Högsta Domstolen referat NJA 1995 s. 351 (NJA 1995:57)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1995 s. 351 (NJA 1995:57)
Målnummer
Ö4153-94
Domsnummer
SÖ100-95
Avgörandedatum
1995-06-08
Rubrik
Krav på prövningstillstånd i HovR föreligger när överklagande skett av TR:s dom som gällt särskild talan om förverkande förd mot någon som ej är tilltalad för brott (I). Krav på prövningstillstånd i HovR föreligger inte när tilltalad som erhållit påföljdseftergift överklagat TR:s dom i den del som avsett förverkande (II).
Lagrum
49 kap. 13 § rättegångsbalken (1942:740)

I

Allmän åklagare väckte vid Malmö TR talan mot S.P. med yrkande att underlag till passhandlingar och stämplar, som hade tagits i beslag hos denne, skulle förklaras förverkade. Som grund för sitt yrkande anförde åklagaren att föremålen var sådana till sin beskaffenhet att de kunde befaras komma till brottslig användning. Något åtal väcktes inte mot S.P..

S.P. bestred bifall till åklagarens talan.

TR:n (rådmannen Gerleman) biföll i dom d 11 nov 1993 åklagarens talan med stöd av 36 kap 3 § 1 st BrB.

S.P. överklagade TR:ns dom i HovR:n över Skåne och Blekinge.

HovR:n (hovrättsråden Berg, referent, och Frii samt t f hovrättsassessorn Hållenius) anförde i beslut d 13 mars 1994: Skäl. Enligt 49 kap 12 a § RB krävs i brottmål prövningstillstånd för att HovR:n skall pröva en TR:s dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i 6 mån.

Förs talan om förverkande av egendom till det allmänna mot någon som inte är tilltalad för brott, gäller – med vissa här inte aktuella undantag – enligt 2 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande m m för sådan talan i tillämpliga delar reglerna i RB om åtal för brott på vilket inte kan följa svårare straff än böter. Bestämmelsen återfanns tidigare i RB:s promulgationslag § 17. Motsvarande bestämmelse finns i 8 § lagen (1985:206) om viten för mål där särskild talan förs om utdömande av vite.

När bestämmelserna om prövningstillstånd i brottmål infördes berördes inte frågan om prövningstillstånd erfordrades i mål som gällde enbart förverkande av egendom till det allmänna. När det gäller talan om utdömande av vite uttalades emellertid i specialmotiveringen till 49 kap 12 § RB, att den då gällande bestämmelsen om att prövningstillstånd inte behövdes kunde upphävas, eftersom frågor om viten behandlas som bötesmål – man hänvisade därvid till 8 § i ovannämnda lag om viten – och de föreslagna reglerna om prövningstillstånd för bötesmål omfattade även dessa mål. (Se prop 1992/93:21(3 s 87-88.)

Av intresse är också att HD i rättsfallet NJA 1976 s 315 ansett att en fråga om förverkande kunnat avgöras utan huvudförhandling; en ledamot hänvisade därvid till att förverkande var att likställa med bötesstraff vid tillämpning av 55 kap 12 § 3 st jämfört med 51 kap 21 § 2 st RB i dess dåvarande lydelse.

Det förhållandet att talan om förverkande kan tänkas omfatta mycket betydande ekonomiska värden skulle möjligen kunna tas till intäkt för att inte likställa ett sådant avgörande med ett bötesmål. Det finns då anledning beakta att om prövningstillstånd krävs enligt bestämmelsen i 49 kap 12 a § RB till följd av att påföljden inte bestämts till annat än böter omfattar detta krav alla frågor som har avgjorts i domen, alltså även ett beslut om förverkande (prop 1992/93:216 s 89). Med andra ord om en person har dömts till ett bötesstraff och det i domen samtidigt beslutats om förverkande krävs prövningstillstånd oavsett om överklagandet avser skuldfrågan, påföljden eller enbart beslutet om förverkande. Med hänsyn härtill synes det inte finnas skäl att behandla överklagande av ett beslut om förverkande efter särskild talan på annat sätt.

Med hänvisning till det anförda anser HovR:n att 49 kap 12 a § RB skall tolkas så att prövningstillstånd krävs för att HovR:n skall pröva en TR:s dom om förverkande av egendom till det allmänna när frågan rör någon som inte är tilltalad för brott.

I förevarande mål föreligger inte skäl att meddela prövningstillstånd.

HovR:ns avgörande. HovR:n meddelar ej prövningstillstånd. TR:ns dom står därför fast.

S.P. (offentlig försvarare advokaten G.N.) överklagade och yrkade att HD skulle, med ändring av HovR:ns beslut, meddela prövningstillstånd. Han anmärkte emellertid också att prövningstillstånd inte hade bort krävas i HovR:n.

HD meddelade prövningstillstånd i frågan huruvida krav på prövningstillstånd gällt i HovR:n samt förklarade frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt vilande.

