Högsta Domstolen referat NJA 1996 s. 211 (NJA 1996:33)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1996 s. 211 (NJA 1996:33)
Målnummer
T1067-95
Domsnummer
DT64-96
Avgörandedatum
1996-03-26
Rubrik
Frågor om tillämpning av bestämmelserna om preskription i artiklarna 32 och 39 i konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg (CMR).
Lagrum
1 § lag (1969:12) med anledning av Sveriges tillträde till konventionen den 19 maj 1956 om fraktavtalet vid internationell godsbefordran på väg

Försäkringsaktiebolaget Atlantica (Atlantica) yrkade efter stämning å LKW Walter Internationale Transportorganisation Aktiengesellschaft (Walter) vid Sjuhäradsbygdens TR förpliktande för Walter att till Atlantica utge GBP 51 130 eller motvärdet därav i svensk valuta jämte ränta. Walter bestred käromålet.

I TR:ns dom antecknades följande om bakgrunden till tvisten: Walter är ett stort österrikiskt transportföretag, som utför och ombesörjer transporter bl a på Skandinavien. Walter har i sin verksamhet visst samarbete med Continex Spedition AB (Continex), ett mindre transportföretag med säte i Malmö, som sysslar med transporter bl a mellan Skandinavien och Sydeuropa. – I maj 1990 fick Continex av speditionsföretaget Leman Transport AB (Leman) i uppdrag att transportera ett parti till från Ulricehamn till Prato i Italien. Partiet hade inköpts av det franska företaget Prouvost & Lefebvre Societe Commerciale (Prouvost) från Överstyrelsen för ekonomiskt försvar (ÖEF) och sålts vidare i flera led. Det ankom på Prouvost att svara för transporten till den slutlige köparen i Prato, och Prouvost hade av denna anledning anlitat Leman. Då Continex inte hade något eget fordon tillgängligt för lastning i Ulricehamn vid den tidpunkt som överenskommits med Leman, upphandlade Continex i sin tur transporten från Walter såsom undertransportör. Godset lastades i Ulricehamn d 21 maj 1990 på en av Walter ägd eller förhyrd österrikisk trailer KU-1 LIG. Trailern fördes därefter av ett dragfordon till Göteborg och forslades sedan med färja till Travemunde, där den enligt tullhandlingarna transiterades genom tullstationen d 25 maj 1990. Den fördes därpå med vissa uppehåll vidare till Italien. Härvid användes sannolikt för skilda delsträckor olika dragfordon, alla tillhöriga av Walter anlitade åkare. När transporten d 30 maj 1990 befann sig på motorvägen "Del Sole" i närheten av Bologna inträffade en trafikolycka, varvid såväl dragfordonet som trailern välte. Lasten spreds över vägen och den angränsande terrängen. Större delen av lasten har inte kunnat återfinnas utan torde ha stulits. Återstoden blev nedsmutsad av förorenad olja. Walter underrättade på kvällen d 31 maj 1990 Continex om det inträffade. Leman reklamerade skadan d 11 juni 1990 till Continex på basis av ett telex från Prouvost, och d 12j uni 1990 tillställde Continex i sin tur Walter ett meddelande angående skadan, vilket meddelande samma dag besvarades av Walter. – I egenskap av kontraherande fraktförare betalade Continex efter förlikning varuförsäkringstagarens assuradörer d 18 dec 1991 GBP 51 130, varvid Continex enligt en samma dag utfärdad "claim release" befriades från vidare ansvar för skadan och förlusten. Därefter fick Continex ersättning för förlikningslikviden av sin ansvarsförsäkringsgivare Atlantica. Härvid övertog Atlantica genom subrogation de krav Continex i sin tur kunde ha mot Walter i anledning av det inträffade.

Continex’ meddelande d 12 juni 1990 till Walter och Walters svar samma dag, intagna i original och översättning som bilagor till TR:ns dom, hade följande lydelse i svensk översättning:

Continex brev

"Från vår uppdragsgivare har vi med anledning av transporten från Ulricehamn till Prato nu fått ett brev. Vi ber Er om besked, var varan befinner sig just nu. – Vår uppdragsgivare kommer att framställa samtliga krav på skadestånd mot oss. Vi håller Er ansvarig för skadan och kommer att vidarebefordra alla anspråk till Er. Varuvärdet är ca 350 000 SEK. – Bifogat även en kopia av brevet från uppdragsgivaren.

