade ogillande av käromålet.

L-Å.H. (ombud advokaten L.L.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Töllborn, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Den grundläggande frågan i målet är om Skandia har att motbevisa L-Å.H:s påstående om att en okänd och behörig person varit förare av bilen vid olyckstillfället.

Bevisbördan för att undantagsbestämmelser i försäkringsvillkor skall vara tillämpliga åvilar normalt försäkringsgivaren (jfr NJA 1986 s 470). Det är i målet utrett att L-Å.H. vid tidpunkten för olyckan saknade körkort och att han vid en blodprovstagning strax efter olyckan visade sig ha en alkoholkoncentration i blodet av 1,69 promille.

I det ovan nämnda rättsfallet saknades det uppgifter om försäkringstagarens nykterhetstillstånd i anslutning till körningen. HD uttalade att i en sådan situation finns det, bl a med hänsyn till att myndigheterna i regel utreder frågan om alkoholpåverkan förekommit vid en trafikolycka, goda möjligheter för försäkringsgivaren att föra bevisning om undantagsklausulernas tillämplighet.

I detta mål är frågan om försäkringstagarens nykterhet och behörighet som bilförare utredd. Att vid sådant förhållande därutöver ålägga försäkringsgivaren skyldighet att motbevisa ett påstående från försäkringstagarens sida om att någon annan fört fordonet innebär en betydande utvidgning av försäkringsgivarens bevisbörda. Möjligheterna att motbevisa ett sådant påstående är, även om beviskravet sätts lågt, mycket små. Det kan därutöver sägas att det primärt måste ligga i försäkringstagarens intresse att styrka det angivna förhållandet eftersom hans möjlighet att utfå försäkringsersättning är helt beroende av att fordonet förts av någon som varit nykter och behörig.

Mot bakgrund av vad ovan anförts finner HD att försäkringsgivarens bevisbörda för att undantagsklausulerna i försäkringsvillkoren skall vara tillämpliga inte innefattar en skyldighet att motbevisa ett påstående från försäkringstagarens sida om att en för honom okänd person fört fordonet.

Genom den utredning som finns beträffande L-Å.H:s onykterhet och obehörighet att föra fordonet har Skandia fullgjort sin bevisskyldighet beträffande undantagsklausulernas tillämplighet. L-Å.H. har därför, med tillämpning av gängse krav på bevisningens styrka i tvistemål, att styrka att fordonet vid tillfället framförts under sådana förhållanden att försäkringen skall gälla. Den bevisning han åberopat i målet utgör inte tillräcklig bevisning för att så varit fallet. På grund härav skall L-Å.H:s talan lämnas utan bifall.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD L-Å.H:s talan.

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, referent, Danelius, Lennander och Westlander) beslöt följande dom: Domskäl. Det är ostridigt i målet att, när trafikolyckan inträffade, det fanns en vagnskadegaranti i Skandia som gällde för L-Å.H:s bil. Det är vidare ostridigt att det i samband med olyckan uppstod skador som i och för sig omfattades av garantin. Frågan är då om, som Skandia har gjort gällande, L-Å.H. trots detta saknar rätt till ersättning med hänsyn till vissa undantagsbestämmelser i garantivillkoren.

Enligt undantagsbestämmelserna gällde vagnskadegarantin i princip inte för skada, om bilen förts av någon som saknade körkort eller som gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet eller varit påverkad av något annat berusningsmedel än alkohol.

Skandia har i första hand påstått att L-Å.H. själv förde fordonet vid det aktuella tillfället, trots att han saknade körkort och trots att han var så påverkad av alkohol att han gjort sig skyldig till rattfylleri. Skulle det anses utrett att en annan person var förare har L-Å.H., enligt Skandias mening, inte styrkt att denne hade körkort och inte var påverkad av alkohol. Det är i stället, enligt vad Skandia i sista hand har gjort gällande, styrkt att denne saknade körkort eller var alkoholpåverkad.

L-Å.H. har påstått att bilen fördes av en annan person och att denne hade körkort och var nykter.

