Högsta Domstolen referat NJA 1995 s. 322 (NJA 1995:52)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1995 s. 322 (NJA 1995:52)
Målnummer
Ö150-95
Domsnummer
SÖ86-95
Avgörandedatum
1995-05-22
Rubrik
Yrkesfiskare, vilka med stöd av yrkesfiskelicens fiskar utan fasta redskap i ett allmänt vattenområde som berörs av ett vattenföretag (Öresundsbron), har inte på denna grund ansetts som sakägare i ansökningsmål enligt vattenlagen (1983:291) och följaktligen inte ansetts berättigade till ersättning av sökanden för kostnader å målet i vattendomstolen.
Lagrum
•  9 kap. 1 § vattenlagen (1983:291)
•  20 kap. 1 § första st. vattenlagen (1983:291)
Rättsfall
•  NJA 1958 s. 215
•  NJA 1959 s. 81
•  NJA 1960 s. 276
•  NJA 1965 s. 182
•  NJA 1966 s. 327
•  NJA 1969 s. 476
•  NJA 1971 s. 8
•  NJA 1977 s. 477
•  NJA 1989 s. 529

Öresundskonsortiet ingav d 1 juli 1992 ansökan till Växjö TR, vattendomstolen, cm tillstånd enligt vattenlagen att få uppföra den svenska delen av Öresundsförbindelsen. Sedan domstolen avgett yttrande till regeringen d 15 nov 1993 rörande företagets tillåtlighet anmodade regeringen d 16 febr 1994 domstolen att inkomma med yttrande över huruvida de uppgifter som sedermera lämnats av konsortiet visade att de av domstolen i yttrandet d 15 nov 1993 föreslagna förutsättningarna för tillåtligheten av Öresundsförbindelsen kunde uppfyllas. I anledning härav höll domstolen huvudförhandling, varvid J.L. och P.L. samt J.H. yrkade ersättning för rättegångskostnader med sammanlagt 22 791 kr, varav 20 000 kr avsåg ombudsarvode.

Öresundskonsortiet vitsordade beloppets skälighet men bestred yrkandet under påstående att J.L., P.L. och J.H. inte var att anse som sakägare.

Vattendomstolen (chefsrådmannen Brusewitz, fastighetsråden Erlandsson och Noren samt nämndemännen Andersson och Flärd) anförde i beslut d 20 maj 1994:

o J.L. m fl har anfört: De är yrkesfiskare. Två av dem utgår från Alabodarna i Landskrona kommun. Den tredje bor på och utgår från Ven i samma kommun. Under tiden augusti eller september till januari årligen fiskar de sill i bl a Lommabukten. Sådan form av yrkesfiske får bara utövas av yrkesfiskare. Det rör sig därför inte om en allemansrätt som förnärmas. Yrkesfiske kan inte betraktas som utövande av allemansrätt, eftersom rätten till yrkesfiske inte tillkommer envar. Lommabuktens belägenhet och sillförekomstens påverkan av grumling m m har belysts i målet. Det är ingen tvekan om att detta område kommer att påverkas av en Öresundsbro och kompensationsmuddringar för en sådan. Därmed berörs starkt deras förutsättningar att fiska i det område, som har stor betydelse för deras utkomstmöjligheter. En sådan inverkan kommer att påverka möjligheterna för dem att utnyttja den rätt de har i egenskapen av just yrkesfiskare att fiska i ett område som ligger nära deras hamnar. Med hänvisning till detta och till vad som sägs i bla prop 1981/82:130 s 151 bör de anses vara sakägare i vattenmålet.

Öresundskonsortiet har tillagt: Konsortiet vitsordar att J.L. m fl är yrkesfiskare och att de är bosatta i Ålabodarna respektive på Ven. Konsortiet anser emellertid inte att de har en sådan anknytning till det av företaget berörda området att de kan betraktas som sakägare.

Skäl. Vattendomstolen finner att J.L. m fl såsom yrkesfiskare är berörda av företaget på ett sådant sätt att de får anses vara sakägare i målet. Vid detta förhållande och då tvist ej råder om skäligheten av yrkat belopp skall de tillerkännas yrkad ersättning.

Rättens beslut. Öresundskonsortiet skall till J.L. och P.L. samt J.H. betala ersättning för i målet hittills uppkomna rättegångskostnader med sammanlagt 22 791 kr, varav 20 000 kr avser arvode. På ersättningen skall utgå ränta enligt 6 § räntelagen från dagen för detta beslut tills betalning sker.