Med vänlig hälsning CONTINEX SPEDITION AB"

Walters svar

"Ang: Er skadeanmälan av den 90/06/12 Transport från Ulricehamn till Prato 90/05/21 Vår ref VA 2/0208/90

Vi hänvisar till Er skadeanmälan av 90/06/12 angående skadan på varan som är registrerad has oss under aktnummer VA 2/0208/90 och meddelar Er följande därtill: Då det i föreliggande fall inte föreligger något konkret skadekrav, återsänder vi Er skadeanmälan i original samt alla bifogade verifikationer med hänvisning till lagbestämmelserna i CMR Art 32/2. – Om vi inte får något konkret och styrktkrav på skadestånd inom den enligt CMR föreskrivna fristen, är vi tvingade att avvisa ett skadeståndskrav med hänvisning till den enligt Art 32/1 inträdda preskriptionen. -Vi ber Er vänligen ta del av detta.

Högaktningsfullt LKW WALTER"

Till stöd för sin talan anförde Atlantica: Godset har skadats respektive förlorats medan det befann sig i Walters vård. Walter svarar i egenskap av fraktförare för skadan och förlusten. Transporten var underkastad konventionen d 19 maj 1956 om fraktavtal vid internationell godsbefordran på väg (CMR-konventionen), vilken genom lag (1969:12) i oförändrat skick inkorporerats med svensk rätt. Sistnämnda lag skall tillämpas på rättsförhållandet mellan Continex i egenskap av kontraherande fraktförare och Walter i egenskap av utförande fraktförare. Genom subrogationen har Atlantica övertagit Continex krav mot Walter.

Walter anförde: Det vitsordas att lagen (1969:12) och den därigenom inkorporerade CMR-konventionen är tillämpliga på rättsförhållandet mellan Continex och Walter. Enligt nyssnämnda konvention artikel 32.1 b) inträder preskription om talan om förlust av gods vid en av konventionen omfattad befordran ej väckts inom (365=)425 dagar från godsets mottagande till befordran. I förevarande fall mottogs godset till befordran d 21 maj 1990, medan Atlantica väckte talan mot Walter först i april 1992. Atlanticas anspråk är följaktligen preskriberat. – Om Walters preskriptionsinvändning ej skulle godtas gör Walter gällande att omständigheterna är sådana att en fraktförare enligt CMR artikel 17.4 är fri från ansvar för förlust och skada.

På parternas begäran upptog TR:n till avgörande genom mellandom frågan huruvida Atlanticas anspråk var preskriberat.

Ur konventionen (CMR) återges här, i svensk översättning, följande artiklar:

KAPITEL II. Personer för vilka fraktföraren ansvarar.

Artikel 3. Vid tillämpning av denna konvention är fraktföraren ansvarig för vad hos honom anställd eller annan som han anlitar för befordringen företager eller underlåter i tjänsten eller för uppdragets fullgörande. Fraktföraren svarar därvid såsom för egen handling eller underlåtenhet. KAPITEL V. Anmärkningar och väckande av talan.

Artikel 32. 1. Talan rörande befordran som är underkastad denna konvention skall väckas inom ett år. Grundas talan på uppsåt eller sådan vårdslöshet som enligt lagen i den stat där talan föres likställes med uppsåt, gäller dock en frist om tre år. Preskriptionstiden löper

a) vid minskning, skada eller dröjsmål från dagen då godset utlämnades till mottagaren;

b) vid förlust från trettionde dagen efter utgången av avtalad tid för utlämnandet eller, där särskild tid ej avtalats, från sextionde dagen efter det fraktföraren mottog godset till befordran;

c) i annat fall från utgången av en tid av tre månader från det fraktavtalet slöts.

Den dag från vilken tid för talans väckande löper medräknas icke i tiden.

