Högsta Domstolen referat NJA 1995 s. 423 (NJA 1995:68)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1995 s. 423 (NJA 1995:68)
Målnummer
T3726-93
Domsnummer
DT122-95
Avgörandedatum
1995-07-10
Rubrik
Fråga om jämkning av förmånstagarförordnanden enligt 104 § 2 st lagen (1927:77) om försäkringsavtal.
Lagrum
104 § 2 st. lag (1927:77) om försäkringsavtal

P.A. och A.B. förde vid Sollefteå TR den talan mot A-S.L. och A.L. som framgår av TR:ns dom.

TR:n (lagmannen Eriksson) anförde i dom d 8 april 1992: Bakgrund och yrkanden. M.L. och L.L. ingick äktenskap i mitten av 1950-talet. De fick gemensamt döttrarna A-S.L. och A.L.. M.L. avled d 3 juni 1989 och L.L. d 11 april 1990. L.L. hade sedan tidigare äktenskap döttrarna P.A. och A.B..

L.L. hade bl a två försäkringar med A-S.L. och A.L. som förmånstagare, nämligen en i Folksam till ett belopp om 29 700 kr och en i Förenade Liv om 90 174 kr.

P.A. och A.B. har påstått att L.L. under äktenskapet med M.L. företagit en serie dispositioner, vilka inneburit förmögenhetsöverföringar till M.L. och lett till oskäliga resultat för dem. De har därför med stöd av 104 § 2 st försäkringsavtalslagen yrkat att TR:n måtte jämka förmånstagarförordnandena till ovannämnda försäkringar så att A-S.L. och A.L. förpliktas att i första hand utge heta försäkringsbeloppet om 119874 kr till dem. I andra hand yrkar de att TR:n tillerkänner dem del av försäkringsersättningen som TR:n finner skälig.

A-S.L. och A.L. har bestritt käromålet.

Parternas talan. P.A. och A.B. har till utvecklande av sin talan anfört i huvudsak följande. Vid äktenskapets ingående förordnade makarna L genom äktenskapsförord att all M.L:s egendom skulle vara hennes enskilda och att L.L:s egendom skulle utgöra giftorättsgods. M.L. hade vissa mindre kontanta tillgångar som enskild egendom. Under sitt yrkesliv arbetade L.L. vid Televerket och försörjde familjen ensam, eftersom M.L. inte arbetade utanför hemmet.

År 1971 upprättade makarna L ett inbördes testamente av innebörd att de i möjligaste mån uteslöt L.L:s döttrar från det tidigare äktenskapet från deras kommande möjligheter att taga arv efter fadern. Därutöver kan nämnas att den lön och sedermera pension som L.L. bidrog med till hushållet omhändertogs av M.L. och sattes in på hennes bankräkning. Vid sin bortgång uppvisade M.L:s banktillgodohavanden ett saldo om ca 116 000 kr. I L.L:s namn återfanns endast ett enda bankkonto med en behållning på 33 kr.

Under den senare delen av äktenskapet levde makarna L på fastigheten Trästa 1:10 i Sollefteå. Under 1980 lät de uppföra ett prefabricerat smålins på fastigheten, vilket i huvudsak finansierades genom upptagande av statliga lån. M.L. stod som delägare till fastigheten och delade betalningsansvaret for lånen med maken, oaktat att hon själv saknade ekonomisk förmåga att betala löpande räntor och utgifter som var förenade med fastighetsinnehavet.

Vid M.L:s frånfälle ärvde L.L. med stöd av det inbördes testamentet sin hustrus egendom med fri förfoganderätt. Det skall noteras att för det fall L.L. hade avlidit före sin hustru hade hon ärvt honom med full äganderätt. Enligt den efter M.L. upprättade bouppteckningen utgjorde hennes andel ca 92 % av dödsboets tillgångar, vilken kvotdel senare kommer att ha betydelse jämlikt 3 kap 2 § ÄB vid arvskifte efter L.L.. Fastigheten Trästa 1:10 har därvid åsatts ett marknadsvärde av 465 000 kr. Därutöver erhöll L.L. likvid från tre livförsäkringar, för vilka han insatts som förmånstagare med ett sammanlagt belopp om ca 74 000 kr.

