Högsta Domstolen referat NJA 1997 s. 524 (NJA 1997:92)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1997 s. 524 (NJA 1997:92)
Målnummer
T1281-93
Avgörandedatum
1997-08-20
Rubrik
En privatperson gick i borgen för ett kommersiellt leasingavtal med en klausul om skadestånd. Betalningsskyldigheten enligt borgensåtagandet har jämkats med hänsyn till omständigheterna.
Lagrum
36 § avtalsalgen (1915:218)

Genom leasingavtal d 6 mars 1990 uthyrde Ergu Finans AB (bolaget) en lastbil till L.A. M.O, som var sambo med L.A, och hennes mor C.O, född 1927, tecknade borgen såsom för egen skuld för L.A:s förpliktelser enligt avtalet.

Sedan L.A underlåtit att erlägga leasingavgifter uppsade bolaget avtalet till omedelbart upphörande per d 23 sept 1990, varefter bilen återtogs, värderades och försåldes.

I stämningsansökan, som inkom till Sollentuna TR d 21 mars 1991, yrkade bolaget förpliktande för L.A, M.O och C.O att, såvitt gällde själva saken, genast solidariskt till bolaget utge 457 375 kr jämte 24 % ränta därå från dagen för delgivning av stämningsansökan tills betalning skedde.

Genom tredskodom d 5 juni 1991 biföll TR:n käromålet, såvitt avsåg L.A och M.O. Domen vann laga kraft.

Genom deldom d 3 sept 1991 förpliktade TR:n C.O att till bolaget utge 26 708 kr, avseende av henne medgivet belopp.

Bolaget yrkade därefter förpliktande för C.O att genast solidariskt med L.A och M.O till bolaget utge, såvitt avsåg själva saken, 337 818 kr samt 24 % ränta å 364 526 kr från dagen för delgivning av stämningsansökningen eller d 5 april 1991 till d 20 nov 1991 och därefter å 337 818 kr tills betalning skedde.

C.O bestred bifall till yrkandena och bestred under alla förhållanden skyldighet att utge ränta efter högre räntesats än enligt 6 § räntelagen.

Bolaget stödde sig på bestämmelserna i leasingavtalet, vilka var ostridiga och innefattade bestämmelser om normerat skadestånd och dröjsmålsränta.

C.O yrkade att borgensavtalet skulle jämkas med stöd av 36 § avtalslagen så att villkoren i leasingavtalet avseende normerat skadestånd och dröjsmålsränta lämnades utan avseende i förhållande till henne. Som grunder härför åberopades att villkoren var oskäliga i förhållande till henne med hänsyn till borgensavtalets och leasingavtalets innehåll, omständigheterna vid borgensavtalets tillkomst, senare inträffade förhållanden och omständigheterna i övrigt samt att särskild hänsyn skulle tas till hennes behov av skydd, enär hon intagit en i förhållande till bolaget underlägsen ställning.

Bolaget bestred att grund för jämkning av borgensavtalet förelåg.

I fråga om lastbilens värde anförde bolaget att bolaget förvärvat bilen d 15 mars 1990 för 325 000 kr jämte mervärdesskatt eller totalt 401 245 kr, att bilen värderats d 6 nov 1990 av en av Stockholms Handelskammare förordnad besiktningsman, varvid värdet fastställts till 55 000 kr exklusive skatter, att bilen därefter sålts för 50 000 kr exklusive mervärdesskatt samt att detta var det högsta pris som var möjligt att erhålla.

C.O ifrågasatte bl a om bolaget inte väsentligt kunnat begränsa skadan genom att återta leasingobjektet tidigare än som skett och hon ifrågasatte särskilt hur lastbilen kunnat gå ned i värde med 275 000 kr under en period om åtta månader.

Beträffande sin återstående fordran enligt leasingavtalet åberopade bolaget punkt 16 2 st i avtalet för skadeståndets kapitalbelopp och angav beloppet 337 818 kr såsom utgörande 75 % av vid uppsägningstidpunkten resterande leasingavgifter samt punkten 17 i avtalet för ränteyrkandet efter en räntesats om 24 %.

