Högsta Domstolen referat NJA 1996 s. 543 (NJA 1996:86)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1996 s. 543 (NJA 1996:86)
Målnummer
Ö4440-95
Avgörandedatum
1996-10-03
Rubrik
Omfattningen av den prövning av de i 4 § skuldsaneringslagen (1994:334) angivna förutsättningarna för skuldsanering som skall ske i samband med beslut att skuldsaneringsförfarande skall inledas.
Lagrum
•  4 § skuldsaneringslagen (1994:334)
•  5 § skuldsaneringslagen (1994:334)
•  12 § skuldsaneringslagen (1994:334)
•  13 § skuldsaneringslagen (1994:334)

C.J. ansökte hos Kronofogdemyndigheten i Örebro län om skuldsanering.

I beslut d 13 juni 1995 avslog kronofogdemyndigheten (chefskronofogden Björncrantz) på anförda skäl ansökningen jämlikt 12 § 1 st jämfört med 4 § skuldsaneringslagen.

C.J. överklagade i Karlskoga TR och begärde skuldsanering avseende skulder på 1 237 775 kr.

TR:n (lagmannen Friman) meddelade d 6 juli 1995 följande beslut: TR:n ändrar inte kronofogdemyndighetens beslut.

C.J. överklagade i Göta HovR och yrkade bifall till sin ansökan om skuldsanering.

HovR:n (hovrättslagmannen Lunning, hovrättsrådet Göran Olsson och hovrättsassessorn Crantz, referent) anförde i beslut d 25 sept 1995: Skäl. Av handlingarna i målet framgår följande. C.J. är sambo sedan 1994 med K.V. De har ett barn, fött 1993. C.J. genomgår utbildning på lärarhögskolan i Växjö samtidigt som han har fast anställning som lärare. Hans sambo studerar till språklärare och beräknas bli klar med sina studier om tre och ett halvt år. Han har fram till höstterminen 1995 haft en inkomst om 12 896 kr per månad, medan hans sambo har en inkomst i form av studiebidrag om 1 451 kr per månad. C.J. har tidigare varit egen företagare. År 1988 köpte han ett företag med fotoateljeverksamhet i aktiebolagsform. Han startade verksamheten i april 1988 och den avslutades med konkurs d 26 juni 1990. C.J. har angett sina skulder till 1 237 775 kr varav merparten härrör från den rörelse som han bedrev. Från konkursen kvarstår bl a skatteskulder för vilka han är solidariskt betalningsansvarig tillsammans med bolaget. Han har även en förfallen skuld till Centrala studiestödsnämnden. För övriga skulder – däribland bankkrediter för inköpet av rörelsen – föreligger solidariskt betalningsansvar med hans mor och hennes nuvarande make.

C.J. har i HovR:n anfört i huvudsak följande. Då hans firma gick i konkurs började han att arbeta på heltid som lärare medan han samtidigt studerade på högskola för att bli behörig lärare. Genom att han arbetade heltid och därtill tog på sig övertidstimmar var det möjligt för honom att via införsel kunna bistå med pengar till fordringsägarna. Han har vid handläggningen hos kronofogdemyndigheten gjort allt han kunnat för att hjälpa till med uppgifter som varit nödvändiga. Innan ansökan kontaktade han sina fordringsägare och försökte få avtal till stånd med dessa men misslyckades. Hans skuldsättning är mycket stor och den ökar ständigt eftersom även räntorna är höga. Detta betyder att han aldrig kommer att kunna betala hela skulden. De penningmedel om 12 000 kr som finns upptagna i den ekonomiska redovisningen beträffande hans sambo utgör ingen reell tillgång utan består av studiemedel som betalats ut för fyra och en halv månad per termin. Ingen av de skulder som han ådragit sig har uppkommit på grund av brottsligt förfarande från hans sida. Den största delen av skuldbördan består av skatteskulder gällande arbetsgivaravgifter för två anställda som fanns i firman. Övriga fordringsägare består bl a av distributörer av fotomaterial och, till viss del, av hans tidigare privata långivare såsom studiestödsnämnden. Det brott som han anses ha gjort sig skyldig till är ett bokföringsbrott. Han har inte gjort någon som helst ekonomisk vinning på brottet och det begicks genom ren okunnighet. Brottet har inte fört med sig att skulden i konkursboet skulle ha ökat avsevärt jämfört med vad som skulle ha blivit fallet om han hade skött bokföringen på ett korrekt sätt. Han har inte, vare sig tidigare eller efter domen för bokföringsbrott, gjort sig skyldig till något brottsligt.