Omkring en månad efter M.L:s frånfälle överlät L.L. fastigheten Trästa 1:10 till döttrarna A-S.L. och A.L.. Överlåtelsen har fått formen av en gåva, oaktat att gåvomottagarna övertog inteckningsgäld till ett belopp om 341 000 kr och med beaktande av att fastighetens taxeringsvärde då uppgick till 201 000 kr. Fastigheten Trästa 1:10 har enligt en i april 1991 företagen värdering ett saluvärde om 465 000 kr 20 000 kr. Kärandena anser emellertid att värdet är i underkant och menar att saluvärdet sannolikt är omkring 750 000 kr. L.L. fortsatte, trots att han befriats från ansvaret för fastighetslånen, att betala räntor och amorteringar på huset under sin återstående livstid med ett sammanlagt belopp av ca 15 000 kr. Vidare var gåvan förenad med förbehåll om livstids nyttjanderätt för L.L..

Den 7 mars 1990 påbörjades bouppteckningsförrättning efter L.L.. Bouppteckningen inregistrerades vid TR:n d 17 dec 1990, varvid behållningen uppgavs till 126 000 kr. Med vissa justeringar uppgår boets behållning till 165 000 kr. Av detta äger A.L. och A-S.L. som arv efter sin mor erhålla 140 000 kr. Av resterande belopp erhåller de som arv enligt testamentet hälften eller 12 500 kr. Resterande 12 500 kr skall enligt testamentet delas i fyra delar mellan syskonen.

Förutom bobehållningen förelåg tre försäkringar efter L.L.. Samtliga fyra barn var insatta som förmånstagare till en tjänstegrupplivförsäkring och de har erhållit 3 712 kr var. Vidare har dödsboet erhållit begravningshjälp med 14 850 kr. Därtill kommer de båda försäkringarna på sammanlagt 119 874 kr, varom tvist råder i målet.

P.A. är sjuksköterska, men är långtidssjukskriven sedan två år och uppbär en årsinkomst på 109 000 kr före skatt. Hennes make tjänat2 10 000 kr om året. Maken äger en bostadsfastighet, vilken är taxerad till 280 000 kr och intecknad för ca 500 000 kr. P.A. har en skuld på 35 000 kr. Makarna A har två hemmavarande barn. – A.B. är gift och tjänar ca 130 000 kr om året. Hennes make tjänar ca 230 000 kr. De har två hemmavarande barn. Maken äger bostadsfastigheten, som är taxerad till 545 000 kr och intecknad för 245 000 kr. Makarna B äger också en fritidshostad. som är taxerad till 249 000 kr.

Sammanfattningsvis gör P.A. och A.B. gällande att den förmögenhetsöverföring som skett under åren från L.L. till M.L. i förening med gåvan av fastigheten Trästa 1:10 lett till ett resultat som är oskäligt mot dem. Grund för jämkning av förmånstagarförordnande föreligger därför.

