Högsta Domstolen referat NJA 1995 s. 388 (NJA 1995:62)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1995 s. 388 (NJA 1995:62)
Målnummer
Ö601-95
Domsnummer
SÖ111-95
Avgörandedatum
1995-06-15
Rubrik
Sambos barn är vid tillämpningen av 28 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt inte att anse som styvbarn.
Lagrum
28 § lag (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

D.N. avled d 30 juli 1993. I testamente d 1 jan 1970 hade hon förordnat att hela hennes kvarlåtenskap – med undantag för vissa angivna, eventuella legat – skulle delas lika mellan B.H. och K-E.H.. De båda nämnda testamentstagarna är söner till E.H., som vid sin död 1979 sammanlevde med D.N. utan att vara gift med henne.

Stockholms TR fastställde i beslut d 15 dec 1993 B.H:s och K-E.H:s lotter till vardera 690 727 kr och arvsskatten för var och en till 179 910 kr. Beslutet innebar att B.H. och K-E.H. hänfördes till skatteklass II enligt 28 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt. Efter begäran om omprövning av B.H. och K-E.H. fastställde TR:n (rådmannen Brahme) d 28 sept 1994 sitt tidigare beslut.

B.H. och K-E.H. överklagade TR:ns beslut i Svea HovR och yrkade att de vid arvsbeskattningen skulle hänföras till skatteklass 1. Till stöd för sitt yrkande anförde de i huvudsak följande. De har stått D.N. mycket nära och betraktar sig som hennes styvbarn. Deras far och D.N. flyttade ihop när B.H. var 19 år gammal. B.H. har dessutom under femton år varit god man för D.N.. Den egendom som de har erhållit från D.N. är egentligen ett till stor del uppskjutet arv från deras far.

Kammarkollegiet bestred ändring och anförde därvid bla följande. Eftersom D.N. inte var gift med B.H:s och K-E.H:s far är bröderna inte styvbarn till D.N.. När D.N. och brödernas far började sammanleva var båda bröderna äldre än 16 år. De kan därför inte heller betraktas som fosterbarn till D.N..

HovR:n (hovrättslagmannen Hillerudh samt hovrättsråden Holmbergh och Thuresson, referent) anförde i slutligt beslut d 10 jan 1995:

Av utredningen i målet framgår att den egendom som bröderna B.H. och K-E.H. erhållit genom testamentariskt förordnande av D.N. inte är ett uppskjutet arv från deras far.

Av 28 § 3 st lagen om skatt på arv och gåva framgår att fosterbarn och styvbarn skall hänföras till skatteklass I vid arvsbeskattningen. Med fosterbarn avses enligt lagrummet barn som före fyllda 16 år stadigvarande vistats i den avlidnes hem och därvid erhållit vård och fostran som eget barn. Eftersom båda bröderna var äldre än 16 år när deras far och D.N. började sammanleva är de inte fosterbarn till D.N..

Den återstående frågan är om B.H. och K-E.H. är att anse som styvbarn till D.N.. Någon definition av begreppet ges inte i det ifrågavarande lagrummet. Enligt den traditionella uppfattningen uppstår styvförälder-styvbarnsrelationen genom förälderns och den blivande styvförälderns äktenskap (jfr Lindencrona, Föräldrar och barn ur inkomst- och förmögenhetssynvinkel, 1974, s 41). Någon ny allmänt gällande innebörd av begreppet synes inte ha vuxit fram under de senaste årtiondena trots den utveckling av samlevnadsformerna som samtidigt har ägt rum. Någon förändring av styvbarnsbegreppet synes inte heller ha eftersträvats vid de ändringar av 28 § lagen om skatt på arv och gåva som har skett under senare år. Med hänsyn därtill bör styvförälder-styvbarnsförhållande i arvsskattehänseende fortfarande vara beroende av äktenskap mellan föräldern och den blivande styvföräldern.

Överklagandet lämnas utan bifall.

B.H. och K-E.H. överklagade HovR:ns beslut och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Kammarkollegiet bestred ändring.

HD meddelade d 27 mars 1995 prövningstillstånd beträffande frågan, huruvida B.H. och K-E.H. skulle anses som styvbarn till D.N. i arvsskattehänseende, samt förklarade frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt vilande.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Landin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut:

Skäl. D.N. och E.H. har sammanlevt utan att vara gifta med varandra. E.H. hade därvid från ett tidigare äktenskap barnen B.H. och K-E.H.. I målet är fråga om B.H. och K-E.H. skall anses som styvbarn till D.N. i arvsskattehänseende trots att hon inte varit gift med E.H..

