Högsta Domstolen referat NJA 1997 s. 813 (NJA 1997:137)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1997 s. 813 (NJA 1997:137)
Målnummer
T1327-95
Avgörandedatum
1997-12-10
Rubrik
Ett lån i utländsk valuta har förfallit till betalning och därvid enligt villkoren för lånet omräknats till svenska kronor. Borgensmannen, som tillika var ställföreträdare för gäldenären (ett aktiebolag), har inte ansetts bli befriad från borgensansvaret på grund av ändringar i förhållandet mellan borgenären och gäldenären.
Lagrum
10 kap. 9 § handelsbalken (1736:0123 s. 2)

Skandinaviska Enskilda Banken väckte vid Eskilstuna TR talan mot O.G och yrkade förpliktande för denne att till banken betala 300 000 kr jämte ränta.

O.G bestred bankens talan.

Till grund för sin talan anförde banken: Den 19 mars 1992 tecknade O.G personlig borgen för ett lån till det av honom ägda bolaget Classic Garage AB. Lånet var ett valutalån. Borgen var begränsad till 300 000 kr jämte ränta och kostnader. Lånet förföll till betalning d 24 aug 1992 men har inte till fullo betalats.

O.G anförde till grund för sitt bestridande

i första hand att borgensåtagandet avsett endast eventuella valutaförluster och att några sådana inte uppstått när lånet växlades till svenska kronor, varför borgensansvaret fallit, samt

i andra hand att lånet lösts och ersatts av ett nytt rättsförhållande mellan parterna d 24 aug 1992, varför borgensansvaret upphört att gälla.

Till utveckling av sin talan anförde banken bl a: Borgensåtagandet gällde inte bara risken för valutaförluster utan också erläggandet av kapitalbeloppet och räntan. Under slutet av våren 1992 stod det alltmer klart att bolaget var i fara. Försäljningen och lagervärdet hade drastiskt sjunkit och det egna kapitalet var förbrukat. Ett förslag till lösning involverande en vinstbolagaffär skisserades men denna var beroende av ett godkännande från regionkontoret i Stockholm. Detta godkännande drog ut på tiden. Det bestämdes att valutalånet skulle förlängas med bara en månad i taget. Inför förfallodagen d 24 aug 1992 enades man om att inte längre ligga kvar med lånet i utländsk valuta. Banken ville heller inte förlänga lånet när det förföll. Lånet räknades om till svensk valuta och belastade, enligt överenskommelse med O.G, bolagets checkkredit med 1 466 417 kr varvid underskottet på kontot uppgick till 2 261 175 kr. På kontot fanns en beviljad kredit om 500 000 kr och en tillfällig övertrasseringskredit om 100 000 kr. Banken hade inget annat val än att göra denna transaktion eftersom bolaget inte kunde erlägga skulden. Någon kredit beviljades dock inte utan det rörde sig om en s k övertrasseringsrätt innebärande att banken tolererade en övertrassering i så måtto att vissa automatiska betalningsanmaningar stoppades. Övertrasseringsrätten kan ses som ett tillfälligt betalningsanstånd motiverat av att banken ännu inte fått svar från regionkontoret angående vinstbolagaffären. Detta var också orsaken till att bolagets övriga krediter inte sades upp vid samma tillfälle. Ett kreditbeslut av denna storleksordning hade krävt ett styrelsebeslut och dessutom avfattats skriftligen. Valutalånet betalades således inte genom att överföras till checkkreditkontot förutom till den del outnyttjad kredit fanns på kontot. Banken hade under hela händelseförloppet en tät kontakt med O.G och denne var införstådd med att någon kredit motsvarande valutalånet inte hade beviljats.

