Högsta Domstolen referat NJA 1994 s. 484 (NJA 1994:85)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1994 s. 484 (NJA 1994:85)
Målnummer
T94-91
Domsnummer
DT187-94
Avgörandedatum
1994-07-13
Rubrik
Fråga huruvida vissa verkningar från mervärdesskattesynpunkt av en rättshandling skall föranleda att rättshandlingen skall gå åter enligt 30 § 1921 års konkurslag.
Lagrum
•  30 § konkurslag (1921:225)
•  4 kap. 5 § konkurslag (1987:672)

Maskin- och Transporttjänst i Kumla AB:s konkursbo förde vid Sollentuna TR den talan mot E. & N. Maskin AB som framgår av TR:ns dom.

I TR:ns dom antecknades om bakgrunden till tvisten följande: Maskin- och Transporttjänst i Kumla AB (nedan kallat M) försattes i konkurs d 16 juni 1986. Den 5 maj 1986 hade E. & N. Maskin AB (nedan kallat E.) återköpt vissa maskiner av M, vilka M tidigare hade förvärvat av E. med återtagandeförbehåll. Köpeskillingen (inkl moms) bestämdes till ca 5,9 miljoner kr. Detta belopp motsvarade E:s restfordran på maskinerna. Maskinerna var enligt E. värda ca 3,8 miljoner kr. Återköpspriset exkl moms var ca 4,8 miljoner kr. E. erlade betalning genom att kvitta sin restfordran mot köpeskillingen. Genom återköpet uppkom rätt för E. att tillgodoräkna sig avdrag för ingående moms på maskinernas värde enligt återköpsavtalet. För E. uppkom sålunda en fordran på staten avseende ingående moms på ca 1,1 miljoner kr och för M en skuld till staten avseende utgående moms på samma belopp. Om E. återtagit maskinerna med stöd av återtagandeförbehållet hade E. nu haft en oprioriterad fordran på M:s konkursbo till den del restfordran översteg maskinernas värde. På grund av återköpet har E. nu i stället en säker momsfordran på staten och konkursboet motsvarande momsskuld. M hade sedan tidigare en momsfordran på staten. Parterna har överenskommit att denna fordran skall uppskattas till 10 kr.

TR:n (rådmännen Bexelius, Sterzel och Fredelius) anförde i dom d 16 okt 1989:

Yrkanden m m

Konkursboet har i första hand yrkat att E. skall förpliktas att till boet kontant utge 1 122 330 kr jämte ränta enligt 5 § räntelagen från d 5 maj 1986 till dagen för TR:ns dom och enligt 6 § räntelagen för tiden därefter till dess betalning sker. Som grunder har angivits a) att kvittningshinder föreligger avseende den del av köpeskillingen för återköpet som avser moms och b) att återvinning av kvittningen skall äga rum jämlikt 35 § 2 st konkurslagen (KL), såvitt gäller momsen.

I andra hand har boet yrkat att E:s återköp av maskinerna skall förklaras återgå. Till stöd för detta yrkande har åberopats tre grunder, nämligen a) återvinning enligt 35 § 1 st KL, b) återvinning enligt 37 § 2 st Kl, och c) återvinning enligt 30 § KL.

E. har bestritt yrkandena och förklarat sig inte kunna vitsorda angivna belopp eller yrkad ränta som skäliga i och för sig. Man har dock vitsordat att beloppet i förstahandsyrkandet utgör momsbeloppet på återköpet.

(TR:n anmärkte att samtliga angivna lagrum i konkurslagen avser äldre konkurslagen, 1921:225.)

Konkursboets förstahandsyrkande

Konkursboets andrahandsyrkande

1. Frågan om återvinning enligt 35 § 1 st KL.

Konkursboet har anfört: E. har köpt ifrågavarande egendom i syfte att tillskapa en kvittningsrätt. I sådant fall har lagstiftaren genom 35 § 2 st KL berett konkursboet en möjlighet att hindra åsyftat resultat genom att först få till stånd återvinning av den redan genomförda kvittningen och därefter jämlikt 121 § 4 st KL, hindra kvittning i konkursen. En alternativ talan är att återvinna själva försäljningstransaktionen jämlikt 35 § 1 st KL på den grunden att fråga är om betalning med osedvanliga betalningsmedel. Om boets tidigare argumentation inte vinner rättens gillande gör således boet gällande att själva försäljningen till E. skall återgå jämlikt 35 § 1 st KL. Här åberopas att den skett senare än tre månader från fristdagen och i realiteten inneburit att E. fått sin fordran infriad genom bl a det värde som det ifrågavarande godset representerar, d v s med osedvanligt betalningsmedel. Därjämte åberopas att fråga är om avsevärt belopp.

E. har anfört: E. har ej köpt egendomen i syfte att tillskapa en kvittningsrätt. I ett fast kontokurantförhållande kan man inte tala om kvittning när avräkning sker mellan parterna. Den situation som avses i 35 § KL är när borgenären i syfte att kunna göra sig betald genom kvittning uppköpt en fordran mot gäldenären. Så är ej situationen här. E:s betalning är ordinär. Återvinning enligt 35 § KL kan inte ske. M:s försäljning till E. och E:s betalning av skulden skall jämställas med en kontant affär. 35 § KL omfattar ej kontantaffärer och är därför även på denna grund ej tillämplig. Som angetts är förhållandet i såväl M:s som E:s bransch sådant att betalning i form av återköp och återlämnande är något normalt och motiverat. Det saknas även anledning att betrakta en betalning som ovanlig även om den skulle anses ovanlig av en av parterna. Det är fullt tillräckligt att det rör sig om ett vanligt betalningsmedel i E:s bransch. Återköpet har inte inverkat på övriga borgenärers utsikter till betalning.