HovR:n gör följande bedömning.

Enligt 4 § 1 st 1 skuldsaneringslagen anges som en första förutsättning för skuldsanering att gäldenären är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid. Detta innebär, i princip, att en förhållandevis säker prognos skall kunna göras som utvisar att obeståndssituationen inte kommer att upphöra inom överskådlig tid. För att detta s k kvalificerade insolvensrekvisit skall föreligga, krävs att nettoskuldbördan – dvs den återstående skulden efter det att gäldenären har realiserat egendom som han och hans familj inte är i oundgängligt behov av (se prop 1993/94:123 s 92ff) – är betydande.

HovR:n finner till en början att de studiemedel om 12 000 kr som upptagits som en tillgång hos C.J:s sambo inte kan anses utgöra en realiserbar tillgång. HovR:n finner vidare att C.J. med hänsyn till skuldernas storlek, hans inkomstförhållanden och avsaknaden av tillgångar, f n är på obestånd.

Vad härefter gäller frågan om detta förhållande kan antas komma att bestå under överskådlig tid finner HovR:n att det – även om man beaktar C.J:s anställning som lärare – inte går att dra någon annan slutsats än att det är uteslutet att han inom överskådlig tid skulle i sådan mån kunna betala sina skulder att hans tillstånd av obestånd skulle upphöra. Det kvalificerade insolvensrekvisitet är alltså uppfyllt.

En ytterligare förutsättning för att skuldsanering skall kunna beviljas är enligt 4 § 1 st 2 skuldsaneringslagen att detta är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden. Vid denna bedömning skall enligt 3 st i samma § särskilt beaktas skuldernas ålder, omständigheterna vid deras tillkomst, de ansträngningar som gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer samt det sätt varpå gäldenären har medverkat under handläggningen av ärendet om skuldsanering.

Merparten av C.J:s skuldbörda har uppkommit i samband med en av honom bedriven rörelse, vilken försatts i konkurs. I propositionen (s 100) anges att detta är en omständighet som normalt bör beaktas positivt vid en allmän skälighetsbedömning. Det framhålls dock också i propositionen att den bedrivna verksamheten inte får ha haft anknytning till ekonomisk brottslighet.

Av utredningen i målet framgår att C.J, när han drev rörelsen, gjorde sig skyldig till bokföringsbrott och brott mot uppbördslagen. Dessa brott är emellertid inte i sig sådana att de ger fog för antagande att rörelsen har haft anknytning till ekonomisk brottslighet i egentlig mening. I stället tyder brotten på lättsinne och bristande kompetens vid drivandet av en rörelse. Det skall i detta sammanhang framhållas att näringsförbud normalt utgör hinder för skuldsanering bara så länge förbudet består (prop s 89). C.J:s brottslighet har inte varit av den omfattningen att han har meddelats näringsförbud. Det förhållandet att han dömts för bokföringsbrott och brott mot uppbördslagen hindrar alltså inte att han beviljas skuldsanering.

Med hänsyn till skuldernas ålder utgör det förhållandet att de tillkommit genom lättsinnigt förvärv av en rörelse inte heller hinder mot en skuldsanering (jfr prop s 99f).

Av utredningen får vidare anses framgå att C.J. har vidtagit rimliga åtgärder för uppgörelse med borgenärerna samt att han har medverkat under handläggningen av ärendet.

HovR:n finner därför att det med hänsyn till C.J:s ekonomiska och personliga förhållanden är skäligt att skuldsanering beviljas honom.

Hinder mot överklagande av HovR:ns beslut möter inte enligt 54 kap 3 § 2 st RB (jfr även 30 § 2 st skuldsaneringslagen).

HovR:ns beslut. Med upphävande av de lägre instansernas beslut förordnar HovR:n att skuldsanering skall inledas.

Målet visas åter till kronofogdemyndigheten för erforderlig handläggning. Det ankommer på kronofogdemyndigheten att jämlikt 14 § skuldsaneringslagen kungöra HovR:ns beslut.

Föreningsbanken AB överklagade i egenskap av borgenär och yrkade att HD skulle fastställa TR:ns beslut.

C.J. bestred ändring.

HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Orlov-Lempert, föreslog i betänkande följande beslut: HD fastställer HovR:ns beslut.

