Högsta Domstolen referat NJA 1996 s. 668 (NJA 1996:109)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1996 s. 668 (NJA 1996:109)
Målnummer
Ö1195-94
Avgörandedatum
1996-11-13
Rubrik
Det utgör en enligt Romfördraget förbjuden diskriminering att av en kärande från annan EU-stat begära säkerhet för rättegångskostnader när motsvarande krav inte ställs på inhemsk kärande, om yrkandet i målet har samband med utövande av en frihet som garanteras av EG-rätten. Förhandsavgörande av EG-domstolen.
Lagrum
1 § lag (1980:307) om skyldighet för utländsk kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader

I mål vid Solna TR mellan det engelska bolaget MSL Dynamits Ltd (Dynamits), kärande, och Data Deletta AB och R.F. svarande, angående betalning för levererade varor yrkade Data Deletta och R.F. att Dynamits skulle föreläggas att ställa säkerhet för rättegångskostnader enligt 1 § lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader.

Dynamits motsatte sig föreläggande och invände att den i Lugano d 16 sept 1988 antagna konventionen om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (Luganokonventionen) inte uppställde något krav på säkerhet för rättegångskostnader och att konventionens bestämmelser gällde framför 1980 års lag.

TR:n (rådmannen Boström) anförde i beslut d 27 sept 1993: Enligt 1 § 1980 års lag skall en utländsk kärande som väckt talan vid svensk domstol på svarandenas yrkande ställa säkerhet för de rättegångskostnader han kan bli skyldig att betala vid äventyr att hans talan annars avvisas. Undantag gäller dock i den mån det har avtalats i internationella överenskommelser som är bindande för Sverige (5 § lagen). Skyldigheten för en utländsk kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader har motiverats med att svenska domar och beslut i princip inte är verkställbara utomlands (se t ex prop 1979/80:78 s 5).

Den av kärandebolaget nämnda Luganokonventionen gäller som lag här i landet och dess bestämmelser är tillämpliga i målet, vilket gäller tvist på privaträttens område mellan parter med hemvist i konventionsländer. Konventionens processrättsliga regler utgör specialregler i förhållande till rättegångsbalken. På samma sätt måste dessa regler förhålla sig till annan processuell lagstiftning, såsom nyssnämnda 1980 års lag. Dessa specialregler gäller därmed framför rättegångsbalken och 1980 års lag.

Konventionen innehåller bestämmelser om dels domstols behörighet, dels erkännande och verkställighet av dom. I fråga om domstols behörighet gäller som huvudregel att talan mot juridisk person som har säte i en konventionsstat väckes vid domstol i den staten. Några krav därutöver – som krav på säkerhet för rättegångskostnader – uppställs inte. Med dom förstås i konventionen varje avgörande som har meddelats av domstol i en konventionsstat oavsett dess rubricering, såsom dom, beslut eller förordnande om verkställighet, liksom domstolstjänstemans beslut i fråga om rättegångskostnader. En dom som har meddelats i en konventionsstat och som är verkställbar i den staten skall verkställas i en annan konventionsstat sedan domen, på ansökan av part, har förklarats verkställbar där. I fråga om verkställighet av dom har kravet på säkerhet aktualiserats. Konventionen godtar nationella krav på säkerhet men endast under förutsättning att de inte diskriminerar utländska borgenärer.

Enligt TR:ns bedömning kan det förhållandet att konventionen såvitt gäller domstols behörighet saknar bestämmelser om säkerhet för rättegångskostnader inte tas till intäkt för att bestämmelser av det slag som återfinns i 1980 års lag skulle godtas av konventionen. Tvärtom måste det antas att konventionen syftar till att inom sitt tillämpningsområde behandla parter med hemvist/säte i konventionsland lika så att inte en part med hänsyn till medborgarskap eller nationalitet diskrimineras i förhållande till en annan. Något behov att såvitt gäller säkerhet för rättegångskostnader särbehandla en part i förhållande till en annan föreligger inte heller med hänsyn till bestämmelserna om verkställighet av dom – som avser också beslut om rättegångskostnader. En tillämpning av 1980 års lag i enlighet med svarandenas yrkande måste därför bedömas komma i strid med konventionen. Eftersom konventionen äger företräde kan svarandenas yrkande om säkerhet för rättegångskostnader – vilket yrkande TR:n uppfattar som en invändning om rättegångshinder – inte vinna bifall.