2. Skriftligt krav medför uppehåll i preskriptionstiden intill den dag då fraktföraren skriftligen bestrider kravet och återsänder de handlingar som åtföljt kravet. Medges kravet delvis, fortsätter preskriptionstiden att löpa endast med avseende på den del av kravet som kvarstår som tvistig. Bevisskyldigheten för att krav eller svar därpå mottagits eller att handlingar återställts åvilar den som påstår sådant förhållande. Förnyat krav rörande samma sak medför icke uppehåll i preskriptionstiden.

3. Om annat ej följer av bestämmelserna i andra stycket, tillämpas i frågor som avser uppehåll i preskriptionstiden lagen i den stat där talan väckts. Samma lag tillämpas i frågor som gäller preskriptionsavbrott.

KAPITEL. VI. Bestämmelser om befordran som utföres av flera fraktförare efter varandra.

Artikel 34. Utföres befordran på grund av ett och samma fraktavtal av flera vägfraktförare efter varandra, är var och en av dem ansvarig för utförandet av befordringen i dess helhet. Den andre fraktföraren och envar av de följande inträder genom att taga emot godset och fraktsedeln såsom part i fraktavtalet på de villkor som anges i fraktsedeln.

Artikel 39. 4. Bestämmelserna i artikel 32 skall äga motsvarande tillämpning beträffande regressanspråk mellan fraktförare. Preskriptionstiden löper dock antingen från den dag då avgörande om den ersättning som skall utgå enligt bestämmelserna i denna konvention vann laga kraft eller, om sådant avgörande ej föreligger, från den dag då betalning skedde.

TR:n (lagmannen Henrikson, rådmannen Kvist och tingsfiskalen Wetterlundh) anförde i dom d 24 maj 1993:

Atlantica har till utveckling av sin talan i preskriptionsfrågan anfört: CMR artikel 32 avser endast huvudfordringar och ej regressanspråk. En motsatt ståndpunkt skulle leda till orimliga konsekvenser och innebära att den regressberättigade i praktiken ofta saknade möjlighet att göra sina anspråk gällande i de fall då krav på huvudfordringen framställs först mot slutet av preskriptionsfristen. – Atlantica gör i stället i första hand gällande att preskriptionsregeln i CMR artikel 39.4 – åtminstone analogivis – skall vinna tillämpning beträffande ett sådant regressanspråk mellan kontraherande och utförande fraktförare varom i målet är frågan. En preskriptionsfrist om ett år skall således löpa från den dag den regressberättigade erlade betalning, dvs i förevarande fall från d 18 dec 1991. – Om denna inställning ej skulle godtas följer av vad tidigare anförts om att artikel 32 ej reglerar preskription av regressfordringar att konventionen över huvud taget ej behandlar preskriptionsfrågan i förevarande fall. Då skall i stället tillämpas domstolslandets allmänna preskriptionsregler. Enligt 2 § preskriptionslagen skulle alltså gälla en 10årig preskriptionstid från tillkomsten av Atlanticas fordran. – Om TR:n likväl skulle finna att CMR artikel 32 skall tillämpas i målet gör Atlantica gällande, att s k suspension av preskriptionstiden enligt CMR artikel 32.2 inträtt genom Continex krav mot Walter d 12 juni 1990. Walter har därefter inte bestritt Continex krav på sådant sätt att preskriptionstiden åter börjat löpa.