I rättsfallet NJA 1986 s 470 prövade HD tillämpligheten av en klausul i en vagnskadeförsäkring som innebar att försäkringen inte gällde vid skada, om fordonsföraren hade gjort sig skyldig till rattonykterhet. HD konstaterade att bevisbördan för klausulens tillämplighet vilade på försäkringsgivaren. Vad sedan gällde kravet på den bevisning som erfordrades, ansåg HD att redan undantagsbestämmelsens avfattning tydde på att det inte var tillräckligt att övervägande sannolikhet visats föreligga för att föraren gjort sig skyldig till rattonykterhet. För detta talade också att frågan huruvida alkoholpåverkan förekommit vid en trafikolycka i regel blir föremål för en särskild utredning efter olyckan genom berörda myndigheters försorg och att en försäkringsgivare därför normalt har goda möjligheter att föra bevisning just rörande denna typ av undantagsförhållanden.

HD:s resonemang utmynnade i att det på bevisningens styrka beträffande påstådd rattonykterhet inte borde ställas lägre krav än som normalt gällde i civilmål men att det å andra sidan inte fanns anledning att ställa beviskravet så högt som fordrades för en fällande dom i mål om ansvar för rattonykterhet.

Vad beträffar L-Å.H. är det utrett att han vid skadetillfället saknade körkort. Det får också, med det mått av bevisning som normalt krävs i civilmål, anses styrkt att han vid tillfället var påverkad av alkohol i en utsträckning som i och för sig kan föranleda ansvar för rattfylleribrott. Frågan är då om det var L-Å.H. som förde bilen.

HovR:n har i sin dom utgått från att, om Skandia vill undgå ersättningsskyldighet på den grunden att L-Å.H. saknat körkort och varit påverkad av alkohol, bolaget också måste visa att han varit förare. Det följer emellertid inte av 1986 års rättsfall att Skandia har en sådan bevisskyldighet.

Att märka är till en början att, när det gäller att avgöra huruvida L-Å.H. fört bilen, det inte är fråga om en tillämpning av de berörda undantagsreglerna. Dessa synes närmast utgå från att det är klarlagt vem som har varit bilförare. Till detta kommer att en försäkringsgivare, när förarfrågan skall utredas, normalt inte har lika goda möjligheter att föra bevisning som när det gäller att avgöra huruvida en bilförare varit alkoholpåverkad. I varje fall är försäkringsgivarens möjligheter att förebringa bevisning underlägsna bilägarens. Detta gäller uppenbarligen särskilt i fall som det förevarande, då bilägaren själv har befunnit sig i bilen vid olyckstillfället.

Allmänt sett kan det också förväntas att en bilägare som lånar ut sin bil eller i övrigt låter någon annan föra bilen kan ange den andres namn.

Vad som nu har sagts leder till att L-Å.H., för att få framgång med sitt påstående att han inte själv förde bilen när trafikolyckan inträffade, bör vara skyldig att bevisa detta. På bevisningens styrka bör det ställas samma krav som normalt gäller i civilmål.

L-Å.H:s påstående vinner i viss mån stöd av vad vittnet T.V. har uppgett. Vittnesmålet ger vid handen att, utöver L-Å.H., det också befann sig en annan man i bilen vid olyckstillfället. T.V. har emellertid inte sett den andre mannen sitta på bilens förarplats utan uppgett att mannen satt mellan framsätena, med benen på var sin sida om växelspaken.

L-Å.H:s uppgifter innebär att han skulle ha uppdragit åt en för honom helt okänd man att föra bilen. L-Å.H. har visserligen, enligt vad han påstått, kontrollerat att den andre hade körkort. Han har emellertid inte kunnat ange den påstådde bilförarens namn, och han har lämnat endast vaga uppgifter om dennes utseende. På grund härav har mannen inte kunnat spåras.

Sammantagna är omständigheterna sådana att L-Å.H. inte kan anses ha styrkt att någon annan än han själv förde bilen när trafikolyckan inträffade. Det har tidigare konstaterats att han vid tillfället dels saknade körkort, dels var alkoholpåverkad. På grund härav är undantagsbestämmelserna i vagnskadegarantin tillämpliga. L-Å.H. har följaktligen inte rätt att erhålla någon ersättning från garantin.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom lämnar HD L-Å.H:s talan utan bifall.