Data Deletta och R.F. överklagade i Svea HovR och yrkade bifall till sitt yrkande om säkerhet för rättegångskostnader.

Dynamits bestred ändring.

HovR:n (hovrättspresidenten Blom, hovrättsrådet Urell och tf hovrättsassessorn Ranby, referent) anförde i beslut d 8 febr 1994: Skäl. Målet rör frågan om tillämpning av lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader.

Om en utländsk medborgare, som inte är bosatt här i landet, eller en utländsk juridisk person vill väcka talan vid svensk domstol mot en svensk medborgare eller en svensk juridisk person, skall, enligt 1 § i 1980 års lag, på svarandens yrkande käranden ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han genom lagakraftägande avgörande i målet kan bli skyldig att betala. Enligt 4 § samma lag skall talan avvisas om säkerhet som godkänns av svaranden eller domstolen inte ställs. Och i 5 § den lagen föreskrivs att i den mån det har avtalats i internationella överenskommelser, som är bindande för Sverige, utländska medborgare och utländska juridiska personer är befriade från skyldigheten att ställa säkerhet.

Medborgare och juridiska personer i ett stort antal länder är på grund av staters anslutning till sådana internationella överenskommelser som avses i 5 § 1980 års lag befriade från skyldigheten att ställa säkerhet. Samtliga medborgare i västeuropeiska stater och det stora flertalet juridiska personer i dessa stater åtnjuter befrielse, dock inte juridiska personer i Storbritannien, Grekland och Irland.

I förarbetena till 1980 års lag uttalas att skyldigheten för en utländsk kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader skall ses mot bakgrund av att svenska domar i princip inte är verkställbara utomlands. Även om svaranden vinner målet kan han därför gå miste om ersättning för sina rättegångskostnader, om käranden saknar tillgångar i Sverige (prop 1979/80:78 s 5). Genom Sveriges tillträde till Luganokonventionen är svenska domar och beslut direkt verkställbara i bl a Storbritannien, som också tillträtt konventionen. Behovet av det skydd som ges i 1980 års lag har alltså numera fallit bort gentemot engelska juridiska personer.

Luganokonventionen innehåller en regel som förbjuder medlemsstaterna att i sin lagstiftning ha diskriminerande bestämmelser om ställande av säkerhet i samband med ansökan om verkställighet av dom som har meddelats i annan konventionsstat (artikel 45). I konventionens avsnitt om domstols behörighet finns däremot inte någon regel som behandlar frågan om ställande av säkerhet vid väckande av talan. Detta kan möjligen ha berott på att frågan inte bedömdes vara av betydelse för att uppnå konventionens huvudsyfte, att möjliggöra verkställighet av domar meddelade i andra konventionsstater.

Förklaringen kan också vara historisk. Luganokonventionen utgör en parallell till den mellan EG-staterna ingångna Brysselkonventionen i samma ämne av år 1968. Den ingicks mellan de sex stater som då var medlemmar av EG, vilka samtliga hade ratificerat 1954 års Haagkonvention om vissa till civilprocessen hörande ämnen. Något behov av regler som uteslöt diskriminerande krav på ställande av säkerhet behövdes därför inte då och frågan kan ha förbisetts vid tillkomsten av nya konventionsstater till Brysselkonventionen liksom vid tillkomsten av Luganokonventionen.

Som förut anförts har 1980 års lag på grund av västeuropeiska staters anslutning till Haagkonventionen och vissa andra konventioner ett synnerligen begränsat tillämpningsområde i förhållande till dessa stater.

Luganokonventionen innehåller bl a regler om exklusivt forum för vissa tvister. Det måste anses stridande mot de strävanden efter fikabehandling som kännetecknar Luganokonventionen och Avtalet om europeiska ekonomiska samarbetsområdet (EES-avtalet) om en part på grund av 1980 års lag skulle hindras att väcka en talan i Sverige som enligt Luganokonventionen endast kan väckas här. Även denna omständighet måste tas i beaktande vid bedömningen av om 1980 års lag i princip kan anses gälla i förhållande till medborgare och juridiska personer från stater anslutna till Luganokonventionen.

Vid övervägande av samtliga nu anförda omständigheter finner HovR:n att en tillämpning av 1980 års lag i enlighet med klagandenas yrkande måste anses strida mot lagen (1992:794) med anledning av Sveriges tillträde till Luganokonventionen.