Riksåklagaren förklarade som sin uppfattning att krav på prövningstillstånd inte hade gällt i detta fall och att HovR:ns beslut därför borde undanröjas och målet återförvisas för erforderlig behandling.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Widegren, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. I 49 kap RB om rätten att överklaga TR:s domar m m anges i 1 § 1 st huvudregeln, att en TR:s dom får överklagas om inte annat är föreskrivet. I 12-15 §§ lämnas därefter vissa föreskrifter om prövningstillstånd för vissa typer av mål och närmare anvisningar om huru sådan prövning skall göras. Härvid anges, såvitt nu är i fråga, i 13 § att i brottmål krävs prövningstillstånd för att HovR:n skall pröva TR:s dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i 6 mån. Frågan om prövningstillstånd i brottmål har alltså knutits till den faktiska utgången beträffande påföljd i målet i TR:n. Härvid är att märka att förverkande inte utgör påföljd vare sig enligt BrB:s eller RB:s terminologi.

I förarbetena talas bl a om att det krävs prövningstillstånd i de fall då den tilltalade överklagat endast i den del som avser förverkande men påföljden i domen – den inte överklagade delen – bestämts till böter medan det däremot inte krävs prövningstillstånd för att få förverkandefrågan prövad i de fall påföljden bestämts till fängelse (se prop 1992/93:216 s 89).

Varken i lagtexten eller i förarbetena nämns att kravet på prövningstillstånd skulle omfatta även fall när förverkandetalan förts separat. Med hänsyn särskilt till att bestämmelserna om prövningstillstånd, som begränsar en parts möjlighet att få sin talan prövad i sak, är av central betydelse för den enskilde, bör lagtexten inte tolkas extensivt. Det sagda leder till att kravet på prövningstillstånd inte kan anses omfatta sådan förverkandetalan som nu är i fråga. HovR:n hade därför bort uppta överklagandet av TR:ns dom till behandling utan övervägande om prövningstillstånd.

HD:s avgörande. HD fastställer att krav på prövningstillstånd inte gällt i HovR:n, meddelar prövningstillstånd i målet i övrigt, undanröjer HovR:ns avgörande och återförvisar målet för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Vängby, Magnusson och Freyschuss, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Enligt 49 kap 13 § 1 st (tidigare 49 kap 12 a § 1 st) RB krävs prövningstillstånd för att HovR:n skall pröva en TR:s dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i 6 mån. Bestämmelsens ordalydelse ger inte något direkt svar på frågan om prövningstillstånd krävs i ett fall då särskild talan förs om förverkande av egendom till det allmänna utan samband med åtal.

I förarbetena till bestämmelsen synes frågan, huruvida prövningstillstånd erfordras vid sådan förverkandetalan, inte ha berörts. Däremot när det gäller mål om talan beträffande utdömande av vite finns uttalanden i specialmotiveringen till 49 kap 12 § RB om att sådana mål skall behandlas som bötesmål och att de föreslagna nya reglerna om prövningstillstånd för bötesmål jämväl skall omfatta dessa mål (prop 1992/93:216 s 88). I samband därmed upphävdes en bestämmelse om att det i tvistemål ej behövdes prövningstillstånd när en TR dömt ut vite.

Lagändringen gjordes mot bakgrund av att det i 8 § lagen (1985:206) om viten finns en bestämmelse om att när allmän domstol prövar frågan om utdömande av viten efter särskild talan, skall målet i tillämpliga delar handläggas enligt reglerna i RB om bötesmål. Motsvarande hänvisning till RB:s handläggningsregler för bötesmål finns när särskild talan om förverkande av egendom till det allmänna förs mot någon som inte är tilltalad för brott, vilket framgår av 2 § lagen (1986:1009) om förfarandet i vissa fall vid förverkande mm.

Det förhållandet att samma handläggningsregler gäller för mål om utdömande av vite och mål vari särskild talan förs om förverkande talar för att krav på prövningstillstånd i HovR skall gälla inte bara i vitesulan också i förverkandemål. Det bör också beaktas att när en TR:s dom har gällt både ansvar och förverkande och påföljden inte har bestämts till annat än böter, prövningstillstånd krävs även när ett överklagande görs endast i förverkandedelen.

Med hänsyn till det anförda får det anses att HovR:n har förfarit riktigt när den har ställt upp krav på prövningstillstånd.

HD:s avgörande. HD fastställer att krav på prövningstillstånd gällt för målets handläggning i HovR:n. HD finner ej skäl meddela prövningstillstånd beträffande målet i övrigt, i följd varav HovR:ns beslut skall stå fast.

JustR:n Lind och Lennander var skiljaktiga och gillade betänkandet.

II

Allmän åklagare väckte vid Handens TR åtal mot A.M. för olaga vapeninnehav. Enligt gärningsbeskrivningen hade A.M. i sin bostad i Haninge kommun innehaft ett hagelgevär utan att vara berättigad till det. Åklagaren yrkade förverkande av hagelgeväret, som hade tagits i beslag.

