Högsta Domstolen referat NJA 1995 s. 35 (NJA 1995:7)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1995 s. 35 (NJA 1995:7)
Målnummer
B2672-94
Domsnummer
DB11-95
Avgörandedatum
1995-02-03
Rubrik
Fråga om tidigare brottslighet skulle beaktas vid val av påföljd.
Lagrum
•  29 kap. 4 § brottsbalken (1962:700)
•  30 kap. 4 § brottsbalken (1962:700)

Allmän åklagare yrkade vid Falu TR ansvar å K.A., född 1941, för urkundsförfalskning och bedrägeri enligt följande:

1. Urkundsförfalskning. I avsikt att obehörigen utfå ett körkort i sin broder E.A:s namn har K.A. d 28 maj 1993 till länsstyrelsen i Kopparbergs län i Falun ingivit en framställning om förnyelse av körkort, vilken han falskeligen undertecknat med E.A:s namn. – Sedan K.A. en tid härefter fått körkortsunderlaget har han på detta falskeligen skrivit E.A:s namn och härefter återställt underlaget till länsstyrelsen. – K.A:s obehöriga skrivande av E.A:s namn har inneburit fara i bevishänseende.

2-3. Urkundsförfalskning och bedrägeri. K.A. har i Falun till Sparbanken Finans AB obehörigen ingivit dels d 25 maj och dels d 28 juni 1993 ansökningar om kredit för E.A. avseende varuinköp i Morells Radio-TV AB. Framställningarna har K.A. falskeligen undertecknat med E.A:s namn. – Sedan kredit beviljats har K.A. med förtigande om att han saknade betalningsförmåga och under sken av att han var E.A. vilselett företrädare för Morells Radio-TV AB i Falun att han till honom på kredit utlämna d 25 maj 1993 en telefonapparat, värd 1995 kr, och d 28 juni 1993 en bilstereoapparat, värd 1 895 kr. Förfarandet har inneburit vinning för K.A. och skada för Sparbanken Finans AB.

4-5. Urkundsförfalskning och bedrägeri. K.A. har d 24 juni 1993 i Falun till SEB-Kort obehörigen ingivit en ansökan om öppnande av ett sk B & W Kort konto för E.A.. Framställningen har K.A. falskeligen undertecknat med E.A:s namn. – Sedan ansökan beviljats har K.A. med företeende av till kontot hörande kort och under sken av att han var E.A. vilselett företrädare för B & W Stormarknad AB:s varuhus i Falun att vid tio tillfällen under tiden 24 juni-2 aug 1993 till honom på kredit utlämna varor för ett sammanlagt belopp av 8 180 kr. Härvid har han vid varje tillfälle falskeligen undertecknat upprättad kontonota med E.A:s namn. Förfarandet har inneburit vinning för K.A. och skada för SEB-Kort.

Åklagaren framställde vidare förverkandeyrkande. Sparbanken Finans AB och SEB-Kort yrkade skadestånd.

TR:n (ordf rådmannen Örbrink) anförde i dom d 28 jan 1994: Domskäl. K.A. har erkänt gärningarna – – -. Erkännandet stöds av utredningen i målet. Åtalet skall därför bifallas, varvid gärningarna skall bedömas på det sätt åklagaren har påstått. – – -.

K.A. förekommer under tolv avsnitt i kriminalregistret. Förutom att han dömts till kortare fängelsestraff för i huvudsak trafikbrott har han sju gånger dömts till skyddstillsyn eller fortsatt skyddstillsyn. Den tidigare brottsligheten är åtminstone delvis av samma art som den nu ifrågavarande. Senast dömdes han d 11 okt 1988 av Hedemora TR för misshandel och stöld till skyddstillsyn.

De brott som K.A. nu gjort sig skyldig till har inte sådant straffvärde och är inte av sådan art att ett fängelsestraff är oundgängligen nödvändigt. Fråga är då vilken betydelse K.A:s tidigare brottslighet skall tillmätas vid påföljdsbestämningen.

K.A. har återfallit i brott ca fem år efter den senaste domen. Om man ser enbart till denna dom motiverar knappast återfallet att K.A. döms till fängelse. I sammanhanget måste emellertid beaktas att K.A. före denna dom flera gånger dömts till skyddstillsyn för brott som åtminstone delvis var av samma art som de nu ifrågavarande. Detta talar enligt TR:ns mening för att K.A. nu döms till fängelse, om inga särskilda skäl talar däremot.

Särskild personutredning har verkställts i målet. Härav framgår bl a att K.A. sedan början av 1960-talet haft tilltagande alkoholproblem med upprepade vistelser på vårdanstalter för alkoholmissbrukare som följd men att K.A:s alkoholmissbruk synes ha upphört 1988. K.A. bedöms vara i behov av hjälp och stöd av en övervakare och i yttrandet föreslås skyddstillsyn som den lämpligaste påföljden.

De skäl som talar för skyddstillsyn är inte så starka att, mot bakgrund av vad TR:n ovan konstaterat, någon annan påföljd än fängelse skall väljas.

Domslut. TR:n dömde K.A. jämlikt 9 kap 1 § och 14 kap 1 § BrB för bedrägeri och urkundsförfalskning till fängelse 4 mån.

I beslag tagna kontonotor m m förklarades förverkade. K.A. förpliktades utge skadestånd till Sparbanken Finans AB med 1 895 kr och till SEBKort med 8 156 kr jämte ränta på beloppen.