2. Frågan om återvinning enligt 37 § 2 st KL..

Konkursboet har anfört: Skulle återvinning jämlikt 35 § KL av någon anledning inte vara möjlig åberopar boet i stället 37 § 2 st KL. Av denna bestämmelse följer att åtgärd till tryggande av borgenärens rätt som skett senare än tre månader före fristdagen kan gå åter under vissa förutsättningar. Genom den ifrågavarande transaktionen har E. erhållit en kvittningsrätt. Denna rätt har inneburit att E:s fordran på M tryggats vilket för övrigt har varit transaktionens syfte. Transaktionen har skett senare än tre månader före konkursdagen. Den har inte varit betingad vid skuldens tillkomst, inte heller har transaktionen skett utan dröjsmål därefter. Mot bakgrund härav skall återvinning jämlikt 37 § 2 st KL ske.

E. har anfört: Det bestrids att det rör sig om en sådan åtgärd som faller under 37 § 2 st Kl.. Transaktionen innebar inte att E:s rätt tryggades. Den var tryggad redan genom återtagandeförbehållet.

3. Frågan om återvinning enligt 30 § KL.

Konkursboet har anfört: Den ifrågavarande transaktionen innebar till en början att egendom undandrogs borgenärerna, dels genom att boets momsfordran om l0 kr hos staten förlorade i värde för borgenärerna när M:s skuld till E. konverterades till en skuld till staten som därigenom fick en kvittningsrätt, dels genom att M:s oprioriterade skuld till E. konverterades till en prioriterad skuld till staten. Vidare gör boet gällande att det därjämte föreligger ett gynnande av E. genom att E. har fått sin delvis värdelösa fordran på M konverterad till en motsvarande säker fordran på staten. Transaktionen har varit otillbörlig därigenom att syftet med densamma har varit att övervältra den kreditrisk som E. löpte i förhållande till M på annan borgenär, nämligen staten. Härvid märks särskilt den förslagenhet som kännetecknar transaktionens uppläggning och genomförande. Ytterligare omständigheter som gör transaktionen otillbörlig är det belopp den avser samt E:s insikt i M:s ekonomiska situation. Att M var insolvent vid transaktionens genomförande samt att E. hade kännedom om alla för bedömningen av insolvensen och otillbörligheten relevanta omständigheter torde vara uppenbart; om så ej varit fallet skulle ej transaktionen ha genomförts på sätt skett.

E. har anfört: Till en början kan konstateras att M:s försäljning till E. inte medfört att M:s tillgångar minskat. E. har betalat ett högre pris än vad maskinerna var värderade till. Denna högre köpeskilling har kommit M till godo och M:s skulder har minskat, vilket är en fördel för M:s borgenärer. Momsen är en skatt och redovisning och uppbörd av denna är en fråga för skattemyndigheterna. Att M:s försäljning är skattepliktig kan inte tagas till intäkt för nackdel för övriga borgenärer. Att staten äger kvitta sin skuld till M mot M:s skuld till staten är en konsekvens av att en momsgrundande transaktion företagits. E:s avräkning av ingående moms vid köpet av maskinerna är något som godtagits av rättsordningen genom prejudikat. Att en försäljning medför skattekonsekvenser för säljaren är en konsekvens av gällande rätt och kan inte på någon grund åberopas till stöd för ett påstående om otillbörlighet. M synes helt ogrundat tillskriva E. "tillbörlighet" för att E. låtit regeringsrätten pröva tillämpningen av mervärdeskattelagen efter 1983 års ändringar i denna. – Genom M:s försäljning till E. befriades M från den kvarstående skulden för maskinerna i utbyte mot en lägre skuld till staten. Genom E:s försäljning av maskinerna till annan erhöll man full likvid för dem. Eftersom maskinerna såldes för samma pris som återköpspriset blev ingående och utgående moms lika stora för E., som ej gjort någon vinst. E. har inte gynnats framför annan borgenär. Prioritetsordningen mellan borgenärerna har inte ändrats på grund av att E. återköpt egendomen. Maskinerna var genom återtagandeförbehållet förenade med sådan förmånsrätt att E. under alla förhållanden kunde påräkna återtagande eller betalning. Eftersom E:s fordran ändå var säkerställd genom återtaganderätten och i detta hänseende inte oprioriterad har E. inte gynnats framför annan borgenär. Oavsett om försäljningen skett av M eller konkursboet har borgenärernas ställning inte ändrats. Transaktionen är inte otillbörlig. Den har inte skett för att kringgå följden av M:s eventuella konkurs. E. har inte övervältrat någon kreditrisk på staten. När E. d 5 maj 1986 återköpte maskinerna tänkte man inte i banor av skatt utan återköpet vilade på normala affärsmässiga grunder. Att E. betalade det högre priset berodde på att M kunde anvisa köpare till maskinerna. Momsen var ett normalt led i M:s och E:s verksamhet. Transaktionen var inte otillbörlig på grund av att den avsåg ett större belopp än maskinernas värde. Den missgynnade inte M. Då E. sålde maskinerna vidare till tredje man för samma pris som återköpspriset blev ingen borgenär gynnad på någon annans bekostnad. För att transaktionen skulle anses tillbörlig enligt kärandens resonemang skulle E. ha fått avstå från återköpet och i stället återta maskinerna, utan rätt till momsavdrag. När E. sedan vidareförsålde maskinerna skulle man ha varit tvungen att redovisa utgående moms, motsvarande E:s förlust på affären. Vidare skulle M av hänsyn till övriga borgenärer ha vägrat att ingå ett avtal om återköp och alltså haft kvar sin stora skuld till E.. Detta är orimliga och ej affärsmässigt godtagbara krav. Beträffande syftet med transaktionen hänvisas till vad som anförts angående 35 § KL. Den har inte inneburit några nackdelar eller förorsakat skada för borgenärerna. Ytterligare är att märka att M, om återköpet inte blivit av, hade haft att infria bankgarantier för entreprenader i storleksordningen 200 000 kr, lösa ett lån från Handelsbanken på 300 000 kr samt betala uppsägningslöner till ett tjugotal anställda på ca en miljon kr. Dessa förpliktelser övertogs genom återköpet av E.. Om M haft kvar dem vid konkursen hade boets ställning varit sämre än vad nu är fallet.

