Högsta Domstolen referat NJA 1996 s. 471 (NJA 1996:77)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1996 s. 471 (NJA 1996:77)
Målnummer
Ö2182-96
Avgörandedatum
1996-08-22
Rubrik
Resning. H dömdes för bokföringsbrott bestående i att han helt underlåtit att bokföra affärshändelser och bevara räkenskapsmaterial. Sedan domen vunnit laga kraft återfanns bokföringsmaterial. Riksåklagaren har gjort gällande att detta material var behäftat med lika allvarliga brister som om ingen bokföring skett, och att H sannolikt ändå skulle kunna ådömas ansvar för bokföringsbrott efter en åtalsjustering. Synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om H:s skuld i förevarande hänseende har ansetts föreligga. Resning har därför beviljats enligt 58 kap 2 § 4 RB.
Lagrum
58 kap. 2 § 4 rättegångsbalken (1942:740)

Kristianstads TR dömde d 22 nov 1994 B.H. för bedrägeri (fem åtalspunkter) och bokföringsbrott (två åtalspunkter), med undanrojande av en honom tidigare ådömd villkorlig dom för förskingring, till fängelse i ett år. Sedan B.H. överklagat domen i påföljdsdelen och yrkat nedsättning av fängelsestraffet, fastställde HovR:n över Skåne och Blekinge genom dom d 2 febr 1995 TR:ns domslut. B.H. överklagade till HD som i beslut d 27 mars 1995 ej fann skäl att meddela pr6vningstillstånd. HovR:ns dom skulle därför stå fast.

B.H. ansökte om resning hos HD och yrkade att HD skulle förordna att fängelsestraffet inte vidare fick verkställas.

Riksåklagaren bestred bifall till ansökningen. Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Hallin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Det ena av de två bokföringsbrott som B.H. dömdes för bestod enligt åklagarens gärningsbeskrivning i att B.H. som i egenskap av styrelseledamot i Miljömaskin Syd B.H. AB varit ansvarig för driften av bolaget, "uppsåtiigen eller av oaktsamhet åsidosatt bolagets bokföringsskyldighet genom att helt underlåta bokföra affärshändelser eller bevara räkenskapsmaterial". Vid tiden för rättegången var bolaget försatt i konkurs. I TR:ns dom har antecknats att B.H. erkänt gärningen men även att han uppgett att han till konkursförvaltaren överlämnat två pärmar med verifikationer och en förenklad huvuddagbok med löpande transaktioner i bolaget. TR:n har i domskälen angett att rätten saknade anledning att inte godta konkursförvaltarens uppgift i förvaltarberättelsen om att ingen bokföring presenterats för honom. På grund härav och genom B.H:s erkännande fann TR:n det utrett att B.H. gjort sig skyldig till bokföringsbrott på det sätt åklagaren påstod.

Numera har visst bokföringsmaterial från bolaget påträffats hos konkursförvaltaren. BH. har åberopat detta som grund för sin ansökan om resning.

Riksåklagaren har föranstaltat om en kompletterande förundersökning med anledning av vad som anförts i resningsansökningen. Enligt ett yttrande från Åklagarmyndigheten i Kristianstad utgörs det påträffade bokföringsmaterialet av grundboksanteckningar avseende perioden d 7 nov 1990-131 dec 1991, en pärm med från 1-100 numrerade och bokförda verifikationer för perioden d 11 dec 1990-d 13 febr 1992 samt ett hundratal lösa handlingar varav ca 50 stycken obetalda och för räkenskapsperioden obokade fakturor. B.H. har under den kompletterande förundersökningen uppgett bland annat följande. Han är nästan övertygad om att det fanns två pärmar med verifikationer och även en förteckning över obetalda fakturor som han upprättade efter konkursen. De handlingar som påträffats lösa var tidigare insatta i en pärm. Han har skött bokföringen efter bästa förmåga.

