Högsta Domstolen referat NJA 1998 s. 118 (NJA 1998:18)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1998 s. 118 (NJA 1998:18)
Målnummer
T4736-95
Avgörandedatum
1998-03-06
Rubrik
En förutsättning för försäkringsmäklares rätt till provision från försäkringsbolaget på grund av avtal om företagsförsäkring har ansetts vara att mäklaren innehar fullmakt från försäkringstagaren när avtalet träffas.
Lagrum
Lag (1989:508) om försäkringsmäklare

A.R. Försäkringsmäklare Aktiebolag (R.) förmedlade under 1989, enligt uppdrag d 15 dec 1988, försäkringar mellan Varnäsföretagen Aktiebolag, O.M. Aktiebolag och Aktiebolag V.A. (Varnäskoncernen) samt Försäkringsaktiebolaget Atlantica (Atlantica). Försäkringsavtalen löpte på tre år och R. erhöll provision med 15 procent på premiebeloppen för 1989 och 1990.

Under 1991 sades samtliga Varnäskoncernens försäkringar hos Atlantica upp. R. påbörjade en ny upphandling.

Den 29 nov 1991 återkallade Varnäskoncernen R:s fullmakt. Samma dag tecknade Varnäskoncernen och Atlantica nya försäkringsavtal genom förmedling av Pronova Försäkringsmäklare Aktiebolag (Pronova). Provision utbetalades till Pronova d 7 jan 1992.

R. yrkade efter stämning å Atlantica vid Göteborgs TR att TR:n skulle förpliktiga Atlantica att till R. utge 449 078 kr jämte ränta. Atlantica bestred i första hand bifall till käromålet. I andra hand bestred Atlantica R:s yrkande till den del yrkandet översteg 50 000 kr.

TR:n (chefsrådmannen Henrikson samt rådmännen Orrhage och Krantz) anförde i dom d 26 maj 1993: Grunder för parternas talan. R. har anfört att det mellan parterna slutits avtal om provision med 15 procent för förmedling av försäkringsavtal. R. har förmedlat sådant försäkringsavtal mellan Atlantica och Varnäskoncernen avseende tiden d 1 dec 1991-d 30 nov 1992.

Atlantica har som grunder för sitt bestridande anfört:

1) R. har inte förmedlat kontakt mellan Varnäskoncernen och Atlantica eftersom dessa redan var sammanförda.

2) Atlantica har haft att utgå ifrån att det var Pronova som förmedlade försäkringsavtalet eller i vart fall var den som främst bidrog till avtalet.

3) Atlantica är inte skyldigt att utge provision till R. eftersom R., då avtalet ingicks, saknade fullmakt från Varnäskoncernen; vid avtalsslutet företräddes Varnäskoncernen av Pronova enligt exklusiv fullmakt.

4) Såväl enligt avtal mellan R. och Atlantica som enligt praxis hos försäkringsmäklare i Sverige krävs det att mäklare har fullmakt för att provision skall utgå.

(Atlantica anförde vidare under tre punkter grunder för sitt i andra hand gjorda bestridande.)

R. har invänt följande. Atlantica har inte haft befogad anledning att uppfatta förhållandet så, att det var Pronovas arbete som var främsta orsaken till att försäkringsavtal kom till stånd. Det föreligger inte någon sedvänja inom försäkringsmäklarbranschen enligt vilken provision förutsätter innehav av fullmakt vid avtalstillfället. —.

Utveckling av talan. R..

