Högsta Domstolen referat NJA 1997 s. 498 (NJA 1997:85)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1997 s. 498 (NJA 1997:85)
Målnummer
Ö2855-96
Avgörandedatum
1997-07-04
Rubrik
Sammanslutning vars huvudsakliga ändamål utgjorts av vård i form av psykoterapi och annan verksamhet till främjande av sådan vård har ansetts befriad från skattskyldighet enligt 3 § 1 st lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt när den tillhandahållna vården ansetts så kostnadskrävande att övervägande skäl talade för att i vart fall flertalet vårdsökande var att anse som sådana behövande som avses i lagrummet.
Lagrum
3 § st. lag (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt

Västerås TR (tingsnotarien Svec) fastställde genom beslut d 25 april 1995 på grund av testamenten av d 31 aug 1967 och d 28 febr 1978 arvsskatt på två legat till S:t Lukasstiftelsen i Stockholm numera Förbundet S:t Lukas, resp S:t Lukasstiftelsen i Västerås, numera S:t Lukasföreningen i Västerås, till 8 860 kr resp 3 860 kr.

Förbundet S:t Lukas och S:t Lukasföreningen i Västerås överklagade var för sig TR:ns beslut i Svea HovR och yrkade att de skulle befrias från skattskyldighet. Som grund för yrkandena anförde förbundet och föreningen att de, med hänvisning till sitt ändamål och sin verksamhet samt verksamhetens art, var befriade från skattskyldighet enligt 3 § lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt.

Förbundet och föreningen anförde vidare: Genom en omorganisation år 1995 av den tidigare S:t Lukasstiftelsen skapades Förbundet S:t Lukas, bestående av 32 S:t Lukasföreningar över hela landet. I samband med denna omorganisation antogs nya stadgar för Förbundet S:t Lukas samt normalstadgar för S:t Lukasförening. De nya stadgarna innebär dock ingen förändring i sak av ändamål och verksamhetsinriktning. Med hänsyn till att den faktiska verksamheten har förblivit densamma som tidigare fick stadgarna en olycklig formulering i nu aktuellt hänseende. Alltsedan organisationen bildades år 1939 har den varit befriad från arvs- och gåvoskatteskyldighet.

Förbundet S:t Lukas stadgar, fastställda av förbundets fullmäktige d 23 april 1994, innehåller bl a följande paragrafer:

§ 2 Ändamål

S:t Lukas är till för

– människor som vill ha hjälp att arbeta med sina livsfrågor och psykiska problem,

– utbildning och handledning för människovårdande arbete,

– samtal i frågor som rör livsåskådning, personlig utveckling och relationer mellan människor.

§ 3 Verksamhet

I en landsomfattande verksamhet arbetar S:t Lukas med psykoterapi, psykosociala frågor och själavård utifrån kristen och psykodynamisk grundsyn.

I normalstadgarna för S:t Lukasförening, stadfästa av förbundets fullmäktige d 23 april 1994, har § 2 samma lydelse som § 2 i förbundets stadgar. § 3 i normalstadgarna har följande lydelse:

§ 3 Verksamhet

I en lokal verksamhet skall föreningen arbeta med psykoterapi, psykosociala frågor och själavård utifrån kristen och psykodynamisk grundsyn.

Föreningen skall

– främja samarbetet mellan företrädare för olika människovårdande yrken,

– informera och väcka opinion i frågor som rör det inre livets betydelse för individer, grupper och organisationer.

Föreningen kan också inom ramen för mål och riktlinjer som styrelsen för förbundet S:t Lukas fastställer

-vara huvudman för en eller flera mottagningar för psykoterapi och psykosocial verksamhet,

-vara huvudman för lokal utbildningsverksamhet.

Kammarkollegiet bestred ändring och anförde: Den tidigare S:t Lukasstiftelsen hade enligt § 1 i sina stadgar som huvudsakligt ändamål att främja vård av behövande sjuka – ett ändamål som år skattebefriat enligt 3 § lagen om arvsskatt och gåvoskatt. I stadgarna för Förbundet S:t Lukas resp normalstadgarna för S:t Lukasförening saknas denna formulering. Förbundets och föreningens påstående om att de ändrade stadgarna inte innebär någon förändring i sak av ändamål och verksamhet saknar således stöd i stadgarna. Kollegiet anser inte att föreningarnas ändamål och verksamhet faller inom det snäva tillämpningsområdet för 3 § lagen om arvsskatt och gåvoskatt.

I HovR:ns protokoll antecknades att följande framgick av vad förbundet och föreningen anfört: I föreningarnas regi drivs enligt gemensamma riktlinjer ett trettiotal mottagningar för psykoterapi och psykosocialt arbete med sammanlagt ca 120 anställda psykoterapeuter. Tyngdpunkten i mottagningarnas verksamhet är terapi och – bortsett från administrativ personal – för anställning vid mottagningarna krävs behörighet som psykoterapeut. Huvuddelen av mottagningarnas verksamhet utgörs av krävande långtidspsykoterapier med ett års behandling eller mer. Föreningarna bedriver också en omfattande programverksamhet. I gemensam regi ges legitimationsgrundande utbildningar i psykoterapi och dessutom utbildningar i psykosocialt arbetssätt och själavård.

HovR:n (hovrättsrådet Sundberg, referent, och hovrättsassessorn Munter) anförde i beslut d 29 maj 1996: 1 3 § lagen om arvsskatt och gåvoskatt stadgas bl a att stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, är befriad från skattskyldighet.