Walter har genmält: Preskriptionsregeln i artikel 39.4 är intagen i CMR kapitel VI. Detta kapitel är inte i något avseende tillämpligt på rättsförhållandet mellan Continex och Walter och sålunda ej heller på förhållandet mellan Atlantica och Walter, sedan Atlantica inträtt i Continex ställe. Således framgår till en början av rubriken till kapitel VI att dess bestämmelser gäller endast befordran som "utföres" av flera fraktförare efter varandra. Continex har ej till någon del utfört den i målet aktuella transporten. Vidare föreskrivs i kapitlets "portalbestämmelse" artikel 34 att det skall vara fråga om befordran på grund av "ett och samma fraktavtal". I förevarande fall har gällt ett avtalsförhållande mellan Continex och dess uppdragsgivare och ett annat mellan Continex och Walter. Sistnämnda avtalsförhållande skall bedömas isolerat på samma sätt som om Walter erhållit sitt uppdrag direkt från godsets avsändare. I sådant fall hade det ej kunnat bli tal om tillämpning av kapitel VI. Den omständigheten att Continex erhållit sitt uppdrag från Leman bör inte rimligen medföra att Walters ställning försämras i preskriptionshänseende. – Slutligen framgår av artikel 34 att en förutsättning för att kapitel VI skall vinna tillämpning är att den efterföljande fraktföraren har mottagit godset och fraktsedeln och därigenom inträtt som part i det ursprungliga fraktavtalet. Walter har ej mottagit vare sig gods eller fraktsedel från Continex. Det bestrids att någon fraktsedel över huvud taget utställts för transporten. – Walter har således ej varit att anse som "efterföljande fraktförare" utan som en sådan medhjälpare till den kontraherande fraktföraren varom stadgas i CMR artikel 3. – Då således CMR artikel 39.4 ej är tillämplig i målet skall, såsom Walter tidigare hävdat, preskriptionsfrågan bedömas enligt artikel 32.1 b). Vad Adantica anfört om tillämpning av nationella preskriptionsregler förtjänar ej avseende. Av CMR artikel 1 följer nämligen att konventionen utesluter tillämpning av nationella regler på sådana rättsförhållanden som faller in under densamma. Om TR:n likväl skulle finna att preskriptionsfrågan i förevarande fall ej regleras av CMR-konventionen, vitsordar Walter att svensk rätt skall vinna tillämpning och att Atlanticas krav då ej är preskriberat. – Vad slutligen gäller Adanticas påstående om suspension uppfyller Continex meddelande till Walter d 12 juni 1990 ej de i CMR artikel 32.2 angivna villkoren för att suspension skall inträda i det att meddelandet ej innehåller något krav på ett bestämt belopp. Skulle meddelandet likväl anses ha sådan rättsverkan som Adantica hävdat, har suspensionen hävts genom Walters meddelande samma dag.

I anledning av vad Walter sålunda andragit har Atlantica anfört. Enligt ett flertal utländska rättsfall och doktrinuttalanden bör CMR kapitel VI direkt eller åtminstone analogt vinna tillämpning på rättsförhållandet mellan en kontraherande och en utförande fraktförare även i sådana fall där den kontraherande fraktföraren ej tagit fysisk befattning med godset. – Transporten har i sin helhet utförts på grund av ett och samma fraktavtal, det mellan Leman och Continex gällande muntliga avtalet, som avsåg hela sträckan Ulricehamn-Prato. – Walter har tagit emot godset genom att ställa trailern till förfogande för lastning. – Fraktsedel måste ha utfärdats för transporten. OEF skulle ej ha utlämnat godset utan att erhålla ett exemplar av fraktsedeln som kvitto, och det skulle ej ha gått att genomföra tullklareringen vid ankomsten till Tyskland utan tillgång till fraktsedel. Att en sådan förelegat styrks även av ett i Walters faktura till Continex intaget meddelande "Frachtbrief folgt!" Troligen har speditören för alla inblandades räkning utfärdat fraktsedel för hela transporten. Ett exemplar därav torde sedan ha överlämnats till OEF, medan återstående exemplar följt transporten i en ficka på trailern. Detta är det brukliga förfarandet vid transporter med trailers, då de inblandade bilförarna ju i allmänhet ej träffar varandra utan hämtar och lämnar trailern i olika terminaler. De exemplar som åtföljde trailern synes ha förkommit i samband med trafikolyckan. Även om någon fraktsedel mot förmodan ej utfärdats bör detta förhållande ej vara av avgörande betydelse för tillämpningen av CMR kapitel VI. Regeln om mottagande av fraktsedeln är skriven vid en tidpunkt då landsvägstransporter utfördes med konventionella lastbilar och föregående och efterföljande fraktförare träffade samman i samband med omlastning av godset. Vid trailertransporter ser de senare chaufförerna i praktiken aldrig en i fickan på trailern förvarad fraktsedel. -Vad slutligen gäller frågan om suspension av preskriptionstiden enligt CMR artikel 32.2 uppfyller Continex underrättelse d 12 juni 1990 de krav som i allmånhet uppställts för att ett "kravbrev" skall medföra suspension. Däremot har Walters svar samma dag ej medfört att suspensionen upphört. I svaret anges sålunda inte uttryckligen att kravet bestrids, vilket är en nödvändig förutsättning för att preskriptionstiden åter skall börja löpa.