R. ägs och drivs av A.R. Hon har mångårig erfarenhet som försäkringsmäklare och är registrerad som sådan hos Finansinspektionen. Hon tillhör Svenska Försäkringsmäklares Förenings styrelse. R. erhöll d 15 dec 1988 uppdrag från Varnäskoncernen att företräda bolagen i alla frågor rörande deras försäkringar. Uppdraget framgår av en samma dag utfärdad skriftlig fullmakt. I Varnäskoncernen ingår två sågverk, två gjuterier, verkstadsföretag och mer än 60 fastigheter. Uppdraget avsåg att utreda Varnäskoncernens försäkringsbehov och föreslå lämpliga lösningar, att upphandla försäkringar samt att löpande sköta försäkringarna. Inför upphandlingen våren 1989 nedlade R. ett omfattande arbete på att utreda försäkringsbehovet och upprätta så kallade riskbeskrivningar som underlag för infordrande av offerter. En särskild brandtekniker anlitades som biträde med riskbeskrivningarna. Av inkommande offerter antogs Atlanticas, vilken avsåg en total premie om 1,7 miljoner kr. Under våren 1991 sade Atlantica upp försäkringen för ett av bolagen i Varnäskoncernen, V.A. AB. Atlantica ville förhandla om premien för detta bolag. Varnäskoncernen, genom ekonomichefen L.V., instruerade då R. att säga upp samtliga försäkringsavtal och göra en helt ny upphandling. R., som hade avrått från detta förfarande, gjorde om det tidigare underlaget, varvid detta anpassades till aktuella förhållanden. Information inhämtades från platscheferna inom Varnäskoncernen och riskbeskrivningarna gjordes om. Det arbete som nedlades var omfattande. R. begärde in offerter från tolv olika försäkringsbolag i Sverige och utomlands men endast två, Atlantica och Zurich Försäkring, inkom med offerter. Övriga försäkringsbolag avböjde med hänvisning bland annat till att i Varnäskoncernen ingående sågverk saknade sprinklersystem. Atlanticas offert, daterad d 11 nov 1991, som var lägre än Zurichs, avsåg en total premie om ca 3 miljoner kr. R. rekommenderade via telefax d 22 nov 1991 Varnäskoncernen att anta Atlanticas offert. Den 29 nov 1991 meddelade Varnäskoncernen, genom L.V., att R:s fullmakt återkallades. Den huvudsakliga anledningen till detta torde ha varit att L.V. var missnöjd med att det totala premiebeloppet var cirka en miljon kronor högre än föregående års. Samma dag antog Varnäskoncernen, genom Pronova, Atlanticas offert i så gott som oförändrat skick. I skriftlig bekräftelse angav Atlantica att försäkring fanns för perioden d 1 dec 1991d 30 nov 1992 "med premie enligt offert lämnad 1991 11 11". Pronova kan omöjligen ha gjort någon omfattande utredning eftersom fullmakt erhölls samma dag som försäkringsavtalen slöts. Avtalen grundar sig således helt på det av R. framtagna underlaget. Pronovas insatser har inte haft någon avgörande inverkan på Varnäskoncernens beslut att teckna försäkringsavtalen med Atlantica. —.

Atlantica

Det föreligger inget orsakssammanhang mellan R:s upphandlingsarbete och de försäkringsavtal som ingicks d 29 nov 1991 mellan Atlantica och Varnäskoncernen. Det underlag som R. tog fram 1991 baserades i allt väsentligt på det arbete som nedlagts 1989. Det nya underlaget tillförde inte Atlantica något nytt som kunde behövas för att teckna nya försäkringsavtal med Varnäskoncernen. R:s uppdrag sades upp till följd av missnöje med hur det utförts. Varnäskoncernen ansåg att R. inte ägnat tillräckligt med tid åt uppföljningsarbete och inte besökt samtliga koncernens driftsställen för att bedöma olika försäkringsfrågor. – Pronova anlitades omkring d 15 nov 1991 och utformade därefter, utan tillgång till eller användning av R:s underlag, ett nytt underlag vilket låg till grund för de preliminära försäkringsavtal som träffades d 29 nov 1991. Avtalen var bindande men de slutliga villkoren skulle fastställas först senare. De väsentligaste skillnaderna mellan de av R. framtagna förslagen och de slutliga avtal som Pronova förmedlade var införande av en smältaklausul, ett avbrottsskydd för kopplade rörelser, en möjlighet till premiereglering beroende på omsättningsförändringar i företagen, komplettering av försäkringsskyddet för vissa fastigheter, förändring av oljeskadeskyddet samt borttagande av maskinförsäkring för ett av företagen i koncernen. —.

I uppdraget som försäkringsmäklare ingår att efter att försäkringsavtal träffats utföra ett antal åligganden i samband med försäkringarnas skötsel. Dessa omfattar kontinuerlig bevakning av förändringar som kan inträda i försäkringstagarens förhållanden, rapportering till försäkringsgivaren om sådana förändringar, biträde åt försäkringstagaren vid skaderegleringar samt utförande av olika skadeförebyggande besiktningar under avtalsperioden. Det arbete som av försäkringsmäklaren utförs under löpande avtalsperiod är mer omfattande än arbetet med upphandling av försäkringar. Detta är förklaringen till att det i försäkringsmäklarbranschen är sedvänja att den mäklare som vid avtalets ingående presenterar fullmakt från försäkringstagaren erhåller provision. Det betraktas som en affärsrisk för försäkringsmäklare att försäkringstagaren kan säga upp uppdraget innan försäkringsavtal slutits. Även provisionens storlek är baserad på de framtida åtgärder som försäkringsmäklaren förväntas utföra. Mäklaren förutsätts i princip ta över service som åvilar försäkringsgivaren, vars insats i stort sett reduceras till att enbart vara riskbärare, samt att reglera eventuella skador. Detta framgår också av att provision, såsom i det aktuella fallet, utbetalas till försäkringsmäklaren varje år som försäkringen gäller oavsett om förändringar av villkoren sker. En provisionssats som fastställts enbart med hänsyn till upphandlingsarbetet skulle varit avsevärt lägre än de 15 procent som R. fordrar och detta är något som R. med hänsyn till sin erfarenhet torde vara medveten om. —.