C.O anförde till utveckling av sitt bestridande av bolagets talan: Hon var inte i direkt kontakt med bolaget innan hon undertecknade borgensförbindelsen. Hon hade inte ens tagit del av leasingavtalets villkor dessförinnan. När hon undertecknade borgensåtagandet hyste hon uppfattningen att detta inte skulle kunna utmynna i någon betalningsförpliktelse utöver två månaders obetalda leasingavgifter. Hon förutsatte att bolaget inom två månader skulle återta leasingobjektet, om leasetagaren inte betalade förfallna leasingavgifter. Anledningen härtill var att hon enbart fått information från L.A och M.O, vilken hon tolkat på angivet sätt. Hon har inte haft någon insyn alls i den rörelse som L.A drivit. – Leasingvillkoren gynnar bolaget ensidigt i alltför hög grad, vilket hon ej tidigare insett. Hon har inte heller förstått konsekvenserna av de båda avtalen, bl a att hon saknar möjlighet att med framgång åberopa att bolaget inte begränsat skadan genom att återta leasingobjektet tidigare än vad som skett.

Bolaget genmälde: Att C.O underlåtit att närmare sätta sig in i borgensåtagandets och leasingavtalets villkor kan inte utgöra grund för jämkning. Inte heller kan den omständigheten att hon erhållit felaktig eller missvisande information från leasetagaren medföra detta. C.O har på leasingavtalet skriftligen bekräftat borgensåtagandet och därigenom givits möjlighet att ta del av villkoren för leasingavtalet. Om hon underlåtit att göra det måste det läggas henne till last som vårdslöshet. Det kan inte åberopas som befriande eller jämkande grund. Leasingvillkoren är av sedvanlig karaktär. De avser finansiering för av L.A bedriven åkeriverksamhet, således näringsverksamhet. Skadeståndet inträder först vid avtalsbrott och grundas på leasingbolagets (och i och för sig även borgensmännens) intresse av att leasetagaren fullgör sina förpliktelser. Det medför inte oskälig eller obehörig vinst för leasingbolaget. Bolaget har sökt återta leasingobjektet inom skälig tid i enlighet med för branschen sedvanliga rutiner. Bolaget har sålunda inte genom försumlighet medverkat till skadan.

TR:n (rådmannen Sterze4 anförde i dom d 16 jan 1992: Domskäl. L.A har ostridigt underlåtit att fullgöra sina skyldigheter enligt leasingavtalet. Bolaget har till följd därav blivit berättigat att säga upp avtalet, återta bilen samt erhålla gottgörelse för härigenom liden skada. Sådant skadestånd skall motsvara det positiva kontraktsintresset. Skadeståndet skall enligt avtalet bestämmas till lägst tre fjärdedelar av summan av icke förfallna hyror. Bolagets yrkande är framställt med utgångspunkt härifrån.

Ett. villkor av nu ifrågavarande slag kan inte generellt sett anses leda till oskälighet. Det måste därför anses åligga leasetagaren och eller borgensmannen att i det enskilda fallet åberopa omständigheter som visar att tillämpningen skulle vara oskälig, jämför RH 1991:62. Det är därvid att märka att oskälighet väl kan vara för handen såvitt avser förhållandet till en borgensman, även om villkoret i och för sig framstår som skäligt gentemot leasetagaren.

Rent allmänt synes C.O ha lämnat prov på avsevärt lättsinne när hon undertecknade borgensförbindelsen utan att dessförinnan, enligt vad hon själv uppger, ha närmare satt sig in i vad åtagandet innebar. Detsamma kan dock i samma mån sägas om bolaget som, enligt vad som utan gensaga uppgivits av C.O, godtog hennes borgen, trots att denna lämnades av en 64-årig löntagare utan nämnvärda tillgångar och med mindre än ett år kvar av sitt yrkesverksamma liv. Borgensförbindelsen har sålunda redan från början varit mycket litet värd, i vart fall i en situation då tillämpning av avtalets skadeståndsklausul kunde komma i fråga. Det framstår mot denna bakgrund som oskäligt att därefter kräva C.O på ett skadestånd som, av allt att döma, skulle totalt ödelägga hennes ekonomi och som hon aldrig skulle ha en praktisk möjlighet att erlägga annat än till en mindre del. Hennes ansvar i enlighet med borgensåtagandet bör därför jämkas kraftigt, jfr Svea HovR:s, avd 4, dom d 11 febr 1991, DT 5. På grund härav och av vad som blivit upplyst om C.O:s ekonomiska förmåga får bolaget anses skäligen gottgjort med ett skadestånd från hennes sida på 50 000 kr.

