Högsta Domstolen referat NJA 1994 s. 95 (NJA 1994:20)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1994 s. 95 (NJA 1994:20)
Målnummer
T2848-91
Domsnummer
DT53-94
Avgörandedatum
1994-02-28
Rubrik
Vid förvärv av en fritidsbåt på avbetalning har X, till vilken båten skulle levereras, tecknat borgen på kontraktet såsom för egen skuld, medan som köpare angivits X:s f d maka Y. I överensstämmelse med vad som var förutsatt mellan parterna har amorteringar och räntebetalningar fullgjorts av X, till vilken också borgenären ställt aviseringarna. Vid det förhållandet att X fick anses vara gäldenärerna emellan ansvarig för skulden har varken aviseringarna eller betalningarna ansetts ha preskriptionsavbrytande verkan beträffande Y:s betalningsförpliktelse.
Lagrum
Preskriptionslagen (1981:130)

Afford Finanskonsult AB (bolaget) ansökte vid Nyköpings TR om lagsökning å U-B.A. och bolagets ansökan hänsköts till rättegång. I TR:n utvecklade parterna sin talan enligt följande.

Bolaget anförde: U-B.A. tecknade d 7 juli 1982 order och påföljande dag köpeavtal avseende en IF-båt med Oxelösunds Båt & Motor AB. Säljarens rätt enligt köpeavtalet pantförskrevs därefter till Volvofinans AB och innehaves nu av bolaget. U-B.A. har ej fullgjort sina avbetalningar enligt köpeavtalet. Skulden uppgår per d 31 mars 1990 år till 18 681 kr, varav 11404 kr kapitalskuld och återstoden ränta. Någon betalning har ej erlagts sedan d 7 sept 1988; den första betalningen härefter skulle ha ägt rum d 30 nov samma år. På grund av det anförda yrkar bolaget förpliktande för U-B.A. att betala 18 681 kr samt ränta efter 15 % å 11404 kr från d 31 mars 1990 till dess betalning sker.

U-B.A. bestred käromålet men vitsordade yrkade kapital- och räntebelopp som skäliga i och för sig.

U-B.A. anförde för sin del: 1978 flyttade hon till Nyköping, och kort härefter flyttade hennes f d make, M.A., efter. Fram till 1988 hade de två ett förhållande, men även om M.A. ibland bodde hos henne hade de hela tiden var sin bostad. M.A. hade mycket dåliga affärer; så var han exempelvis inblandad i konkurser 1985, 1987 och 1988. Sistnämnda år flydde han landet och torde numera uppehålla sig i USA. Båtköpet var en affär mellan M.A. och säljarbolaget, vilket alla inblandade hade klart för sig. Det var M.A. som gjorde upp affären, och en honom tillhörig båt avräknades såsom handpenning. U-B.A. lånade bara ut sitt namn på kontraktet. M.A. tog hand om båten. U-B.A. vet ej om hon någonsin sett den. All avisering har gått till M.A.; först i okt-nov 1988 nåddes U-B.A. av ett krav, vilket dock var ställt till M.A.. Inte förrän i juni 1989 riktades några krav direkt mot henne. – I första hand gör U-B.A. gällande, att hon aldrig köpt båten. För det fall TR:n ej skulle finna detta förhållande styrkt, gör U-B.A. gällande, att preskription inträtt.

Bolaget genmälde: Köpeavtalet innehåller ej någon förpliktelse för bolaget att avisera; detta är en ren serviceåtgärd, och betalning skall ske självmant. Det i målet aktuella beloppet förföll till betalning först i nov 1988, och dessförinnan hade U-B.A. aviserats. Preskription kan därför ej ha inträtt.

TR:n (rådmannen Jangverl) anförde i dom d 23 okt 1990: Domskäl. Förhör har ägt rum med U-B.A. och I.C., ställföreträdare för bolaget och vid tiden för avtalets ingående ställföreträdare jämväl för säljarbolaget. Härjämte har som skriftlig bevisning åberopats ordersedel och köpeavtal samt avtals- och betalningsavier, betalningspåminnelse, räntebesked och saldolistor.

TR:n lämnar U-B.A:s förstahandsinvändning att hon ej skulle vara bunden av köpekontraktet utan avseende. Fråga är då om preskription inträtt. Parterna har förklarat sig vara ense om att bestämmelserna om treårspreskription är tillämpliga.