Domskäl. Bevisning

I målet har ägt rum förhör under sanningsförsäkran med M:s ställföreträdare T.A. och E:s ställföreträdare R.K. samt vittnesförhör på begäran av E. med P.P.. Därvid har uppgivits följande.

T.A.: Han drev M-företaget ensam sedan 1984 med ett tjugotal anställda och en årlig omsättning på 7 -10 miljoner kr. Företaget utförde huvudsakligen delentreprenader åt vägverket. De aktuella maskinerna inköptes från E. under 1984 och 1985. Han minns ej priset men kan vid återköpet 1986 ha amorterat högst en tredjedel. Vintern 1985-1986 var "tuff" för företaget. T.A. hade även personliga problem i sin familj. Han ville därför gärna acceptera ett erbjudande han fått om att arbeta som anställd i ett annat entreprenadföretag. Han tog upp en diskussion med E. om återköp av maskinerna. Han tror inte att det var något tal om återtagande. Det var ej heller något direkt tal om hur hans verkamhet gick. Han vet inte om E. såg M som en kreditrisk. Han talade om för E:s representanter varför han ville upphöra med verksamheten. Enbart en återförsäljning av maskinerna till E. skulle ha gett "dåliga siffror". Värdet på en entreprenadmaskin är nämligen i hög grad beroende på om maskinen efter en försäljning kan sättas i arbete eller bli stående. T.A. hade därför kontaktat ett annat entreprenadföretag, Mellansvenska Schakt, till vilket E. direkt skulle kunna sälja maskinerna vidare. Under denna förutsättning var E. villigt att återköpa maskinerna för ett pris som motsvarade M:s restskuld till E. inkl moms. Syftet hos T.A. var inte bara att sälja ut maskinerna utan att "nollställa" hela företaget. Mellansvenska Schakt var villigt att ta över både maskiner, personal, utestående arbeten och ansvaret för ställda garantier. E. sålde maskinerna vidare till Mellansvenska Schakt för samma belopp som betalades till M för återköpet. T.A. vet inte om E. tjänade något på affären. Mellansvenska Schakt övertog även ett lån på 300 000 kr i samband med affären. Om återköpet inte blivit av hade T.A:s anställda varit utan arbete samtidigt som M haft ansvaret för garantierna och lånet kvar. T.A. förstod att M skulle få en momsskuld till staten genom återköpet men tänkte inte närmare på detta. Han insåg inte risken för att skulden inte skulle kunna infrias sedan M:s verksamhet upphört. T.A. ingick till och med 1986 i styrelsen för Mellansvenska Schakt med ett aktieinnehav på 50 procent.

R.K.: Han är verkställande direktör och försäljningschef i E.. – T.A. uppsökte honom och ville diskutera M:s engagemang i fråga om maskinerna. Det ligger ingenting ovanligt i att en kreditkund tar upp en sådan diskussion av olika skäl. Det enda som var ovanligt i detta fall var att T.A. ville överlåta hela företagets verksamhet. Han föreslog att överlåtelsen skulle ske via E. (på grund av återtagandeförbehållet) till Mellansvenska Schakt, som skulle köpa maskinerna av E. för ett belopp som motsvarade M:s restskuld till E.. R.K. ansåg att detta belopp motsvarade maskinernas bruksvärde. Om E. ej kunnat sälja maskinerna vidare hade man bara betalat det uppskattade lägre värdet 3,8 miljoner kr. Momseffekterna av återköpet diskuterades inte mellan parterna. E. hade dock i mars 1984 hos riksskatteverket ansökt om förhandsbesked i frågan om säljares rätt till återbäring av moms i samband med återköp av en vara som sålts med återtagandeförbehåll. Beskedet hade gått ut på att säljaren inte hade rätt att göra avdrag för tidigare redovisad moms om återköp av varan ägde rum därför att köparen brustit i sina förpliktelser mot säljaren, t ex genom att inte fullgöra sin betalningsskyldighet. Över detta besked hade E. besvärat sig hos regeringsrätten, som först i dom d 16 juni 1986 förklarade att någon inskränkning i rätten att göra momsavdrag inte gällde vid återköp, oavsett om det ursprungliga köpet avsåg en vara som omfattades av återtagandeförbehåll. Då E. således vid tidpunkten för återköpet endast hade förhandsbeskedet att gå efter är det inte troligt att något återköp ägt rum om E. känt till att M var på obestånd. E. gjorde ingen vinst på återköpet och vidareförsäljningen. Det var aldrig tal om kontantbetalning till M. Kvittning är ett brukligt förfarande i liknande situationer.