A-S.L. och A.L. har i stort vitsordat de faktiska uppgifter som motparten lämnat. De har vidare tillagt i huvudsak följande. A-S.L. drabbades av hjärnblödning år 1973. Hon lider av epilepsi och kan ej yrkesarbeta. Hon uppbär sjukbidrag och är underhållsskyldig till ett barn. Sjukbidraget för 1990 uppgick till 65 940 kr. A.L. har varit sjukskriven i mer än ett år. Hon saknar fast anställning. Hon är underhållsskyldig till ett barn. Hennes inkomst uppgick år 1990 till 64 000 kr, enbart sjukpenning. – Systrarnas mor var innan barnen föddes anställd hos en damekipering i Sollefteå. Därefter har hon arbetat i en annan affär, lett sykurser vid Vuxenskolan och haft relativt omfattande syarbeten på beställning. M.L:s ben amputerades år 1980, varefter hon fick sjukpension. Hon fick ett arv år 1959 och en försäkringsersättning efter en bilolycka år 1970. Vid uppförandet av huset år 1980 fick M.L. handikappbidrag. Syskonen L bestrider att det skett någon förmögenhetsöverföring från L.L. till M.L.. Skälet för att överföra fastigheten på döttrarna var att L.L. inte orkade sköta den. Någon förmögenhetsöverföring skedde ej. Tvärtom övertog syskonen L betalningsansvaret för lånen på sammanlagt 341 000 kr. Vidare skulle L.L. bo kvar på fastigheten under sin livstid, vilket kapitaliserat efter en månadshyra på ca 4 000 kr belastade fastigheten med ett betydande belopp.

Vad gäller den yrkade jämkningen framgår av lagens förarbeten att skälen för förordnandet skall beaktas. Hustrun insattes i första hand som förmånstagare. Systrarna L var förmånstagare först i andra hand. År 1971, då förordnandet skrevs, var P.A. och A.B. vuxna. Syskonen L var dock underåriga och det var naturligt att L.L. ville ge dem en trygghet om han och hans hustru skulle avlida. Hustrun avled år 1989. Det kan inte uteslutas att L.L. därefter helt enkelt inte reflekterade över att det gamla förmånstagarförordnandet borde ändras. P.A. och A.B. har båda normala inkomster och de kan försörja sig själva. Som framgår av förarbetena skall i sådant fall normalt inte någon jämkning ske. Det bör också beaktas att det här var fråga om kollektivförsäkringar, i vilka inte ingår någon sparmoment. I sådana fall föreligger inte samma skäl för jämkning som vid individuella försäkringar.

TR:n gör följande bedömning av utredningen i målet. Enligt 104 § 2 st försäkringsavtalslagen kan ett förmånstagarförordnande jämkas till förmån för bröstarvinge så att försäkringsbeloppet helt eller delvis tillfaller denne, onn en tillämpning av förordnandet skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot bröstarvingen. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnandet samt förmånstagarens och bröstarvingens ekonomiska förhållanden.

jämkningsfrågan skall avgöras efter en skälighetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. Jämkningen skall göras så långt det är nödvändigt för att undvika ett resultat som är oskäligt mot bröstarvingarna. Departementschefen har i förarbetena till jämkningsbestämmelsen anfört en rad synpunkter på dess tillämpning (prop 1986/87:86 s 103 ff, jfr Walin, Supplement till Ärvdabalken och Föräldrabalken, 1989 s 223 fl).

Enligt lagtexten skall skälen för förordnandet särskilt beaktas. De i målet aktuella förordnandena gjordes år 1971 till förmån för i första hand M.L. och i andra hand döttrarna A-S.L. och A.L.. När förordnandena gjordes var döttrarna underåriga och beroende av L.L. för sin försörjning. P.A. och A.B. å sin sida var vuxna och oberoende av fadern, som de för övrigt hade ringa kontakt med. Annat har inte kommit fram i målet än att L.L. med förordnandena i första hand avsåg att trygga försörjningen för hustrun och de minderåriga barnen, om han skulle avlida. Detta ändamål måste anses vara fullt respektabelt, varför skälen för förordnandena i och för sig ej ger anledning till jämkning.