K.A. överklagade i Svea HovR och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom jämte böter. I andra hand yrkade han skyddstillsyn.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Andre, hovrättsrådet Sundberg, referent, t f hovrättsassessorn Gunnarsson samt nämndemännen Larsson och Palmkvist) anförde i dom d 2 maj 1994: Domskäl. I enlighet med TR:ns i skuldfrågan inte överklagade dom skall K.A. dömas för bedrägeri och urkundsförfalskning.

Vid huvudförhandlingen i HovR:n har K.A. närmare redogjort för sina nuvarande personliga förhållanden.

Det som i sådant hänseende framkommit ger inte anledning att frångå TR:ns val av påföljd eller bedömning i straflmätningshänseende. TR:ns dom skall följaktligen stå fast.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

K.A. (offentlig försvarare advokaten S.N.) överklagade HovR:ns dom och yrkade att påföljden bestämdes till villkorlig dom. Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A-M.N.).

HD (JustR:n Vängby, Freyschuss, Lind, Nyström och Thorsson, referent) beslöt följande dom: Domskäl. Till stöd för sitt överklagande har K.A. anfört att hans tidigare brottslighet bör sakna betydelse när påföljden för de nu aktuella gärningarna skall bestämmas. I förhållande till tidigare brott bör de inte betraktas som återfall. Dessutom har lång tid förflutit sedan den senaste domen. Han har under den tiden kommit ifrån ett mångårigt alkoholmissbruk.

Riksåklagaren har till stöd för sin inställning anfört i huvudsak följande. K.A. har på ett förslaget sätt utnyttjat sin brors identitet. Även om brottsligheten avser ett begränsat belopp kan den inte bagatelliseras; likväl har den inte i och för sig ett så högt straffvärde att det föreligger presumtion för fängelse. Inte heller talar brottslighetens art för att den oavsett straffvärdet bör föranleda ett fängelsestraff. I stället är det fråga om vilken betydelse K.A:s tidigare brottslighet skall ha vid påföljdsbestämningen. Visserligen kan det sägas ha gått förhållandevis lång tid mellan den aktuella brottsligheten och de brott för vilka K.A. senast dömdes. Emellertid dömdes han då bl a för stöld, som är ett vinningsbrott, och före den domen har han vid flera tillfällen dömts till skyddstillsyn för bl a bedrägeri.

Trots den förslagenhet som visats vid de gärningar för vilka K.A. dömts är – som HovR:n och TR:n funnit, och som Riksåklagaren anfört här – varken gärningarnas straffvärde eller brottslighetens art i och för sig sådan att en frihetsberövande påföljd är påkallad. Frågan är emellertid vilken betydelse K.A:s tidigare brottslighet skall anses ha vid påföljdsbestämningen.

Rätten skall enligt 29 kap 4 § BrB i skälig omfattning beakta om den tilltalade tidigare gjort sig skyldig till brott och därvid särskilt vilken omfattning den tidigare brottsligheten haft, vilken tid som förflutit mellan brotten samt huruvida den tidigare och den nya brottsligheten är likartade eller brottsligheten i båda fallen är särskilt allvarlig.

Vid tillkomsten år 1988 av de nu aktuella bestämmelserna i 29 kap BrB framhölls bl a att den tid som gått mellan den tidigare domen och återfallet borde ha stor betydelse för påföljdsbestämningen; sedan några år gått borde den endast i undantagsfall påverkas av den tidigare domen. En annan omständighet av betydelse för om och i vilken grad skärpning av påföljden borde ske för återfall var förhållandet mellan brotten; var det fråga om likartade brott, eller var det nya brottet lika grovt som eller grövre än de tidigare, talade starkare skäl för skärpning. (Se prop 1987/88:120 s 53.)

K.A. har senast för misshandel och stöld av en cykel dömts till skyddstillsyn år 1988, alltså för mer än sex år sedan. Han har tidigare dömts för bedrägeri vid fyra tillfällen, senast år 1982. Visserligen utgör stöld liksom bedrägeri vinningsbrott, men stölden, som avsåg ett mindre värde, framstår ändå som en impulshandling och inte som tillräcklig för att länka de bedrägerier som nu är i fråga till den tidigare brottsligheten. De tidigare domarna bör därför inte påverka påföljdsbestämningen för de nu aktuella brotten.

Av utredningen framgår vidare att K.A. lyckats komma ifrån ett tidigare långvarigt alkoholmissbruk. Trots de nu aktuella brotten synes K.A. alltså i huvudsak ha brutit med ett tidigare livsmönster, vilket också talar för att han bör ges den möjlighet som en icke frihetsberövande påföljd innebär (a prop s 55).

Frivårdsmyndigheten har i ett yttrande i målet anfört att K.A. bedöms vara i behov av den hjälp och det stöd en övervakare kan ge och har därför förordat skyddstillsyn som lämplig påföljd. Av utredningen framgår dock inte att det finns anledning att antaga att den påföljden skulle bidraga till att K.A. avhåller sig från fortsatt brottslighet. Påföljden skall därför bestämmas till villkorlig dom. Villkorlig dom skall enligt 30 kap 8 § BrB förenas med dagsböter, om inte detta skulle drabba den tilltalade alltför hårt eller om det finns andra särskilda skäl mot att döma till böter. Så är inte fallet.

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att påföljden bestäms till villkorlig dom jämte 80 dagsböter om 120 kr.

HD:s dom meddelades d 3 febr 1995 (nr DB 11).