Domskäl. Parterna är ense om att den genom lagen (1969:12) med svensk rätt införlivade CMR-konventionen är tillämplig på det rättsförhållande mellan Continex och Walter, vari Atlantica numera inträtt i Continex ställe.

Såsom Walter framhållit får konventionen anses uttömmande reglera de rättsförhållanden som faller in under densamma. Det kommer därför inte i fråga att, såsom Atlantica i andra hand gjort gällande, tillämpa allmänna svenska preskriptionsbestämmelser i målet.

Walter har mot en tillämpning av bestämmelser i artikel 39.4 till en början invänt att rättsförhållandet mellan Continex och Walter ej skulle falla in under CMR kapitel VI, eftersom Continex ej utfört någon del av transporten. Härvidlag ger emellertid ett flertal i målet åberopade utländska rättsfall och doktrinuttalanden övertygande vid handen, att sagda kapitel bör vinna tillämpning även när den kontraherande fraktföraren inte tagit fysisk befattning med godset.

I övrigt hänför sig Walters invändningar genomgående till olika i CMR artikel 34 upptagna rekvisit.

Vad först beträffar påståendet att det skulle föreligga mer än ett fraktavtal för transporten, nämligen ett mellan beställaren och Continex och ett annat mellan Continex och Walter, gäller ett sådant förhållande givetvis vid alla transporter som ej utförs enbart av den kontraherande fraktföraren. Vad som åsyftas med det i CMR artikel 34 uppställda kravet att transporten skall vara underkastad "ett och samma fraktavtal" måste i stället vara, att artikeln ej äger tillämpning när av beställaren själv eller för dennes räkning ingåtts särskilda fraktavtal med olika fraktförare för skilda transportsträckor (delfraktförhållanden). I förevarande fall har emellertid från beställarens sida förelegat endast ett fraktavtal för hela transporten.

Vad därefter gäller mottagandet av godset för transport har Walter – såsom Atlantica framhållit- gjort ett sådant mottagande genom att ställa trailern till förfogande för lastning. Att mottagandet ej skett från Continex saknar enligt TR:ns mening betydelse i målet. Detta följer redan av vad tidigare anförts om att den kontraherande fraktföraren ej behöver ta fysisk befattning med godset för att CMR kapitel VI skall äga tillämpning.

Vad så angår frågan om fraktsedel för transporten, är vad Atlantica anfört till stöd för sitt påstående att en sådan måste ha förelegat och åtföljt transporten i och för sig bestickande. Mot Walters bestridande finner sig TR:n dock inte kunna utgå ifrån att någon fraktsedel upprättats för transporten. -Av i målet åberopade utländska rättsfall och doktrinuttalanden framgår att en enstaka domstol (Rechtbank van Koophandel i Bryssel i dom 6.4.1984) med hänvisning till CMR artikel 4 uttalat att överlämnandet av fraktsedeln endast är en omständighet, varav man kan sluta sig till att den efterföljande fraktföraren blivit part i det ursprungliga avtalet, men att det finns andra tänkbara bevis härför. I övrigt har emellertid ansetts att det är av avgörande betydelse för att det i CMR artikel 34 stadgade kollektiva ansvaret skall kunna utkrävas av en utförande fraktförare att en för hela transporten gällande fraktsedel mottagits av denne eller i vart fall upprättats av honom. Enligt litteraturen skulle kravet på fraktsedelns mottagande främst vara betingat av att en fraktförare, som utför sin del av transporten helt inom det egna landet, genom fraktsedeln får kännedom om att CMR-reglerna likväl är tillämpliga på honom. – Oaktat sistnämnda aspekt inte har någon bärighet vid rent inhemska transporter, har förarbetena till den svenska lagen (1974:610) om inrikes vägtransport, vilken i stora delar är kopierad på CMR-konventionen, gett uttryck för ovan angiven uppfattning om fraktsedelns konstitutiva betydelse för det kollektiva ansvaret. – Med hänsyn till vad sålunda anförts och till artikelns ordalydelse finner TR:n att Walter ej kan anses som efterföljande fraktförare i den betydelsen att artikel 34 är tillämplig.