Yrkad räntesats är avtalad. Den kan inte med hänsyn till omständigheterna anses oskälig.

Domslut. 1. C.O förpliktas att solidariskt med L.A och M.O till bolaget utge 50 000 kr jämte 24 % ränta å 76 708 kr från d 5 april 1991 till d 20 nov 1991 och därefter å 50 000 kr tills betalning sker. – – -.

Bolaget överklagade i Svea HovR och yrkade helt bifall till sin vid TR:n förda talan.

C.O bestred ändring.

HovR:n företog med stöd av 50 kap 21 § RB målet till avgörande utan huvudförhandling.

HovR:n (hovrättslagmannen Zachrisson, hovrättsrådet Röst Andreasson, referent, och hovrättsassessorn Stålhandske) anförde i dom d 26 febr 1993: HovR:ns domskäl. Parterna är i HovR:n oense i frågan om storleken av det belopp, som C.O har att erlägga till Ergu Finans på grund av sitt borgensåtagande. Härvidlag har parterna i HovR:n åberopat samma grunder och omständigheter som vid TR:n.

Ergu Finans har åberopat samma skriftliga bevisning som vid TR:n. C.O har till bestridande av bolagets talan åberopat att borgensavtalet skall jämkas med stöd av 36 § avtalslagen så att villkoret i leasingavtalet om skadestånd lämnas utan avseende i förhållande till henne. Beträffande det yrkade beloppets storlek har C.O invänt att Ergu Finans väsentligt kunde ha begränsat skadan genom att återta leasingobjektet tidigare än som skedde. Hon har särskilt ifrågasatt hur bilen kunnat gå ned i värde med 275 000 kr under åtta månader.

Enligt allmänna regler om skadestånd vid kontraktsbrott har Ergu Finans rätt till ersättning för sin fulla förlust inklusive utebliven vinst samtidigt som det åligger bolaget att begränsa skadan.

HovR:n finner inte anledning ifrågasätta de uppgifter och den utredning som bolaget lämnat härvidlag. Ergu Finans får därför anses ha gjort vad på det ankommer för att begränsa skadan. Det yrkade beloppets storlek står i ett rimligt förhållande till kontraktsbrottet.

Mot denna bakgrund finner HovR:n att villkoret inte generellt sett kan anses oskäligt. Det åligger därför C.O att visa att en tillämpning av villkoret just i detta fall skulle vara oskäligt i förhållande till henne.

I målet har inte framkommit annat än att C.O innan hon skrev på borgensåtagandet, hade alla möjligheter att sätta sig in i de villkor som gällde för det aktuella leasingavtalet. Hon hade då också möjlighet att överväga konsekvenserna av att leasetagaren inte uppfyllde sina skyldigheter enligt avtalet. Enligt HovR:ns mening har C.O inte heller åberopat sådana omständigheter, som visar att villkoret skulle vara oskäligt med hänsyn till senare inträffade förhållanden eller omständigheterna i övrigt. C.O skall därför förpliktas att till Ergu Finans utge hela det yrkade beloppet jämte ränta. L.A och M.O har genom lagakraftvunnen dom förpliktats solidariskt utge 457 375 kr jämte ränta till Ergu Finans. C.O skall nu till Ergu Finans utge det i detta mål yrkade beloppet solidariskt med L.A och M.O.

HovR:ns domslut. 1. Med ändring av TR:ns dom, punkten 1 i TR:ns domslut, förpliktar HovR:n C.O att solidariskt med L.A och M.O till Ergu Finans AB utge 337 818 kr jämte ränta med 24 % å 364 526 kr från d 5 april 1991 till och med d 21 nov 1991 och därefter å 337 818 kr till dess betalning sker.

C.O (ombud advokaten L.E) överklagade och yrkade, såvitt angick själva saken, att HD skulle med ändring av HovR:ns dom fastställa TR:ns domslut.

Bolaget (ombud advokaten A.P) bestred ändring. Finansinspektionen avgav på anmodan av HD d 14 sept 1994 yttrande i målet, vari anfördes bl a följande:

Bedömning.