Enligt lagtexten och dess förarbeten (a prop s 104) bör man även fästa stor vikt vid förmånstagarens resp bröstarvingarnas ekonomiska förhållanden. Det bör inte förekomma annat än i ganska särpräglade fall att jämkning görs utan att den som begär jämkning behöver ekonomiskt stöd. Utgångspunkten är att försäkrings-tagarens förordnande skall respekteras, även om det innebär att t ex försäkringstagarens familj behandlas olika. Den som har normala inkomster och kan försörja sig själv och sin familj skall alltså normalt inte kunna få någon jämkning till stånd. Men naturligtvis måste enligt departementschefen dessa synpunkter vägas mot omständigheterna i övrigt, särskilt skälen för förordnandet. Om förmånstagarförordnandet ingår i en kedja av åtgärder som försäkringstagaren har vidtagit i syfte att t ex en viss bröstarvinge inte skall få någon del i försäkringstagarens tillgångar, kan det från mera allmän rättvisesynpunkt finnas skäl för jämkning, även om bröstarvingen inte har något uttalat behov av ekonomiskt stöd.

Vad som i målet upplysts om P.A:s och A.B:s ekonomiska förhållanden visar att de inte är beroende av försäkringsbeloppet för sin försörjning. Parternas ekonomi utgör alltså i och för sig ej skäl för jämkning. Emellertid visar utredningen att L.L. genom äktenskapsförord, inbördes testamente och överlåtelse av fastigheten Trästa 1:10 vidtagit förmögenhetsöverföringar, vilka ensidigt gynnat A-S.L. och A.L. i förhållande till deras halvsystrar. Enligt det preliminära arvskiftet erhåller således P.A. och A.B. knappt 3 000 kr av en total bobehållning på ca 300 000 kr. Med hänsyn härtill bör en viss jämkning ske av de båda förmånstagarförordnandena, även med beaktande av att det är fråga om kollektiva försäkringar som inte är förenade med något sparmoment. Som Walin framhåller i sin kommentar kan jämkningsfrågan inte helt frikopplas från arvsrättens regler och värderingar (a a s 229 fl). Vid en samlad bedömning av omständigheterna i målet finner TR:n skäligt att jämka förmånstagarförordnandena på det sättet att P.A. och A.B. från de utfallande försäkringsbeloppen erhåller sammanlagt 30 000 kr, vilket avrundat motsvarar deras laglotter i försäkringsbeloppen.

Domslut. TR:n förpliktar A-S.L. och A.L. att solidariskt till P.A. och A.B. utge 30 000 kr.

P.A. och A.B. överklagade i HovR:n för Nedre Norrland och yrkade att HovR:n skulle förplikta A-S.L. och A.L. att såsom jämkning av förmånstagarförordnandena till dem utge ytterligare 89 874 kr.

A-S.L. och A.L. bestred ändring.

HovR:n (hovrättsrådet Englund, fd lagmannen Åkebring, referent, och t f hovrättsassessorn Pålbrant) fastställde i dom d 27 aug 1993 den överklagade domen.

P.A. och A.B. (ombud advokaten R.G.) överklagade och yrkade, som de slutligt bestämde sin talan, att HD skulle förplikta A-S.L. och A.L. att utge ytterligare i första hand 30 000 kr, i andra hand det belopp som domstolen fann skäligt.

A-S.L. och A.L. (ombud advokaten G.S.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Konradsson, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. P.A. och A.B. har i HD åberopat vad de tidigare anfört. De har, efter det att de nedsatt sitt förstahandsyrkande, tillagt bl a följande. Efter det att målet anhängiggjordes har tvångsskifte genomförts. Bobehållningen har i skiftet fastställts till 320000 kr. Om P.A:s och A.B:s yrkande i HD vinner bifall tillerkänns de sammanlagt 60 000 kr, vilket utgör en åttondel av bobehållningen, om tean i denna inräknar försäkringsersättningen. Yrkandet motsvarar något avrundat deras laglott. Utgångspunkten för beräkningen av jämkning för laglott måste vara boets totala behållning.