Bevisning.

R. har åberopat förhör under sanningsförsäkran med A.R. och vittnesförhör med brandingenjören R.I., som för R:s räkning upprättat riskbeskrivningar.

Atlantica har åberopat vittnesförhör med direktören H.T., chef för Atlanticas Stockholmskontor, marknadschefen hos Atlantica O.W., Varnäskoncernens ekonomichef L.V., direktören C.D. samt försäkringsmäklaren hos Pronova C-G.E..

Domskäl.

Lagen om försäkringsmäklare (FML) trädde i kraft d 1 jan 1990 och medförde bl a att försäkringsbolag i samband med försäljning av försäkringar fick möjlighet att utbetala provision till fristående mäklare.

Försäkringsmäklares åligganden är enligt 1 § FML att, i den omfattning som omständigheterna kräver det, klarlägga uppdragsgivarens behov av försäkringar och föreslå lämpliga lösningar. -Vad som härutöver i olika skeden av mellanhavandet med uppdragsgivaren skall åligga mäklaren att göra är beroende på vem som är uppdragsgivare och på arten av försäkring. Det ansågs i samband med FML:s tillkomst inte lämpligt att lagreglera detta (prop 1988/89:136 s 25-26).

Försäkringsmäklare får sitt uppdrag av försäkringstagaren men ersätts i regel genom att försäkringsgivaren betalar en viss procentsats av premien som provision. Ersättningen till mäklare är inte lagreglerad. Frågan om vad som skall krävas för att en försäkringsmäklare skall anses berättigad till provision har, såvitt TR:n känner till, inte i Sverige varit föremål för avgörande av domstol.

Att försäkringsmäklares skyldigheter inte upphör i och med att ett bindande försäkringsavtal slutits framgår bl a av vad H.T., O.W. och C.D. uppgivit. Den sistnämnde, som varit verksam utomlands som försäkringsmäklare och numera arbetar som sådan i Sverige i egenskap av verkställande direktör för Marsh & McLennans, enligt C.D. världens största försäkringsmäklare, rörelse i Sverige, har beskrivit försäkringsmäklarens uppgifter på följande sätt. Mäklaren skall kartlägga kundens affärsrörelse, föreslå en optimal lösning, presentera riskbeskrivningar och uppgifter om premier för kunden samt ta in offerter från 5-15 försäkringsgivare. Därefter skall mäklaren utvärdera offerterna och rekommendera ett visst program samt göra upphandling. Om klienten är ett företag bör mäklaren resa runt till olika driftställen och informera personal. Till mäklarens uppgifter hör också att upprätta program för skadeförebyggande åtgärder, lämna full brandingenjörsservice, företräda kunden vid eventuella skaderegleringar samt lämna löpande information om försäkringsmarknadens utveckling och eventuellt förhandla om förbättring av skyddet. Inför försäkringarnas förnyelse skall mäklaren uppdatera värden, beskriva nytillkomna risker och förhandla med försäkringsgivaren om förlängning eller ny upphandling. – Övriga här nämnda vittnen har beskrivit mäklarens uppgifter på ungefär samma sätt.

Enligt C.D. utgör själva upphandlingen inklusive framtagningen av underlaget härför ungefär en tredjedel av en försäkringsmäklares totala åligganden medan återstoden är hänförligt till arbete under löpande försäkringsår. Även H.T. och O.W. har ansett att en stor del av mäklararbetet utgörs av service under försäkringsåret. Samtliga har förklarat att om mäklare anlitas endast för förmedling av försäkringsavtal ligger ersättningen betydligt lägre än den för företagsförsäkringar för mindre och medelstora företag i allmänhet tillämpade, 15 procent på premiebeloppet, samt att ersättning i förmedlingsfallen inte utgår vid mer än ett tillfälle.