Riksåklagaren konstaterar att den kompletterande utredningen inte visar att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning i huvudsak kunnat bedömas med ledning av bokföringen och att B.H. kan läggas till last i vart fall följande. Han har underlåtit att bokföra minst 1/3 av i bolaget förekommande affärshändelser; motsvarande kostnader på ca 530 000 kr. Under tiden d 13 nov 1991 till d 19 mars 1992 har bokföringen av affärshändelser helt underlåtits. I den upprättade bokföringen har ett antal affärshändelser hänförts till felaktiga tidpunkter. Verifikationer saknas för ett antal kassauttag. Mot bakgrund av det anförda framhåller Riksåklagaren att det inte torde råda någon tvekan om att åklagaren – om de nya omständigheterna blivit kända för honom – hade ägt rätt att justera åtalet mot B.H. så att det kommit att omfatta de påtalade bristerna i bokföringen m m och att B.H. sannolikt skulle ha dömts enligt den justerade gärningsbeskrivningen för bokföringsbrott och att brottet inte skulle bedömts som ringa.

HD finner att med hänsyn till det påträffade bokföringsmaterialet har B.H. felaktigt dömts för att helt ha underlåtit att bokföra affärshändelser eller bevara råkenskapsmaterial. Man kan dock utgå från att åklagaren vid en förnyad rättegång justerar åtalet på så sätt som Riksåklagaren förutsåt ter. En sådan justering av åtalet är tillåten enligt 45 kap 5 § 3 st RB eftersom åtalet även efter ändringen avser samma gärning. Det är således inte sannolikt att de nya omständigheter som B.H. nu åberopar skulle ha lett till att B.H. hade frikänts från åtalet i den aktuella delen eller att brottet skulle ha hänförts under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. Förhållandena är inte heller sådana att det kan anses föreligga synnerliga skäl att åtalet prövas på nytt.

HD lämnar B.H:s ansökan om resning utan bifall.

HD (JustR:n Svensson, referent, Danelius, Westlander och Reg ner) fattade följande slutliga beslut: B.H. åtalades vid TR:n för bl a bokföringsbrott. Enligt åtalspunkten 1 lades honom till last att han uppsåtligen eller av oaktsamhet hade åsidosatt Miljömaskin Syd B.H. AB:s bokföringsskyldighet genom att "helt underlåta bokföra affärshändelser eller bevara räkenskapsmaterial". Enligt TR:ns dom förklarade sig B.H. erkänna gärningen, men han anförde till sitt försvar att han hade överlämnat två pärmar med verifikationer och en förenklad huvuddagbok med löpande transaktioner i bolaget till förvaltaren i bolagets konkurs. Han tillade att verifikationerna varit numrerade och upprättade i kronologisk ordning och att materialet omfattat ungefär 90 procent av bolagets transaktioner.

Under åberopande bl a av konkursförvaltarens uppgift att ingen bokföring presenterats för honom av B.H. fann TR:n det utrett att B.H. gjort sig skyldig till bokföringsbrott på sätt åklagaren påstått.

B.H. har alltså dömts för bokföringsbrott bestående i att han helt underlåtit att bokföra affärshändelser eller bevara räkenskapsmaterial. Senare har emellertid bokföringsmaterial från bolaget påträffats hos konkursförvaltaren. Enligt uppgift rör det sig om grundboksanteckningar, en pärm med 100 numrerade och bokförda verifikationer samt ett hundratal lösa handlingar.

Domen mot B.H. är alltså i angivet hänseende materiellt felaktig. De nya uppgifter som framkommit får anses utgöra en sådan ny omständighet som avses i 58 kap 2 § 4 RB. Frågan är emellertid om övriga förutsättningar för resning är uppfyllda, dvs om det framstår som sannolikt att den nya omständigheten, om den förebringats tidigare, hade lett till att B.H. frikänts eller till att brottet hänförts under en mildare straffbestämmelse eller, alternativt, om det finns synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om B.H. har förövat det brott för vilket han dömts.

Riksåklagaren har avstyrkt resning och som stöd för sin ståndpunkt anfört i huvudsak följande: Det nu påträffade bokföringsmaterialet är under alla förhållanden ofullständigt. Den kompletterande utredningen visar att rörelsens förlopp, ekonomiska resultat eller ställning inte i huvudsak hade kunnat bedömas med ledning av bokföringen. B.H. har därför ändå gjort sig skyldig till bokföringsbrott med avseende på bolagets räkenskaper. Om det rätta förhållandet hade framkommit tidigare, skulle åklagaren i målet mot B.H. ha haft rätt att justera åtalet så att det kommit att omfatta de brister som förelåg i fråga om bokföringen. B.H. skulle sannolikt ha dömts för bokföringsbrott avseende bolaget, och det bokföringsbrott han rätteligen bort dömas för kan inte hänföras under en mildare straffbestämmelse än den som tillämpats. De redovisade bristerna i bokföringen är lika allvarliga som om ingen bokföring hade skett.