Den lagkonflikt som således föreligger skall lösas i enlighet med tolkningsprincipen att yngre lag har företräde framför äldre. Som TR:n funnit kan därför klagandenas yrkande om att Dynamits skall ställa säkerhet för rättegångskostnader inte vinna bifall.

Slut. HovR:n fastställer TR:ns beslut.

R.F. (ombud advokaten B.H.) överklagade och yrkade att HD skulle förelägga Dynamits att ställa säkerhet för rättegångskostnader med ett belopp inte understigande 500 000 kr.

Dynamits (advokaten C.A.) bestred ändring.

Data Deletta AB hade efter konkurs förlorat sin rättskapacitet och därmed partshabilitet och kvarstod därför inte längre som part i målet.

HD (JustR:n Freyschuss, Solerud, Nyström, Westlander och Thorsson, referent) beslöt d 21 febr 1995 att med stöd av artikel 177 i fördraget d 25 mars 1957 om upprättandet av Europeiska Ekonomiska Gemenskapen (Romfördraget) begära att Europeiska gemenskapens domstol (EG-domstolen) skulle meddela ett förhandsavgörande i frågan om det strider mot Romfördraget, i första hand artikel 6, att kräva den i målet aktuella säkerheten.

EG-domstolen meddelade d 26 sept 1996 följande Dom:

"1 Högsta domstolen har genom beslut av d 21 febr 1995, som har inkommit till domstolen d 24 febr samma år, begärt att domstolen enligt artikel 177 i EG-fördraget skall meddela ett förhandsavgörande angående en fråga som rör artikel 6 första stycket i det fördraget.

2 Frågan har uppkommit i en tvist om betalning för levererade varor, vilken har anhängiggjorts av det brittiska bolaget MSL Dynamits Ltd (nedan kallat "MSL") mot det svenska bolaget Data Deletta Aktiebolag (nedan kallat "Data Deletta") och den svenske medborgaren R.E.

3 Svarandena i tvisten vid Solna TR, Data Deletta och R.F. yrkade att MSL skulle föreläggas att ställa säkerhet för rättegångskostnaderna (cautio judicatum solvi) med tillämpning av 1 § lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader (nedan kallad "1980 års lag".)

4 Enligt den paragrafen skall en utländsk medborgare, som inte är bosatt i Sverige, eller en utländsk juridisk person som vill väcka talan vid svensk domstol mot en svensk medborgare eller en svensk juridisk person på svarandens yrkande ställa säkerhet för de rättegångskostnader som han kan komma att förpliktas att betala. I 5 § samma lag föreskrivs emellertid att någon sådan skyldighet inte föreligger om så har avtalats i internationella överenskommelser som är bindande för Sverige. I regeringens tillkännagivande (1991:112) om befrielse i vissa fall för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader, m m anges inte någon sådan överenskommelse med avseende på brittiska juridiska personer.

5 Solna TR lämnade icke desto mindre yrkandet om att säkerhet skulle ställas för rättegångskostnaderna utan bifall på den grunden att 1980 års lag på denna punkt stred mot den lag (SFS 1992:794) genom vilken Sverige har tillträtt konventionen av d 16 sept 1988 om domstols behörighet och om verkställighet av domar på privaträttens område (nedan kallad "Luganokonventionen"), vilken även Förenade kungariket har tillträtt.

6 Beslutet överklagades till Svea HovR som med tillämpning av principen att yngre lag har företräde framför äldre lag fastställde TR:ns beslut. HovR:n noterade bland annat att Luganokonventionen innebär att svenska domar och beslut är direkt verkställbara i Förenade kungariket.

7 Data Delecta och R.F. överklagade då Svea HovR:s beslut till Högsta domstolen.

8 Högsta domstolen ansåg att utgången av tvisten berodde på hur gemenskapsrätten skulle tolkas och beslutade därför att vilandeförklara målet och att begära att EG-domstolen skulle meddela ett förhandsavgörande angående följande fråga:

"Strider det mot Romfördraget- i första hand artikel 6 (tidigare artikel 7) – att av en kärande som är brittisk juridisk person kräva sådan säkerhet, när något motsvarande krav inte kan ställas på svenska juridiska personer

9 Genom denna fråga önskar den nationella domstolen i huvudsak få klarhet i huruvida det strider mot artikel 6 första stycket i fördraget att en medlemsstat kräver att juridiska personer, som är etablerade i en annan medlemsstat och som har väckt talan vid domstol i förstnämnda stat mot medborgare i den staten eller mot där etablerade bolag, skall ställa säkerhet för de rättegångskostnader som de kan förpliktas att ersätta, när något sådant krav inte kan ställas pa juridiska personer som tillhör den medlemsstaten.