P.P.: Han är verkställande direktör i ett dotterbolag till E., Incentive Kredit AB, med uppgift att sköta E:s krediter. M tillhörde som kreditkund kategorin "tröga betalare". T.A. tog kontakt med vittnet och nämnde att Mellansvenska Schakt skulle kunna överta både maskiner och utestående arbeten åt vägverket om E. ville återköpa maskinerna. Vittnet träffade sedan både T.A. och R.K. vid ett sammanträde på sitt kontor. Det var T.A. som drev frågan om återköp av maskinerna. Vittnet hörde ingenting om att hela M:s verksamhet skulle ingå i överlåtelsen. Vittnet eller E. visste ingenting om M:s ekonomi. Sedan 15 § mervärdeskattelagen d 1 mars 1984 ändrats på det sättet att säljare inte fick lyfta moms vid återtagande av en vara som sålts med återtagandeförbehåll hade E. hos riksskatteverket begärt förhandsbesked angående vad som i detta hänseende gällde vid återköp. Beskedet blev att rätt att lyfta moms inte förelåg vare sig vid återtagande eller återköp om det skett därför att köparen brustit i sina förpliktelser mot säljaren. Detta visar att E. vid återköpet inte anade att M:s konkurs var förestående. Regeringsrättens dom, vilken gick i motsatt riktning, kom först en månad efter det återköpet redan ägt rum. E. återköpte maskinerna för ett belopp som motsvarade M:s restskuld inkl moms, då maskinerna stod kvar på arbetsplatserna och genast kunde sättas i arbete. Vittnet var helt på det klara med att M genom återköpet fick en momsskuld till staten. Denna fråga diskuterades dock inte.

TR:ns bedömning

Allmänt. Sedan M under 1984 och 1985 genom avbetalningsköp med återtagandeförbehåll köpt vissa entreprenadmaskiner av E., återköpte E. d 5 maj 1986 maskinerna av M för ett belopp motsvarande M:s restskuld på dessa inkl moms. Betalning för återköpet erlades genom kvittning mot restskulden. Genom återköpet uppkom för E. en fordran på staten, avseende tidigare redovisad moms på försäljningen, och för M motsvarande momsskuld. Sedan M d 16 juni 1986 försatts i konkurs, har konkursboet väckt talan mot E. om kontant utbetalning av momsbeloppet under förmälan i första hand att hinder mot kvittning föreligger eller att kvittningen skall återgå såvitt gäller detta belopp och i andra hand att hela återköpstransaktionen skall återgå på grund av vissa återvinningsregler i KL. E. har dels framfört vissa invändningar av processuell natur, dels bestritt konkursboets yrkanden i sak och i huvudsak anfört att boet redan fått betalt för momsen genom kvittningen och att inga skäl för återvinning föreligger.

E:s processuella invändningar

(TR:n fann ingen grund att avvisa konkursboets talan.) Konkursboets yrkanden i sak

1. Frågan om kvittningshinder avseende moms. (Något sådant hinder förelåg ej.)

2. Frågan om återvinning.

Som allmän förutsättning för återvinning i konkurs gäller enligt förarbetena till 1975 års konkurslagstiftning att den rättshandling som yrkas återvunnen varit till nackdel för åtminstone någon borgenär, i regel genom att konkursgäldenärens ekonomiska ställning försämrats. Det är alltså inte tillräckligt att rekvisiten i de olika återvinningsbestämmelserna är uppfyllda. Om rättshandlingen skulle ha försämrat utdelningen för åtminstone någon borgenär för det fall att gäldenären omedelbart efter rättshandlingen blivit försatt i konkurs, anses kravet på nackdel vara uppfyllt. Närmare sett kan nackdelen uppkomma genom omfördelning mellan borgenärerna, minskning av konkursboets tillgångar eller ökning av dess skulder till följd av rättshandlingen.

E. har på grund av återtagandeförbehållet haft separationsrätt till maskinerna. Frågan om eventuell nackdel på grund av återköpet kan därför begränsas till den del av köpeskillingen, inkl moms, som överstigit maskinernas värde, sådant detta kan antagas ha blivit bestämt vid en återtagningsförrättning. Konkursboet har i målet anfört att M genom återköpstransaktionen drabbats av en momsskuld till staten, som man på grund av kvittningen kommit att sakna medel att betala. Samtidigt har M:s tidigare momsfordran på staten försvunnit. Slutligen har E:s oprioriterade fordran på grund av det ursprungliga köpet förvandlats till en statens prioriterade momsfordran. E. har genmält att transaktionen inte försämrat M:s ekonomiska situation utan tvärtom förbättrat den i förhållande till vad som skulle varit fallet om maskinerna funnits kvar hos M vid konkursutbrottet. E. har här till en början framhållit att man vid återköpet betalat ett väsentligt större belopp för maskinerna än vad de var värderade till och skulle ha betingat vid ett återtagande. Den högre köpeskillingen har kommit M till godo och M:s skulder har minskat vilket är en fördel för borgenärerna. Det kan inte anses som en nackdel för övriga borgenärer att återköpet varit skattepliktigt. M befriades från den kvarstående skulden på maskinerna i utbyte mot en lägre skuld till staten. Prioritetsordningen mellan borgenärerna har inte ändrats genom återköpet. Slutligen hade de förpliktelser som E. övertog från M på grund av sin omfattning försämrat konkursboets ställning i förhållande till vad nu är fallet, om de funnits kvar vid konkursutbrottet.