A.R. har uppgivit att hon ringer kunderna två-tre gånger per år och förhör sig om eventuella förändringar och att det i den löpande servicen ingår att finnas tillgänglig vid behov och att bevaka förändringar i kundens verksamhet och försäkringsmassa. Hon har dock hävdat att rätten till full provision inträder även om dessa åtgärder av någon anledning inte skulle utföras.

Av vad som ovan upptagits framgår enligt TR:ns mening att det i en försäkringsmäklares uppgifter ingår att i ganska stor omfattning utföra åtgärder löpande under pågående försäkringsår ävensom att förbereda påföljande års avtal. Det torde vara ostridigt att försäkringsmäklare i sådana fall som det i målet aktuella erhåller provision efter samma procentsats år efter år även om det inte är fråga om ny upphandling utan om förlängning av gällande avtal.

R. har ostridigt inte utfört några åtgärder med avseende på ifrågavarande försäkringar efter det att avtal om dem träffats. Avtalet har träffats sedan R:s uppdrag att företräda Varnäskoncernen återkallats. R. har således inte fullgjort vad som enligt ovan ingår i försäkringsmäklarens uppgifter. Ej heller kan R. inför den i målet aktuella försäkringsperioden anses ha sammanfört Varnäskoncernen och Atlantica eftersom dessa redan hade avtal med varandra.

Redan på grund härav bör käromålet ogillas. Med hänsyn till hur parterna har utformat sin talan i målet vill TR:n härutöver tillägga följande. Utmärkande för försäkringsmäklarverksamhet är bl a att det inte är uppdragsgivaren utan försäkringsgivaren som har att erlägga mäklarprovision. Detta görs i regel så snart försäkringsavtalet har slutits. Försäkringsgivaren har mot bakgrund härav givetvis behov av klara och enkla regler, enligt vilka denne kan erlägga provisionen utan att – som i förevarande fall – riskera att på nytt bli krävd på samma belopp. Med hänsyn dels till att försäkringsgivaren i regel saknar möjlighet att bedöma om någon annan försäkringsmäklare än den som företer fullmakt vid avtalsslutet på ett avgörande sätt har verkat för att få avtalet till stånd, dels till att merparten av försäkringsmäklarens arbete äger rum efter avtalsslutet, anser TR:n att den försäkringsmäklare som innehar fullmakt vid avtalsslutet bör vara berättigad att uppbära hela provisionen.

Risken att gå miste om ersättning för utfört arbete, som en försäkringsmäklare genom en sådan regel löper, torde denne kunna gardera sig mot genom att i uppdragsavtalet med försäkringstagaren införa en klausul om rätt till skadestånd vid obefogad uppsägning av avtalet.

Domslut. Käromålet ogillas.

R. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till sin vid TR:n förda talan.

Atlantica bestred ändring.

HovR:n (hovrättsråden Helin och von Reis, referent, fd chefsrådmannen Boman och hovrättsassessorn Lundegard) anförde i dom d 3 okt 1995: Domskäl. Parterna har i HovR:n förtydligat sina grunder enligt följande.

R.: A.R:s arbete har resulterat i att det ingångna försäkringsavtalet har kommit till stånd. För resultatet har även hennes tidigare arbete för Atlanticas räkning varit av betydelse. Hennes arbetsinsats skall ersättas enligt den överenskommelse som har träffats med Atlantica.

Atlantica: Den första bestridandegrunden skall ha följande lydelse. R. har inte förmedlat kontakt mellan Varnäskoncernen och Atlantica eller anvisat under oktober/november 1991 eftersom dessa redan var sammanförda och sedan tidigare anvisade. Om det går att tala om förmedling när parterna redan är sammanförda så är det Pronova som varit den som förmedlat avtalet vid detta tillfälle. – Vad som i TR:ns dom angetts som grund 4 är ingen självständig grund utan skall rätteligen fogas till grund 3. —.

Det i målet aktuella provisionsavtalet utgörs av A.R:s offertförfrågan d 8 okt 1991 vari, såvitt nu är av intresse, anges "Mäklarprovisionen skall vara 15%", i förening med Atlanticas accept i offerten d 11 nov 1991, vari bland annat anges "Provision 15 % är inkluderad i offererad premie". Frågan är om R. skall anses vara berättigad att erhålla provision enligt detta avtal.

Atlantica har invänt bland annat att så inte skulle vara fallet på grund av att R:s fullmakt var återkallad vid den tidpunkt då försäkringsavtal träffades för perioden d 1 dec 1991 till och med d 30 nov 1992. HovR:n gör i den delen följande bedömning.

