Högsta Domstolen referat NJA 1995 s. 80 (NJA 1995:12)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1995 s. 80 (NJA 1995:12)
Målnummer
B1225-94
Domsnummer
DB15-95
Avgörandedatum
1995-02-17
Rubrik
I mål om ansvar enligt 81 § uppbördslagen (1953:272) har som försvårande omständighet ansetts att den tilltalade vid nio uppbördstillfällen under något mer än ett år underlåtit att inbetala innehållna skattebelopp och sålunda systematiskt själv skapat sig kredit. Brottslighetens art har inte i sig ansetts utgöra skäl att ådöma fängelse.
Lagrum
•  81 § uppbördslagen (1953:272)
•  30 kap. 4 § 2 st. brottsbalken (1962:700)
Rättsfall
NJA 1984 s. 520

Allmän åklagare yrkade vid Göteborgs TR ansvar å I.Y. för brott mot uppbördslagen enligt följande: I.Y. har i egenskap av innehavare av firma Restaurang Vallentina i Göteborg såsom arbetsgivare uppsåtligen åsidosatt sin skyldighet att i rätt tid till uppbördsmyndigheten inbetala preliminär A-skatt som innehållits för de anställdas räkning under betalningsperioderna jan, april, juni-aug, nov-dec 1989 och jan-febr 1990 med sammanlagt 488 781 kr vilket utgör ett betydande belopp.

Obetalda belopp per betalningsperiod upptogs i en tablå, fogad vid stämningsansökan. Ifrågavarande belopp anges i HD:s dom nedan. Ansvar yrkades å I.Y. även för oredlig uppbördsredovisning. I den delen ogillades åtalet av TR:n.

TR:n (ordf fd chefsrådmannen Adrian) anförde i dom d 22 nov 1993 (såvitt gäller åtalet för brott mot uppbördslagen): Domskäl. I.Y. har erkänt att han har gjort så som påstås i gärningsbeskrivningen men har förnekat att det har skett uppsåtligen. Han har tillagt att beloppet för varje uppbördstermin bör ses för sig och att inget av dem då är betydande.

I.Y. har uppgett följande. Restaurangen hade dålig lönsamhet och han ville därför sälja den. På grund av bankstrejk och bankkris hade han svårt att få tag i någon köpare, och när han till slut fick en köpare godtogs inte denne av hyresvärden. Han trodde dock hela tiden att han till slut skulle lyckas att åstadkomma en försäljning, så han drog sig för att gå i konkurs. Han skickade in uppbördsdeklarationer i tid, men han betalade inte in några belopp. Ingen deklaration var oriktig. Avsikten var hela tiden att betala när han hade sålt restaurangen. Han visste inte att det var brottsligt att göra på det viset. De pengar som flöt in i rörelsen använde han till anställdas löner och till uppehälle åt sig och sina sju barn. Dessutom satsade han en hel del pengar på spel i hopp om att vinna så mycket att han kunde betala sina skulder. Den 6 mars 1990 försattes han i konkurs på ansökan av kronofogdemyndigheten.

TR:ns bedömning.

Vad I.Y. har erkänt stöds av utredningen i övrigt. Av hans egen berättelse framgår att han medvetet prioriterade andra utgifter. Han har alltså uppsåtligen åsidosatt sin skyldighet att betala in beloppet. För att avgöra om beloppet är betydande bör man se till de sammanlagda beloppen. Dessa är betydande. Gärningen är alltså bevisad. Den bör bedömas så som åklagaren har gjort. Att I.Y. inte visste att förfarandet var brottsligt medför ingen annan bedömning.

I.Y. förekommer inte i kriminalregistret.

Med hänsyn till brottens art kan I.Y. inte undgå att dömas till fängelse.

Domslut. TR:n dömde I.Y. enligt 81 § uppbördslagen (1953:272) för brott mot uppbördslagen till fängelse 2 mån.

I.Y. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att påföljden skulle bestämmas till villkorlig dom eller, i andra hand, att fängelsestraffet skulle sättas ned.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Helin och Morard, referent, hovrättsassessorn Reinholdsson samt nämndemännen Nilsson och Karlsson) fastställde i dom d 10 febr 1994 TR:ns dom.