O.G anförde bl a: Under sommaren 1992 förlängdes valutalånet med en månad i taget. Eftersom O.G inte ville fortsätta att exponera sig för valutaförluster överenskoms att valutalånet d 24 aug 1992 skulle omvandlas till svenska kronor och belasta checkkreditkontot. Valutalånet ersattes därmed med ett nytt rättsförhållande varvid borgensåtagandet inte kvarstod. Genom överförandet beviljades bolaget en ny kredit på kontot, vilket också bekräftades av att han erhöll ett kontobesked daterat d 30 sept 1992 som angav kreditbeloppet till 2 300 000 kr. Att han beviljats en ny kredit visas också av att O.G tilläts disponera över kontot så att underskottet ökade och att han fick amortera ned borgensåtagandet för checkkrediten med 225 000 kr. Den nya krediten har styrts av reglerna för checkkrediten. Enligt gällande rätt upphör ett borgensansvar när ett rättsförhållande utbyts mot ett med avvikande regler.

Som skriftlig bevisning åberopade banken borgensförbindelsen och en av bolaget undertecknad "förbindelse utlandsfinansiering". O.G åberopade ett kontoutdrag avseende checkkonto d 30 sept 1992, på vilket som "kreditbelopp" angavs 2 300 000 kr. Vid huvudförhandlingen hördes O.G samt, såsom vittnen, banktjänstemännen H.W och I.G.

TR:n (tingsfiskalen Wiberg) meddelade dom d 8 april 1994.

I domskälen behandlade TR:n först O.G:s invändning att borgensåtagandet avsett endast risken för valutaförlust. TR:n fann på anförda skäl att denna invändning inte kunde godtas. Härefter fortsatte TR:n i domskälen:

TR:n övergår till att pröva om valutalånet har lösts och ersatts av ett nytt rättsförhållande, för vilket borgensåtagandet inte gäller. O.G har anfört att så skett genom att ett nytt rättsförhållande har uppstått när valutalånet omräknats och belastat checkkreditkontot.

O.G har anfört att banken när de växlat in lånet och belastat checkkreditkontot har beviljat en ny kredit. Det åligger O.G att visa att ett sådant avtal har träffats.

För O.G:s uppgift om att en ny kredit har beviljats talar att han har fått ett kontobesked med ett kreditbelopp som täcker det aktuella beloppet. Detta har dock av H.W och I.G förklarats vara en konsekvens av att en övertrasseringsrätt har matats in i datasystemet. Denna förklaring kan inte lämnas utan avseende, vilket minskar kontobeskedets värde som bevis.

För att en kredit har beviljats talar vidare O.G:s oemotsagda uppgift om att han i viss utsträckning har tillåtits att disponera över checkkreditkontot varvid underskottet har ökat. Den omständigheten att O.G tillåtits att amortera ned borgensansvaret för checkkontokrediten med 225 000 kr talar däremot snarare för bankens uppfattning, det vill säga att det överförda valutalånet var en separat fordran och inte en del av checkkreditavtalet.

Det är ostridigt att ett skriftligt avtal om kredit inte har upprättats, en omständighet som i sig talar mot att en kredit har beviljats enär det normala inom bankväsendet är att upprätta skriftliga handlingar. H.W och I.G har även berättat att de på bankkontoret inte varit behöriga att bevilja en kredit i denna storleksordning och av detta slag.

Vid en sammantagen bedömning finner TR:n att O.G mot bankens bestridande och i avsaknad av ett skriftligt avtal inte har lyckats visa att banken har beviljat honom någon kredit som ersatt valutalånet.

Fråga är om en övertrasseringsrätt kan anses som en form av underförstått beviljande av kredit. H.W och I.G har berättat att ränta löpt såsom vid en övertrassering. De har också berättat att övertrasseringsrätten är ett sätt att tillfälligt stoppa de betalningsanmaningar som annars automatiskt skickas ut samt en del interna automatiska konsekvenser av en övertrassering. I.G har även berättat att övertrasseringsrätten var en form av betalningsanstånd, motiverad av att man ännu inte fått besked angående den vinstbolagaffär som planerades för att rädda bolaget. TR:n finner med hänsyn till vad sålunda upplysts att övertrasseringsrätten inte kan jämställas med en ny kredit, vilket heller inte synes ha varit bankens avsikt.