TR:n har sålunda att bedöma om återköpstransaktionen i något hänseende varit till ekonomisk nackdel för någon av M:s borgenärer. Därvid måste bl a konkursboets ekonomiska ställning efter återköpet jämföras med ställningen om maskinerna funnits kvar hos M vid konkursutbrottet och därefter återtagits med stöd av förbehållet. Det bortses från de eventuella förändringar i fråga om M:s tillgångar och skulder som kan ha ägt rum i tiden mellan återköpet och konkursdagen men om vilka ingenting framkommit i målet. Jämförelsen görs alltså som om konkursen inträffat i omedelbar anslutning till återköpet. Vidare bör undersökas om borgenärernas inbördes rätt mot konkursboet påverkats av återköpet.

Det är ostridigt att M på grund av det ursprungliga köpet av maskinerna haft en skuld till E. uppgående till ca 5,9 miljoner kr samt att E:s fordran på M till den del den översteg maskinernas värde skulle ha varit oprioriterad i M:s konkurs om maskinerna funnits kvar hos M då denna inträffade. E. har uppskattat maskinernas värde till ca 3,8 miljoner kr. Om återtagandeförbehållet gjorts gällande i konkursen skulle konkursboet enligt 9 § lagen (1978:599) om avbetalningsköp mellan näringsidkare m fl ha tillgodoräknats maskinernas värde vid återtagandet, beräknat efter vad E. kunde antas få ut genom att på lämpligt sätt sälja dem. Härav och genom vad som framkommit vid förhören med T.A., R.K. och P.P. framgår att värdet vid ett återtagande mycket väl kunde ha fastställts till högre belopp än ca 3,8 miljoner kr. Storleken av E:s oprioriterade fordran vid ett återtagande i konkursen låter sig alltså inte beräknas och den oprioriterade fordringen kan inte till beloppet jämföras med den momsfordran på M som ostridigt uppstått på grund av återköpet. Så långt kan alltså inga slutsatser dragas om återköpets inverkan på M:s och därefter konkursboets samlade skuldbörda. Att E. genom återköpet erhållit en momsfordran på staten i stället för den oprioriterade fordringen på M till den del denna kan ha motsvarat momsbeloppet på grund av återköpet kan visserligen sägas ha varit till fördel för E. men denna fördel har inte uppstått på övriga borgenärers bekostnad och sålunda motsvarats av en nackdel för dessa. Det förhållandet däremot att E:s oprioriterade fordran på M ersatts av en statens skattefordran med allmän förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen och 1 § 2 p lagen om förmånsberättigade skattefordringar mm har i och för sig utan tvivel inverkat negativt på sämre prioriterade och oprioriterade borgenärers rätt till utdelning i konkursen. Härtill kommer att M:s momsfordran på staten sedan tidigare – i målet uppskattad till 10 kr – genom kvittning mot momsskulden tillfallit staten ensam, varigenom övriga borgenärer kunnat bli i motsvarande mån lidande. Av i målet åberopad utredning framgår emellertid att endast bättre prioriterade borgenärer än staten kunde påräkna någon nämnvärd utdelning, varför det i huvudsak saknat betydelse att en momsfordran på M tillkommit på grund av återköpet. Vidare har E., vars uppgifter i denna del lämnats obestridda av motparten, framhållit att först M och därefter konkursboet utan återköpet haft kvar ansvaret för bankgarantier om 212 000 kr, ett lån från Handelsbanken om 300 000 kr samt uppsägningslöner till företagets anställda om ca en miljon kr. Härigenom skulle skuldsumman, även utan E:s kvarstående oprioriterade fordran, om återköpet ej blivit av ha varit högre än den blev efter återköpet. Summan av garantierna, banklånet och uppsägningslönerna överstiger nämligen den momsskuld som drabbade M till följd av återköpet. – Sammantaget finner TR:n att den allmänna förutsättning som består i nackdel för borgenär inte kan anses uppfylld genom återköpstransaktionen. Anledning saknas därför att gå in på de i målet framförda särskilda grunderna för återvinning. Käromålet skall alltså ogillas.

Domslut. Käromålet ogillas.

Konkursboet fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin talan vid TR:n.

E. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Ingrid von Möller samt tf hovrättsassessorerna Hoflund, referent, och Knutar) anförde i dom d 16 jan 1991: Konkursboet har i HovR:n utvecklat sin talan under åberopande av väsentligen samma omständigheter som vid TR:n. Härvid har konkursboet särskilt framhållit – – -. Vidare har konkursboet anfört att TR:n vid sin bedömning av om nackdelsrekvisitet vid återvinning är uppfyllt inte beaktat att återköpstransaktionen varit till nackdel för staten i det att staten genom denna erhållit en fordran som blivit nödlidande; det förhållandet att statens fordran uppkom genom transaktionen och alltså inte förelåg redan före denna bör inte ha någon betydelse vid prövningen av nackdelsrekvisitet.