Skulle det i målet visas, att leasingavtalet tecknades för ett kommersiellt syfte och att C.O därvid saknade inblick i rörelsen och inte heller hade eller bedömdes skulle komma att få någon egen vinning av att leasingavtalet ingicks får det anses ha stridit mot god finansieringssed, att C.O tilläts teckna borgen för leasingavtalets fullgörande. Skulle det vidare visas, att C.O vid tillfället då borgensförpliktelsen ingicks saknade, eller på sikt kunde bedömas komma att sakna återbetalningsförmåga eller avyttringsbara tillgångar till täckande av åtagandet, var det inte heller på denna grund förenligt med god finansieringssed att C.O godkändes som borgensman.

Finansinspektionens roll som tillsynsmyndighet.

Finansinspektionen bildades år 1991 genom en sammanslagning av dåvarande Bank- och Försäkringsinspektionerna. Bankinspektionens övergripande mål för verksamheten var bl a att tillse laglighet, säkerhet och sundhet inom tillsynsområdet. Inspektionen hade exempelvis därvid att, enligt 13 § lagen (1988:606) om finansbolag samt i enlighet med sin tillsynsuppgift, generellt följa finansbolagens verksamhet för att hålla sig underrättad om förhållanden av betydelse för en sund utveckling av verksamheten.

Finansinspektionen skall i sin tillsynsverksamhet verka för stabilitet, effektivitet och sundhet på de finansiella marknaderna. För dessa syften verkar finansinspektionen bl a för en hög etik inom det finansiella systemet och för att aktörerna på marknaden svarar mot högt ställda krav på bl a god affärssed. Som ett led i detta arbete uppställer inspektionen bl a normer för finansiella tjänster riktade mot konsumenter. Detta sker bl a i form av s k allmänna råd, dvs rekommendationer till institut under tillsyn. De allmänna råden får, i konsumentsammanhang, allmänt anses spegla vad som är att betrakta som god sed vid en viss tidpunkt. Inspektionen gör också i samband med inspektioner av enskilda institut och i hanteringen av klagomålsärenden uttalanden till vägledning för vad som skall anses vara god sed.

Allmänt om kreditgivning.

Varje kreditgivare har att självständigt, utifrån gällande lagstiftning och god sed, avgöra om en kredit skall lämnas eller inte. Innan beslut om kredit fattas, har kreditgivaren normalt att utföra någon form av kreditprövning. Syftet med kreditprövningen är bl a att fastställa kredittagarens återbetalningsförmåga för krediten. Av 2 kap 13 § bankrörelselagen (1987:617) framgår att en kredit får beviljas endast om låntagaren på goda grunder kan förväntas fullgöra låneförbindelsen. Förutom kravet på återbetalningsförmåga ställs i samma lagrum också ett krav på betryggande säkerhet i fast eller lös egendom eller i form av borgen, såvida säkerhet inte kan anses obehövlig eller det annars föreligger särskilda skäl. Regeln tjänar primärt som ett skydd för bankerna mot framtida kreditförluster och därmed också som ett skydd för insättarnas medel. Regeln tar således i egentlig mening inte sikte på det individuella kontraktsförhållandet.

När det gäller finansbolagens kreditgivning, har inte samma formella krav ställts på dessa bolags kreditgivningsverksamhet. I den vid i målet aktuell tidpunkt gällande lagen (1988:606) om finansbolag- numera lag (1992:1610) om kreditmarknadsbolag – uppställdes t ex inte någon motsvarighet till bankrörelselagens regel om kreditprövning. Detta beroende bl a på att finansbolagen inte har rätt att bedriva inlåningsverksamhet, och att det därmed inte heller föreligger något skyddsintresse beträffande insättarnas medel. Lagstiftaren önskade inte heller att genom detaljreglering "hämma företagen i deras verksamhet eller försvåra deras ändamålsenliga utveckling till skada för dem och deras kunder" (prop 1978/79:170 s 20). Dåvarande Bankinspektionen utfärdade inte heller några föreskrifter eller allmänna råd för finansbolagen i frågor som rörde kreditprövning och säkerheter. Finansbolagen har således allmänt tillåtits ett större risktagande i sin kreditgivningsverksamhet än bankerna.

Kreditgivarens förhållande till konsument.

Då ett kreditinstitut agerar gentemot en konsument, föreligger emellertid särskilda skyddsintressen. Vid bedömningen av vad som kan anses stå i överensstämmelse med god sed har Finansinspektionen, liksom dåvarande Bankinspektionen, i dessa sammanhang därför också generellt krävt större försiktighet av kreditgivarna. Detta oavsett om tillsynsobjektet varit bank eller finansbolag.