Öresundskonsortiet överklagade i Svea HovR, vattenöverdomstolen, och yrkade att beslutet om ersättning för rättegångskostnader till J.L., P.L. och J.H. skulle undanröjas.

J.L. och medparter bestred ändring.

Vattenöverdomstolen (vattenrättsrådet Hyden, hovrättsrådet Gunilla Persson, referent, och t f hovrättsassessorn Annika Persson) anförde i beslut d 9 dec 1994: Öresundskonsortiet har till stöd för sin talan anfört i huvudsak detsamma som i vattendomstolen med följande tillägg. Enligt propositionen 1981/82:130 Förslag till ny vattenlag m m (s 151) kan yrkesfiskare i vissa fall anses som sakägare trots att fisket sker på allmänt vatten, nämligen om de på grund av ett särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap inom det berörda vattenområdet. Enligt departementschefen borde en utvidgning av sakägarbegreppet inte komma i fråga. – I förevarande mål har ersättning tillerkänts yrkesfiskare som inte fiskar med fasta redskap. Dessa har haft hemmahamn i Klagshamn, Limhamn, Lomma och Malmö samt har haft sådan utrustning att de inte kan fiska annat än i närheten av hemmahamnen. Öresundskonsortiet har inte tagit ställning till frågan om dessa fiskare i formellt hänseende är att betrakta som sakägare i vattenmålet eller ej utan har ansett det rimligt att utge viss ersättning till dem främst på grund av bestämmelserna i miljöskadelagen. – Såvitt känt fiskar J.L. och medparter inte med fasta redskap. Deras utrustning är visserligen sådan att de inte kan fiska på större avstånd från sina hemmahamnar men de har inte hemmahamn i anslutning till det av vattenföretaget berörda området. De är därför inte hänvisade till att fiska i detta område utan kan fiska i hela Öresund och angränsande vatten.

J.L. och medparter har till stöd för sin talan anfört i huvudsak detsamma som i vattendomstolen men tillagt följande. Av bl a handlingarna i målet framgår klart att Lommabukten kommer att påverkas av vattenföretaget avsevärt och under lång tid. De som berörs av förhållandena i Lommabukten måste vid sådant förhållande kunna föra talan därom i ett vattenmål. Det finns inga orörda sillområden för J.L. och medparter att gå till, om det område som de använder slås ut. De måste i stället försöka tränga undan andra yrkesfiskare, vilket kommer att innebära stora kostnader för såväl dem själva som för andra. – J.L. och medparter måste vara berättigade att föra talan i målet enligt Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. Vattenföretaget innebär ett försvårande av J.L:s och medparters rätt att bedriva yrkesfiske, vilket de genom särskild licens är berättigade till. Vattenföretaget måste därför anses beröra sådana civila rättigheter, beträffande vilka den nämnda konventionen kräver möjlighet att föra talan. I detta hänseende åberopas Europadomstolens avgörande i det s k Pudasmålet. Där ansågs frågor rörande tillstånd att utöva yrkestrafik vara frågor rörande civila rättigheter. I linje härmed måste även frågor som rör inverkan på förutsättningar för utövandet av licentierat yrkesfiske hänföras till denna kategori.

Skäl. Vid införandet av den gällande vattenlagen överlämnade lagstiftaren till rättstillämpningen att avgränsa sakägarkretsen i vattenmål (prop 1981/82:130 s 151). Frågan om yrkesfiskares ställning av sakägare hade emellertid dessförinnan tagits upp i en motion (1977/78:1626, se JoU:s bet 1978/79:6), som besvarades genom departementschefens uttalande i den nämnda propositionen på följande sätt. "Allmänt vattenområde ingår visserligen inte i fastighetsindelningen men enligt min mening bör även fiskare som på grund av ett särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap inom sådant område .. . betraktas som sakägare i vattenmål, om han lider skada av ett vattenföretag … Att vidga sakägarkretsen till andra yrkes-, binärings- eller fritidsfiskare, som saknar fastighetsanknytning, eller till yrkesfiskets eller fritidsfiskets organisationer, som också saknar sådan anknytning, kan enligt min mening inte komma i fråga."

