Högsta Domstolen referat NJA 1996 s. 788 (NJA 1996:131)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1996 s. 788 (NJA 1996:131)
Målnummer
B2045-96
Avgörandedatum
1996-12-20
Rubrik
Grovt sjöfylleri?
Lagrum
20 kap. 5 § sjölagen (1994:1009)

Allmän åklagare väckte vid Södertälje TR åtal mot K.N. född 1942, för sjöfylleri enligt följande gärningsbeskrivning: K.N. har d 16 juni 1995 omkring klockan 19.00 framfört sin motordrivna fritidsbåt i slussen i Södertälje trots att han varit så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kunnat uppfatta trafiksituationen och manövrera båten. Härvid har K.N. i samband med slussningen inte uppfattat och följt vare sig ljussignaler eller slussvaktens anvisningar. Vidare har K.N. manövrerat båten osäkert genom att törna emot slussväggar och inte kunna lägga till utan hjälp. Alkoholkoncentrationen i K.N:s blod har samma kväll, klockan 20.35, uppgått till 2,25 promille.

TR:n (ordf rådmannen Påhlman) anförde i dom d 13 nov 1995: Domskäl. K.N. har vitsordat att han har fört båten efter det att han druckit alkohol men bestritt ansvar under påstående att han kunde föra båten på ett betryggande sätt.

Närmare hörd har K.N. uppgivit: Den båten han körde är 5 m lång och har en motor på 35 hkr. Han har ägt den sedan 1991. Under eftermiddagen hade han legat vid jårnafjärden. Där drack han drygt en halv helflaska brännvin och öl. Han har diabetes och drack för att få blodsockret att stiga men det gjorde det inte. Han var också deprimerad. Omkring 17.30 körde han mot slussen i Södertälje. Färden gick bra. Han lade till utanför slussen där det låg ett fartyg. När han sedan körde in i slussen tittade han inte bakåt och såg inte båten som kom bakifrån. Slussvakten ropade något åt honom men han uppfattade inte riktigt vad. Han vet inte varför han inte följde ljussignalerna. Det kan ha berott på dels att han var berusad dels att han var deprimerad. När han skulle förtöja inne i slussen kom han åt gasreglaget så att han åkte iväg med en väldig fart. Polisen stod vid slusskajen. Han kommer inte ihåg om han sade något till slussvakten.

Åklagaren har åberopat ett analysbevis enligt vilket alkoholkoncentrationen i ett blodprov taget från K.N. d 16 juni 1995 kl 20.35 uppgick till minst 2,25 promille. Vidare har åklagaren åberopat ett läkarutlåtande nyssnämnda dag enligt vilket K.N. har bedömts som medelmåttigt påverkad av alkohol.

På åklagarens begäran har vittnesförhör hållits med trafikassistenten Hennie Belt och polisassistenten Anders Törner, vilka har berättat följande.

Hennie Belt: En stor tankbåt var på väg mot slussen och hade rätat upp sig i kanalen. Belt öppnade slussen och tände rött ljus. En liten sportbåt körde mot slussen i full fart. Slussvakterna ropade att den inte fick slussa men föraren reagerade inte. Sportbåten lade sig på höger sida i slussen. En man talade med föraren men han brydde sig inte. Tankbåten var på väg in och båtarna kunde inte ligga bredvid varandra av säkerhetsskäl. Belt gick runt till sportbåten och talade med föraren som sade att Belt inte behövde skrika åt honom. Belt drog sportbåten längst norrut i slussen. Han påpekade för föraren att denne hade kört mot rött och undrade om han inte hade sett tankbåten. Belt fick till svar att han inte behövde lära båtföraren slussreglerna.

A.T: Han kallades till slussen för att en fritidsbåt slussade mot förbud och att föraren misstänktes vara berusad. I slussen låg en stor båt. K.N:s campingbåt cirklade runt i slussen och körde vid ett tillfälle in i kajen. T. försökte påkalla K.N:s uppmärksamhet. Till slut fick poliserna in föraren till kajen men han lade till 10 m från dem. När K.N. kom upp på kajen såg T. att han var kraftigt berusad. Det syntes på ögonen och på att han vinglade.

Genom K.N:s egna uppgifter om sin alkoholförtäring före båtfärden, den skriftliga bevisningen och A.T:s vittnesmål är styrkt att K.N. vid färden i slussen var klart påverkad av alkohol. Av Hennie Belts och A.T:s berättelser framgår att K.N. har visat de bristerna vid framförandet av båten som åklagaren har påstått. Detta har uppenbarligen berott på att han var alkoholpåverkad. Åtalet för sjöfylleri är alltså styrkt och skall bifallas.

K.N. förekommer inte i kriminalregistret.

För sjöfylleri stadgas böter eller fängelse högst sex månader. Med hänsyn till graden av K.N:s alkoholpåverkan och till att han fört båten vid slussning under förhållanden där en alkoholpåverkad båtförare utgör en särskilt stor fara för sjösäkerheten kan påföljden inte stanna vid böter. Brottet är av sådan art att påföljden därvid bör bestämmas till fängelse.

Domslut. TR:n dömde K.N. enligt 20 kap 4 § sjölagen (1994:1009) för sjöfylleri till fängelse 1 mån.

K.N. överklagade i Svea HovR och yrkade att påföljden skulle bestämmas till dagsböter.