Av bestämmelsen i 28 § 3 st lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGL) framgår att styvbarns- och fosterbarnsförhållande räknas lika med skyldskap. Vidare anges i samma bestämmelse vad som avses med fosterbarn. Däremot anges inte vad som avses med styvbarn. Inte heller i förarbetena till bestämmelsen (prop 1941:192 s 119 och 128 eller NJA II 1941 s 320 f och 325) finns någon definition av styvbarnsbegreppet. I normalt språkbruk avses med styvbarn äkta makes/makas barn i tidigare äktenskap. Det finns därför inte anledning till antagande att lagstiftaren vid tillkomsten av AGL avsett att begreppet styvbarn skulle innefatta även barn till en sammanlevande med vilken man inte ingått äktenskap.

Senare års lagstiftning på familjerättens område vad gäller ogifta samboende har emellertid medfört att dessa i vissa avseenden kommit att jämställas med äkta makar. Detta har också avspeglat sig i arvs- och gåvobeskattningen. Således har t ex sambo, sambo till barn och sambo till avlidet barn kommit att ingå i den personkrets som hänförs till klass I i 28 § 1 st AGL. Det kan därför ifrågasättas om inte mot denna bakgrund även B.H. och K-E.H. i sin egenskap av barn till den man med vilken D.N. sammanlevt borde kunna hänföras till denna skatteklass. Att åstadkomma detta genom att vid tillämpningen av 28 § AGL ge styvbarnsbegreppet en så vid och för normalt språkbruk främmande innebörd att B.H. och K-E.H. skulle anses vara styvbarn till D.N. vore dock att gå för långt. Det torde närmast vara en fråga för lagstiftaren att bestämma om även sambors barn skall ingå i den i 28 § 1 st AGL angivna personkretsen.

Vid ovan angiven bedömning finner HD att B.H. och K-E.H. inte skall anses som styvbarn till D.N. i arvsskattehänseende.

HD:s avgörande. HD förklarar att B.H. och K-E.H. inte skall anses som styvbarn till D.N. i arvsskattehänseende.

HD finner ej skäl meddela prövningstillstånd i målet i övrigt, varför HovR:ns beslut skall stå fast.

HD (JustR:n Vängby, Jermsten, Danelius, referent, Lennander och Regner) fattade följande slutliga beslut: Skäl. B.H. och K-E.H. är söner till E.H.. Denne sammanlevde vid sin död 1979 med D.N. utan att vara gift med henne. I D.N:s testamente upptogs B.H. och K-E.H. som universella testamentstagare. Sedan D.N. avlidit 1993, har B.H. och K-E.H. yrkat att de med avseende på sina testamentariska förvärv skall hänföras till klass I enligt indelningen i 28 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt (AGL).

Enligt första stycket i 28 § AGL skall barn beskattas enligt klass I, och av tredje stycket i samma lagrum framgår att styvbarn skall i detta hänseende likställas med barn. Frågan är därför om B.H. och K-E.H. vid skattläggningen skall anses som D.N:s styvbarn.

När AGL kom till, hänfördes bl a efterlevande make, barn och styvbarn till klass I. Den som utan att vara gift med den avlidne sammanlevt med denne hade däremot vid den tiden ingen rätt att hänföras till klass I. I överensstämmelse härmed måste också begreppet styvbarn i AGL ha varit att förstå så, att det enbart avsåg makes barn och inte omfattade barn till sambo.

En bestämmelse som i arvsskattehänseende likställde sambo med make infördes i AGL genom lagändring 1987 (SFS 1987:1206). Någon ändring gjordes därvid inte i den särskilda lagregeln om styvbarn, och inte heller i förarbetena till lagändringen (prop 1987/88:61) gavs någon antydan om att begreppet styvbarn hädanefter borde ges ett vidare innehåll än tidigare som en följd av att sambor inkluderats i den förmånligare skatteklassen.

Vid sådant förhållande saknas grund för att nu tolka bestämmelsen i 28 § AGL om styvbarn på annat sätt än som varit avsett vid dess tillkomst. B.H. och K-E.H. är därför vid tillämpning av detta lagrum inte att anse som styvbarn till D.N..

HD:s avgörande. HD förklarar att B.H. och K-E.H. inte skall anses som styvbarn till D.N. i arvsskattehänseende.

HD finner ej skäl meddela prövningstillstånd i målet i övrigt, varför HovR:ns beslut skall stå fast.

HD:s beslut meddelades d 15 juni 1995 (nr SÖ 111).