Praxis inom vattenrättsskipningen kan beskrivas så, att sakägare i vattenlagens mening är ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten särskild rätt till fast egendom som direkt skadas av vattenföretaget eller – utan att direkt skadas – lider intrång i något för fastighetens ekonomiska nyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utförs (se SOU 1966:65 s 449). Om sådan anknytning till fast egendom saknas, är man inte sakägare i vattenlagens mening. Detta innebär bl a att man mot sökandens bestridande inte är berättigad till ersättning för skada eller intrång av vattenföretaget och inte heller har man rätt att få ersättning för sina rättegångskostnader. Undantag från kravet på kvalificerad fastighetsanknytning görs i vattenlagspropositionen endast beträffande yrkesfiskare som på grund av särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap på allmänt vattenområde. J.L. och medparter har – såvitt känt – inte något sådant tillstånd. De kan således inte anses vara sakägare i målet i vattenlagens mening.

Fråga uppkommer då om det mot bakgrund av bestämmelserna i Europakonventionen angående skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna finns anledning att utvidga sakägarkretsen även till andra yrkesfiskare som fiskar på allmänt vatten än de som fiskar med fasta redskap. Den bestämmelse som är aktuell är artikel 6:1, enligt vilken det bl a skall finnas en rätt till domstolsprövning vid avgörande av tvist om någons civila rättigheter. Det s k Pudasfallet rörde frågan om rätt till domstolsprövning vid återkallelse av licens att utöva yrkestrafik. Avgörande för tillämpligheten av artikel 6:1 i Europakonventionen anses vara om de privata rättigheterna kan sägas bli direkt avgjorda genom den begärda domstolsprövningen. I detta mål avser prövningen inte frågan huruvida J.L. och medparter skall få behålla sina yrkesfiskelicenser eller ej. Mot bakgrund av detta och då yrkesfiskelicens ger rätt att fiska på allmänt vatten i hela landet finner vattenöverdomstolen att det inte kan anses strida mot den nämnda Europakonventionen att förvägra J.L. och medparter talerätt i vattenmålet.

Enligt vattenöverdomstolens mening finns det inte heller i övrigt skäl att utvidga sakägarkretsen vad gäller yrkesfiskare som fiskar på allmänt vatten. J.L. och medparter bör därför inte tillerkännas ersättning för rättegångskostnader i målet.

Beslut. Med ändring av vattendomstolens beslut ogillar vattenöverdomstolen J.L:s, P.L:s och J.H:s yrkande om ersättning för rättegångskostnader.

Hovrättslagmannen Diön var skiljaktig och anförde: Frågan i målet är huruvida J.L. och medparter har rätt till ersättning för rättegångskostnader som uppkommit i anslutning till vattendomstolens beredning och huvudförhandling inför domstolens yttranden till regeringen över Öresundskonsortiets ansökan om tillstånd att utföra den svenska delen av Öresundsförbindelsen.

Enligt 20 kap 1 § 1 st vattenlagen (1983:291) gäller beträffande rättegångskostnader i ansökningsmål att sökanden enligt huvudregeln skall svara för sina egna och motparternas kostnader i vattendomstolen.

Partsställning i vattenmål för fysiska eller juridiska personer tillkommer – förutom sökanden – endast den som har en rättslig anknytning till fast egendom som berörs av det aktuella vattenföretaget (sakägare). Avgränsningen av sakägarkretsen är inte bestämd i lag, utan frågan härom har överlämnats till rättstillämpningen (prop 1981/82:130 s 151). Rättsläget kan emellertid sammanfattas så, att sakägare i vattenlagens mening är ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten särskild rätt till fast egendom som direkt skadas av ett vattenföretag eller annars lider intrång i något för fastighetens ekonomiska nyttjande väsentligt intresse med anknytning till det vattenområde där företaget utförs (a prop s 150 och 151).

I propositionen om vattenlagen (a prop s 151) tog departementschefen upp frågan om yrkesfiskarnas ställning och anförde därvid följande.

"Vad särskilt angår frågan om yrkesfiskarnas ställning (se JoU 1978/79:6 s 3) vill jag påpeka att den som fiskar på grund av en arrendeupplåtelse är att anse som sakägare i vattenrättsligt hänseende, om fisket skadas av ett vattenföretag. Allmänt vattenområde ingår visserligen inte i fastighetsindelningen men enligt min mening bör även fiskare som på grund av ett särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap inom sådant område på motsvarande sätt betraktas som sakägare i vattenmål, om han lider skada av ett vattenföretag. Någon särskild lagbestämmelse härom behövs inte enligt min mening. Att vidga sakägarkretsen till andra yrkes-, binäringseller fritidsfiskare, som saknar fastighetsanknytning, eller till yrkesfiskets eller fritidsfiskets organisationer, som också saknar sådan anknytning, kan enligt min mening inte komma i fråga."