II

D.M. väckte vid Göteborgs TR talan mot Försäkrings AB Skandia och yrkade förpliktande för Skandia att till honom utge 52 000 kr. Skandia bestred käromålet men vitsordade skäligheten i och för sig av det yrkade beloppet.

Som grund för sin talan åberopade D.M. att hans bil, för vilken fanns en vagnskadeförsäkring i Skandia, hade blivit totalförstörd vid en sammanstötning med ett vägräcke vid Olskroken i Göteborg d 18 nov 1989. Enligt D.M. hade bilen vid tillfället förts av en kamrat till honom vid namn E., som var nykter och hade giltigt körkort.

Skandia gjorde gällande att D.M. hade fört bilen vid sammanstötningen med vägräcket och att han vid provtagning efter olyckan haft en alkoholkoncentration av minst 1,89 promille i blodet. På grund av D.M:s alkoholpåverkan gällde inte försäkringen enligt mom 313 b) i Skandias allmänna villkor för motorfordonsförsäkring. För det fall TR:n skulle finna att en annan person än D.M. fört bilen påstod Skandia att försäkringen inte gällde enligt mom 313 c) eftersom föraren gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet och saknat giltigt körkort.

TR:n (tf rådmannen Rolf Nilsson) anförde i dom d 5 juni 1991: D.M. har anfört: Den 18 nov 1989 var han tillsammans med E. på en klubb. De hade tidigare träffats vid sporadiska tillfällen. E:s efternamn är obekant för honom. De diskuterade vilka möjligheter E. hade att få stanna i Sverige. I samband därmed visade E. sitt körkort. Efter det att O.S. och Z.Z. kommit till klubben beslöts att de skulle besöka en jugoslavisk förening på Hisingen. E., som var nykter, erbjöd sig att köra D.M:s bil. Den jugoslaviska föreningens lokal var emellertid stängd varför de fortsatte färden med E. som förare mot Olskroken. D.M. och O.S. satt i baksätet och Z.Z. intill E.. I en kurva sladdade bilen på grund av blixthalka och sammanstötte med ett räcke. E., som troligen blev rädd att det skulle bli problem med en ansökan om arbetstillstånd, försvann från olycksplatsen. Han har efter händelsen försökt få kontakt med E. utan resultat. Vid det aktuella tillfället var han gipsad i vänster arm efter en operation d 15 nov 1989 för en nervskada i handleden. Gips var lagd över alla fingrarna och handleden upp till underarmen med handleden böjd i 45 graders vinkel och fingrarna böjda i 90 graders vinkel.

Skandia har anfört: Det har inte framkommit något som tyder på att fyra personer färdats i bilen vid olyckstillfället. Då polis kom till platsen uppgav O.S. för polismannen H.L. att D.M. fört bilen vid sammanstötningen.

Domskäl.

D.M. har som skriftlig bevisning åberopat ett av avdelningsläkaren L.B. vid Annedalsklinikerna utfärdat intyg beträffande operationen d 15 nov 1989 och hur handen och armen var gipsad.

Skandia har åberopat Skandias allmänna villkor för motorfordonsförsäkring mom 313 a)-c).

D.M. har på egen begäran hörts under sanningsförsäkran. Han har därvid bekräftat vad som ovan antecknats vid utvecklandet av hans talan. Vidare har vittnesförhör hållits med Z.Z., O.S., A-C.J. och H.L.; Z.Z. och O.S. på begäran av D.M. och de övriga på begäran av Skandia.

Vittnena har bl a uppgett följande.

Z.Z.: Han hade druckit två starköl. E., som var nykter, förde bilen vid det aktuella tillfället. D.M. satt i baksätet bakom föraren under färden. Han satt i framsätet intill föraren. E., som hade jugoslaviskt körkort, hade inte uppehållstillstånd i Sverige och var troligen rädd för polisen. Då polis kom till platsen uppgav han att föraren lämnat platsen för att hämta hjälp. Han har inte sett E. efter olyckstillfället.

O.S.: Han hade druckit tre öl. Den person som förde bilen känner han inte till namnet. Föraren var nykter. Han satt i baksätet bakom föraren under färden. Efter olyckan lämnade föraren platsen. Han minns inte vilka frågor som en polisman ställde till honom. Han utpekade inte D.M. som förare utan som ägare till bilen.