Fråga är slutligen om valutalånet har lösts och ersatts av ett nytt rättsförhållande även om det på det konto det belastade inte fanns motsvarande tillgångar eller kredit. TR:n finner att det inte finns stöd för en sådan tolkning i lag eller rättspraxis. Någon annan förändring av rättsförhållandet än just omräkningen till svensk valuta kan inte anses ha uppkommit genom att lånet har tillåtits belasta och övertrassera ett konto hos borgenären. Banken har heller inte haft något annat alternativ än att övertrassera checkkreditkontot när parterna var överens om att inte längre exponera sig för en valutarisk och bolaget inte genast kunde betala lånet. Att banken vid växlingen då skulle gå miste om sin säkerhet vore oskäligt.

TR:n finner således att det inte har visats att valutalånet har lösts eller ersatts av ett nytt rättsförhållande. Borgensansvaret kvarstår således. Domslut. TR:n ålade O.G att till banken betala 300 000 kr jämte ränta.

O.G överklagade i Svea HovR och yrkade ogillande av bankens talan.

Banken bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Gertrud Holmquist och Ljungqvist, referent, samt tf hovrättsassessorn Tomth) anförde i dom d 21 febr 1995: Domskäl. Parterna har i HovR:n åberopat samma grunder och i allt väsentligt samma omständigheter som vid TR:n. Nya förhör har ägt rum med O.G och I.G. Den skriftliga bevisning som åberopades vid TR:n har åberopats också i HovR:n.

Beträffande de krediter som O.G:s bolag Classic Garage AB har haft hos Skandinaviska Enskilda Banken har parterna samstämmigt upplyst bl a följande: Vid årsskiftet 1989/90 blev banken bolagets bank. Man träffade därvid avtal om ett valutalån på 1,5 milj kr och en checkräkningskredit på samma belopp. Som säkerhet för lånen lämnade bolaget en företagsinteckning på 3 milj kr. Därtill tecknade O.G en generell borgen på 100 000 kr. I september 1990 kom parterna överens om att minska checkräkningskrediten till 500 000 kr och att bolaget i stället skulle ta upp ett nytt valutalån på 1 milj kr. Sedan banken på grund av valutarisken begärt ytterligare säkerhet för valutalånen, tecknade O.G i januari 1991 borgen till ett belopp om 350 000 kr för dessa två lån. I mars 1992 blev parterna överens om att valutalånet på 1 milj kr skulle lösas och i stället beviljade banken bolaget ett reverslån på samma belopp. Därvid återlämnades två borgensförbindelser till O.G, den på 100 000 kr och den på 350 000 kr. O.G utfärdade härefter som säkerhet för det kvarstående valutalånet den i målet aktuella borgensförbindelsen på 300 000 kr. I augusti 1992 var parterna överens om att valutalånet på 1,5 milj kr inte skulle förlängas efter d 24 aug och att bolagets skuld till banken på grund av detta lån tills vidare skulle belasta bolagets checkkonto. I september slutligen sade banken upp samtliga bolagets krediter till betalning d 15 okt 1992, dvs såväl skulden på ca 2,3 milj kr på checkkontot som reverslånet på 1 milj kr.

Mot bankens anspråk på betalning på grund av borgensförbindelsen har O.G alltså även här i första hand gjort gällande att hans borgensansvar föll bort när valutalånet lades om till svensk valuta, eftersom borgensåtagandet avsåg endast eventuella kursförluster på valutalånet och några kursförluster ostridigt inte hade uppstått.

HovR:n finner inte anledning att betvivla att banken begärde den extra borgenssäkerheten under åberopande av risken för valutakursförändringar. HovR:n anser dock, liksom TR:n, att O.G mot den skriftliga borgensförbindelsens lydelse, inte har förmått visa att parterna hade kommit överens om att borgensåtagandet skulle vara inskränkt till att vara en säkerhet enbart mot kursförluster. O.G:s invändning härom skall därför lämnas utan avseende.

