Högsta Domstolen referat NJA 1994 s. 649 (NJA 1994:116)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1994 s. 649 (NJA 1994:116)
Målnummer
T455-93
Domsnummer
DT262-94
Avgörandedatum
1994-11-17
Rubrik
Fråga om beräkning av bygdeavgift vid utvidgning av ett vattenföretag för vilket tillstånd ursprungligen har meddelats enligt äldre lag.
Lagrum
•  10 kap. 1 § vattenlagen (1983:291)
•  10 kap. 2 § vattenlagen (1983:291)
•  10 kap. 3 § vattenlagen (1983:291)
•  16 § lag (1983:292) om införande av vattenlagen

Jämtkraft AB äger Hissmofors kraftverk vid Storsjöns i Jämtland utlopp i Indalsälven. Tillstånd till kraftverket har ursprungligen getts i en dom år 1918. I kraftverket ingår bl a två kraftstationer, kraftstation III och kraftstation IV.

Bolaget ansökte hos Östersunds TR, vattendomstolen om tillstånd att genom tillbyggnad av kraftverket anlägga och ta i drift en ny kraftstation V, avsedd att ersätta den uttjänta kraftstation III, vilken skulle tas ur drift.

I en bilaga till ansökningen anfördes under rubriken 10 kap VL. Avgifter: Antalet avgiftsenheter torde böra beräknas såsom skillnaden mellan antalet enheter för kraftverket efter utbyggnaden av kraftstation V och antalet enheter för nuvarande anläggning.

Effekten vid Hissmofors kraftverk är nu 62 000 kW vid utbyggnadsvattenföringen 410 m3/s. Medelvattenföringen uppges till 227 m3/s. Effekten vid medelvattenföring blir

62 000  X  227 = 34 327 kW.

410

150 % av effekten vid medelvattenföring är  150 X 34 327 = 51490 kW.

100

Antalet enheter blir 51490 62000-51490 = 5675.

10 20

Utnyttjningsbar effekt vid Hissmofors kraftverk efter drifttagande av kraftstation V blir vid utbyggnadsvattenföringen 410 m3/s 67 000 kW.

Effekten vid medelvattenföring blir 67 000   X  227 = 37 095 kW.

410

150 % av effekten vid medelvattenföring är  150  X 37 095 = 55 643 kW.

100

Antalet enheter blir  55 643 67 000-55 643 = 6132.

10  20

Skillnaden enligt ovan blir således 6132-5 675 eller 457 enheter. Vattendomstolen (rådmannen Emilsson, fastighetsrådet Kindblom samt nämndemännen Larsson och Nilsson) lämnade i dom d 22 okt 1991 bolaget det begärda tillståndet. Rörande avgifter anfördes i domskälen: Bygdeavgift enligt 10 kap 1 § VL och fiskeavgift enligt 10 kap 6 § VL skall beräknas enligt klass 2. Avgift skall betalas för varje ytterligare enhet eftersom minimiantalet enheter (500) får anses konsumerat i de tillstånd som givits tidigare. Antalet avgiftsenheter uppgår till 457.

I domslutet anfördes bl a: Sökanden skall jämlikt 10 kap 1 § VL betala årlig bygdeavgift för 457 avgiftsenheter i avgiftsklass 2. Avgiften, som skall utgå from kalenderåret närmast efter det år då tillståndet till vattenföretaget tas i anspråk, skall betalas till LSt:n i jämtlands län före varje kalenderårs utgång.

Kammarkollegiet överklagade i Svea HovR, vattenöverdomstolen och yrkade att bygdeavgift enligt 10 kap i § VL skulle utgå efter 500 avgiftsenheter.

Bolaget bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (hovrättsrådet Olding, vattenrättsrådet Hyden, hovrättsrådet Grobgeld och t f hovrättsassessorn Dahl, referent) anförde i dom d 28 dec 1992: Domskäl. Parterna har till stöd för sin talan anfört i huvudsak följande.

Kammarkollegiet: Det ansökta företaget innebär en utvidgning av ett befintligt vattenföretag, vartill tillstånd har meddelats enligt äldre VL (1918:523, ÄVL). Beräkning av bygdeavgift för vattenkraftverk grundas på den effekt som kan tas ut vid de i kraftverket installerade generatorerna. Effektökningen till följd av det ansökta företaget uppgår till 5 000 kW. Avgiftsenheten för vattenkraftverk är 10 kW installerad effekt och 20 kW installerad effekt för sk toppeffekt. Avgift utgår när antalet avgiftsenheter uppgår till minst 500. Vid beräkning av bygdeavgift för ett nytt företag som innebär en utvidgning av ett företag som tillkommit efter tillstånd enligt ÄVL skall avgiftsenheten för toppeffekt inte reduceras. Bygdeavgiften för det ansökta företaget skall därför utgå efter 500 avgiftsenheter.

Bolaget: Den beräkning av bygdeavgiften som bolaget redovisade vid vattendomstolen överensstämmer med vad som lagligen bör gälla. Med hänsyn till vad Kammarkollegiet anfört kan följande alternativa beräkningssätt anges. Effekten vid medelvattenföringen blir 5 000    X  227 = 2 768 kW.