I målet får anses utrett att J.L. och medparter är yrkesfiskare, att de har s k hemmahamn norr om broläget, i Ålabodarna respektive på Ven, att de inte bedriver fiske med fasta redskap samt att deras fiskeutrustning inte medger fiske på större avstånd från hemmahamnarna. J.L. och medparter har vidare obestritt uppgett att de årligen under tiden augusti eller september till januari fiskar sill i bl a Lommabukten och att det område där detta fiske bedrivs kommer att påverkas av arbetena med Öresundsbron.

Vid bedömningen av sakägarkretsens omfattning såvitt gäller yrkesfiskare måste självfallet stor betydelse tillmätas departementschefens ovan citerade uttalande. Genom uttalandet avgränsas till synes entydigt den krets av yrkesfiskare utan egentlig fastighetsanknytning som kan ha ställning som sakägare.

Enligt min mening kan det emellertid ifrågasättas om det är rimligt att undantagslöst avskära yrkesfiskare utan egentlig fastighetsanknytning från möjligheten till ersättning för rättegångskostnader. Den frågan är särskilt befogad i förevarande fall där det ifrågavarande företaget är ett broprojekt av en för vårt land osedvanlig omfattning och ingripande beskaffenhet. Effekterna av företaget är omstridda och torde, inte minst för berörda yrkesfiskare, vara svåra att med någon säkerhet överblicka.

De särpräglade förhållanden som sålunda råder i detta fall bör enligt min mening få till följd bl a att sakägarkretsen avgränsas på ett mera generöst sätt än vad som följer av praxis i ordinära vattenmål. – Detta synsätt kan för övrigt i viss mån sägas ha accepterats av Öresundskonsortiet i och med att ersättning tillerkänts vissa yrkesfiskare som, i likhet med J.L. och medparter, inte fiskar med fasta redskap.

Det nu anförda leder enligt min mening till att J.L. och medparter i detta fall bör jämställas med sakägare och tillerkännas yrkad ersättning for rättegångskostnader. Jag anser således att vattendomstolens avgörande skall fastställas.

J.L., P.L. och J.H. (ombud för samtliga professorn S.W.) överklagade och yrkade att HD, med ändring av Vattenöverdomstolens dom, skulle bifalla deras yrkande om ersättning för rättegångskostnader vid vattendomstolen.

Öresundskonsortiet (ombud advokaten U.a.K.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Löv, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. 20 kap 1 § 1 st vattenlagen (1983:291) innehåller huvudregeln om kostnadsansvaret i s k ansökningsmål vid vattendomstolen. Innebörden är att sökanden skall svara för både sina egna kostnader och motpartens kostnader.

I målet uppkommer frågan om J.L. och medparter i sin egenskap av yrkesfiskare är att betrakta som motparter till Öresundskonsortiet. Målet rör därmed det sk sakägarbegreppet enligt vattenlagen.

Den närmare avgränsningen av sakägarkretsen i ansökningsmål har inte bestämts i vattenlagen. I lagmotiven har i stället uttalats att avgränsningen bör göras i rättstillämpningen (prop 1981/82:130 s 151). Enligt det rättsläge som för närvarande råder fordras i princip för sakägarställning i vattenmål, såsom har redovisats i Vattenöverdomstolens beslut, att det föreligger en anknytning till fast egendom som berörs av ifrågavarande vattenföretag. En fråga som har aktualiserats i olika sammanhang är om även yrkesfiskare kan betraktas som sakägare i vattenmål. I förarbetena till vattenlagen (a prop s 151 och JoU 1982/83:30 s 54) uttalas i den frågan bl a följande. Den som fiskar på grund av arrendeupplåtelse är att anse som sakägare i vattenrättsligt hänseende, om fisket skadas av ett vattenföretag. Vidare bör fiskare som på grund av ett särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap i allmänt vattenområde betraktas som sakägare i vattenmål, om han lider skada av ett vattenföretag. I anslutning till detta uttalas i propositionen att det inte kan komma i fråga att vidga sakägarkretsen till andra yrkes-, binärings- eller fritidsfiskare, som saknar fastighetsanknytning, eller till yrkesfiskets eller fritidsfiskets organisationer, som saknar sådan anknytning.