A-S.L. och A.L. har åberopat samma grunder för sitt bestridande som i underrätterna och tillagt följande. Att, såsom P.A. och A.B. gör gällande, jämkning skall ske med hänsyn tagen till hela bobehållningen inklusive försäkringsbeloppet är felaktigt och strider mot den princip som angetts i 104 § 1 st försäkringsavtalslagen, nämligen att utfallande försäkringsbelopp inte skall ingå i kvarlåtenskapen.

Jämkningsbestämmelserna i 104 § 2 st försäkringsavtalslagen ändrades genom lag (1987:797) vilken trädde i kraft d 1 jan 1988. De dessförinnan gällande jämkning:sbestämmelserna gällde endast återkalleliga förmånstagarförordnanden. Om försäkringstagaren efterlämnade maka eller bröstarvinge, skulle försäkringsbeloppet i ett sådant fall i vissa hänseenden behandlas som om det tillhört boet och tillagts förmånstagaren genom testamente. Detta gällde bl a beräkningen av giftorätt och rätt till laglott. I förarbetena till de nya jämkningsbestämmelserna framhåller departementschefen att man visserligen bör respektera försäkringstagarens vilja i större utsträckning än enligt tidigare gällande regler. Med tanke särskilt på barn som inte bor eller har bott tillsammans med båda föräldrarna bör man dock inte utesluta varje möjlighet till jämkning (prop 1986/87:86 s 60).

Beträffande tillämpningen av jämkning anför departementschefen en rad synpunkter (a prop s 203 fl). Frågan skall enligt honom i princip frikopplas från vad som skulle ha gällt om försäkringsbeloppet hade ingått i försäkringstagarens kvarlåtenskap. Jämkningsfrågan skall i stället avgöras efter en skälighetsbedömning av samtliga omständigheter i det enskilda fallet. De viktigaste av de oanständigheter som skall beaktas vid prövningen av om jämkning skall ske har angetts i lagtexten. Vidare innebär den nya ordningen enligt departementschefen att en försäkring med förmånstagarförordnande inte längre påverkar fördelningen av den egentliga bobehållningen. Denna skall fördelas enligt vanliga regler utan hänsyn till försäkringarna. De berördas lotter i bobehållningen är i stället en omständighet som inverkar på skälighets-bedömningen.

På de skäl TR:n i sin av HovR:n fastställda dom anfört bör en viss jämkning ske av de båda förmånstagarförordnandena.

Frågan är med vilket belopp förordnandena bör jämkas. TR:n har angett att beloppet 30 000 kr avrundat motsvarar P.A:s och A.B:s laglotter i försäkringsbeloppen. P.A. och A.B. har gjort gällande att utgångspunkten för jämkning för laglott måste vara bobehållningen inklusive försäkringsersättningar.

Enligt de nya bestämmelserna skall jämkning ske till förmån för make eller bröstarvinge om en tillämpning av förmånstagarförordnandet skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot någon av dem. Det är således inte längre fråga om att "automatiskt" jämka till förmån för giftorättsandel eller laglott, utan att undvika resultat som är oskäliga mot make eller bröstarvinge. Att de berördas lotter i den egentliga bobehållningen är en av de omständigheter som inverkar på skälighetsbedömningen betyder inte att storleken på dessa lotter bestämmer med hur stort belopp jämkning bör ske. Frågan om storleken på detta belopp får, liksom frågan om jämkning över huvud taget skall ske, avgöras efter en prövning av de i det enskilda fallet föreliggande omständigheterna.

HD finner efter en samlad bedömning av omständigheterna i målet att den jämkning som redan skett i skälig omfattning har utjämnat det resultat en tillämpning av förmånstagarförordnandena skulle leda till. HovR:ns domslut bör därför fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Heuman, Lars K Beckman, Nyström, Nilsson, referent, och Thorsson) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 104 § 2 st lagen (1927:77) om försäkringsavtal kan ett förmånstagarförordnande jämkas vid försäkringstagarens död, om en tillämpning av förordnandet skulle leda till ett resultat som är oskäligt mot någon av försäkringstagarens make eller bröstarvingar. Vid prövningen skall särskilt beaktas skälen för förordnandet samt förmånstagarens och makens eller bröstarvingens ekonomiska förhållanden.