På de i målet ingivna och åberopade saldolistorna står U-B.A. upptagen som låntagare på den som avser juli, aug och okt 1982. Enligt dessa listor hade inga inbetalningar verkställts. På saldolistan av d 8 nov 1982 står M.A. upptagen med samma lånenummer. Det framgår av denna lista, att två förfallna månadsbelopp erlagts d 5 i samma månad. På en saldolista per d 30 maj 1986 står likaledes M.A. upptagen som kund. Räntebeskedet av d 30 dec 1986, innehållande "uppgift för er självdeklaration", är ställt till M.A.. Betalningsavin av d 10 nov 1988, vilken avser förfallodagen d 30 samma månad, är ursprungligen ställd till M.A. med viss adress. Därefter har förnamn och adress strukits och orden U-B.A. och Marsvägen 16 V tillagts. Betalningspåminnelsen, slutligen, som ställts till U-B.A., är daterad d 30 juni 1989.

U-B.A. har under sanningsförsäkran uppgivit, att hon aldrig erhållit någon avisering och att hon följaktligen ej heller betalat något belopp av köpeskillingen. Hon har tillagt, att hon, då hon i slutet av 1988 nåddes av den första betalningsavin, hade glömt hela affären.

I.C. har, likaledes under sanningsförsäkran, uppgivit: Han hade tillgång till saldolistorna, vilka kom tre gånger i månaden. Bolaget måste ha givit Volvofinans tillstånd att avisera M.A. i stället för U-B.A.. Så har skett under tiden okt-nov 1982 – okt-nov 1988. I.C. visste om att det var M.A. som aviserades och som betalade; denne var personligen inne ett antal gånger och erlade betalningar, något som skedde sporadiskt och med stora summor.

Bolaget har intagit ståndpunkten att preskription ej kan ha inträtt, eftersom den relevanta förfallodagen är d 30 nov 1988. För beräkning av preskriptionstiden saknar emellertid förfallodagen betydelse; utgångspunkten är fordringens tillkomsttid och eventuella preskriptionsavbrytande åtgärder. Den skriftliga bevisningen får anses visa, att U-B.A. aviserats fram till okt 1982, ett förhållande som ej behöver minska tilltron till hennes uppgift om att hon personligen aldrig tagit del av handlingarna. I målet är emellertid, icke minst genom bolagets egen bevisning, utrett att bolaget före aviseringen i nov 1988 icke vidtagit någon preskriptionsavbrytande åtgärd mot U-B.A. sedan nov 1982. Bolagets fordran är vid sådant förhållande preskriberad, och dess talan skall lämnas utan bifall.

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

Bolaget fullföljde talan i Svea HovR och yrkade bifall till sin talan vid TR:n.

U-B.A. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Arvidsson, referent, och t f hovrättsassessorn Mellqvist) anförde i dom d 25 nov 1991: Grunder och utveckling av talan i HovR:n mm. Parterna har i HovR:n åberopat grunder och utvecklat talan så som redovisats i TR:ns dom med följande preciseringar.

Bolaget har gjort gällande att M.A. haft U-B.A:s uppdrag att företräda henne vid fullgörandet av de förpliktelser som åvilade henne enligt köpeavtalet, varför de betalningar som han gjort skett för hennes räkning och med hennes vetskap och följaktligen haft preskriptionsavbrytande verkan mot henne.

U-B.A. har bestritt att M.A. haft någon som helst behörighet att företräda henne eller att hon skulle ha känt till att han för hennes räkning gjort betalningarna. De betalningar M.A. gjort har han gjort för egen räkning.

HovR:ns domskäl. I HovR:n har förnyade förhör under sanningsförsäkran ägt rum med I.C. och U-B.A.. Den skriftliga bevisningen är densamma som vid TR:n.

HovR:n gör följande bedömning.

Av det åberopade köpekontraktet framgår att U-B.A. är köpare av båten. Mot lydelsen av detta skriftliga avtal har U-B.A. inte förmått visa att avtalet inte är bindande för henne. Hon är alltså förpliktad som köpare enligt kontraktet. Av kontraktet framgår också att M.A. tecknat borgen såsom för egen skuld för U-B.A:s förpliktelser enligt kontraktet. Detta borgensåtagande gör emellertid inte M.A. till köpare. U-B.A. är alltså ensam köpare av båten.