Det handlande som Riksåklagaren nu lägger B.H. till last kan inte anses vara detsamma som det som B.H. dömts för. Om de faktiska förhållandena varit kända, hade B.H. inte kunnat ådömas ansvar för den gärning som beskrevs i åtalspunkten 1.

Riksåklagaren har visserligen pekat på möjligheten att åklagaren i målet skulle ha justerat åtalet för att ta hänsyn till de nya omständigheterna, men prövningen av ett sålunda justerat åtal hade avsett något annat än det som faktiskt bedömdes i målet. En rättegång rörande ett åtal för ofullständig bokföring hade kommit att gestalta sig på annat sätt än den rättegång som faktiskt ägde rum och som i fråga om denna åtalspunkt byggde på åklagarens påstående att det inte fanns någon bokföring alls. Om det relativt omfattande bokföringsmaterial som nu påträffats hade varit tillgängligt, skulle det otvivelaktigt ha varit ett viktigt processmaterial, och domstolen hade haft att dra sina slutsatser med ledning av detta material.

Från B.H:s synpunkt hade också ett påstående om ofullständig bokföring öppnat andra möjligheter till försvar än det påstående som låg till grund för rättegången. Det kan alltså väl tänkas att B.H. skulle till sitt försvar ha kunnat anföra synpunkter på värdet av det bokföringsmaterial som förelåg och sökt övertyga domstolen om att de påstådda bristerna i räkenskaperna inte var av den omfattning och den betydelse som åklagaren gjorde gällande. Möjlighet skulle i vart fall ha funnits för parterna att behandla frågor av detta slag i ett muntligt och kontradiktoriskt förfarande.

Riksåklagaren gör alltså nu gällande att B.H. fört räkenskaper som inte varit tillräckliga för att motsvara lagens krav på bokföring. Sedan det konstaterats att den tidigare anklagelsen varit felaktig, kan det, om resning inte beviljas, sägas vara denna senare anklagelse som i realiteten ligger till grund för den fällande domen för bokföringsbrott enligt åtalspunkten 1. Ett sådant resultat är emellertid svårt att förena med den europeiska konventionen om de mänskliga rättigheterna (Europakonventionen). Enligt artikel 6 i Europakonventionen skall nämligen envar ha rätt till en rättvis prövning vid domstol av varje anklagelse mot honom för brott Utan en ny rättegång kan B.H. knappast anses ha åtnjutit sin rätt till en sådan domstolsprövning med avseende på anklagelsen för brister i det bokföringsmaterial som påträffats efter domen.

En anklagelse för brott skall av rättssäkerhetsskäl prövas i rättegång inför domstol under respekterande av den tilltalades rätt att försvara sig. När det framkommit att B.H. felaktigt dömts för underlåten bokföring men det görs gällande att han borde ha dömts för bristfällig bokföring följer av allmänna rättssäkerhetsprinciper, så som dessa också kommit till uttryck i artikel 6 i Europakonventionen, att han skall ha möjlighet att få den nya anklagelsen prövad i ett normalt rättegångsförfarande. I en sådan situation får det anses föreligga synnerliga skäl att på nytt pröva frågan om B.H:s skuld i detta hänseende.

Med hänsyn till det anförda bör B.H. beviljas resning såvitt avser åtalspunkten 1 och den påföljd som ådömts honom. Såvitt avser övriga åtalspunkter saknas skäl för resning.

HD beviljar B.H. resning i målet såvitt avser åtalspunkten 1 och den påföljd som ådömts honom samt förordnar att målet skall, i de delar i vilka resning beviljats, på nytt tas upp av HovR:n över Skåne och Blekinge och att vidare åtgärd för verkställighet av HovR:ns dom inte får äga rum förrän målet slutligen avgjorts.

HD:s beslut meddelades d 22 aug 1996 (ärende nr Ö 2182/96).