Högsta Domstolen referat NJA 1996 s. 436 (NJA 1996:70)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1996 s. 436 (NJA 1996:70)
Målnummer
B615-95
Avgörandedatum
1996-07-09
Rubrik
Fråga om förutsättningarna för förverkande av fordon enligt 7 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott i dess lydelse from den 1 februari 1994.
Lagrum
7 § lag (1951:649) om straff för vissa trafikbrott
Rättsfall
NJA 1988 s. 80

Allmän åklagare väckte vid Västerviks TR åtal mot finske medborgaren T.L. född 1970, enligt 18 olika åtalspunkter för stöld, grov stöld, häleri, narkotikabrott, tillgrepp av fortskaffningsmedel vid fem olika tillfällen samt olovlig körning, grovt brott. För sistnämnda åtalspunkt, som betecknades nr 16, angav åklagaren följande gämingsbeskrivning: T.L. har under tiden september-d 20 okt 1994 vanemässigt bl a i Västervik fört olika personbilar oaktat han saknat behörighet därtill. – I anslutning till denna åtalspunkt yrkade åklagaren att i beslag tagna personbilen DMK 512 skulle förklaras förverkad jämlikt 7 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott (trafikbrottslagen).

TR:n (ordf rådmannen Lundgren) anförde i dom d 25 nov 1994, såvitt är av intresse för frågan om förverkande av personbilen DMK 512: Domskäl. —.

Åtalspunkt 16.

T.L:s erkännande av gärningen vinner stöd av övrig utredning. Brotten är att bedöma på sätt åklagaren påstått.

Särskilt yrkande

T.L. har bestritt att bilen förklaras förverkad.

Närmare hörd har T.L. berättat bl a: T.L. förvärvade bilen sommaren 1994 för 2 000 kr. Därutöver har han lagt ner omkring 1000 kr på den. T.L. har endast kört med bilen 3-4 gånger. Värdet av bilen understiger klart 10 000 kr.

Då T.L. vanemässigt synes köra bil och dessutom tidigare dömts för olovlig körning och rattonykterhet och nu även övertygats om tillgrepp av fortskaffningsmedel i ett flertal fall bör bilen förklaras förverkad.

Domslut. TR:n dömde T.L. enligt 8 kap 1 §, 8 kap 4 §, 8 kap 7 § 1 st och 9 kap 6 § 1 st, allt BrB, 3 § 1 st 2 trafikbrottslagen och 2 § narkotikastrafflagen för stöld, grov stöld, tillgrepp av fortskaffningsmedel, häleri, olovlig körning, grovt brott, och narkotikabrott till fängelse 1 år 6 månader, vilken påföljd även avsåg brotten i en tidigare dom. Vidare förklarades bl a personbilen DMK 512 förverkad.

T.L. överklagade i Göta HovR och yrkade, såvitt gällde åtalspunkten 16, att åklagarens yrkande om förverkande av personbilen DMK 512 skulle ogillas.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Nisseroch Ström, referent, tf hovrättsassessorn Hellrup samt nämndemännen Isaksson och Jaensson) anförde i dom d 23 jan 1995, såvitt gällde frågan om förverkande av personbilen DMK 512: HovR:ns domskäl. — T.L. har bestritt förverkandet av personbil med hänvisning till rättsfallet NJA 1988 s 80.

Enligt den ändring i 7 § trafikbrottslagen som trädde i kraft d 1 febr 1994 och som innebär en skärpning jämfört med vad som gällde tidigare, får ett fordon som använts vid brott enligt lagen förverkas om det behövs för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och förverkandet inte är oskäligt. T.L. har tidigare lagförts för olovlig körning, rattonykterhetsbrott och grov vårdslöshet i trafik. Mot bakgrund härav och med hänsyn till trafikbrotten i detta mål anser HovR:n att förverkande bör ske för att förebygga fortsatt sådan brottslighet. Med hänsyn till det låga värdet på den aktuella bilen kan ett förverkande inte heller anses oskäligt.

Domslut. HovR:n ändrade endast på det sättet TR:ns domslut att beträffande en åtalspunkt brottsrubriceringen ändrades från grov stöld till häleri, vilket emellertid inte föranledde någon ändring av TR:ns straffmätning. HovR:n förordnade att samtliga beslag skulle bestå.

T.L. (offentlig försvarare advokaten J.S.) överklagade och yrkade att HD skulle lämna yrkandet om förverkande av personbilen DMK 512 utan bifall.