Vad härefter gäller frågan om fordran har preskriberats gentemot U-B.A. är det ostridigt att någon preskriptionsavbrytande åtgärd inte har vidtagits mot U-B.A. personligen under tiden nov 1982 till nov 1988. Det är även ostridigt att preskriptionstiden i detta fall är tre år. Den avgörande frågan är då om M.A:s betalningar till borgenären under den aktuella perioden har haft preskriptionsavbrytande verkan mot U-B.A..

U-B.A. har i HovR:n uppgivit att hon hade den uppfattningen att M.A. skulle "sköta det hela" och ombesörja att avbetalningarna fullgjordes. M.A. är, som HovR:n redan noterat, inte att betrakta som köpare enligt kontraktet. Han har tecknat borgen såsom för egen skuld och är på denna grund primärt ansvarig för att betalningarna enligt kontraktet fullgörs. Det är också han – och inte U-B.A. – som under den aktuella perioden har aviserats. Annat är inte visat än att M.A. genom sina betalningar infriat de förpliktelser som åvilat honom enligt det borgensansvar han åtagit sig. Mot denna bakgrund kan det inte anses styrkt, att U-B.A. förstått eller bort förstå att M.A:s betalningar gjorts för hennes räkning. Vid sådant förhållande är dessa betalningar inte preskriptionsavbrytande vad gäller U-B.A:s betalningsansvar. Följaktligen har preskription inträtt vad gäller kravet mot U-B.A..

På grund av det anförda kan vadetalan inte vinna bifall.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Hovrättsrådet Wiegerl var av skiljaktig mening och anförde: jag delar majoritetens uppfattning att U-B.A. inte förmått visa att avtalet inte skulle vara bindande för henne.

Vad härefter preskriptionsfrågan angår vill jag anföra följande.

Av U-B.A:s egna uppgifter framgår att hon själv varit av den uppfattningen att M.A. skulle "sköta det hela" och ombesörja att avbetalningarna fullgjordes enligt kontraktet. Särskilt med hänsyn till att samlevnadsförhållandet dem emellan bestod ända fram till 1988, måste U-B.A. rimligen ha varit införstådd med att M.A. åtminstone fram till dess fullgjorde de avbetalningar som föreskrevs i avtalet. Eftersom det i målet är fråga om fortlöpande betalningar, som gjorts av M.A. i egenskap av borgensman vid ett stort antal tillfällen och under lång tid, enligt en ursprunglig överenskommelse mellan honom och U-B.A. såsom huvudgäldenär, måste anses att dessa betalningar skett till förmån för U-B.A. och med hennes begivande. De av M.A. gjorda betalningarna får därför anses ha medfört preskriptionsavbrott jämväl med avseende på U-B.A:s betalningsansvar. Fordringen mot U-B.A. är följaktligen inte preskriberad.

På grund av det anförda och då tvist ej råder om det fordrade beloppets storlek, bifaller jag – med ändring av TR:ns dom – käromålet. Överröstad härutinnan är jag i övrigt ense med majoriteten.

Bolaget (ombud advokaten C.R.) sökte revision och yrkade bifall till sin talan i HovR:n.

U-B.A. (ombud advokaten S.F.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Elserlh, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Parterna har åberopat samma grunder som i HovR:n. Bolaget har dock preciserat sin inställning vad avser preskriptionsavbrott och åberopat att U-B.A. lämnat uppdrag till M.A. att sköta betalningarna enligt kontraktet, alternativt att hon samtyckt till eller i allt fall haft vetskap om att han skötte betalningarna, varför preskription inte har inträtt.

HD finner lika med underrätterna att U-B.A. är att anse som köpare av båten. Därmed skall prövas om M.A:s betalning av amorteringar och ränta har preskriptionsavbrytande verkan för U-B.A..

Preskription kan enligt 5 § 1 preskriptionslagen avbrytas av gäldenären genom att denne erkänner fordringen gentemot borgenären. Det är inte nödvändigt att gäldenären personligen erkänner skulden; om en tredje person exempelvis betalar ränta för gäldenärens räkning så medför även detta preskriptionsavbrott under förutsättning att betalningen sker på uppdrag av gäldenären eller med dennes samtycke (prop 1979/80:119 s 96).