Åklagaren bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Tersmeden, hovrättsrådet Kjellström, referent, tf hovrättsassessorn Ytterberg samt nämndemännen Götharson och Welen) anförde i dom d 28 mars 1996: Domskäl. Lika med TR:n finner HovR:n att K.N. gjort sig skyldig till sjöfylleri. Med hänsyn till den anmärkningsvärt höga alkoholkoncentrationen som K.N. måste ha haft i sitt blod vid slussningstillfället är gärningen att bedöma som grovt brott.

Vid nu gjorda bedömning kan K.N. inte undgå fängelsestraff.

Domslut. HovR:n ändrar på det sättet TR:ns dom att HovR:n dömer K.N. för grovt sjöfylleri enligt 20 kap 5 § sjölagen till det av TR:n bestämda straffet, fängelse 1 mån.

K.N. (offentlig försvarare advokaten P.W.N.) överklagade med yrkande att sjöfylleribrottet inte skulle bedömas som grovt och att påföljden i allt fall skulle bestämmas till skyddstillsyn.

Riksåklagaren bestred att HovR:ns brottsrubricering ändrades men medgav att påföljden bestämdes till skyddstillsyn.

Målet avgjordes efter huvudförhandling (Riksåklagaren genom byråchefen A.E.).

HD (JustR:n Knutsson, Gregou, Nyström, referent, Nilsson och Regner) beslöt följande dom: Domskäl. K.N. har vid huvudförhandling i HD lämnat i huvudsak samma uppgifter som i underrätterna, varjämte han tillagt följande. Han var vid tillfället i fråga deprimerad. Hans avsikt med alkoholförtäringen var att han som diabetiker skulle falla i coma och, ytterst, på detta sätt ta livet av sig. I stället blev han arg och irriterad och beslutade sig för att fara hem till sin båtplats strax innanför slussen i Södertälje, en färd på ca 40 minuter. Han såg aldrig tankbåten förrän denna befann sig snett bakom honom inne i slussen; tankbåten måste ha haft en mycket hög hastighet.

Genom 1991 och 1993 års ändringar i bestämmelserna om sjöfylleri har trafiknykterhetsbrotten till sjöss fått en såväl lagteknisk som i stort sett även innehållsmässig överensstämmelse med motsvarande brott till lands enligt lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott. Med hänsyn främst till de mer varierande omständigheterna i de enskilda fallen till sjöss har i bestämmelserna i fråga behållits vissa olikheter. I sjölagen har t ex inte uppställts några promillegränser för alkohol i blod eller utandningsluft.

Enligt 20 kap 4 § sjölagen döms den för sjöfylleri som framför ett fartyg så påverkad av alkoholhaltiga drycker att det kan antas att han inte på ett betryggande sätt kan utföra vad som därvid åligger honom. Vid en bedömning av om brottet är grovt skall enligt 5 § samma kap särskilt beaktas om gärningsmannen varit avsevärt påverkad av alkohol, om hans uppgift varit särskilt krävande med hänsyn till fartygets egenskaper eller andra omständigheter eller om framförandet av fartyget inneburit en påtaglig fara för säkerheten till sjöss.

Frågan i målet är om det sjöfylleri K.N. har gjort sig skyldig till är att bedöma som grovt.

Genom K.N:s egna uppgifter om sin alkoholförtäring, analysbeviset, som utvisade en alkoholhalt om 2,25 promille i blodet en timme 40 minuter efter färden, och protokollet över läkarundersökningen liksom även genom vittnesmålen är utrett att K.N. var avsevärt påverkad av alkohol. Omständigheterna i övrigt är inte sådana att brottet inte skall bedömas som grovt.

För grovt sjöfylleri är som påföljd stadgat endast fängelse. HD har låtit verkställa viss utredning rörande K.N:s personliga förhållanden. I ett läkarintyg enligt 7 § personutredningslagen uttalar undersökningsläkaren, att K.N. ger intryck av att förete en bild av återkommande depressiva tillstånd inom ramen för en personlighetsstörning och att det finns väl grundad anledning anta att en allvarlig psykisk störning kan ha förelegat vid gärningstillfället. Av ett intyg utfärdat av biträdande överläkare vid psykiatriska sektorn vid Södertälje sjukhus framgår, att K.N. under närmare två veckor var intagen där för vård efter ett självmordsförsök i anledning av att HovR:n fastställt TR:ns dom på fängelse. K.N. är anställd vid Statens järnvägar och arbetar heltid. Det är upplyst att han har en stödjande samtalskontakt med konsulent vid företagshälsovården. Vid huvudförhandlingen i HD har K.N. uttalat att han saknar förmåga att uthärda ett fängelsestraff och avser att, om han ådöms sådan påföljd, på nytt försöka beröva sig livet.

HD finner att den lämpliga påföljden för K.N. är skyddstillsyn och att därtill skall meddelas föreskrift om att K.N. skall ha kontakt med den psykiatriska öppna vården.

Domslut. HD ändrar på det sätt HovR:ns dom att HD bestämmer påföljden till skyddstillsyn och föreskriver att K.N. skall undergå den öppna psykiatriska vård som frivårdsmyndigheten i samråd med läkare bestämmer.

HD:s dom meddelades d 20 dec 1996 (mål nr B 2045/96).