Tillämpningsområde för artikel 6 första stycket i fördraget,

10 Det bör inledningsvis erinras om att det i artikel 6 första stycket föreskrivs att "[i]nom detta fördrags tillämpningsområde och utan att det påverkar tillämpningen av någon särskild bestämmelse i fördraget, skall all diskriminering på grund av nationalitet vara förbjuden".

11 Det finns således anledning att först undersöka huruvida EG-fördraget är tillämpligt på en bestämmelse i en medlemsstat som innebär att juridiska personer som är etablerade i en annan medlemsstat är tvungna att ställa säkerhet för rättegångskostnader när de vill väcka talan vid domstol mot en medborgare i förstnämnda stat eller mot ett där etablerat bolag, trots att något sådant krav inte ställs på juridiska personer som tillhör den medlemsstaten.

12 Av en fast rättspraxis framgår att det i avsaknad av gemenskapsrättsliga bestämmelser visserligen tillkommer varje medlemsstat att i sin inhemska rättsordning reglera de processuella formerna för sådan talan vid domstol som syftar till att säkerställa att enskilda erhåller ett fullständigt skydd för sina rättigheter enligt gemenskapsrätten, men att gemenskapsrätten icke desto mindre sätter gränser för denna behörighet (dom av d 19 nov 1991, Francovich m fl 0-6/90 och G9/90, Rec s 1-5357, punkt 42). Sådan lagstiftning får nämligen inte innebära att personer som enligt gemenskapsrätten har rätt till likabehandling diskrimineras eller att de grundläggande friheter som garanteras av gemenskapsrätten inskränks (dom av d 2 febr 1989, Gowan, 186/87, Rec s 195, punkt 19).

13 Det måste konstateras att en nationell processrättslig regel, såsom den som har beskrivits ovan, kan påverka andra medlemsstaters näringsidkares ekonomiska verksamhet på marknaden i staten i fråga. Trots att bestämmelsen i sig inte är avsedd att reglera verksamhet av ekonomisk art, innebär den att dessa näringsidkare ges en mindre förmånlig ställning än statens egna medborgare i fråga om möjligheten att väcka talan vid domstol i den medlemsstaten. Dessa näringsidkares möjlighet att väcka talan vid domstol i en medlemsstat – på samma villkor som den statens medborgare – för att lösa de tvister som deras ekonomiska verksamhet kan ge upphov till, utgör en följd av att gemenskapsrätten säkerställer att deras varor och tjänster kan röra sig fritt inom den gemensamma marknaden.

14 Såsom domstolen har fastslagit i dom av d 20 okt 1993, Phil Collins m fl (G 92/92 och C-362/92, Rec s 1-5145, punkt 27) omfattas nationell lagstiftning som på grund av sin inverkan på handeln med varor och tjänster inom gemenskapen faller inom fördragets tillämpningsområde ofrånkomligen av den allmänna icke-diskrimineringsprincip som stadgas i artikel 6 första stycket i fördraget, utan att det är nödvändigt att bedöma lagstiftningen i förhållande till de särskilda bestämmelserna i artiklarna 30, 36, 59 och 66 i fördraget.

15 Det finns således anledning att fastställa att en sådan nationell civilprocessrättslig regel som den som är aktuell i målet vid den nationella domstolen faller inom tillämpningsområdet för fördraget på sätt som avses i artikel 6 första stycket, och att den omfattas av den allmänna icke-diskrimineringsprincip som stadgas i den artikeln, i den mån regeln, om än bara indirekt, påverkar handeln med varor och tjänster inom gemenskapen. En sådan påverkan kan särskilt befaras om det krävs att säkerhet skall ställas för rättegångskostnaderna i ett mål angående betalning för levererade varor.

Huruvida det är fråga om diskriminering i den mening som avses i artikel 6 första stycket i fördraget.

16 Eftersom "all diskriminering på grund av nationalitet" är förbjuden enligt artikel 6 i fördraget krävs att det i medlemsstaterna råder en fullständig likhet i behandlingen av personer som befinner sig i en situation som regleras av gemenskapsrätten och medborgarna i medlemsstaten i fråga.

17 Det är uppenbart att en sådan bestämmelse som den som är aktuell i tvisten vid den nationella domstolen innebär en direkt diskriminering på grund av nationalitet.