H.L.: Han är polisman och anlände till olycksplatsen tillsammans med en kollega. Han kommer ihåg att O.S. utan att tveka utpekade D.M. som förare och ägare till bilen. Z.Z. ville inte utpeka den person som fört bilen.

A-C.J., som sett tre personer i närheten av bilen efter olyckstillfället, har härutöver inte berättat något av egentligt värde för utredningen.

TR:n gör följande bedömning.

Vem som fört bilen är av avgörande betydelse för utgången i huvudsaken. D.M. har påstått att det inte är han utan en man med förnamnet E. som fört bilen. Bevisbördan för att så varit fallet får anses åvila D.M.. På bevisningens styrka bör ställas samma krav som normalt gäller i civila mål.

H.L. har fört trafikmålsanteckningar vid det aktuella tillfället och därvid antecknat att O.S. utpekat D.M. som förare av bilen. Vid huvudförhandlingen har H.L. bekräftat denna uppgift och uppgett att han minns händelsen.

Anledning saknas att ifrågasätta H.L:s uppgift om att O.S. utpekat D.M. som förare av bilen. Större tilltro bör sättas till denna uppgift än O.S:s påstående under huvudförhandlingen att han endast utpekat D.M. som ägare till bilen samt D.M:s och Z.Z:s uppgifter om vem som fört bilen. Det kan inte anses visat att D.M. haft ett sådant handikapp efter operationen d 15 nov 1989 att det varit omöjligt för honom att framföra en bil. Vid denna bedömning och med beaktande av de vaga uppgifter som framkommit om E. får det hållas för visst att det inte varit denne utan D.M. som fört bilen vid olyckstillfället.

Det är ostridigt i målet att D.M. vid provtagning efter olyckan haft en alkoholkoncentration i blodet som uppgått till minst 1,89 promille. Vid sådant förhållande gäller inte försäkringen. Käromålet skall därför ogillas.

Domslut. Käromålet ogillas.

D.M. fullföljde talan i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till käromålet.

Skandia bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Rollson och hovrättsassessorn Johansson, referent) anförde i dom d 29 okt 1992: Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder för sin talan som vid TR:n.

I HovR:n har D.M., Z.Z. och O.S. hörts på nytt. Vidare har referatet i TR:ns dom av vittnesförhöret med H.L. föredragits. Slutligen har det d 22 dec 1989 daterade läkarintyget förebringats även i HovR:n.

Vid förhören har lämnats i huvudsak samma uppgifter som antecknats i TR:ns dom. O.S. har dock uppgett att han troligen satt i baksätet bakom passageraren, att han skadades vid olyckan och att han därför mådde dåligt när han besvarade frågorna från H.L..

Skandia har bevisbördan för påståendet att D.M. eller annan gjort sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet eller olovlig körning vid färden. På bevisningens styrka bör inte ställas lägre krav än vad som normalt gäller i civilmål (jfr NJA I 1986 s 470).

TR:n har satt tilltro till H.L:s uppgift att O.S. efter olyckan pekat ut D.M. som förare av bilen. H.L. har inte hörts i HovR:n. På grund av innehållet i 50 kap 23 § RB äger HovR:n därför inte göra annan bedömning än att O.S. gjort ovannämnda utpekande. Denna omständighet samt det förhållandet att ingen nämnt något om E. vid olyckan ger stöd för antagandet att D.M. kört bilen.

Både Z.Z. och O.S. har emellertid såväl vid TR:n som i HovR:n under ed bestämt hävdat att en person vid namn E. kört bilen vid tillfället. Vad som förekommit i målet föranleder enligt HovR:ns mening inte till slutsatsen att vittnenas uppgifter kan lämnas utan avseende. På grund härav och med hänsyn till de uppgifter D.M. själv lämnat under sanningsförsäkran finner HovR:n att Skandia inte förmått att i erforderlig grad visa att D.M. eller annan vid färden gjort sig skyldig till rattfylleri, rattonykterhet eller olovlig körning. D.M:s vadetalan bör därför bifallas.

Domslut. Med ändring av TR:ns dom förpliktar HovR:n Skandia att till D.M. utge 52 000 kr.