O.G:s andrahandsinvändning att borgensåtagandet föll bort eftersom den bakomliggande krediten ersattes av ett nytt rättsförhållande innebär ett påstående om s k novation. Detta begrepp betyder att ett borgensansvar upphör, om det tidigare rättsförhållandet byts ut mot ett annat med avvikande regler. Av doktrinen framgår emellertid att det inte är givet att varje förändring behöver leda till ett upphörande av borgensansvaret (se t ex Walin, Borgen och tredjemanspant s 86, 126 och 170, Rodhe, Lärobok i obligationsrätt s 249ff samt Bergström-Lennander, Kredit och säkerhet, 3 uppl s 55). En central fråga i sammanhanget är sålunda hur man bör se på det förhållandet att bolagets valutalån i D-mark räknades om till svensk valuta och att det framräknade skuldbeloppet, knappt 1,5 milj kr, fick belasta bolagets checkkonto.

Banken har bestritt att den ifrågavarande krediten ersattes av en ny kredit; ett nytt lån hade krävt förnyad kreditprövning och ett beslut av bankens lokalstyrelse. Banken ansåg sig vara tvungen att "parkera" den till betalning förfallna skulden, när bolaget inte kunde fullgöra sina förpliktelser d 24 aug. Att beloppet i det läget fick belasta checkkontot och att bolaget medgavs en övertrasseringsrätt var bara en nödlösning i avvaktan på besked om bolaget kunde rekonstrueras eller inte. Samtidigt har banken vidgått att räntan på det övertrasserade beloppet höjdes från den som gällde för valutalånet till vid den tiden gällande övertrasseringsränta, 22,5 %, och att övertrasseringsrätten endast gällde viss tid, sannolikt en månad i taget.

O.G har å sin sida pekat på att bolagets checkkontoutdrag per den sista september 1992 utan någon särskild reservation beträffande det övertrasserade beloppet omfattade även den aktuella skulden och att någon särskild ränteberäkning inte redovisades. Vidare har han påpekat att även skulden från valutalånet omfattades av bankens uppsägning av bolagets krediter i september 1992.

HovR:n konstaterar att banken inte krävde att bolaget löste valutalånet på förfallodagen d 24 aug men att banken inte – i vart fall inte uttryckligen – medgav bolaget något betalningsanstånd vad gällde detta lån. De åtgärder som banken i stället vidtog innebar att villkoren för krediten ändrades i flera hänseenden, t ex i fråga om valutaslag, ränta och förfallotid. HovR:n finner att det rättsförhållande som därmed uppstod, trots att banken vill kalla det för en övertrasseringsrätt, närmast är att betrakta som en ny, tillfällig, kredit. Det är följaktligen fråga om ett nytt rättsförhållande. Den nya krediten var emellertid mycket nära knuten till det tidigare rättsförhållandet, dvs valutalånet. På grund härav och då O.G, i egenskap av ställföreträdare för bolaget, måste ha varit fullt medveten om att bolagets betalningsansvar kvarstod kan, enligt HovR:ns mening, rimligen inte O.G:s borgensansvar anses ha bortfallit genom novation. Även denna invändning skall därför lämnas utan avseende.

Domslut. HovR:n gjorde beträffande TR:ns dom endast en viss ändring i fråga om ränteberäkningen.

O.G (ombud advokaten E.H) överklagade och yrkade ogillande av bankens talan.

Banken (ombud jur kand P.S) bestred ändring. HD avgjorde målet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Alvsing, föreslog i betänkande följande dom: Domskäl. Fråga i målet år om O.G till följd av novation befriats från sitt borgensåtagande avseende valutalånet. Med novation menas att ett nytt rättsförhållande ersatts av ett annat med avvikande regler.

Såsom HovR:n funnit ändrades villkoren för krediten på flera väsentliga punkter då valutalånet löstes genom en s k övertrasseringsrätt av bolagets checkkredit. HD delar HovR:ns bedömning att det därmed uppstått ett nytt rättsförhållande mellan parterna. Den av O.G ingångna borgensförbindelsen har avsett "förb. utl. finansiering" med visst angivet kreditnummer. Den kan därför inte omfatta den nya kredit som HD funnit ha uppkommit.