18 Den svenska regeringen anser emellertid att det inte strider mot ickediskrimineringsprincipen att det krävs att en utländsk kärande ställer säkerhet när ett eventuellt avgörande i vilket den sistnämnde förpliktas att ersätta rättegångskostnaderna inte är verkställbart i den utländske kärandens hemland. Syftet med säkerheten skulle i ett sådant fall vara att undvika att en utländsk kärande kan väcka talan vid domstol utan att löpa någon ekonomisk risk för det fall han förlorar målet.

19 Den svenska regeringen har vidare anfört att det i svensk lagstiftning dessutom föreskrivs en rad undantag från kravet på säkerhet, vilka har sin grund i att den svenska svaranden har möjlighet att, i förekommande fall, få en dom där han tillerkänns ersättning verkställd i kärandens hemland, särskilt med tillämpning av internationella överenskommelser som Sverige har tillträtt.

20 Detta argument kan inte godtas.

21 Såsom domstolen har slagit fast i domen av d 1 juli 1993, Hubbard (C-20/92, Rec s 1-3777) kan nämligen den rätt till likabehandling som stadgas i gemenskapsrätten inte vara beroende av att medlemsstaterna har ingått internationella överenskommelser.

22 Under dessa omständigheter skall den ställda frågan besvaras så, att det strider mot artikel 6 första stycket i fördraget att en medlemsstat kräver att juridiska personer, som är etablerade i en annan medlemsstat och som har väckt talan vid domstol i förstnämnda stat mot medborgare i den staten eller mot där etablerade bolag, skall ställa säkerhet för de rättegångskostnader som de kan bli förpliktade att ersätta, när något sådant krav inte kan ställas på juridiska personer som tillhör den medlemsstaten och det är fråga om en talan som har samband med utövandet av grundläggande friheter som garanteras av gemenskapsrätten.

På dessa grunder beslutar DOMSTOLEN (sjätte avdelningen) – angående den fråga som genom beslut av d 21 febr 1995 förts vidare av Högsta domstolen – följande dom:

Artikel 6 första stycket i fördraget skall tolkas så., att det strider mot den bestämmelsen att en medlemsstat kräver att juridiska personer, som är etablerade i en annan medlemsstat och som har väckt talan vid domstol i förstnämnda stat mot medborgare i den staten eller mot där etablerade bolag, skall ställa säkerhet för de rättegångskostnader som de kan bli förpliktade att ersätta, när något sådant krav inte kan ställas på juridiska personer som tillhör den medlemsstaten och det är fråga om en talan som har samband med utövandet av grundläggandefriheter som garanteras av gemenskapsrätten. "

Målet föredrogs.

Föredraganden, RevSekr Landin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Som HovR:n anmärkt finns i Luganokonventionens avsnitt om domstols behörighet inte någon regel som behandlar frågan om ställande av säkerhet vid väckande av talan.

Genom lagen (1994:1500) med anledning av Sveriges anslutning till Europeiska unionen har EG-rätten införlivats med svensk rätt. Anslutningen innebär också att den svenska rättsordningen underkastas EG-domstolens kompetens (prop 1994/95:19 Del 1 s 5211).

Ett förhandsavgörande från EG-domstolen är bindande för den frågande nationella domstolen men det ankommer på den sistnämnda att ta ställning till de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet och avgöra om dessa faller in under EG-regeln sådan den tolkats av EG-domstolen (prop 1994/95:19 Del 1, s 483 samt det där anmärkta rättsfallet mål 29/68 Milchkontor v Hauptzollamt [1969] ECR s 165 punkterna 2-3).

Som EG-domstolen anfört (punkt 12) får en nationell processrättslig bestämmelse av i målet aktuellt slag inte innebära att personer som enligt gemenskapsrätten har rätt till likabehandling diskrimineras eller att de grundläggande friheter som garanteras av gemenskapsrätten inskränks. Det överklagade beslutet ligger visserligen i tiden före Sveriges anslutning till den Europeiska unionen. I överensstämmelse med vad som allmänt gäller om tillämpningen av nya bestämmelser inom processrätten i pågående mål får dock EG-rätten genom anslutningen omedelbart genomslag i fråga om därefter fattade beslut av civilprocessrättslig natur, i den mån den svenska lagstiftningen på detta område skulle stå i konflikt med gemenskapsrätten.