Bolaget har inte krävt att M.A. skulle ikläda sig det borgensansvar han åtagit sig enligt avtalet. Detta tyder i sig på att betalningarna skett för U-B.A:s räkning, men det är emellertid inte visat att de verkställts på uppdrag av henne.

För att samtycke till tredje mans betalning skall föreligga krävs till en början att borgenären har skäl att uppfatta betalningen som ett erkännande från gäldenären. Vidare måste gäldenären antingen ha kännedom om betalningen eller ha anledning att räkna med denna. Det är emellertid inte tillräckligt med sådan vetskap, utan betalningen måste även framstå som ett uttryck för gäldenärens vilja.

Det har inte framkommit att bolaget kände till att M.A. verkställde betalningarna utan uppdrag. Tvärtom kan hävdas att det ur bolagets synpunkt var naturligt att M.A. skötte betalningarna för U-B.A:s räkning med hänsyn till att han – såvitt framgår av utredningen – var den drivande vid köpet. U-B.A:s uppgifter i HovR:n ger vidare intrycket att hon vid avtalets undertecknande förutsatte att M.A. skulle sköta de löpande betalningarna. Hennes antagande i den delen bör ha förstärkts med hänsyn till det intresse han visade för köpet. Hon bör därför ha haft anledning att räkna med att betalning sedermera också faktiskt fullgjordes av M.A., framförallt som hon själv inte erlade någon betalning. Trots den kontakt hon haft med M.A. har hon inte ifrågasatt eller berört hans agerande. Detta kan inte tolkas på annat sätt än att betalningarna var i enlighet med hennes vilja.

Med hänsyn till det anförda skall M.A:s betalningar anses ha skett för U-B.A:s räkning och med hennes samtycke. Betalningarna har därmed verkat preskriptionsavbrytande för henne och då skulden inte är preskriberad är hon skyldig att betala resterande belopp enligt avtalet. Bolagets talan skall således bifallas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom i huvudsaken förpliktar HD U-B.A. att till Afford Finanskonsult AB utge 18 681 kr, jämte ränta med 15 % på 11404 kr från d 31 mars 1990 tills betalning sker.

HD (JustR:n Vängby, Gad, Sterzel och Munck) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt det i målet åberopade köpekontraktet har U-B.A. köpt båten och M.A. tecknat borgen såsom för egen skuld för hennes förpliktelser enligt kontraktet. Som domstolarna funnit har U-B.A. inte visat någon omständighet som medför att kontraktet inte skulle vara bindande för henne. Fråga är då i målet om bolagets fordran gentemot U-B.A. har blivit preskriberad.

I detta hänseende är det ostridigt att preskriptionstiden för fordringen är tre år och att någon preskriptionsavbrytande åtgärd inte har vidtagits mot U-B.A. själv mellan nov 1982 och nov 1988. Ostridigt är vidare att aviseringar om skulden under nämnda tid gjorts till M.A. på dennes adress samt att M.A. också fullgjort vissa betalningar enligt kontraktet.

Det kan ej mot U-B.A:s bestridande anses styrkt att M.A. haft behörighet att företräda henne gentemot bolaget, och de aviseringar som gjorts till M.A. har därför inte haft preskriptionsavbrytande verkan gentemot henne. Det får emellertid anses framgå av utredningen att U-B.A. varit införstådd med att M.A. fullgjorde betalningar enligt kontraktet. Fråga är om betalningarna under sådana förhållanden skall anses ha avbrutit preskriptionen mot henne.

Enligt 5 § 1 preskriptionslagen (1981:830) avbryts preskription genom att gäldenären utfäster betalning, erlägger ränta eller amortering eller erkänner fordringen på annat sätt gentemot borgenären. I förarbetena har uttalats att preskriptionsavbrott uppkommer även när någon annan än gäldenären betalar t ex ett räntebelopp för dennes räkning, under förutsättning att betalningen sker på gäldenärens uppdrag eller åtminstone med hans samtycke (prop 1979/80:119 s 96; NJA II 1981 s 27). Principen är således densamma som i den tidigare gällande preskriptionsförordningen (1862:10 s 1), där det i 3 § uttryckligen föreskrevs att inte bara avbetalning eller räntebetalning som gjorts av gäldenären utan också betalning som gjorts med hans vetskap liksom annat erkännande av skulden från gäldenärens sida skulle gälla som bevakning.