Bestämmelsen fick sitt nuvarande innehåll i samband med att nya regler i 3 kap ÄB om makes arvsrätt mm trädde i kraft d 1 jan 1988. Enligt vad som har sagts i förarbetena till bestämmelsen bör det inte förekomma annat än i ganska särpräglade fall att ett förordnande jämkas utan att den som begär jämkning behöver ekonomiskt stöd. Utgångspunkten har förklarats vara att förordnandet skall respekteras även om det innebär att tex medlemmarna av försäkringstagarens familj behandlas olika. Den som har normala inkomster och kan försörja sig själv och sin familj skall alltså normalt inte kunna få någon jämkning till stånd. Oin förmånstagarförordnandet ingår i en kedja av åtgärder som försäkringstagaren har vidtagit i syfte att t ex en viss bröstarvinge inte skall få någon del i försäkringstagarens tillgångar, kan det emellertid från mera allmän rättvisesynpunkt finnas skäl för jämkning även om bröstarvingen inte har något uttalat behov av ekonomiskt stöd. (Prop 1986/87:86 s 104.)

De försäkringar som det är fråga om i detta mål – en kollektiv olycksfallsförsäkring i Folksam och en grupplivförsäkring i Förenade Liv – tecknades d 23 nov 1971 med M.L. eller, om hon avlidit, A-S.L. och A.L. som förmånstagare. Som domstolarna funnit utgör varken skälen för dessa förmånstagarförordnanden eller parternas ekonomiska förhållanden vid tiden för L.L:s död i och för sig grund för att jämka förordnandena. Frågan är då om en jämkning till förmån för P.A. och A.B. är motiverad från mera allmän rättvisesynpunkt.

Vid sin död ägde M.L. den ojämförligt största delen av makarna L:s bo. Det har inte visats att makarnas olika andelar i boet beror på att L.L. under äktenskapet fört över egendom till M.L.. Hennes egendom utgjorde enskild egendom till följd av ett äktenskapsförord som upprättats d 2 sept 1954 inför makarnas äktenskap. M.L:s kvarlåtenskap tillföll L.L. med fri förfoganderätt enligt ett inbördes testamente d 18 nov 1971. För denna situation föreskrev testamentet vidare att vid L.L:s död M.L:s andel i makarnas kvarlåtenskap skulle fördelas lika mellan deras gemensamma barn, medan L.L:s andel i kvarlåtenskapen skulle fördelas enligt lag med den inskränkningen att hans barn i tidigare äktenskap endast skulle erhålla sin laglott. Bortsett från sistnämnda inskränkning, som i och för sig är tillåten, utpekar det inbördes testamentet således den arvsordning som numera gäller enligt 3 kap 1 och 2 §§ ÄB.

Att P.A:s och A.B:s rätt till arv efter L.L. avser endast en mindre del utgör alltså inte resultatet av en kedja av åtgärder i syfte att beröva dem någon del av L.L:s tillgångar. Med hänsyn till dennes ringa andel i boet efter M.L. har testamentsvillkoret om rätt till laglott i stället för arvslott haft endast mindre betydelse för dem. Av samma skäl har deras rätt till arv efter L.L. inte heller i nämnvärd utsträckning påverkats av dennes gåva av fastigheten Trästa 1:10 till A-S.L. och A.L., för det fall att denna gåva inte har lagts samman med kvarlåtenskapen i övrigt med stöd av 7 kap 4 § ÄB.

På grund av det anförda finner HD att förmånstagarförordnandena i vart fall inte bör jämkas i vidare mån än domstolarna har bestämt. P.A:s och A.B:s överklagande kan därför inte vinna bifall.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 10 juli 1995 (nr DT 122).