I.Y. (offentlig försvarare advokaten P.N.) överklagade HovR:ns dom. Han framställde samma yrkanden som i HovR:n. Riksåklagaren bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom t f byråchefen G.E.).

HD (JustR:n Vängby, Lind och Lambe) beslöt följande dom: Domskäl. Enligt 81 § uppbördslagen (1953:272) döms arbetsgivare som uppsåtligen eller av grov oaktsamhet åsidosätter skyldighet att inbetala skatt som innehållits för annan till böter eller, om gärningen avser betydande belopp eller annan försvårande omständighet föreligger, till fängelse i högst ett år.

De belopp som avses med åtalet uppgår sammanlagt till 488 782 kr, enligt följande:

 

januari 1989                          51 686 kr

15 878 kr

april 1989                            68 213 kr

juni 1989                             30 984 kr

juli 1989                             51 428 kr

augusti 1989                          33 879 kr

november 1989                         36 687 kr

december 1989                         37 397 kr

januari 1990                          30 540 kr

101 840 kr

februari 1990                         30 250 kr

Riksåklagaren har förklarat att varje belopp för sig icke är att anse som betydande i uppbördslagens mening men att vid bedömningen av brottsligheten beloppen bör läggas samman och att det sammanlagda beloppet är betydande. Skulle HD finna att beloppen inte skall läggas samman, har Riksåklagaren såsom annan försvårande omständighet åberopat att brottsligheten upprepats och framstår som ett seriebrott.

Vad angår rekvisitet att gärningen skall ha avsett betydande belopp bör underlåtenheten avseende varje uppbördstermin bedömas som en gärning för sig. Begreppet betydande belopp är ett brottsrekvisit som måste hänföra sig till den särskilda gärningen (jfr betr skattebrott NJA 1984 s 520). Därför skall, när varje termins belopp icke är betydande, inte beaktas om beloppen likväl sammanlagt blir avsevärda. Emellertid innefattar I.Y:s underlåtenhet att vid nio uppbördstillfällen under något mer än ett år inbetala vad han innehållit av anställdas lön för deras skattebetalningar ett systematiskt utnyttjande av möjligheten att därigenom själv skapa sig kredit i stället för att, som det ålegat honom, vidta åtgärder som varit ägnade att få till stånd en samlad avveckling av gälden under hänsynstagande till samtliga borgenärers intressen. Detta måste anses utgöra en försvårande omständighet som i och för sig möjliggör att fängelse väljs som påföljd.

I.Y. förekommer inte tidigare i kriminalregistret, och vad han nu låtit komma sig till last har inte ett sådant straffvärde att en frihetsberövande påföljd därför är påkallad.

Frågan är emellertid huruvida brottslighetens art är sådan som enligt 30 kap 4 § 2 st BrB talar för att fängelse skall ådömas, såsom TR:n och HovR:n funnit. Riksåklagaren har härutinnan anfört att det rör sig om allvarlig, förskingringsliknande brottslighet som berör starka allmänna och fiskala intressen och att detta, liksom straffvärdet, talar för att fängelse skall ådömas.

I motiven till BrB:s bestämmelser om straffmätning och påföljdsval har framhållits, att vissa brott av allmänpreventiva skäl ansetts motivera fängelse trots att de inte har särskilt högt straffvärde. Som exempel har nämnts rattfylleri, vissa brott mot vapen- och jaktlagstiftningen, olovlig vistelse i riket, vissa former av misshandel och våld mot tjänsteman samt vissa typer av skattebrott. Även hänsyn till sådana förhållanden som att en viss form av brottslighet blivit mera utbredd eller antagit mera elakartade former har ansetts kunna vara av betydelse för valet av påföljd även om de inte påverkat bedömningen av straffvärdet (NJA II 1988 s 196f). HD har dock i rättsfallet NJA 1992 s 190 uttalat att sådana hänsynstaganden i första hand avsetts vara en uppgift för lagstiftaren och endast med försiktighet borde göras i domstolarnas praxis.