Med den nya konsumentkreditlagen (1992:830), vilken trädde i kraft d 1 jan 1993, har i lag införts en skyldighet för kreditgivarna att i sin verksamhet iaktta god kreditgivningssed och därvid även beakta kredittagarens intressen (5 §). Av detta följer att samtliga kreditgivare numera enligt lag är skyldiga att i konsumentförhållanden utföra någon form av kreditprövning innan kredit beviljas. Vilka moment som normalt bör ingå i en sådan prövning framgår av Finansinspektionens allmänna råd om tillämpningen av konsumentkreditlagen FFFS 1992:23, —.

Kreditgivarens prövning av en borgensman.

Av bankrörelselagen framgår att den säkerhet som ställs för en kredit skall vara betryggande (2 kap 13 §). Enligt lagens förarbeten (prop 1983:84 s 14) skall med "betryggande" i detta sammanhang förstås, att "värdet av säkerheten – efter en försiktig värdering av denna vid kreditgivningstillfället – med god marginal skall täcka kreditbeloppet". För att kunna avgöra om ett borgensåtagande är att betrakta som betryggande krävs således en prövning av huruvida borgensmannen har återbetalningsförmåga för åtagandet eller i övrigt har avyttringsbara tillgångar till täckande av förpliktelsen. En borgensmans ålder har härvid ingen självständig betydelse. Det skall betonas, att en kreditprövning inte är någon statisk företeelse, utan att kreditgivaren i varje enskilt fall har att ta ställning till vilken information som krävs för att t ex kunna fastställa låntagarens eller borgensmannens betalningsförmåga. Vid proprieborgen bör principen vara, att borgensmännen kreditprövas var för sig.

Finansinspektionen har, för de institut som står under tillsyn, också uppställt allmänna råd avseende borgensförbindelser. För borgensförbindelser ingångna efter d 1 nov 1991 gäller således Finansinspektionens allmänna råd FFFS 1991:7, —. För avtal ingångna från och med d 31 dec 1993 gäller inspektionens allmänna räd FFFS 1993:22, —. Vid den i målet aktuella tidpunkten fanns emellertid inga allmänna råd i ämnet. De nämnda allmänna råden kan dock till viss del tjäna som vägledning även för tidigare kreditgivning.

Förutom de ekonomiska aspekterna av ett borgensåtagande bör kreditgivaren också göra en allmän bedömning av lämpligheten av att en viss person ingår ett borgensavtal. Så bör t ex borgensmannens relation till låntagaren beaktas. ju större insyn i och möjlighet att påverka låntagarens ekonomi, desto större skäl att godta någon som borgensman. Även en borgensmans möjlighet till egen vinning av att ett kreditavtal ingås, bör vägas in i den samlade bedömningen av borgensmannens lämplighet. Av detta följer att en fysisk person normalt inte bör godtas som borgensman för ett kommersiellt avtal, såvida det inte är fråga om ett borgensåtagande ingånget av en delägare eller till delägare närstående person. Anledningen till detta är att en utomstående i dessa sammanhang påtar sig en oacceptabelt stor ekonomisk risk utan möjlighet till egen vinning och att möjligheterna till insyn i och medbestämmande över rörelsens drift också är begränsad. Allmänt om information till borgensmannen.

Innan ett borgensåtagande ingås, är det av stor vikt att borgensmannen blir informerad om innebörden av åtagandet och vilka konsekvenser detta kan få för honom. Informationen bör lämnas skriftligen av kreditgivaren i t ex borgensförbindelsen.

I en skrivelse av den 28 juni 1989 av dåvarande Bankinspektionen till branschorganisationerna, —, framkommer bl a att det vid tidpunkten för det i målet aktuella borgensåtagandet var god sed att det av borgensavtalet bl a framgick att kreditgivaren kunde söka borgensmannen omedelbart om låntagaren inte uppfyllde sitt åtagande. Vidare skulle av avtalet också framgå att kreditgivaren för det fall det fanns flera borgensmän, kunde välja att kräva hela betalningen av en eller flera av borgensmännen. Det förutsattes emellertid då liksom nu, att borgensmannen tillgodogjorde sig den information som lämnades i borgensförbindelsen.