HovR:n anser, i likhet med Kammarkollegiet, att det av Förbundet S:t Lukas stadgar resp normalstadgar för S:t Lukasförening, med det innehåll stadgarna nu har, inte går att lägga fast att förbundets resp föreningens huvudsakliga ändamål är sådant att de enligt 3 § lagen om arvsskatt och gåvoskatt skall vara befriade från skattskyldighet. Att förbundet och föreningen i det överklagade skatteärendet uppgett att de förändrade stadgarna inte innebär någon förändring i sak av ändamål och verksamhetsinriktning från grundandet år 1939 kan – mot. bakgrund av stadgarnas avgörande betydelse – inte anses utgöra tillräckliga skäl för att göra en annan bedömning i skatteärendet än vad TR:n gjort och som Kammarkollegiet hävdat skall gälla.

HovR:n lämnar därför överklagandena utan bifall.

Hovrättsrådet Rosenberg var skiljaktig och anförde: Den regel i lagen om arvsskatt och gåvoskatt som är av intresse i detta fall gäller bestämmelsen i 3 § 1 st om skattebefrielse för "stiftelse eller sammanslutning, som har till huvudsakligt ändamål — att främja vård av behövande ålderstigna, sjuka eller lytta, —." Det är tydligt att bestämmelsen har en ålderdomlig ordalydelse och att det därför finns ett särskilt behov av tolkning av bestämmelsen för att kunna fastställa lagens nuvarande innebörd på den aktuella punkten.

Enligt min mening står det till en början klart att verksamhet som faller inom hälso- och sjukvård enligt hälso- och sjukvårdslagen (1982:763) omfattas av bestämmelsen. Dit hör verksamhet som en psykoterapeut utövar (jfr 2 § lagen, 1984:542, om behörighet att utöva yrke inom hälso- och sjukvården, m m).

När det sedan gäller kravet i den aktuella bestämmelsen på "huvudsakligt ändamål" anser jag att det. bör ske en tolkning och bedömning av olika omständigheter angående en organisation och dess verksamhet för att kunna fastställa vad organisationen har till "huvudsakligt ändamål", dvs vad som ät det huvudsakliga syftet med organisationens verksamhet. Inte endast vad som, såsom i förevarande fall, anges i ett förbunds eller en förenings stadgar som dess ändamål har därvid betydelse. Även t ex beskrivningen i stadgarna av verksamheten bör beaktas.

I detta fall kan det visserligen ifrågasättas om vad som anges i § 2 i förbundets stadgar och normalstadgarna som ändamål för förbundet resp föreningen innebär att dessa har till huvudsakligt ändamål att bedriva verksamhet som utgör hälso- och sjukvård. Enligt min mening står det dock klart att – med hänsyn till det vida begrepp som psykisk störning utgör inom hälso- och sjukvården – de frågor och problem som beskrivs i dessa ändamålsbestämmelser ytterst rör människors psykiska hälsa. Till detta kommer vad som anges i § 3 i förbundets stadgar och normalstadgarna som verksamhet för förbundet, som enligt § 1 i sina stadgar har S:t Lukasföreningarna som medlemmar, resp den nu aktuella föreningen. Vad förbundet och föreningen här har uppgett om att endast psykoterapeuter – vid sidan av administrativ personal – är anställda i S:t Lukasföreningarna visar enligt min mening också att verksamheten rent faktiskt utgör hälso- och sjukvård. Även om förbundets stadgar och normalstadgarna sålunda kan ge upphov till tveksamhet om förbundet och föreningen uppfyller kravet såvitt avser "huvudsakligt ändamål" för skattebefrielse, anser jag att vad som i övrigt kommit fram om förbundet och föreningen visar att dessa uppfyller nämnda krav. Jag upphäver således TR:ns beslut och bestämmer att arvsskatt inte skall utgå på de två aktuella legaten.

Förbundet S:t Lukas och Föreningen S:t Lukas i Västerås (ställföreträdare för båda direktor S.L.) överklagade och yrkade befrielse från ålagd arvsskatt.

Kammarkollegiet bestred ändring. Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Jacobsson, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl: Av utredningen i HD framgår att klagandena huvudsakligen bedriver subventionerad vård i form av psykoterapi och annan verksamhet till främjande av sådan vård.

För att skattebefrielse skall föreligga enligt 3 § 1 st lagen (1941:416) om arvsskatt och gåvoskatt fordras att verksamheten främjar vård av behövande. Visserligen föreligger det inte någon utredning som närmare redovisar vilka ekonomiska omständigheter som de vårdsökande lever under. Enligt vad som upplysts är emellertid den vård som tillhandahålls så kostnadskrävande att övervägande skäl talar för att i vart fall flertalet vårdsökande är att anse som sådana behövande som avses i bestämmelsen.

På grund av det anförda får klagandena anses ha ett sådant huvudsakligt ändamål som medför befrielse från skattskyldighet enligt nämnda lagrum.

HD:s avgörande. Med ändring av HovR:ns beslut förklarar HD att Förbundet S:t Lukas och Föreningen S:t Lukas i Västerås inte är skyldiga att betala arvsskatt på ifrågavarande legat, i följd varav de är berättigade att återfå i arvsskatt erlagda 8 860 kr respektive 3 860 kr samt erhålla lagstadgad ränta.

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, Solerud, referent, Nyström och Westlander) fattade slutligt beslut i enlighet med betänkandet.

HD:s beslut meddelades d 4 juli 1997 (mål nr Ö 2855/96).