Hovrättsrådet Sundqvist var skiljaktig och anförde: I målet är fråga om tillämpligheten av undantagsbestämmelser i försäkringsavtalet mellan Skandia och D.M., bl a att försäkringen inte gäller vid skada som uppkommit till följd av att försäkringstagaren varit rattfull. I praxis har försäkringsgivaren ålagts att bevisa ett påstående om att en undantagssituation av detta slag är för handen, och skäl att därvid ställa lägre krav på bevisningen än som normalt gäller i civilmål har inte ansetts föreligga. Som motiv för denna ståndpunkt har anförts bl a att frågan huruvida alkoholpåverkan förekommit vid en trafikolycka i regel blir föremål för en särskild utredning genom berörda myndigheters försorg och att försäkringsgivaren därför normalt har goda möjligheter att föra bevisning just rörande förekomsten av denna typ av undantagsförhållanden.

När polis kom till platsen efter den aktuella olyckan utpekades D.M. av en av sina kamrater som den som hade kört bilen. Detta föranledde att D.M. underkastades blodprovstagning, och provet visade att alkoholkoncentrationen i D.M:s blod översteg 1,5 promille.

Skandia har i målet åberopat dessa omständigheter till stöd för att undantagsbestämmelsen om rattfylleri hos försäkringstagaren är tillämplig. Mot bakgrund av de nyss redovisade motiven för det i praxis antagna beviskravet – som enligt vad HD framhöll inte bör ställas så högt som fordras för en fällande rattfylleridom – bör bolaget med denna bevisning i princip anses ha fullgjort den bevisskyldighet som kan anses åligga försäkringsgivaren.

D.M. har å sin sida påstått att bilen kördes av en person – E. – som försvann från platsen direkt efter olyckan. Eftersom det beträffande denne E. inte bevisats att han var onykter eller saknade körkort, skulle undantagsbestämmelsen enligt D.M:s uppfattning inte vara tillämplig.

HovR:n har på grund av innehållet i 50 kap 23 § RB att utgå från polisvittnet H.L:s uppgifter vid TR:n om att O.S. efter olyckan pekade ut D.M. som den som hade kört bilen och att Z.Z. inte ville tala om vem som hade gjort det. Med den utgångspunkten måste det som senare påståtts om att det i själva verket var en person vid namn E. som var förare bedömas med betydande försiktighet. Härtill kommer att de uppgifter om E. som lämnats av D.M. och hans vittnen visserligen är samstämmiga men också så vaga att de inte på någon punkt kunnat kontrolleras av Skandia. Försäkringsbolaget har alltså inte haft någon praktisk möjlighet att motbevisa påståendena om E:s roll i sammanhanget. Enligt min mening måste detta falla tillbaka på D.M., som varit närmast till att få fram ytterligare uppgifter om E..

Jag anser därför inte att D.M., genom det som förekommit rörande E., i sådan mån har lyckats förringa värdet av den av Skandia presterade bevisningen att denna inte håller måttet. TR:ns dom bör således stå fast.

Skandia (ombud försäkringsjuristen L.E.) sökte revision och yrkade ogillande av käromålet.

D.M. (ombud advokaten V.I.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tällborn, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Den grundläggande frågan i målet är om Skandia har att motbevisa D.M:s påstående om att en för honom okänd person vid namn E. varit förare av bilen vid olyckstillfället.

Bevisbördan för att undantagsbestämmelser i försäkringsvillkor skall vara tillämpliga åvilar normalt försäkringsgivaren (jfr NJA 1986 s 470).

Det är i målet utrett att D.M. vid blodprovstagning strax efter olyckan visade sig ha en alkoholkoncentration i blodet av 1,89 promille.

I det ovan nämnda – – – se under I – – – fört fordonet.

Genom den utredning som finns beträffande D.M:s onykterhet har Skandia fullgjort sin bevisskyldighet beträffande undantagsbestämmelsernas tillämplighet. D.M. har därför, med tillämpning av gängse krav på bevisningens styrka i tvistemål, att styrka att fordonet vid tillfället framförts under sådana förhållanden att försäkringen skall gälla. Den bevisning han åberopat i målet utgör inte tillräcklig bevisning för att så varit fallet. På grund härav skall, såsom TR:n funnit, D.M:s talan lämnas utan bifall. Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD D.M:s talan.