Det vattenrättsliga sakägarbegreppet har bibehållits praktiskt taget oförändrat under den tid som vattenlagen har varit i kraft. Ett starkt vägande skäl till detta torde vara att vattenföretag prövas i domstol och att man i ett judiciellt förfarande inte kan ha ett alltför vidsträckt sakågarbegrepp (jfr a prop s 151). Mot denna bakgrund finns anledning att fästa stor betydelse vid uttalandena i lagförarbetena vid bedömningen av sakägarkretsens omfattning såvitt gäller yrkesfiskare. Emellertid bör också beaktas att synen på miljöfrågor avsevärt förändrats sedan tillkomsten av vattenlagen och att gällande lagstiftning ger utrymme för en försiktig utveckling av sakägarbegreppet under förutsättning att svårbemästrade avgränsningsproblem därmed inte uppkommer.

När det gäller yrkesfiskare bör dessutom följande beaktas. Genom fiskelagen (1993:787), som trädde i kraft d 1 jan 1994, har införts krav på yrkesfiskelicens som en förutsättning för rätt att bedriva yrkesmässigt fiske (se 6 och 30§§ fiskelagen). Kretsen av fiskare är således från början begränsad genom det licenskrav som föreligger. Yrkesfiskelicenserna är dock inte geografiskt begränsade (jfr prop 1992/93:232 s 55) och det skulle självfallet inte kunna komma i fråga att betrakta alla fiskare med sådan licens som sakägare i vattenmål.

J.L. och medparter är, enligt vad utredningen ger vid handen, licensierade yrkesfiskare med hemmahamnar i Ålabodarna respektive Ven ca 40 km norr om det planerade läget för Öresundsförbindelsen. De bedriver fiske på allmänt vattenområde utan att använda sig av fasta redskap och deras utrustning medger inte fiske på större avstånd från hemmahamnarna. I målet är ostridigt att J.L. och medparter årligen under tiden augusti eller september till januari fiskar sill i bl a Lommabukten och att området där detta fiske bedrivs påverkas av vattenföretag som kommer att utföras för Öresundsförbindelsen.

HD finner i målet klarlagt att J.L. och medparter har en naturlig anknytning till Lommabukten med hänsyn till de tekniska förutsättningar som råder för deras yrkesmässiga fiske. Det kan antas att fisket i Lommabukten är av väsentlig betydelse för deras yrkesutövning och att en omställning av fisket till andra vattenområden skulle medföra besvär och ökade kostnader för dem. De bör därför jämställas med fiskare som med särskilt tillstånd fiskar med fasta redskap i allmänt vattenområde och betraktas som sakägare i vattenmål rörande Öresundsförbindelsen. J.L. och medparter är sålunda i egenskap av sökandens motparter i nämnda vattenmål berättigade till ersättning för rättegångskostnader vid vattendomstolen. Om kostnadsbeloppet som sådant råder inte någon tvist. Följaktligen skall det slut som vattendomstolens avgörande innehåller fastställas.

HD:s avgörande. Med ändring av Vattenöverdomstolens beslut fastställer HD det slut som vattendomstolens avgörande innehåller.

HD (JustR:n Jermsten, Magnusson, Lind och Munek, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Vid tillkomsten av den nu gällande vattenlagen (1983:291) betonades vikten av en fullständig utredning vid prövningen av frågor rörande tillstånd enligt lagen. Det har förutsatts att såväl enskilda som organisationer skall kunna framlägga utredning och synpunkter för beaktande vid tillståndsprövningen oberoende av om de är parter eller inte (prop 1981/82:130 bl a s 150).

Frågan om partsförhållande föreligger eller ej har dock i åtskilliga sammanhang betydelse. Enligt 20 kap 1 § vattenlagen gäller som huvudregel i ansökningsmål att sökanden skall svara inte bara för sina egna utan också för motparternas kostnader vid vattendomstolen. För att sökanden enligt denna regel skall svara för annans kostnader krävs alltså att denne har varit part i ansökningsmålet.

Förutom sökanden, samt Kammarkollegiet och kommuner såsom företrädare för allmänna intressen, anses partsställning i ansökningsmål tillkomma endast sådana fysiska och juridiska personer som har ställning av sakägare. Med sakägare har i princip brukat avses ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till fast egendom som skadas genom vattenföretaget eller annars lider intrång i ett för fastighetens ekonomiska utnyttjande väsentligt intresse med anknytning till det område där företaget utförs (a prop s 150 f; jfr Strömberg, Vattenlagen med kommentar, 1984 s 130 f).