Frågan är då om nyssnämnda förhållande utesluter en tillämpning även av artikel 39.4. Visserligen är båda artiklarna intagna i samma kapitel och i den av Walter åberopade litteraturen har uttalats att förekomsten och överlämnandet av en genomgående fraktsedel är en nödvändig betingelse för att CMR kapitel VI över huvud taget skall vinna tillämpning. Å andra sidan finns i artikelns ordalydelse ingenting som tyder på, att artikel 39.4 inte skulle gälla regresskrav mellan fraktförare över huvud taget, och Court of Appeal i London har i det s k UlsterSwiftmålet 1976 hävdat, att det ej föreligger tillräckliga skäl att anta att preskriptionsregeln i artikel 39.4 angående "claims between carriers" skulle avse enbart sådana "successive carriers" som avhandlades i artikel 34. I detta sammanhang bör även beaktas att en tillämpning av artikel 32.1 i regressfall, såsom Atlantica framhållit, kan leda till stötande resultat för den regressberättigade. Sakliga skäl talar därför för att preskriptionsfrågan vid regressanspråk mellan fraktförare borde lösas enligt bestämmelsen i artikel 39.4, oavsett huruvida rättsförhållandet mellan parterna i övrigt faller in under kapitel VI. -Vid en samlad bedömning av nu anförda omständigheter finner TR:n att artikel 39.4 skall vinna tillämpning på den i målet föreliggande preskriptionsfrågan. Walters preskriptionsinvändning skall därför lämnas utan bifall.

Domslut. TR:n lämnar Walters preskriptionsinvändning utan bifall.

Walter överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till sin preskriptionsinvändning.

Atlantica bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Wennberg; hovrättsråden Josefson och Petersson, referent, samt hovrättsassessorn Björck) anförde i dom d 7 febr 1995: Domskäl. Parterna har till stöd för sin talan i HovR:n anfört samma grunder som redovisats i TR:ns dom.

Walter har i HovR:n tillagt: TR:n har felaktigt konstaterat att Walter mottagit godset genom att ställa en trailer till förfogande för lastning. Sedan Continex upphandlat transporten från Walter anlitade Walter nämligen i sin tur firma Ewald Stark för ombesörjande av transporten. Godset lastades i Ulricehamn på en trailer som tillhörde Ewald Stark eller annan som Ewald Stark anlitat. Walter har inte till någon del transporterat godset och inte heller haft godset i sin vård. CMR artikel 34 är därför även av denna anledning inte tillämplig i målet. Det förhållandet att artikel 34 inte är tillämplig utesluter en tillämpning av den i samma kapitel intagna bestämmelsen artikel 39.4. Även om så inte skulle anses vara fallet är emellertid artikel 39.4 inte tillämplig eftersom bestämmelsen endast är tillämplig när en av flera solidariskt ansvariga fraktförare vill utöva regress. Atlanticas anspråk är ett täckningsanspråk och inte något regressanspråk.

Atlantica har vidhållit att dess fordran avser ett sådant regressanspråk för vilket preskriptionsregeln i CMR artikel 39.4 – åtminstone analogivis – skall vinna tillämpning. Atlantica har vidare bestritt att firma Ewald Stark dragit trailern från Ulricehamn till olycksplatsen i Italien.

HovR:n finner i likhet med TR:n att bestämmelserna i kap VI i CMR bör vinna tillämpning även när den kontraherande fraktföraren inte tagit fysisk befattning med godset och att det från beställarens sida förelegat endast ett fraktavtal för hela transporten. Den omständigheten att Walter anlitat annan att mottaga godset och ombesörja transporten innebär inte att Walter i förhållande till Continex inte kan anses ha mottagit godset.