A.M. vitsordade de faktiska omständigheterna men bestred brottslig gärning. Han uppgav bl a att vapnet, som var från 1800-talet och härstammade från hans farfar, hade betraktats som en släktklenod i hans familj, att han hade haft det undangömt på vinden i sin villa och aldrig använt det samt att han själv hade anmält sitt innehav hos polisen sedan han uppmärksammat att vapnet kunde vara licenspliktigt. Han bestred förverkandeyrkandet.

TR:n (ordf rådmannen Lövgren) fann i dom d 10 mars 1994 A.M. skyldig till olaga vapeninnehav. Med hänsyn till de speciella omständigheterna i målet fann emellertid TR:n skäl att meddela påföljdseftergift. Vapnet förklarades förverkat.

A.M. överklagade TR:ns dom i fråga om förverkandet i Svea HovR.

HovR:n (hovrättsrådet Urell, referent, och t f hovrättsassessorn Marinette Andersson) anförde i beslut d 24 aug 1994: HovR:n meddelar ej prövnings-tillstånd. TR:ns dom står därför fast.

Hovrättslagmannen Zachrisson var skiljaktig och anförde: Bestämmelserna om prövningstillstånd i brottmål är enligt sin ordalydelse inte tillämpliga i förevarande fall, eftersom TR:n meddelat påföljdseftergift. Lagmotiven ger inte heller någon ledning för bedömning av prövningstillståndsfrågan. Påföljdseftergiftens speciella karaktär talar enligt min mening närmast för att något krav på prövningstillstånd inte ställs upp. Förevarande mål skall alltså utan initialprövning handläggas här och bör vadeinlagan bli föremål för genmäle.

A.M. överklagade och yrkade att förverkandebeslutet skulle hävas eller att målet skulle återförvisas till HovR:n för prövning i sak. Riksåklagaren förklarade som sin uppfattning att krav på prövningstillstånd inte gällt i detta fall och att HovR:ns beslut därför borde undanröjas och målet visas åter för erforderlig behandling.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Widegren, föreslog i betänkande följande beslut: Skäl. A.M. – – – se HD:s beslut – – – (prop 1992/93:216 s 89).

Varken i lagtexten eller förarbetena nämns att kravet på prövningstillstånd skulle omfatta även fall när påföljd eftergivits. Med hänsyn särskilt till att bestämmelserna om prövningstillstånd, som begränsar en parts möjlighet att få sin talan prövad i sak, är av central betydelse för den enskilde, bör lagtexten inte tolkas extensivt. Det sagda leder till att kravet på prövningstillstånd inte kan anses omfatta sådan förverkandetalan som nu är i fråga. HovR:n hade därför bort uppta överklagandet av TR:ns dom till behandling utan övervägande om prövningstillstånd.

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns beslut och återförvisar målet för erforderlig behandling.

HD (JustR:n Vängby, Magnusson och Freyschuss, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. A.M., som erhållit påföljdseftergift, har överklagat TR:ns dom endast i förverkandedelen. Frågan är då i första hand om HovR:n förfarit riktigt när den har ställt upp krav på prövningstillstånd.

I 49 kap RB om rätten att överklaga TR:s domar mm anges i 1 § 1 st huvudregeln, att en TR:s dom får överklagas om inte annat är föreskrivet. I 12-15 § § samma kap lämnas därefter vissa föreskrifter om prövningstillstånd för vissa typer av mål och närmare anvisningar om hur sådan prövning skall göras. Härvid anges, såvitt nu är i fråga, i 13 § (tidigare 12 a § 1 st) att i brottmål krävs prövningstillstånd för att HovR:n skall pröva TR:s dom genom vilken den tilltalade inte dömts till annan påföljd än böter eller frikänts från ansvar för brott för vilket det inte är föreskrivet svårare straff än fängelse i 6 mån.

Av förarbetena framgår att om en TR:s dom gäller både ansvar och förverkande och den tilltalade överklagar domen endast i förverkandedelen, krävs det prövningstillstånd om påföljden i domen har bestämts till böter, medan det däremot inte krävs prövningstillstånd för att få förverkandefrågan prövad i de fall påföljden har bestämts till fängelse (prop 1992/93:216 s 89).

Varken i lagtext eller förarbeten nämns att kravet på prövningstillstånd omfattar även fall när påföljd eftergivits. Påföljdseftergift kan meddelas i en rad olika situationer och kan inte jämställas med vare sig ett frikännande eller en bötesdom. Med hänsyn härtill får det anses att prövningstillstånd inte krävs, om en TR meddelat påföljdseftergift och domen överklagas. Prövningstillstånd bör då ej heller krävas, om domen omfattar också ett förverkande och överklagandet avser endast denna del. HovR:n skulle alltså ha upptagit överklagandet av TR:ns dom till behandling utan prövningstillstånd.

Överklagandet bör alltså bifallas på så sätt att HovR:ns beslut undanröjs och målet återförvisas till HovR:n.

HD:s avgörande. HD undanröjer HovR:ns beslut och återförvisar målet till HovR:n för erforderlig behandling.

JustR:n Lind och Lennander var skiljaktiga i fråga om motiveringen och gillade i den delen betänkandet.

HD:s beslut i de båda målen meddelades d 8 juni 1995 (nr SÖ 101 och SÖ 100).