Det kan tilläggas att Fängelsestraffkommitten i sitt betänkande, som ligger till grund för de nu behandlade bestämmelserna, framhöll att domstolarna borde vara mycket återhållsamma med att av hänsyn till arten av brott utveckla en praxis med fängelsestraff när det inte i samband med lagstiftningen gjorts ställningstaganden sota visade att en sådan praxis verkligen varit avsedd (SOU 1986:14 s 74f). Vid tillkomsten av den nuvarande bestämmelsen i 81 § uppbördslagen anförde departementschefen – sedan Lagrådet ifrågasatt det berättigade i att kriminalisera de gärningar som avses i bestämmelsen – att åtskilliga fall förekommit där det skulle ha tett sig direkt stötande för den allmänna rättskänslan om förfarandet inte skulle leda till lagföring

och straff; däremot borde frihetsstraff för denna brottstyp användas med försiktighet (NJA II 1971 s 493 och s 503ff).

Såvitt gäller omfattningen av brott mot 81 § uppbördslagen förtjänar det noteras att enligt uppgifter från Riksskatteverket (Information om skattebrott nr 5-94) antalet anmälda brott mellan åren 1978 och 1993 sjunkit, från 2 776 år 1978 till 1024 år 1993.

Något ställningstagande i lagstiftningsarbetet som klargör att fängelse av allmänpreventiva skäl bör väljas som normalpåföljd har sålunda inte gjorts, och någon ökad utbredning av brott mot den aktuella bestämmelsen har inte heller påvisats. Det anförda leder till slutsatsen att brott mot 81 § uppbördslagen, begånget under försvårande omständigheter, inte är ett sådant brott vars art föranleder att påföljden bör vara fängelse oavsett brottets eller den samlade brottslighetens straffvärde.

I.Y. skall därför dömas till villkorlig dom jämte dagsböter.

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom, att påföljden bestäms till villkorlig dom jämte 60 dagsböter om 30 kr.

JustR:n Solerud och Thorsson, referent, var av skiljaktig mening och anförde: Vi är ense med majoriteten om att beloppen avseende de skilda uppbördsterminerna inte skall läggas samman samt om att brottslighetens art inte i sig utgör skäl för fängelse.

Med ståndpunkten att rekvisitet betydande belopp skall knytas till varje uppbördstermin är mest förenligt att också rekvisitet försvårande omständighet knyts till varje uppbördstermin för sig. I så fall bör inte heller som försvårande omständighet betraktas att brottsligheten upprepats och framstår som ett seriebrott.

Vad som nu sagts bör emellertid förses med den reservationen att fall kan tänkas där ett brott mot 81 § uppbördslagen ingår på sådant sätt som led i ett systematiskt handlande att det bör anses begånget under försvårande omständigheter (jfr NJA 1985 s 444, där HD ansåg att stöldbrott, som i sig själva inte bedömts som grova, ingick i en systematisk brottslig verksamhet av allvarlig art och därför med hänsyn till särskilt angivna omständigheter hänfördes till grov stöld).

I.Y. har vid nio uppbördstillfällen under något mer än ett år underlåtit att betala in vad han innehållit av anställdas lön för deras skattebetalningar. Av utredningen framgår att I.Y., när han i sin rörelse fortlöpande gjorde betalningar, inte beaktade den betalningsskyldighet han hade för innehållna belopp, och att skälet härför främst var att rörelsen skulle kunna fortsätta och behålla ett värde till dess han funnit en köpare till den. Visserligen har han under den angivna tiden betalat in belopp avseende fyra uppbördsterminer, men hans upprepade underlåtenhet under angivna omständigheter har ändå drag av ett systematiskt åsidosättande av den betalningsskyldighet som åvilade honom.

Avfattningen av 81 § uppbördslagen får i och för sig anses ge utrymme för en tillämpning av en rättsgrundsats liknande den i rättsfallet NJA 1985 s 444. Inte minst i beaktande av den återhållsamhet i fråga om att ådöma frihetsstraff som får anses prägla bestämmelsen finns dock anledning att ställa förhållandevis stränga krav på de omständigheter som kan föranleda att brottsligheten skall anses kunna medföra frihetsstraff. Trots vad som anförts om ett drag av systematiskt handlande av I.Y. kan omständigheter som uppfyller sådana krav inte anses föreligga.

De brott som ligger I.Y. till last kan därför inte förskylla annan påföljd än böter. Vi dömer I.Y. till 100 dagsböter om 30 kr.

HD:s dom meddelades d 17 febr 1995 (nr DB 15).