HD (JustR:n Knutsson, Gregov4 referent, Lind, Nyström och Lennander) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Kronofogdemyndigheten gjorde i sitt beslut den bedömningen att det inte var skäligt att medge C.J. skuldsanering och avslog med åberopande av 12 § 1 st jämfört med 4 § skuldsaneringslagen hans ansökan därom. TR:n ändrade inte kronofogdemyndighetens beslut. HovR:n fann i sitt beslut, efter en närmare motivering, att det kvalificerade insolvensrekvisitet (4 § 1 st 1) var uppfyllt och att det med hänsyn till C.J:s ekonomiska och personliga förhållanden var skäligt att skuldsanering beviljades honom (4 § 1 st 2). På grund härav förordnade HovR:n, med upphävande av de lägre instansernas beslut, att skuldsanering skulle inledas och återförvisade ärendet till kronofogdemyndigheten.

Om det av gäldenärens ansökan eller annan tillgänglig utredning framgår att de i 4 och 5 §§ skuldsaneringslagen angivna förutsättningarna för skuldsanering inte är uppfyllda, skall kronofogdemyndigheten avslå ansökningen (12 § 1 st). I den mån det behövs skall kronofogdemyndigheten, innan beslut meddelas om inledande av skuldsanering, inhämta upplysningar om gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden från andra myndigheter (13 § 1 st). Kronofogdemyndigheten kan också kalla gäldenären till ett sammanträde för att lämna upplysningar. Om kronofogdemyndigheten inte avslår ansökningen och inte heller avvisar den, skall myndigheten enligt 13 § 2 st snarast besluta att skuldsanering – dvs skuldsaneringsförfarande – skall inledas.

Om frivillig skuldsanering inte kommer till stånd under det av kronofogdemyndigheten handlagda förfarandet skall myndigheten, om ansökningen inte avslås, överlämna ärendet till TR:n för prövning av frågan om tvingande skuldsanering (21 §). TR:n skall därvid pröva bl a om de i 4 och 5 §§ angivna förutsättningarna är uppfyllda (23 §). Sådan prövning ankommer också på kronofogdemyndigheten vid myndighetens fastställelse av frivillig skuldsanering (20 § 1 st). Vid sin handläggning av ärende om tvingande skuldsanering skall TR:n enligt 22 § 3 st hålla sammanträde med gäldenären och borgenärerna.

Av det sagda följer att prövningen av frågan om en ansökan om skuldsanering skall avslås enligt 12 § 1 st skuldsaneringslagen och den därmed sammanhängande frågan om skuldsaneringsförfarande skall inledas i allmänhet inte sker på grundval av en allsidig utredning av gäldenärens förhållanden, bl a såtillvida att borgenärerna inte beretts tillfälle att yttra sig i detta skede. Den bedömning av de i 4 § angivna förutsättningarna som föregår ett beslut om inledande av skuldsaneringsförfarande är ju inte heller avsedd att vara bindande vid den prövning som skall ske under ett sådant förfarande. Prövningen av frågan om det finns skäl att avslå en ansökan enligt 12 § 1 st syftar till att redan på ett tidigt stadium föra bort de fall beträffande vilka det även utan en ingående undersökning står klart att skuldsanering inte kan beviljas. Beslut att skuldsaneringsförfarande skall inledas bör inte heller utformas så att det ger intryck av att utgöra ett slutgiltigt ståndpunktstagande till de i 4 § angivna förutsättningarna.

Vad nu sagts gäller även vid domstols prövning, efter överklagande av gäldenären, av frågan om det finns skäl att avslå en ansökan om skuldsanering enligt 12 § 1 st. I sådant fall kan visserligen förebringas utförligare utredning och vissa särskilda omständigheter kan bli närmare belysta. Domstolen bör likväl inskränka sig till att pröva om det av den i detta skede förebragta utredningen kan anses framgå att de i 4 och 5 §§ angivna förutsättningarna för skuldsanering inte är uppfyllda.

Den utredning som hittills har förebragts i ärendet kan inte anses ge tillräckligt stöd för att avslå C.J:s ansökan om skuldsanering enligt 12 § 1 st skuldsaneringslagen. Ärendet skall därför, som HovR:n förordnat, återförvisas till kronofogdemyndigheten.

HD:s avgörande. HD fastställer det avgörande som HovR:ns beslut innehåller.

HD:s beslut meddelades d 3 okt 1996 (mål nr Ö 4440/95).