E. har utvecklat sin talan under åberopande av väsentligen samma omständigheter som vid TR:n. – – –

I HovR:n har förnyade förhör ägt rum på begäran av båda parterna med T.A. och på begäran av E. med R.K. och P.P.. De har här berättat i huvudsaklig överensstämmelse med de referat som intagits i TR:ns dom. T.A. har vidare berättat att han först försökte sälja maskinerna till E. som emellertid gav ett för lågt bud. Han försökte därför att i stället sälja maskinerna tillsammans med pågående arbeten och anställda. Han fick så småningom kontakt med Mellansvenska Schakt, varefter han för E. talade om att han hittat en köpare som var beredd att betala ett pris som motsvarade M:s kvarvarande skuld till E..

R.K. har här berättat att E. bjöd 3,8 miljoner kr för maskinerna när T.A. första gången erbjöd E. att återköpa dessa. E:s bud var bestämt utifrån den förutsättningen att E. i sin tur skulle sälja maskinerna och att E. därför skulle komma att belastas av kostnader för transport, lagring och försäljning; vidare måste det finnas en viss marginal för vinstpåslag, vanligen ca 10 procent.

Domskäl.

HovR:n behandlade först frågan om kvittningshinder och fann att det inte förelegat hinder mot kvittningen. Härefter anförde HovR:n:

HovR:n övergår härefter till konkursboets talan om återvinning. Som TR:n funnit förutsätter återvinning att den aktuella rättshandlingen varit till nackdel för åtminstone någon borgenär. Detta kan vara fallet om rättshandlingen medfört att gäldenärens tillgångar minskat eller hans skulder ökat liksom om borgenärernas utdelning i gäldenärens konkurs försämrats eller förskjutits inbördes. Enbart den omständigheten att rättshandlingen varit till gagn för viss borgenär är således inte tillräckligt för att återvinning skall kunna ske.

Konkursboet har i denna del åberopat att det förhållandet att E. återköpt maskinerna i stället för att återta dem med stöd av återtagandeförbehållet inneburit att M:s skulder ökat med den på transaktionen utgående mervärdeskatten samtidigt som E. omvandlat en oprioriterad fordran utöver värdet av maskinerna vid ett återtagande till en säker fordran mot staten på ingående mervärdeskatt. Härigenom har även staten gynnats framför övriga borgenärer genom att den kunnat genomföra en kvittning om 10 kr avseende mervärdeskatt som eljest inte skulle ha kunnat ske. Vidare har staten drabbats av nackdel genom att den återstående delen av statens fordran på utgående mervärdeskatt blivt nödlidande i M:s konkurs.

Det är ostridigt att E. skulle ha haft separationsrätt till de aktuella maskinerna p g a återtagandeförbehållet om dessa funnits kvar hos konkursboet vid konkursutbrottet. Vid ett återtagande skulle konkursboet, som TR:n funnit, ha tillgodoräknats ett värde motsvarande vad det skulle ha kunnat få ut genom att på lämpligt sätt sälja dessa. I TR:ns dom har antecknats att E. uppskattat maskinernas värde till 3,8 miljoner kr. R.K. har i HovR:n berättat att detta belopp motsvarade vad E. skulle ha varit berett att betala vid köp av maskinerna och att E. – som avsett att vidareförsälja maskinerna – därvid tagit hänsyn till att köpet skulle ha inneburit kostnader för transport, lagring och försäljning och att E. också kalkylerat med en viss marginal för vinstpåslag, ca 10 procent; den köpeskilling E. var berett att betala avspeglar således inte nödvändigtvis vad konkursboet skulle ha kunnat erhålla vid en försäljning till annan, t ex till en köpare som avsåg att själv använda maskinerna och således inte behövde göra samma överväganden som E.. Konkursboet har inte heller åberopat någon utredning till styrkande att det värde detta ägt tillgodoräkna sig vid ett återtagande enligt förbehållet. Det är då inte möjligt att uttala sig om hur stor konkursbolagets kvarvarande skuld till E. skulle ha varit vid ett sådant återtagande. Eftersom sistnämnda skuld skall tjäna som utgångspunkt vid jämförelsen försvåras därmed bedömningen av om återköpet varit till nackdel för de övriga borgenärerna i förhållande till vad som skulle ha gällt vid ett återtagande.

Vid bedömningen av om återköpet varit ofördelaktigare för borgenärerna än ett återtagande, skall också beaktas att försäljningen av maskinerna till E. utgjorde en del i en större affär. Enligt E:s obestridda uppgifter medförde transaktionen att M inte behövde stå för vissa utgifter, sammanlagt uppgående till över 1,5 miljoner kr, som M vid ett eventuellt återtagande skulle ha haft att svara för. Mot bakgrund av dessa omständigheter och den osäkerhet som råder i fråga om hur stort värde konkursboet skulle ha varit berättigat att tillgodoräkna sig vid ett återtagande enligt återtagandeförbehållet, finner HovR:n att konkursboet inte styrkt att återköpet medfört att M:s skulder blivit större än de skulle ha blivit vid ett återtagande.