Den nu angivna principen om verkan av en betalning som gjorts av annan än gäldenären kan emellertid inte utan vidare tillämpas när två eller flera personer gentemot borgenären är solidariskt ansvariga för samma skuld och således betalning från en av dem reducerar skuldansvaret även för de övriga. När någon t ex har gått i borgen såsom för egen skuld till förmån för annan kan en betalning av huvudgäldenären inte uppfattas som ett erkännande av borgensmannens förpliktelse och avbryta preskriptionen i förhållande till denne. Huruvida borgensmannen haft kännedom om huvudgäldenärens betalning eller kanske t o m uppmanat honom att fullgöra betalningen måste härvid sakna betydelse (jfr Lindskog, Preskription s 257 f). Detta sammanhänger med rättsförhållandet mellan huvudgäldenären och borgensmannen, som normalt innebär att den förre svarar gentemot den senare och att borgensmannen följaktligen har regressanspråk mot huvudgäldenären för det fall att han nödgas betala.

Om emellertid, i ett fall när flera gäldenärer åtagit sig betalning för samma skuld, en betalning sker från annan än den som gäldenärerna emellan svarar för skulden, kan betalningen tänkas ha preskriptionsavbrytande verkan även gentemot huvudgäldenären, förutsatt att den sker i samförstånd med denne. Huvudgäldenären är nämligen skyldig att ersätta den andre för utlägget och betalningen kan då beroende på omständigheterna sägas ha skett för huvudgäldenärens räkning (jfr Lindskog, a a s 258).

I förevarande fall har U-B.A. och M.A. åtagit sig solidariskt ansvar för betalningsförpliktelserna enligt kontraktet. På detta har U-B.A. angetts som köpare och M.A. som borgensman, och normalt skulle därför ha gällt att U-B.A. dem emellan var ansvarig för skulden. Enligt vad U-B.A. har hävdat i målet var emellertid M.A. i förhållande till henne helt ansvarig för de ifrågavarande förpliktelserna. Hennes uppgifter i detta hänseende kan inte lämnas utan avseende, och bolaget – som har att styrka att preskriptionsavbrott ägt rum – har inte motbevisat dem. Vid sådant förhållande kan inte M.A:s betalningar anses ha inneburit något erkännande av skulden från U-B.A:s sida och följaktligen inte heller ha avbrutit preskriptionen mot henne. HovR:ns domslut skall alltså fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

Referenten, JustR Lambe, var skiljaktig i själva saken och anförde: Lika med underrätterna finner jag U-B.A. ej ha visat fog för sin invändning att hon ej är bunden av köpekontraktet.

Vid köpekontraktets undertecknande har avtalsparterna varit införstådda med att M.A., till vilken båten skulle levereras, skulle ensam sörja för amorteringar och räntor. Så har också kontraktet kommit att tillämpas. Sålunda har aviseringarna sedan slutet av år 1982 ställts till M.A. och alla betalningar har fullgjorts av honom. U-B.A. har efter affären ej haft någon kontakt med säljaren eller något av de leasingbolag som innehaft kontraktet; den första avisering som nådde henne var den som gällde betalningen i nov 1988. Hos AB Volvofinans (Volvofinans), som innehaft kontraktet ända fram till april 1988, då det övertogs av Afford, har också M.A. varit införd i den interna redovisningen som kund för den aktuella båtaffären.

Mot den angivna bakgrunden har U-B.A. hävdat, att vad Volvofinans mottagit av M.A. utgjort ej likvider enligt köpekontraktet utan betalningar enligt borgensåtagandet. Det finns dock inget i utredningen som visar att M.A. gjort några överväganden av sådant slag. I vart fall står det klart att Afford aldrig informerats om att betalningarna skulle ha haft annan karaktär än löpande amorteringar och räntebetalningar enligt köpekontraktet. Volvofinans har med hänsyn härtill ägt utgå från att köpet fullföljdes i enlighet med vad som var förutsatt, nämligen att M.A. skulle sörja för att köparens förpliktelser fullgjordes. I anledning härav har bolaget ej haft anledning att vidtaga någon preskriptionsavbrytande åtgärd mot U-B.A. för att vara bevarat vid sin rätt mot henne. Käromålet skall alltså bifallas.

HD:s dom meddelades d 28 febr 1994 (nr DT 53).