Atlantica har påstått att det av provisionsavtalet skulle följa att fullmaktsinnehavet var en förutsättning för att få uppbära provision. Klart är att avtalet inte uttryckligen reglerar frågan om fullmaktsinnehavets betydelse. Inte heller utredningen i övrigt ger grund för någon slutsats om vad parterna kan ha avsett i denna fråga.

Atlantica har vidare hävdat att det av sedvänja/praxis i försäkringsmäklar-branschen skulle följa att fullmaktsinnehav är en förutsättning för provision. Försäkringsmäklarverksamhet har i Sverige förekommit under endast ett fåtal år. Redan detta medför att det finns endast ett begränsat utrymme för vanor som skulle ha fått sådan dignitet att det vore möjligt att tala om sedvänjor. Det sagda gör sig särskilt gällande när fråga är om handlingsmönster för ovanliga händelser. C.D. har uppgett att han vid ett flertal tillfällen varit försatt i situationer motsvarande den som R. hamnade i sedan fullmakten hade återkallats. Övriga i målet hörda personer har emellertid sagt att de aldrig eller endast vid något enstaka tillfälle har varit med om något sådant. Flera av de i målet hörda vittnena har visserligen angett att rätten till provision är knuten till fullmaktsinnehavet på sätt hävdats i målet. Även om ett flertal personer med branschkännedom sålunda deklarerat sin ståndpunkt i frågan är det emellertid HovR:ns uppfattning att utredningen inte kan anses ha påvisat förekomsten av en sedvänja med det innehåll som Atlantica har gjort gällande.

Fullmaktens betydelse för rätten till provision har inte uppmärksammats i förarbetena till lagen om försäkringsmäklare och har inte heller, såvitt HovR:n har sig bekant, belysts i domstolsavgöranden eller doktrin.

Med hänsyn till det anförda uppstår frågan om tvisten skall avgöras genom uppställande av en regel, innebärande att rätt till provision förutsätter innehav av fullmakt vid tidpunkten för försäkringsavtalets ingående. En sådan regel skulle givetvis inte avse mäklare som arbetar utan att begära fullmakt från huvudmannen utan, som i det aktuella fallet, reglera rätten till provision när flera mäklare varit engagerade för en försäkringstagares räkning och endast en av dem har fullmakt när försäkringsavtalet träffas. Som TR:n varit inne på skulle en sådan ordning innebära fördelar för försäkringsgivarna. Det samma gäller försäkringstagarna, som härigenom får en möjlighet att påverka mäklarens rätt till ersättning vid missnöje med dennes arbetsinsatser. För mäklarna skulle ordningen visserligen kunna medföra vissa risker när det gäller möjligheten att få betalt för utfört arbete, i den mån man anser att det nedlagda arbetet inte redan ersatts genom en för tidigare år utgående provision. Den risken kan dock begränsas på sätt TR:n angett eller exempelvis genom att det i fullmakten anges en viss uppsägningstid.

Försäkringsmäklarna arbetar i fri konkurrens. De tycks i praktiken ha en relativt stor frihet att välja ambitionsnivå bland annat vad avser löpande insatser under försäkringsåret. De risker som kan vara förknippade med ett krav på fullmaktsinnehav får anses vara acceptabla affärsrisker för mäklarna. Enligt HovR:ns uppfattning talar övervägande skäl för att en förutsättning för rätten till provision i ett fall som det förevarande skall vara att mäklaren innehar fullmakt vid tiden för försäkringsavtalets ingående. Någon sådan fullmakt har R. inte innehaft. R:s överklagande skall således lämnas utan bifall.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut.

R. (ombud advokaten C-F.F.) överklagade och yrkade bifall till sin i HovR:n förda talan.

Atlantica (ombud advokaten P.F.) bestred ändring.

HD meddelade d 15 april 1996 prövningstillstånd i frågan om det varit en förutsättning för R:s rätt till provision att bolaget innehaft fullmakt från försäkringstagarna vid tiden för försäkringsavtalens ingående. Frågan om prövningstillstånd i målet i övrigt förklarades vilande.

HD beredde Finansinspektionen, Sveriges Försäkringsförbund och Svenska försäkringsmäklares förening tillfälle att avge yttrande.

I Försäkringsförbundets yttrande anfördes bl a: Enligt förbundet bör ett försäkringsbolags utfästelse om provision ses som riktad till försäkringstagaren. Vanligtvis är det parternas avsikt att provisionen – för försäkringstagarens räkning – ska betalas direkt till den mäklare som företräder försäkringstagaren.