Vad härefter gäller frågan om återköpet varit till nackdel för någon särskild borgenär finner HovR:n i likhet med TR:n att den omständigheten att E. p g a återköpet fått en fordran mot staten på ingående moms inte i sig inneburit att möjligheten för övriga borgenärer att få utdelning minskat eller förskjutits inbördes. Det har inte i HovR:n framkommit någon omständighet som föranleder HovR:n att frångå TR:ns bedömning, att tillkomsten av utgående moms och den därav föranledda kvittning staten kunnat genomföra om 10 kr, inte minskat övriga borgenärers utdelning i konkursen. Inte heller kan staten anses ha drabbats av nackdel enbart p ga det förhållandet att transaktionen givit upphov till en fordran gentemot M på utgående moms som staten p g a boets ringa behållning inte kunnat erhålla utdelning för.

På grund av det anförda finner HovR:n att konkursboet ej styrkt att återköpet varit till nackdel för konkursboet eller för borgenär. Konkursboets talan om återvinning skall således lämnas utan bifall och TR:ns domslut således fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hovrättsrådet Björnberg var skiljaktig enligt följande votum: – – – Vad härefter angår konkursboets i andra hand framställda yrkande – att återköpsavtalet skall förklaras gå åter – anser jag:

Faktiskt innebär det förfarande som aktualiserats i målet att T.A. som ägare och företrädare för Maskin och Transporttjänst i Kumla AB (M) tömmer detta bolag på dess tillgångar och med E. & N. Maskin AB (E.) som mellanhand överför dem till ett nytt bolag, Mellansvenska Schakt, med vilket bolag T.A. har intressegemenskap.

För T.A. och M innebär transaktionen främst att de frigörs från sina förpliktelser gentemot E. enligt tidigare avtal, ca 5,9 miljoner kr, och att M ådrar sig en skatteskuld avseende moms om ca 1,1 miljoner kr till staten.

För E. innebär transaktionen främst att dess säkerhetsrätt – av E. själv värderad till 3,8 milljoner kr och det enda värde bolaget kunde räkna med att erhålla vid en konkurs – förvandlades till full betalning för egendomen, ca 5,9 miljoner kr, varav drygt 1,1 miljoner kr i momsfordran på staten, med egendomen vidaresåld utan kostnad eller förlustrisk.

Utredningen om M:s ekonomiska situation vid tiden för återköpet ger inte säker grund för bedömande om bolaget befunnit sig på obestånd redan före transaktionen. Klart är dock att det genom denna försatts i ett omedelbart och allvarligt obestånd.

Enligt det sagda är utrett att transaktionen gynnat E. – med uppskattningsvis ca två miljoner kr – att den i allt fall ökat M:s förmånsberättigade skuldbörda – med uppskattningsvis ca 1,1 miljoner kr – och att den lett till uppenbar insolvens för M. Utredningen om hur transaktionen genomfördes och om vad som förekom i anslutning till den visar vidare att E. känt till eller bort känna till alla för bedömningen relevanta omständigheter. Det är mot bakgrund av vad som anförts i målet att märka att E. inte åtagit sig något ansvar för M:s andra förpliktelser.

Redan den omständigheten att M genom återköpet försatts i ett överhängande obestånd, där M betagits möjlighet att fullgöra sina åtaganden eller tillgodose andra borgenärer – främst staten, som genom transaktionen fått en ytterligare stor men synbarligen värdelös fordran på bolaget – talar för sådan skada som gör rättshandlingen otillbörlig. Härtill kommer att transaktionen betog konkursförvaltningen varje möjlighet till rekonstruktion av verksamheten eller att välja alternativ för avvecklingen, vilken borde ha kunnat tillgodoföra konkursboet, i varje fall, en stor del av det övervärde som nu tillgodofördes E. och T.A. eller må ha vidareförts till Svenska Schakt. Det är härvid att beakta att transaktionen inte grundats på eller legat i linje med det tidigare avtalet mellan M och E.. Förhållandena och storleken av beloppet är därför sådana att de gör rättshandlingen otillbörlig.

jag anser sålunda att avtalet om återköp skall gå åter enligt 30 § KL i aktuell lydelse. Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten om utgången.

Konkursboet (ombud advokaten S.L.) sökte revision med yrkande om bifall till boets talan i målet.

HD meddelade prövningstillstånd såvitt avsåg konkursboets talan om återgång av E:s återköp av de ifrågavarande maskinerna med tillämpning av 30 § 1921 års konkurslag (AKL) och rättegångskostnaderna. Beträffande målet i övrigt fann HD ej skäl meddela prövningstillstånd, i följd varav HovR:ns dom i dessa delar skulle stå fast. E. (ombud advokaten C.S.) bestred ändring. Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Gregow, Solerud, referent, Nyström, Törnell och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. Av utredningen i målet framgår följande. De berörda maskinerna, som tidigare hade sålts av E. till Maskin- och Transporttjänst i Kumla Aktiebolag (M) med återtagandeförbehåll, återköptes av E. d 5 maj 1986. Återköpet medförde att det för M uppkom en utgående mervärdesskatt (moms). Samtidigt fick E. en ingående moms till samma belopp, som E. hade rätt att göra gällande mot staten. Vidare innebar återköpet att E:s fordran på M i anledning av M:s ursprungliga köp av maskinerna eliminerades även till den del den översteg värdet av maskinerna. Det är ostridigt mellan parterna att denna del av E:s fordran skulle ha varit oprioriterad i M:s konkurs.

Konkursboet har gjort gällande att genom återköpet av maskinerna E. såsom M:s borgenär gynnats framför andra, M:s egendom undandragits borgenärerna och M:s skulder ökats.