Allmänt vattenområde ingår inte i fastighetsindelningen. Frågan om yrkesfiskares ställning i mål rörande tillstånd till vattenföretag i sådant område uppmärksammades särskilt i förarbetena till vattenlagen. Som Vattenöverdomstolen framhållit uttalades i detta hänseende bl a att en fiskare som på grund av ett särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap i allmänt vattenområde borde betraktas som sakägare i vattenmål, om han lider skada av vattenföretaget. Någon särskild lagbestämmelse om detta ansågs inte behövlig. Att. vidga sakägarbegreppet till andra yrkes-, binärings- eller fritidsfiskare, som saknar fastighetsanknytning, eller till yrkesfiskets eller fritidsfiskets organisationer, som också saknar sådan anknytning, ansågs inte böra komma i fråga (a prop s 151; jfr JoU 1982/83:30 s 54).

Sedan dessa uttalanden gjordes har en ny fiskelag (1993:787) ersatt den vid vattenlagens tillkomst gällande lagen (1950:596) om rätt till fiske. Genom den nya lagen har införts en ordning enligt vilken yrkesfiskelicens kan meddelas den som är stadigvarande bosatt i Sverige och för vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse (30 §). En sådan licens är inte geografiskt begränsad utan gäller i alla svenska fiskevatten. Denna ordning vilar på tanken att de fiskande med en generell licens kan förutsättas söka sig till vatten och fångster som ger god lönsamhet och att en effektiv och marknadsstyrd fördelning av det tillgängliga fisket härigenom kommer till stånd (prop 1992/93:232 s 55).

Även enligt 1993 års fiskelag krävs det emellertid (10§) särskilt tillstånd för den som utan stöd av enskild fiskerätt vill fiska med fast redskap. Med fast redskap avses liksom enligt den tidigare gällande lagen om rätt till fiske fiskebyggnad eller sådant redskap med ledarm som är fastsatt vid bottnen eller stranden och avses stå kvar mer än två dygn i följd (7 §).

Den närmare avgränsningen av sakägarbegreppet enligt vattenlagen har inte reglerats genom uttryckliga bestämmelser utan överlämnats åt rättstillämpningen. Därvid måste emellertid beaktas det allmänna värdet av ett enhetligt och klart avgränsat och därmed lättillämpat sakägarbegrepp (jfr NJA 1989 s 529). Detta förutsätter en kvalificerad anknytning till det område som berörs av vattenföretaget. En anknytning av detta slag kan inte anses uppkomma enbart på den grunden att någon som har yrkesfiskelicens i större eller mindre utsträckning har brukat fiska inom ett berört allmänt vattenområde.

För att en yrkesfiskare som saknar fastighetsanknytning skall anses ha ställning som part i ett ansökningsmål bör därför alltjämt, i överensstämmelse med vad som förutsatts vid vattenlagens tillkomst, krävas att han med stöd av särskilt tillstånd fiskar med fasta redskap inom ett område som berörs av vattenföretaget. Denna ordning kan inte antas strida mot den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

I målet får anses ostridigt att J.L. och medparter under en del av året bedriver yrkesfiske med stöd av yrkesfiskelicens i bl a Lommabukten men att de därvid inte använder sig av fasta redskap. Någon annan grund för att de skulle anses som sakägare än att de på det sättet bedriver yrkesfiske har inte gjorts gällande. Vid angivna förhållanden kan de inte anses ha varit parter i målet vid vattendomstolen, och de är följaktligen inte berättigade till ersättning av Öresundskonsortiet för sina kostnader å målet.

HD:s avgörande. HD fastställer det slut till vilket Vattenöverdomstolen har kommit.

JustR Vängby var skiljaktig och anförde: Enligt 20 kap 1 § vattenlagen gäller som huvudregel i ansökningsmål att sökanden skall svara inte bara för sina egna utan också för motpartens kostnader vid vattendomstolen. För att sökanden enligt denna regel skall svara för annans kostnader krävs alltså att denne har varit part i ansökningsmålet.