Kreditgivarens informationsplikt visavi en borgensman har på senare tid skärpts ytterligare. Av Finansinspektionens allmänna råd FFFS 1993:22 framkommer bl a att information numera också bör lämnas om att åtagandet kan komma att innebära att borgensmannens tillgångar inklusive bostaden måste säljas. Vidare framkommer att borgen, där så är praktiskt möjligt, bör tecknas i närvaro av både kreditgivaren och kredittagaren. Vid tidpunkten för det nu aktuella borgensåtagandet var det dock inte praxis att borgensförbindelser undertecknades i närvaro av kreditgivaren.

Informationsplikten vilar emellertid inte enbart på kreditgivaren. Även låntagaren får förutsättas informera borgensmannen, i vart fall om innebörden au åtagandet i stora drag. Detta gäller i synnerhet vid nära släktrelationer. I sådana situationer, där kreditgivaren således kan antas ha fog att förutsätta att borgensmannen erhåller information på annat sätt än via kreditgivaren, ställs kravet på kreditgivarens muntliga information inte lika högt.

Under kreditens löptid bör kreditgivaren hålla borgensmannen underrättad om utvecklingen av kredittagarens återbetalningsförmåga, så snart borgensmannen kan ha ett befogat anspråk därpå, t ex för bevakande av regressrätten. Detta under förutsättning, att kreditgivaren inte har fog att förutsätta, att borgensmannen erhåller informationen på annat sätt, t ex via kredittagaren. Kreditgivaren bör emellertid alltid informera borgensmannen när kreditgivaren fått vetskap om sådana djupgående och varaktiga försämringar av kredittagarens ekonomi, som bedöms medföra risk för att borgensförbindelsen kan komma att tas i anspråk. Sådan information behöver emellertid inte lämnas vid kreditgivning för annat ändamål än för konsuments enskilda bruk, om borgensmannen står i sådan relation till kredittagaren, att denne vid kreditgivningstillfället uppenbarligen hade insyn i kredittagarens ekonomi. Se närmare om detta i — FFFS 1991:7 och FFFS 1993:22.

En faktor som enligt Finansinspektionens mening också bör vägas in vid bedömningen hur konsumentinformationen i samband med leasingavtal bör vara utformad, är den svårighet som allmänt föreligger vid denna avtalstyp, att kunna överblicka och avgränsa det faktiska ekonomiska åtagande som ingås.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Thornefors, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. Genom ett leasingavtal d 6 mars 1990 hyrde L.A en lastbil av Ergu Finans. För L.A:s förpliktelser enligt avtalet tecknade C.O, som är född 1927, och hennes dotter M.O, som var sammanboende med L.A, borgen såsom för egen skuld. Sedan L.A underlåtit att betala leasingavgifter sade Ergu Finans upp avtalet till upphörande d 23 sept 1990, återtog bilen, värderade och sålde den. Ergu Finans har därefter krävt att L.A och borgensmännen skall förpliktas att solidariskt betala leasingavgifter och skadestånd enligt leasingavtalet. Fråga i målet är om C.O:s borgensåtagande skall jämkas med stöd av 36 § avtalslagen.

I doktrinen har uttalats bl a att man får se till, att borgensförbindelsen inte blir oskäligt betungande för borgensmannen, att oskäliga villkor numera kan skjutas åt sidan med hjälp av 36 § avtalslagen samt att det är viktigt att beakta de förutsättningar under vilka borgen har tecknats (se Walin, Borgen och tredjemanspant, 1996 andra uppl, s 116).

C.O har till stöd för sitt påstående att avtalet är oskäligt åberopat bl a följande omständigheter. Hon var inte i direkt kontakt med Ergu Finans innan hon undertecknade borgensförbindelsen. Hon tog inte ens del av avtalets villkor dessförinnan. Hon utgick ifrån att Ergu Finans skulle återta bilen inom två månader om L.A inte betalade förfallna leasingavgifter och att hennes åtagande inte skulle kunna utmynna i förpliktelser utöver detta. Skälet till att hon trodde det var att hon hade fått information endast från L.A och M.O och att hon hade tolkat informationen på det sättet. Hon har inte haft någon insyn alls i den rörelse som L.A drev. Hon insåg inte att leasingvillkoren gynnade Ergu Finans ensidigt i alltför hög grad och förstod inte konsekvenserna av de båda avtalen. – Ergu Finans har brustit vid sin kreditprövning av henne.

Ergu Finans har invänt att vad C.O anfört inte utgör grund för jämkning av avtalet.