Riksåklagaren bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Johnsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom:

Domskäl.

Bestämmelsen om förverkande i 7 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott trädde i kraft d 1 juli 1987. Enligt dess ursprungliga lydelse fick ett fordon som hade använts vid brott enligt lagen förklaras förverkat, om det var uppenbart att ett förverkande behövdes för att förebygga fortsatt sådan brottslighet och ett förverkande inte var oskäligt. Syftet med att införa bestämmelsen var att komma åt de fall där föraren genom upprepade brott eller på annat påtagligt sätt visat en uppenbar hänsynslöshet och det med hänsyn härtill fanns överhängande risk för återfall. En möjlighet till förverkande skulle fylla ett omedelbart trafiksäkerhetsintresse och samtidigt vara ägnad att öka respekten för gällande regler (prop 1986/87:81 s 5f). I specialmotiveringen till paragrafen uttalade departementschefen att en mycket restriktiv tillämpning förutsattes (a prop s 10).

Kravet på att behovet att förebygga fortsatt brottslighet skulle vara uppenbart togs bort genom lagändring som trädde i kraft d 1 febr 1994 (SFS 1993:1463). I förarbetena framhölls att det med hänsyn till de stora risker som trafiknykterhetsbrott och andra allvarliga trafikbrott utgör framstod, i jämförelse med vad som gäller om förverkande på andra områden, som i hög grad rimligt att fordon som använts vid sådana brott förverkades i större utsträckning än som dittills skett. En mindre restriktiv utformning av bestämmelsen skulle vara av såväl pedagogiskt som brottsförebyggande värde samt i många fall komma att innebära att den från vilken en bil förklarades förverkad rent faktiskt hindrades från fortsatt likartad brottslighet. Det utvidgade tillämpningsområdet var främst avsett för sådana brott, där trafiksäkerhetsriskerna framstod som särskilt påtagliga. Den utökade förverkandemöjligheten kunde komma till särskild användning vid trafiknykterhetsbrott, men även vid andra allvarliga trafikbrott och vid återfall i trafikbrott av inte alltför obetydligt slag (prop 1993/94:44 s 53f).

Enligt åtalet i förevarande mål har T.L. under tiden september – d 20 okt 1994 vanemässigt fört olika personbilar oaktat han saknat behörighet därtill. Av utredningen framgår att T.L. under den aktuella tiden har kört sin egen bil vid tre-fyra tillfällen. Under samma tid har han gjort sig skyldig till fem fall av tillgrepp av fortskaffningsmedel. I samband med i vart fall tre av dessa brott har han kört de tillgripna fordonen.

T.L. har genom tre tidigare domar dömts för trafikbrott begångna d 5 nov 1989 (rattonykterhet), d 30 april 1990 (olovlig körning, grovt brott), d 18 dug 1992 (olovlig körning, grovt brott och grov vårdslöshet i trafik) och d 16 sept 1993 (olovlig körning, grovt brott).

T.L. har således upprepade gånger gjort sig skyldig till trafikbrott, huvudsakligen olovliga körningar. De tidigare brotten ligger emellertid förhållandevis långt tillbaka i tiden och har begåtts med lång tids mellanrum. De nu aktuella trafikbrotten, liksom flertalet av de tidigare, är inte av sådan art att ett förverkande kan anses erforderligt från trafiksäkerhetssynpunkt Vid en samlad bedömning finner HD att de av T.L. begångna trafikbrotten inte är så omfattande eller allvarliga att ett förverkande av hans bil behövs för att förebygga fortsatt brottslighet enligt trafikbrottslagen. Förverkandeyrkandet skall därför ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD yrkandet om förverkande av personbilen (beslagsnummer 293/94 p 1).

HD (JustR:n Nyström, referent, Lennander och Thorsson) beslöt dom i enlighet med betänkandet.

JustR Lars K. Beckman, med vilken JustR Vängby förenade sig, var skiljaktig i själva saken och anförde: T.L. har under tiden september-d 20 okt 1994 vanemässigt fört olika personbilar oaktat han saknat behörighet därtill. Han har tidigare dömts för rattonykterhet, olovlig körning och grov vårdslöshet i trafik. Med hänvisning till vad som upptagits får anses att förverkande behövs för att förebygga fortsatt trafikbrottslighet. På grund härav och då ett förverkande inte är oskäligt skall HovR:ns domslut fastställas, såvitt nu är i fråga.

HD:s dom meddelades d 9 juli 1996 (mål nr B 615/95).