Atlantica har i HovR:n till stöd för att fraktsedel utfärdats för transporten anfört ytterligare synpunkter på bl a innehållet i utländsk rätt, varvid bolaget ingett utdrag ur den tyska Guterkraftverkehrsgesetz med tillhörande kommentarer. Även om vad Atlantica härvid anfört och åberopat talar för att fraktsedel verkligen upprättats för transporten finner HovR:n i likhet med TR:n inte visat att så är fallet. Mot denna bakgrund kan Walter inte anses som efterföljande fraktförare i den betydelsen att artikel 34 är tillämplig.

Nyssnämnda förhållande innebär inte att det är uteslutet att tillämpa artikel 39.4 i målet. Som TR:n funnit finns det nämligen omständigheter som talar för att preskriptionsfrågan vid regressanspråk mellan fraktförare borde lösas enligt bestämmelserna i artikel 39.4, oavsett huruvida rättsförhållandet mellan parterna i övrigt faller in under kap VI. Walter har i HovR:n invänt att Atlanticas fordran är ett täckningsanspråk och inte något regressanspråk. Enligt HovR:ns mening är Atlanticas fordran ett regressanspråk eftersom Atlantica genom att ersätta Continex inträtt i Continex rätt mot Walter (jfr Lindskog, Preskription s 196). Med hånsyn härtill och på de av TR:n i övrigt anförda skälen bör artikeln 39.4 vinna tillämpning på den i målet föreliggande preskriptionsfrågan. TR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

Walter (ombud advokaten P.H.) överklagade och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Atlantica (ombud advokaten M.S.) bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Tor Olsson, hemställde i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. I målet är ostridigt att CMR-konventionen är tillämplig på rättsförhållandet mellan Continex Spedition AB (Continex) och Walter, vari Adantica genom subrogation inträtt i Continex ställe.

Målet gäller frågan huruvida Atlanticas anspråk i preskriptionshänseende faller under artikel 32.1 eller-åtminstone analogivis-artikel 39.4 CMR och, om anspråket skulle anses falla under den förra artikeln, frågan huruvida preskriptionstiden har suspenderats enligt artikel 32.2 CMR. Konventionens preskriptionsregler är tillämpliga beträffande alla fordringar som härrör ur ett under konventionen hänförligt fraktavtal. Såsom TR:n anfört kan det därför inte komma i fråga att, på sätt Atlantica gjort gällande för det fall att anspråket inte skulle anses falla under artikel 39.4, tillämpa allmänna svenska preskriptionsregler.

Continex var s k kontraherande fraktförare som inte till någon del själv utförde transporten. Bestämmelserna i kapitel VI CMR om befordran som utföres av flera fraktförare efter varandra är visserligen inte direkt tillämpliga beträffande en sådan kontraherande fraktförare men får anses vara analogt tillämpliga. En förutsättning för en sådan tillämpning måste emellertid vara att det kan anses ha uppkommit ett solidariskt ansvar mellan kontraherande och utförande fraktförare genom att den senare tagit emot godset och fraktsedeln (se artikel 34 CMR). Det saknas alltså skäl att ens analogt tillämpa den speciella preskriptionsbestämmelsen i artikel 39.4 CMR annat än i fall av regressanspråk mellan solidariskt ansvariga fraktförare.

Som HovR:n funnit kan det inte anses visat att sådan fraktsedel som nyss nämnts upprättats för transporten. Walter var därför inte efterföljande fraktförare i den mening som avses i artikel 34 CMR med därav följande solidariskt ansvar för hela transporten. I enlighet med vad som nyss anförts kan då inte heller artikel 39.4 CMR tillämpas.

På grund av det anförda får Walter anses ha varit en av Continex anlitad medhjälpare för vilken Continex har varit ansvarig enligt artikel 3 CMR. Preskriptionsfrågan skall därför bedömas enligt artikel 32.1. I sådant fall medför enligt artikel 32.2 skriftligt krav uppehåll i preskriptionstiden intill den dag då fraktföraren skriftligen bestrider kravet och återsänder de handlingar som åtföljt kravet.