410

150 % härav blir 4 152 kW. Detta ger 415 enheter. För resterande 5000-4152 = 848 kW skall enhet beräknas för varje 20 kW vilket ger 42 enheter. Antalet enheter blir således 415 = 457 även med detta beräkningssätt. Hänsyn har därvid inte tagits till det gamla företaget när det gäller reduktion för toppeffekt. Det kan ifrågasättas om bygdeavgift över huvud taget skall utgå i förevarande fall eftersom utvidgningen ger mindre antal enheter än 500. Bolaget har emellertid funnit det riktigt att medge bygdeavgift för 457 enheter. Vattenöverdomstolen gör följande bedömning.

Enligt ÄVL var ägaren av reglerade strömfall skyldig att erlägga vissa avgifter. Bestämmelserna om beräkning av dessa s k regleringsavgifter fanns i 4 kap 14 § ÄVL. I 16 § lagen (1983:292) om införande av VL finns bestämmelser rörande omräkning av regleringsavgifter för tiden efter den nu gällande VL:s ikraftträdande. I 10 kap 1 § VL stadgas om skyldighet för den som har tillstånd till vissa vattenföretag – bl a drift av vattenkraftverk – att betala bygdeavgift. I paragrafens 2 st regleras det fall att ett vattenföretag avser utvidgning av ett annat vattenföretag, vartill tillstånd lämnats enligt VL. Härvid skall gemensam avgift fastställas såsom för ett enda företag, varvid tidigare utgående avgift faller bort.

I lagrådsremiss med förslag till ny VL mm diskuterade föredragande departementschefen hur man övergångsvis skulle förfara med avgifter som prövats enligt bestämmelserna i ÄVL. Departementschefen kom fram till att den övergångsreglering, som han förordade skulle gälla, innebär att en äldre regleringsavgift för ett kraftverk kommer att kunna utgå vid sidan av en bygdeavgift som bestämts enligt VL för samma kraftverk på grund av t ex en effektutbyggnad. Departementschefen kom sedan in på frågan hur beräkning av bygdeavgift skulle ske vid en sådan utbyggnad. Han uttalade därvid att antalet avgiftsenheter borde beräknas på den sammanlagda effekten eller magasinsvolymen och reduktion ske med hänsyn till toppeffekt eller stor magasinsvolym. Departementschefen menade att den ytterligare avgift som skulle betalas endast skulle avse effektökningen eller regleringsökningen. I detta fall borde. det inte fordras att ökningen uppgår till föreskrivna minimiantalet enheter, utan varje ytterligare enhet bör avgiftsbeläggas (prop 1981/82:130 s 188 0.

Lagrådet riktade kritik mot förslaget och menade att det skulle innebära betydande förenklingar om man vid avgiftsberäkningen vid utvidgning av ett företag kunde bortse från det befintliga företaget och låta det nya avgiftssystemet bli tillämpbart enbart på det vattenföretag som utvidgningen utgör. Med denna lösning behövdes enligt lagrådet inga särregler alls utan utvidgningen skulle komma att följa de huvudregler som gäller för avgiftsberäkningen (anförd prop s 322). Vid anmälan av lagrådsyttrandet godtog departementschefen lagrådets synpunkter. Han anförde bl a att i nu aktuella fall hänsyn inte skall tas till det äldre företaget när det gäller reduktion för toppeffekt eller större magasinsvolymer och att avgift skall utgå först när utvidgningen i sig uppgår till minst 500 avgiftsenheter (anförd prop s 480).

Vattenöverdomstolen finner inte, mot bakgrund av vad som nu anförts, att antalet avgiftsenheter kan beräknas på något av de sätt bolaget gjort gällande. Antalet enheter skall i stället, med tillämpning av bestämmelserna i 10 kap 2 § 1 st 1 VL, bestämmas i enlighet med vad Kammarkollegiet anfört eller efter 500 avgiftsenheter.

Domslut. Med ändring av vattendomstolens domslut i fråga om bygdeavgift förpliktar Vattenöverdomstolen Jämtkraft AB att betala årlig bygdeavgift efter 500 avgiftsenheter i avgiftsklass 2.

Bolaget (ombud advokaten G.S.) överklagade och yrkade att HD skulle bestämma att bygdeavgift skulle beräknas efter 457 avgiftsenheter. För det fall frågan om bygdeavgift bedömdes vara en fråga som domstol skulle pröva utan hänsyn till parternas inställning, yrkade bolaget att HD skulle fastställa att bygdeavgift ej skulle utgå.

Kammarkollegiet bestred ändring. Om HD skulle finna att antalet avgiftsenheter understeg 500 hade kollegiet inte något yrkande om avgift.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, ResSekr Löv, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Målet gäller beräkning av bygdeavgift enligt 10 kap 1 § VL (1983:291) när ett ursprungligt vattenföretag utvidgas genom ett nytt vattenföretag. Företagen innebär i detta fall drift av ett vattenkraftverk.