Ersättning enligt vattenlagen för skada genom vattenföretag anses i princip tillkomma ägare och innehavare av skriftligen eller muntligen upplåten rätt till fast egendom som skadas genom företaget eller annars lider intrång i ett för fastighetens ekonomiska utnyttjande väsentligt intresse med anknytning till det område där företaget utförs. Gränserna för ersättningsrätten har av hävd varit mer diffusa enligt vattenlagen än enligt exempelvis expropriationslagen. Exempel på en generös skadereglering finns i rättspraxis. En försiktig vidareutveckling i rättstillämpningen av ersättningsmöjligheterna kan vara motiverad vid en jämförelse med de regler som gäller för miljöskadeersättning. Denna är inte begränsad till skador som träffar fast egendom. Också skador på person och på lös egendom ersätts enligt miljöskadelagen; för rätt till ersättning för ren förmögenhetsskada gäller vissa begränsningar.

Ersättning enligt vattenlagen på grund av intrång i allemansrätt kan i princip inte komma i fråga. En krets vars möjligheter till ersättning enligt vattenlagen har diskuterats är emellertid yrkesfiskarna. I förarbetena till vattenlagen uttalades bl a att en fiskare som på grund av ett särskilt tillstånd från staten fiskar med fasta redskap i allmänt vattenområde borde betraktas som sakägare i vattenmål, om han lider skada av vattenföretaget. Att vidga sakägarkretsen till andra yrkes-, binärings- eller fritidsfiskare, som saknar fastighetsanknytning, eller till yrkesfiskets eller fritidsfiskets organisationer, som också saknar sådan anknytning, ansågs däremot inte böra komma i fråga (jfr dock Bengtsson i SvJT 1985 s 440 fl).

Enligt 6 § i den nya fiskelagen (1993:787) avses med yrkesmässigt fiske bl a fiske som bedrivs med stöd av yrkesfiskelicens enligt 30 § i lagen. Yrkesfiskelicens kan beviljas den som är stadigvarande bosatt i Sverige och för vars försörjning fisket är av väsentlig betydelse. Varje svensk medborgare – alltså såväl yrkesfiskare som fritidsfiskare – får fiska i allmänt vatten (8 §). Regeringen får – såvitt gäller fördelningen av fiskeresurserna, andra regler gäller för fiskevården – bl a för fiske som är fritt för var och en meddela föreskrifter som begränsar redskapsanvändningen för andra fiskande än, såvitt nu är av intresse, sådana som bedriver vrkesmässigt fiske. Regeringen har också i 2 kap 13 § förordningen (1994:1716) om fisket, vattenbruket och fiskerinäringen meddelat redskapsbegränsningar för fritidsfisket. Den som fiskar med rörliga redskap i vatten där fisket är fritt för var och en får endast använda nät, långrev, ryssja, bur, handredskap och håv. För det yrkesmässiga fisket viktiga fiskemetoder som exempelvis trålfiske är sålunda uteslutna för fritidsfiskare på allmänt vatten; fiskeriverket får dock även för yrkesmässigt fiske meddela föreskrifter om att fiske inom ett område med användande av en viss fiskemetod får bedrivas endast efter tillstånd av verket (2 kap 7 §).

Det anförda visar att en yrkesfiskare har en lagfäst rätt till fiske på allmänt vatten som påtagligt går utöver den rätt som tillkommer varje svensk medborgare. Genom yrkesfiskelicensen har fiskaren fått ett samhälleligt erkännande av att fisket är av väsentlig betydelse för hans försörjning. Det skulle te sig egendomligt om han i sin försörjning kunde utan ersättning skadas av ett vattenföretag på allmänt vatten. Så mycket mer gäller detta som det beträffande stora projekt, t ex Öresundsförbindelsen, kan förekomma skador både genom vattenföretaget och till följd av miljöfarlig verksamhet utanför vattenföretaget, såsom genom giftutsläpp från schaktmassor. För skador av sistnämnda art kan ersättning utgå till fiskare även utan fastighetsanknytning (jfr Conradi i Nordisk Försäkringstidskrift 1973 s 123).

Hur den rätt till fiske på allmänt vatten som tillkommer yrkesfiskare skall betecknas är en fråga av underordnad betydelse men närmast till hands ligger att betrakta den som en kvalificerad allemansrätt. Det är en fråga för rättstillämpningen att bedöma om intrång i en sådan rätt skall kunna medföra ersättningsskyldighet för vattenföretaget eller inte; det tidigare återgivna uttalandet i förarbetena kan inte utesluta ersättning när starka skäl föreligger därtill. De förut anförda skälen är så starka att en sådan rätt till ersättning måste anses föreligga i princip.