När en borgensförbindelse tecknas uppkommer ett kontraktsförhållande mellan borgensmannen och borgenären som innefattar ömsesidiga förpliktelser. I vissa situationer kan borgenärens ansvar omfatta en skyldighet att informera borgensmannen om vad borgensavtalet går ut på (se BergströmLennander, Kredit och säkerhet, 1997 sjunde uppl s 48f med där angivna rättsfall).

När C.O tecknade sitt borgensåtagande fanns inte någon reglering av finansbolagens kreditprövning och säkerheter eller några allmänna råd angående borgensförbindelser. De allmänna råd som Finansinspektionen utfärdat om borgen bör dock i vissa delar tjäna sons vägledning även för kreditgivning som skett dessförinnan. I Finansinspektionens Allmänna råd angående borgensförbindelser, FFS 1991:7, uttalas att en borgensförbindelse av fysisk person vid kredit till annat ändamål än konsuments enskilda bruk, då den tilltänkte borgensmannen inte har ett väsentligt inflytande över kredittagarens verksamhet, bör accepteras endast om en kreditprövning av borgensmannen ger vid handen att borgensförbindelsen utgör en betryggande säkerhet för krediten och borgensmannen kan anses förstå innebörden av sitt åtagande. Angående information uttalas att innan borgensåtagandet ingås är det av stor vikt att en borgensman som är fysisk person blir väl informerad av kreditgivaren om innebörden av sitt borgensåtagande samt att informationen bör lämnas skriftligen, t ex i borgensförbindelsen.

Av utredningen framgår att leasingavtalet har tecknats för att L.A skulle bedriva åkeriverksamhet. Avtalet har således haft ett kommersiellt syfte. Ergu Finans har inte ifrågasatt C.O:s påstående att hon saknade insyn i L.A:s rörelse och det är ostridigt att C.O saknade egen vinning av att avtalet ingicks. C.O har under förhöret i TR:n uppgivit att hon saknar ekonomisk förmåga att fullgöra sina skyldigheter enligt avtalet. Påståendet har inte satts i fråga och framstår med hänsyn till bl a C.O:s ålder som trovärdigt. Finansinspektionen har anfört att nu nämnda omständigheter gör att det inte har varit förenligt med god finansieringssed att C.O godkändes som borgensman.

Ergu Finans har alltså när bolaget accepterade C.O som borgensman, i strid med vad som borde ha skett, avstått från att informera henne om borgensåtagandets innebörd och försäkra sig om att hon har förstått detta. Villkoret angående hennes skyldighet att utge skadestånd till Ergu Finans måste därför med hänsyn till omständigheterna vid avtalets tillkomst anses som oskäligt och skall på grund därav jämkas kraftigt. Anledning att jämka skadeståndet till högre belopp än TR:n gjort föreligger inte. TR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns domslut.

HD (JustR:n Lars Å Beckman, Svensson, referent, Danelius, Lambe och Lennander) beslöt följande dom: Domskäl. I HD har C.O gjort gällande att villkoret om skadestånd är oskäligt i förhållande till henne av de skäl som anförts i TR:ns dom. Hon har hänvisat till de grunder och omständigheter som hon åberopat i TR:n och HovR:n. C.O har särskilt åberopat att bolaget vid kreditprövning av henne brustit i sitt ansvar

med hänsyn till att borgensförbindelsen inte utgjort en betryggande säkerhet för krediten. Vidare har bolaget vid borgensåtagandets ingående brustit i sin informationsplikt gentemot C.O avseende innebörden av borgensåtagandet.

Ergu Finans har anfört bl a. Bolaget förvärvade den ifrågavarande lastbilen d 15 mars 1990 för 401 245 kr inklusive moms. Lastbilen ansågs ha ett betryggande värde som säkerhet för leasingavtalet. Att leasingavtalet dessutom säkrades genom borgen berodde på att bolaget ville skydda sig mot att lastbilen förlorade i värde på grund av oförutsedda händelser. Lastbilens värde kom sedan att sjunka snabbare än bolaget räknat med på grund av vanvård och en extrem konjunkturnedgång. Det ledde till större krav på borgensmännen än bolaget kunnat förutse när leasingavtalet ingicks. – Bolaget prövade C.O:s kreditvärdighet på grundval av uppgifter som inhämtats från Upplysningscentralen. Enligt uppgifterna hade C.O en relativt god inkomst. – C.O:s dotter var sambo med leasetagaren och bolaget ansåg att C.O därför hade bättre möjligheter än bolaget att bedöma leasetagarens förmåga att fullgöra leasingavtalet. Bolaget förutsatte vidare att leasetagaren på grund av sin nära relation till C.O informerade henne om innebörden av borgensåtagandet. – Några regler om hur ett finansbolag skulle förfara i kreditärenden fanns inte vid tiden för leasingavtalet och den aktuella krediten lämnades på ett helt normalt sätt.