10 kap 1 § 2 st VL innehåller ett, stadgande som avser bygdeavgift i utvidgningsfall. Stadgandet innebär att en gemensam avgift fastställs såsom för ett enda företag, varvid tidigare avgift bortfaller. Emellertid förutsätts för tillämpning av stadgandet att tillstånd till det ursprungliga företaget har meddelats enligt VL. I förevarande fall har tillstånd till det ursprungliga företaget meddelats enligt äldre lag. VL:s avgiftssystem blir då tillämpligt endast på det företag som utvidgningen utgör (prop 1981/82:130 s 480).

Av 10 kap 1 § 1 st VL framgår att bygdeavgiften bestäms efter avgiftsenheter och avgiftsklass enligt 2 och 3 §§ i samma kap.

Avgiftsenheter för vattenkraftverk är enligt 10 kap 2 § 1 st i VL varje enhet installerad generatoreffekt som omfattar 10 kW intill 150% av effekten vid medelvattenföring och varje enhet om 20 kW därutöver. Stadgandet innebär således att den installerade effekten är avgiftsgrundande i sin helhet intill 150 % av effekten vid medels attenföring medan överskjutande effekt, sk toppeffekt, är avgiftsgrundande endast beträffande halva sin storlek. Följaktligen medges en reducering av bygdeavgiften för toppeffekt. Av paragrafens 2 st framgår vidare att avgiftsskyldighet för vattenkraftverk inträder endast om antalet avgiftsenheter är minst 500, dvs motsvarande ett effektvärde om minst 5 000 kW.

Av lagtexten framgår inte omedelbart vad som avses med uttrycket "effekten vid medelvattenföring". I motiven till 10 kap 2 § 1 st VL lämnas en förklaring, innebärande att effekten vid medelvattenföring skall beräknas ur utbyggnadseffekten genom direkt proportionering mellan medelvattenföring och utbyggnadsvattenföring (a prop s 482).

I detta mål är parterna överens om tillämplig avgiftsklass. Deras beräkningar av antalet avgiftsenheter för det vattenföretag som utvidgningen utgör skiljer sig däremot åt.

Parterna räknar ostridigt med att bolaget genom det vattenföretag som utvidgningen utgör kommer att kunna ta ut 5 000 kW högre effekt än tidigare genom att kraftverkets utnyttjningsbara effekt ökar från 62 000 till 67 000 kW vid utbyggnadsvattenföringen 410 m3/s. Parterna utgår vidare från att medelvattenföringen vid kraftverket är 227 m3/s och att effekten vid medelvattenföring för hela kraftverket, inklusive utvidgningen, är 37 095 kW (67000 X 227/410). Den nya kraftstationen är konstruerad för en vattenföring om nominellt 150 m3/s. Bolagets inställning är att effekten vid medelvattenföring när det gäller utvidgningen skall beräknas med utgångspunkt i effektökningen 5 000 kW och i de angivna värdena, 410 m 3/s och 227 m3/s. Enligt Kammarkollegiet kan effekten vid medelvattenföring inte beräknas för själva utvidgningen utan måste beräknas för hela kraftverket inklusive utvidgningen.

HD anser i linje med Kammarkollegiets inställning att 37 095 kW är det värde på effekten vid medelvattenföring som här bäst svarar mot ordalydelsen i 10 kap 2 § 1 st 1 VL och att det inte är riktigt att ur effektökningen i sig beräkna ett motsvarande värde genom proportionering mellan medelvattenföringen och kraftverkets utbyggnadsvattenföring. Mot bakgrund av att en enkel reglering åsyftats för dessa fall (a prop s 322 och 480) synes det vara tillräckligt att kontrollera att ifrågavarande effektökning inte är så stor att den når upp till det effektvärde vid vilket kraftverkets installerade effekt övergår till toppeffekt (150 % X 37 095 kW). När effektökningen som utvidgningen innebär är mindre än det nyss angivna effektvärdet skall den i sin helhet läggas till grund för beräkning av antalet avgiftsenheter för bygdeavgiften. I förevarande fall följer detta också av att medelvattenföringen är högre än den nominella utbyggnadsvattenföringen för det nya aggregatet. Antalet avgiftsenheter uppgår således här till 500. Vattenöverdomstolens domslut skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer Vattenöverdomstolens domslut.

HD (JustR:n Knutsson, Heuman, referent, Sterxel, Solerud och Westlandet) beslöt följande dom: Domskäl. Målet gäller beräkning av bygdeavgift vid utvidgning av ett vattenföretag för vilket tillstånd ursprungligen meddelats enligt äldre lag. Lagtexten ger inte någon klar anvisning. Vattenöverdomstolens dom får anses innebära att avgift skall beräknas för det vattenföretag som utvidgningen utgör och därvid baseras på det ökade effektuttaget vid kraftverket. Av domen följer vidare att någon reduktion för toppeffekt inte skall göras men att bestämmelsen om avgiftsfrihet när antalet enheter är mindre än 500 skall gälla. En sådan ordning är förenlig med lagtexten och, med beaktande särskilt av motiven, att föredra framför andra möjliga alter nativ. Vattenöverdomstolens domslut skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer Vattenöverdomstolens domslut.

HD:s dom meddelades d 17 nov 1994 (nr DT 262).