På grund av det anförda skall O.G:s överklagande vinna bifall och bankens talan i målet ogillas.

Domslut. Med ändring av HovR:ns dom ogillar HD Skandinaviska Enskilda Bankens talan.

HD (JustR:n Knutsson, Magnusson, Svensson, Thorsson, referent, och Victor) beslöt följande dom: Domskäl. Parterna har i HD åberopat samma omständigheter som i HovR:n. O.G har dock inte här åberopat att hans borgensåtagande skulle vara begränsat till eventuella valutarisker. I målet är ostridigt att O.G:s borgensåtagande har omfattat det valutalån som förföll till betalning d 24 aug 1992. Mot bankens talan har emellertid O.G invänt att valutalånet i samband med att det förföll till betalning ersattes med en ny kredit med andra villkor än valutalånet och att hans åtagande inte omfattat denna kredit. Banken har däremot gjort gällande att den inte beviljat bolaget någon ny kredit i samband med att valutalånet förföll till betalning; att kreditbeloppet omräknades till svenska kronor och påfördes bolagets checkkonto var i överensstämmelse med villkoren för valutalånet.

Det ankommer på O.G att visa att rättsförhållandet mellan banken och bolaget efter det att valutalånet förföll till betalning förändrats på ett sådant sätt att borgensåtagandet inte längre är bindande för O.G. Något nytt skriftligt kreditavtal föreligger inte. O.G har inte heller gjort gällande att bolaget och banken ingått något muntligt avtal om ny kredit med förändrade villkor.

Vad O.G åberopat till stöd för sin talan är främst ett kontoutdrag d 30 sept 1992 avseende bolagets checkkonto enligt vilket kreditgränsen höjts till 2 300 000 kr. Vidare har O.G anfört att ränta beräknats enligt den räntesats som gällt för övertrassering på checkkontot. Banken har invänt att det när valutalånet förföll till betalning inte fanns något reellt alternativ till en övertrassering av checkkontot. Eftersom det fortfarande fördes diskussioner om en rekonstruktion av företaget sade emellertid inte banken upp övriga krediter till betalning. Bl a för att undvika automatiska betalningsanmaningar beträffande dessa infördes därför en övertrasseringsrätt i datasystemet som motsvarade valutalånets ursprungliga belopp. Banken har vidgått att räntan på det övertrasserade beloppet i datasystemet beräknats på det sätt som O.G påstått. Detta har emellertid skett av tekniska skäl och banken gör inte gällande att den har haft rätt till högre dröjsmålsränta än enligt viltkoren för valutalånet.

Vad O.G anfört kan inte mot bankens bestridande tas till intäkt för att det ursprungliga valutalånet skulle ha ersatts med en ny, från valutalånet fristående kredit (jfr Walin, Borgen och tredjemanspant, 2 uppl 1996 s 169f). Däremot finns det skäl som talar för att banken har beviljat bolaget anstånd med betalningen av lånebeloppet.

En borgenär kan inte utan vidare bevilja gäldenären anstånd med betalningen och samtidigt räkna med att borgensmannens ansvar inte skall påverkas. Om anstånd medges under längre tid, särskilt om en ny förfallodag bestäms och borgenären inte endast avstår från indrivningsåtgärder, kan det leda till att borgensmannens ansvar reduceras eller bortfaller. Särskilt gäller detta om inte borgensmannen informeras när anståndet ges och om borgensmannens risk kan bedömas ha ökat till följd av anståndet. (Jfr Walin, a a s 126£) 1 detta mål är borgensmannen tillika gäldenärens ställföreträdare och har företrätt bolaget gentemot banken. Han har sålunda varit informerad om anståndet. Det finns inte heller någon grund att anse att hans risk ökat.

Sammanfattningsvis har O.G inte visat att det efter det att valutalånet förföll till betalning skulle ha inträtt något sådant förändrat rättsförhållande mellan bolaget och banken att banken inte längre kan göra borgensåtagandet gällande gentemot honom. HovR:ns domslut skall därför fastställas.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s dom meddelades d 10 dec 1997 (mål nr T 1327/95).