Som domstolarna har funnit kan villkoret i leasingavtalet avseende skadestånd inte generellt sett anses oskäligt. Det åligger då C.O att visa att en tillämpning av villkoret just i hennes fall skulle vara oskälig.

Vid tiden för leasingavtalet fanns det inte några författningar, föreskrifter eller råd som angav hur finansbolagen skulle hantera borgensförbindelser. Först d 31 okt 1991 meddelade Finansinspektionen allmänna råd i ämnet. Dessa råd skulle tillämpas på borgensförbindelser ingångna efter denna tidpunkt. De har numera ersatts av nya, beslutade d 9 dec 1993. Enligt vad Finansinspektionen anfört i sitt yttrande till HD kan de allmänna råden dock till viss del tjäna som vägledning vid bedömningen av tidigare kreditgivning.

I 1991 års allmänna råd behandlas bl a den situationen att en fysisk person skall gå i borgen för fullgörandet av ett kommersiellt avtal utan att den tilltänkte borgensmannen har ett väsentligt inflytande över kredittagarens verksamhet. En borgensförbindelse under sådana omständigheter bör enligt de allmänna råden accepteras endast om en kreditprövning av borgensmannen ger vid handen att borgensförbindelsen utgör en betryggande säkerhet för krediten. Motsvarande gäller enligt 1993 års allmänna råd. I både 1991 och 1993 års allmänna råd understryks vikten av att borgensmannen blir informerad av kreditgivaren om innebörden av borgensåtagandet.

Av betydelse för frågan om borgensförbindelsen bör jämkas är också följande. Leasingavtalet var rent kommersiellt. C.O däremot gick i borgen för leasetagarens förpliktelser inte i vinningssyfte utan av det privata skälet att hennes dotter var sambo med leasetagaren. Leasingavtalet avsåg en lastbil som skulle användas i en nystartad rörelse. C.O deltog inte i rörelsen och hade inte någon möjlighet att bedöma utfallet av denna vid tiden för borgensåtagandet och knappast heller under den korta tid som rörelsen drevs.

C.O kunde när hon tecknade sin borgen av leasingavtalet utläsa att leasetagaren skulle betala leasingavgifter på sammanlagt en halv miljon kr. Hon utgick enligt vad hon uppgivit från att lastbilen i första hand skulle tas i anspråk om leasetagaren försummade sina skyldigheter enligt avtalet. Det sammanlagda avgiftsbeloppet tyder på ett högt värde på lastbilen och hon får sägas ha haft ett visst fog för uppfattningen att hennes borgensåtagande avsåg ett förhållandevis litet restbelopp. Att fordonet bara åtta månader efter borgensåtagandet skulle värderas till 55 000 kr och kort tid därefter säljas för 50 000 kr var oväntat för både bolaget och C.O.

Bestämmelsen i leasingavtalet om skadestånd med lägst 3/4 av summan av icke förfallna hyror fanns upptagen i sista stycket andra meningen av punkten 16 (Uthyrarens rätt till uppsägning) i leasingavtalets allmänna villkor. Att denna undanskymda bestämmelse skulle kunna utlösa betalningsanspråk mot henne på drygt 450 000 kr kunde svårligen förutses. Det får därför anses ha ålegat bolaget att uppmärksamma C.O på de risker som en sådan skadeståndsklausul innebar genom en hänvisning till klausulen i anslutning till borgensförklaringen eller på annat lämpligt sätt.

Med hänsyn till det anförda bör C.O:s betalningsskyldighet på grund av borgensförbindelsen jämkas enligt 36 § avtalslagen såsom TR:n gjort.

TR:ns domslut skall alltså fastställas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom fastställer HD TR:ns dom.

HD:s dom meddelades d 20 aug 1997 (mål nr T 1281/93).