En annan sak är att det ofta torde vara svårt att visa skador på fisket till följd av arbeten som berör allmänt vatten; om inte annat kan det göras gällande att yrkesfiskare kan flytta sin verksamhet till andra allmänna vattenområden. Det kan emellertid i sådant fall åtminstone uppkomma kostnader för omställning till en ändrad verksamhet.

Frågor om ersättning för skada i anledning av ett vattenföretag som tillåtlighetsprövas behandlas i ansökningsmålet. Om en ersättningsrätt över huvud taget kan komma i fråga måste sålunda fiskarena ha en möjlighet att få sina ersättningsanspråk prövade i detta mål; detta ligger i sakens natur men skulle också följa av rätten till domstolsprövning beträffande civila rättigheter enligt art 6 i den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna. HD:s praxis har visserligen varit vacklande, i det att anspråk som bedömts som ogrundade ömsom avvisats ömsom ogillats (se SOC 1994:151 Bilaga B s 228 ff). Med det synsätt som HD numera lägger på liknande frågor måste emellertid den rätta lösningen vara att ogilla dem. Åtminstone gäller detta om den som yrkar ersättning åberopar rättsfakta som över huvud taget kan läggas till grund för rätt till ersättning.

Att göra någon skillnad mellan en processuell sakägarställning och en materiell sakägarställning skulle visserligen kunna motiveras med att å ena sidan många kan vilja framföra synpunkter i vattenmål men endast den sota på förhand kan bedömas ha välgrundade anspråk bör ha rätt till ersättning för rättegångskostnader medan å andra sidan anspråk på ersättning för skada alltid kan ogillas om de i efterhand visar sig ogrundade. Emellertid kan skador enligt 9 kap 1 § 3 st antingen ersättas eller förebyggas genom skadeförebyggande åtgärder; både ersättning och skadeförebyggande åtgärder utgör villkor för den tillåtna verksamheten. Skadeförebyggande åtgärder kan med hänsyn till motstående allmänna och enskilda intressen också föreskrivas med stöd av 3 kap 7 § vattenlagen. Den som kan vara berättigad till ersättning måste ha möjlighet att påverka utformningen av tillståndsbeslutet bl a för att därigenom kunna minska sina skador. Samma förutsättningar bör därför gälla för talerätt beträffande tillståndsfrågan som beträffande ersättningsfrågan.

J.L. och medparter är, enligt vad utredningen ger vid handen, licensierade yrkesfiskare med hemmahamnar i Ålabodarna respektive Ven ca 40 km norr om det planerade läget för Öresundsförbindelsen. De bedriver fiske på allmänt vattenområde utan att använda sig av fasta redskap och deras utrustning medger inte fiske på större avstånd från hemmahamnarna. I målet är ostridigt att J.L. och medparter årligen under tiden augusti eller september till januari fiskar sill i bla Lommabukten. Det måste antagas att området där detta fiske bedrivs kommer att påverkas av vattenföretag som kommer att utföras för Öresundsförbindelsen.

J.L. och medparter har sålunda en naturlig anknytning till Lommabukten med hänsyn till de tekniska förutsättningar som råder för deras yrkesmässiga fiske. Det kan antas att fisket i Lommabukten är av väsentlig betydelse för deras försörjning och att i vart fall en omställning av fisket till andra vattenområden skulle kunna medföra kostnader för dem.

Det förtjänar anmärkas att Regeringsrätten behandlat J.L. och medparter som taleberättigade i mål om rättsprövning av regeringens beslut angående tillstånd enligt vattenlagen för Öresundsförbindelsen. Målet rörde visserligen den förvaltningsrättsliga prövningen i regeringen. Saken var emellertid densamma i regeringen och i vattendomstolen. Det är till gagn för en enhetlig rättstillämpning om frågan rörande sakägarställning behandlas på samma sätt i de allmänna domstolarna och i förvaltningsdomstolarna.

På grund av det anförda bör J.L. och medparter betraktas som sakägare i vattenmål rörande Öresundsförbindelsen. De är sålunda i egenskap av sökandens motparter berättigade till ersättning för rättegångskostnader vid vattendomstolen. Om kostnadsbeloppet som sådant råder inte någon tvist.

Med ändring av Vattenöverdomstolens beslut fastställer jag därför det slut som vattendomstolens avgörande innehåller.

HD:s beslut meddelades d 22 maj 1995 (nr SÖ 86).