HD (samma ledamöter som under I) beslöt följande dom: Domskäl. Det är ostridigt i målet att, när trafikolyckan inträffade, det fanns en vagnskadeförsäkring i Skandia som gällde för D.M:s bil. Det är vidare ostridigt att det i samband med olyckan uppstod skador som i och för sig omfattades av försäkringen. Frågan är då om, som Skandia har gjort gällande, D.M. trots detta saknar rätt till ersättning med hänsyn till vissa undantagsbestämmelser i försäkringsvillkoren.

Enligt undantagsbestämmelserna gällde vagnskadeförsäkringen i princip inte för skada, om bilen förts av någon som saknade körkort eller som gjort sig skyldig till rattfylleri eller rattonykterhet eller varit straffbart påverkad av något annat berusningsmedel än alkohol.

Skandia har i första hand påstått att D.M. själv förde fordonet vid det aktuella tillfället, trots att han var så påverkad av alkohol att han gjort sig skyldig till rattfylleri. Skulle det anses att en annan person var förare har D.M., enligt Skandias mening, inte styrkt att denne hade körkort och inte var påverkad av alkohol. Det är i stället, enligt vad Skandia i sista hand har gjort gällande, styrkt att denne saknade körkort eller var alkoholpåverkad.

D.M. har påstått att bilen fördes av en annan person och att denne hade körkort och var nykter.

I rättsfallet NJA 1986 s 470 – – – se under I – – – för rattonykterhet.

Vad beträffar D.M. får det, med det mått av bevisning som normalt krävs i civilmål, anses styrkt att han vid tillfället var påverkad av alkohol i en utsträckning som i och för sig kan föranleda ansvar för rattfylleribrott. Frågan är då om det var han som förde bilen.

HovR:n har i sin dom utgått från att, om Skandia vill undgå ersättningsskyldighet på den grunden att D.M. varit påverkad av alkohol, bolaget också måste visa att han varit förare. Det följer emellertid inte av 1986 års rättsfall att Skandia har en sådan bevisskyldighet.

Att märka är till en början att, när det gäller att avgöra huruvida D.M. fört bilen – – – se under I – – – den andres namn. Vad som nu har sagts leder till att D.M., för att få framgång med sitt påstående att han inte själv förde bilen när trafikolyckan inträffade, bör vara skyldig att bevisa detta. På bevisningens styrka bör det ställas samma krav som normalt gäller i civilmål.

D.M:s påstående vinner i viss mån stöd av vad vittnena Z.Z. och O.S. har uppgett. Bägge vittnena har hävdat att en person vid namn E. förde bilen vid tillfället. Det bör emellertid beaktas att de var kamrater till D.M. och att deras uppgifter om E. har varit vaga. Till detta kommer att, enligt vad polisvittnet H.L. har uppgett, O.S. efter olyckan pekade ut D.M. som den som hade kört bilen, medan Z.Z. inte ville tala om vem som varit förare.

D.M:s uppgifter innebär att han skulle ha låtit bilen föras av en man som han inte kände närmare utan hade träffat endast sporadiskt. D.M. har visserligen, enligt vad han påstått, kontrollerat att den andre hade körkort. Han har emellertid inte kunnat ange den påstådde bilförarens fullständiga namn, och han har – i likhet med vittnena – lämnat endast vaga uppgifter om mannen i övrigt. På grund härav har mannen inte kunnat spåras.

Enligt vad D.M. har uppgett var han vid det aktuella tillfället gipsad i ena armen. Det är emellertid inte visat att han därigenom var hindrad att föra bilen.

Sammantagna är omständigheterna sådana att D.M. inte kan anses ha styrkt att någon annan än han själv förde bilen när trafikolyckan inträffade. Det har tidigare konstaterats att han vid tillfället var påverkad av alkohol. På grund härav är försäkringsvillkorens undantagsbestämmelse om rattfylleribrott tillämplig. D.M. har följaktligen inte rätt att erhålla någon ersättning från försäkringen.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom lämnar HD D.M:s talan utan bifall.

HD:s domar i de båda målen meddelades d 16 juni 1994 (nr DT 167 och DT 168).