Som framgår av den fråga som HD överlämnat till EG-domstolen för förhandsavgörande gäller målet vid TR:n betalning för levererade varor. I enlighet med vad EG-domstolen anfört (punkt 15) kan det särskilt befaras att handeln med varor och tjänster inom gemenskapen – vilkas fria rörlighet inom den gemensamma marknaden är en sådan grundläggande frihet som garanteras av gemenskapsrätten – påverkas om det krävs att säkerhet skall ställas för rättegångskostnaderna. Mot denna bakgrund måste det med den tolkning EG-domstolen i sitt förhandsavgörande gjort av artikel 6 första stycket i Romfördraget anses strida mot den bestämmelsen att kräva att MSL Dynamics Limited skall ställa säkerhet för rättegångskostnaderna i målet. R.F:s yrkande kan vid dessa förhållanden inte bifallas.

HD:s avgörande. HD lämnar överklagandet utan bifall.

HD (JustR:n Vängby, Lind, Lars K Beckman, Svensson och Thorsson, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Ett förhandsavgörande från EG-domstolen är bindande för den frågande nationella domstolen men det ankommer på den sistnämnda att ta ställning till de konkreta omständigheterna i det enskilda fallet och avgöra om dessa faller in under EG-regeln sådan den tolkats av EG-domstolen (prop 1994/95:19 s 483 och det där anmärkta rättsfallet, mål 29/68 Milchkontor mot Hauptzollamt Saarbriicken, [1969] ECR s 165 punkterna 2-3).

Som EG-domstolen anför i det nu aktuella förhandsavgörandet (punkterna 12-13) får en nationell processrättslig bestämmelse av det slag som är i fråga inte innebära att personer som enligt gemenskapsrätten har rätt till likabehandling diskrimineras eller att de grundläggande friheter som garanteras av gemenskapsrätten inskränks. En regel sådan som den i målet aktuella innebär att andra medlemsstaters näringsidkare ges en mindre förmånlig ställning än statens egna medborgare när det gäller väckande av talan vid domstol i den staten. Att de skall ha samma möjligheter i tvister som rör varor eller tjänster utgör en följd av att gemenskapsrätten säkerställer att deras varor och tjänster kan röra sig fritt inom den gemensamma marknaden. Domstolen anför vidare (punkt 15) att det särskilt kan befaras att handeln med varor och tjänster inom gemenskapen – vilkas fria rörlighet inom den gemensamma marknaden är en sådan grundläggande frihet som garanteras av gemenskapsrätten – påverkas, om än bara indirekt, om det krävs att säkerhet skall ställas för rättegångskostnader.

Målet vid TR:n gäller betalning för varor, som levererats i tiden före Sveriges anslutning till Europeiska unionen. Föremålet för tvisten har följaktligen inte något samband med utövandet av en grundläggande frihet som garanteras av gemenskapsrätten. EG-domstolen har på senare tid (d 23 jan 1995, förenade målen G358/93 och C-416/94 Bordessa REG 1995 s 1-361, och d 14 dec 1995, förenade målen C-163/94, C165/94 och G250/94 Sanz de Lera REG 1995 s 1-4821) givit EG-rätten tillbakaverkande kraft då det i den nationella domstolen gällt att tillämpa nya mildare straffbestämmelser. Härom är inte fråga i detta mål. Förhandsavgörandet är därför inte tillämpligt på frågan huruvida den brittiske käranden i detta mål kan åläggas att på den svenske svarandens yrkande ställa säkerhet för rättegångskostnader.

Som HovR:n anmärkt finns i Luganokonventionens avsnitt om domstols behörighet inte någon regel som behandlar frågan om ställande av säkerhet vid väckande av talan. Vid sådant förhållande kan det inte komma i fråga att med stöd av konventionen åsidosätta lagen om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader.

Förutsättningar för bifall till R.F:s yrkande föreligger. Säkerheten bör skäligen uppgå till 200 000 kr och ställas inom fyra veckor från dagen för HD:s beslut.

HD:s avgörande. HD förelägger enligt 4 § 2 st lagen (1980:307) om skyldighet för utländska kärande att ställa säkerhet för rättegångskostnader MSL Dynamits Limited att inom fyra veckor från dagen för HD:s beslut ställa säkerhet uppgående till 200 000 kr för de rättegångskostnader som MSL Dynamits Limited genom lagakraftägande avgörande i målet kan bli skyldigt att betala.

HD:s beslut meddelades d 13 nov 1996 (mål nr Ö 1195/94).