Enligt konkursboet gynnades E. genom återköpet i det att E., i stället för den del av fordringen för vilken E. inte skulle ha kunnat göra sig betald på grund av M:s insolvens, erhöll ett anspråk mot staten till samma belopp avseende ingående moms. E. har bestritt att E. gynnats framför annan borgenär.

Att E. efter återköpet hade ett anspråk mot staten i stället för en fordran på M kan i och för sig betraktas som en fördel för E.. För att denna fördel skall kunna föranleda återvinning enligt 30 § AKL, fordras emellertid att E. kan anses ha gynnats framför någon annan borgenär. Konkursboet har beträffande detta villkor i första hand pekat på att staten fick en fordran på M avseende utgående moms som till beloppet var lika stor som E:s nämnda ingående moms men som staten inte kunde få betalt för till följd av M:s insolvens. Såvitt avser statens nu berörda fordran på moms har dock staten blivit M:s borgenär först genom återköpet. Ett gynnande av E. kan därför inte anses ha ägt rum framför staten såsom borgenär.

Den skuld till staten avseende utgående moms som M ådrog sig genom återförsäljningen var i egenskap av skattefordran förenad med allmän förmånsrätt enligt 11 § förmånsrättslagen. I fall M hade haft tillgångar, vilka på grund av denna förmånsrätt skulle komma att tillfalla staten i stället för borgenärer som saknade förmånsrätt eller hade sämre förmånsrätt, måste ett gynnande av E. genom återförsäljningen anses ha skett på bekostnad av andra borgenärer. Av utredningen framgår emellertid att M ej hade andra tillgångar än sådana som skulle gå till betalning av en fordran som var förenad med företagshypotek och, om konkurskostnader lämnas obeaktade, av andra statens förmånsberättigade fordringar. Att statens fordran på moms var förenad med allmän förmånsrätt har alltså saknat praktisk betydelse för andra borgenärer.

M hade vid tiden för återförsäljningen en fordran på staten avseende ingående moms. På grund av tillkomsten av momsskulden har nämnda fordran kunnat avräknas vid momsredovisningen. Även här uppkommer frågan huruvida någon borgenär blivit missgynnad i nyss berörd mening. Konkursboet har dessutom gjort gällande att fordringen utgjort en tillgång som undandragits borgenärerna därigenom att momsfordringen blev värdelös till följd av att denna och M:s utgående moms i anledning av återförsäljningen kunde kvittas mot varandra. E. har invänt att någon M:s tillgång inte undandragits borgenärerna.

Vad gäller konkursboets senast berörda påstående kan inte det förhållandet att M till följd av återförsäljningen fick en utgående moms anses innebära att den berörda fordringen på ingående moms undandragits borgenärerna. När det gäller frågan huruvida någon borgenär blivit missgynnad i den mening som diskuterats i det föregående beror svaret på i vad mån konkurskostnader beaktas och till vilket belopp den ingående momsen uppgick. Parterna har i dessa hänseenden endast förklarat att de är oense om fordringsbeloppets storlek, men att de av processuella skäl enats om att beloppet skall bestämmas till 10 kr. Med hänsyn till de särpräglade förhållanden som till följd härav föreligger i målet finns det dock anledning att, innan en slutlig bedömning görs av frågan huruvida konkursboets talan skall bifallas, behandla boets påstående om att återförsäljningen inneburit en skuldökning hos M.

Enligt konkursboet innebar det en sådan skuldökning som avses i 30 § ÄKL att staten genom återförsäljningen fick en fordran på utgående moms. Boet har härvid särskilt anfört att fordringen, som åtnjöt förmånsrätt, tillkom i stället för en del av E:s restfordran på M som skulle ha varit oprioriterad. E. har bestritt att någon skuldökning ägt rum genom återförsäljningen.

En momsfordran skiljer sig från fordringar i allmänhet bl a på så sätt att den inte uppkommer genom avtal mellan borgenären och gäldenären. Den tillkommer i stället på grund av lag i följd av omsättning av en vara (eller en tjänst). En annan olikhet består i att den momsskyldiges betalningsskyldighet avser nettot av utgående moms och ingående moms för en viss period och alltså inte varje transaktion för sig. Varken dessa omständigheter eller andra förhållanden kan emellertid medföra att den utgående moms som följer av en försäljning som en gäldenär gjort inte skall anses som en skuld i den mening som avses i 30 § ÄKL. En annan sak är att en skuldökning som äger rum genom tillkomsten av en sådan skuld inte annat än undantagsvis kan anses innebära att gäldenärens skulder ökats på ett otillbörligt sätt.

Genom återförsäljningen av maskinerna till E. har alltså M ådragit sig en skuld. Denna skuld har emellertid inte varit större än den oprioriterade skulden till E., dvs den del av skulden till E. som översteg värdet av maskinerna. Någon ökning av M:s skulder har därför inte skett genom återförsäljningen.

Att den uppkomna momsskulden var förenad med förmånsrätt och att M:s momsfordran om 10 kr kunnat avräknas mot momsskulden har tidigare berörts i samband med påståendet att E. gynnats framför andra borgenärer. Oavsett hur bedömningen i dessa hänseenden slutligen skulle utfalla, kan emellertid utredningen inte anses ge tillräckligt belägg för att förhållandena i övrigt vid E:s återköp varit sådana som fordras enligt 30 § ÄKL för att återköpet skall kunna förklaras gå åter.

På grund av det anförda skall konkursboets talan lämnas utan bifall.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 13 juli 1994 (nr DT 187).