Det är ostridigt att Continex genom telefaxbrev med bilaga d 12 juni 1990 höll Walter ansvarigt för de krav Continex uppdragsgivare skulle komma att rikta mot Continex och angav varuvärdet till ca 350 000 kr samt att Walter genom brev samma dag, med hänvisning till artikel 32.2, återsände de mottagna handlingarna under åberopande av att Continex brev inte innehöll något konkret skadekrav och uppgav att företaget skulle åberopa preskription för det fall att det inte fick något konkret styrkt krav inom preskriptionstiden (TR:ns domsbilagor 2-5).

Av korrespondensen framgår sålunda att Continex inte framfört något preciserat ersättningskrav och att Walter inte uttryckligen bestritt ersättningsskyldighet. Utländsk doktrin och praxis utvisar att man i allmänhet inte ställer särskilt stora anspråk beträffande utformning och precisering av ersättningskravet för att preskriptionstiden skall suspenderas och att det är tillräckligt att den mot vilken kravet riktas skall kunna ha möjlighet att vidta åtgärder för att tillvarata sin rätt, medan det däremot anses att ett bestridande av kravet måste vara otvetydigt för att preskriptionstiden åter skall börja löpa. Goda skäl talar för att tillämpa en sådan ordning.

Mot bakgrund härav får Continex brev anses ha medfört suspension av preskriptionstiden, medan Walters svarsbrev inte kan anses ha inneburit ett sådant otvetydigt bestridande av ersättningskravet att suspensionen hävts. Vid sådant förhållande och då den svenska preskriptionslagen saknar regler om suspension får suspensionsfristen anses ha fortsatt att löpa till dess kravet skulle ha preskriberats enligt allmänna regler (se prop 1968:132 s 54).

På grund av det anförda skall Walters preskriptionsinvändning lämnas utan bifall. HovR:ns domslut skall alltså fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD (JustR:n Gregow, Lars KBeckman, referent, Nyström, Lars Å Beckman och Westlander) beslöt dom i enlighet med betänkandet

JustR Nyström tillade för egen del: Redan dagen efter den dag då trafikolyckan inträffade vid vilken godset skadades meddelade Walter detta genom telefax till Continex. Vid den tidpunkt knappt två veckor senare då Continex underrättade Walter om att Continex avsåg att vidarebefordra alla godsavsändarens skadeståndsanspråk till Walter såsom ansvariga för skadan var det fortfarande okänt för Continex var godset dämera fanns ävensom skadans omfattning. Det var därför inte möjligt för Continex att precisera sitt ersättningskrav. Continex har i sin underrättelse emellertid angivit godsets värde i oskadat skick och detta får mot bakgrund av främst utländsk praxis anses ha medfört en suspension av preskriptionstiden.

Vad som kan väcka tveksamhet är det förhållandet att på fraktförarens bestridande ställs högre krav på precisering; utredning kan i detta läge fortfarande erfordras rörande godsets förpackning eller beskaffenhet eller rörande omständigheterna i övrigt som föranlett skadan. Walters svarsskrift till Continex, vilken av Walter åberopats som ett bestridande av Continex’ krav, har i målet förebragts endast i kopia. Även i sådant skick ger skriften ett klart intryck av ett tidigare framställt formulär i vilket har inskrivits de i det aktuella skadefallet speciella uppgifterna såsom avsåndnings- och bestämmelseort, datum och skadenummer. Någon term eller något uttryck för att Continex’ krav bestrids finns emellertid inte. Även om Walter uppger sig återsända skadeanmälan och därtill hörande handlingar med hänvisning till bestämmelserna i "CMR Art 32/2" måste denna åtgärd ändå ses som en följd av den av Walter uttryckligen angivna förklaringen, nämligen att Walter inte anser något konkret skadekrav från Continex föreligga. Fråga är närmast om ett underkännande eller avvisande på formell grund och inte ett bestridande. Att ett uttryckligt bestridande i detta läge mer skulle ha varit en markering än en invändning kan inte påverka bedömningen. Walters svarsskrift skall därför inte anses ha avbrutit suspensionsfristen.

HD:s dom meddelades d 26 mars 1996 (nr DT 64).