Huruvida det mellan Atlantica och R. funnits ett särskilt uppdragsförhållande, saknar enligt förbundets mening betydelse för den avgörande frågan i detta mål.

I detta fall har, såsom är vanligt, Atlantica underrättats om den provision som bolaget förväntades utge. Atlantica får genom sitt handlande anses ha godtagit provisionens storlek. Som HovR:n kommit fram till kan man däremot inte av försäkringstagarens och Atlanticas mellanhavanden utläsa om innehavet av fullmakt vid tidpunkten för försäkringsavtalens ingående varit en förutsättning för betalning av provision till R.. Någon vägledning från praxis/sedvänja kan inte heller fås i denna del.

När parterna inte kommit överens om annat bör enligt förbundets mening betalning ske till den som verkligen företräder försäkringstagaren vid själva avtalsslutet. Här har fullmakten en avgörande betydelse. Fullmakten legitimerar mäklaren att ta emot betalning. Ett annat synsätt skulle innebära att försäkringsgivaren riskerar att få betala två gånger. En rätt till ersättning för en mäklare som i och för sig kan ha gjort betydelsefulla insatser innan själva försäkringsavtalet kommit till stånd men som sedan lämnat uppdraget skulle stämma illa med det omfattande arbete som en mäklare alltså normalt förväntas utföra efter avtalsslutet.

Det kan visserligen sägas att med förbundets syn måste den som åtar sig ett mäklaruppdrag räkna med en betydande risk att han inte får någon provision trots ett kanske betydande nedlagt arbete. Risken att en fullmakt, som i detta fall, återkallas alldeles innan ett försäkringsavtal sluts måste dock av mäklaren ses som en affärsrisk på samma sätt som risken att den som givit ett mäklaruppdrag går i konkurs innan ett slutligt försäkringsavtal träffas. En mäklare måste vara uppmärksam på dessa frågor. Han kan förebygga eventuella förluster genom att kräva exempelvis förskottsbetalning när han åtar sig ett mäklaruppdrag. En annan åtgärd kan vara att mäklaren och uppdragsgivaren avtalar hur mäklaren ska kompenseras om mäklaruppdraget återkallas.

Sveriges försäkringsmäklares förening anförde avslutningsvis: Mycket talar för att fullmakten för försäkringsgivaren inte bara skall visa att mäklaren är behörig att företräda sin uppdragsgivare, utan även skall visa att denne är behörig att erhålla den provision som försäkringsgivaren betalar ut på mäklarens uppdragsgivares vägnar. Detta behöver dock inte innebära att den mäklare som fått sin fullmakt återkallad, helt skulle sakna berättigat anspråk på ersättning för utfört arbete. Detta får i sådant fall lösas mellan denne, den nye mäklaren och/eller uppdragsgivaren. Genom att alltid sluta ett särskilt uppdragsavtal kan mäklaren undvika att hamna i den situationen att ersättning kan komma att helt utebli.

I likhet med HovR:n anser föreningen att någon fast sedvänja inte kan anses råda på detta område. Det stora flertalet mäklare på den svenska marknaden torde dock utgå från att rätten till provision eller del av provision som utbetalas av försäkringsgivaren, bortfaller då giltig fullmakt saknas då försäkringsavtal sluts och frågan om ersättning inte reglerats i särskilt uppdragsavtal.

Finansinspektionen avstod från att yttra sig i den fråga, beträffande vilken prövningstillstånd meddelats, med hänsyn till att det var en civilrättslig fråga som föll utanför inspektionens tillsynsområde.

Målet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Elserth, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande dom: Domskäl. HD delar HovR:ns bedömning vad avser innehållet i provisionsavtalet och förekomsten av sedvänja eller praxis i försäkringsmäklar-branschen. Fråga är om det i stället kan uppställas en regel som reglerar rätten till ersättning från försäkringsgivaren när en försäkringstagare engagerat flera försäkringsmäklare men endast en av dem har fullmakt när försäkringsavtalet träffas och som innebär att den mäklare som innehar fullmakten också har rätt till ersättningen.

Försäkringsmäklaren har till uppgift att förmedla försäkringar och får regelmässigt sitt uppdrag från försäkringstagaren. Ersättningen till mäklaren erläggs emellertid vanligtvis av försäkringsgivaren, normalt i form av provision på premien. Utöver förmedlingen är det vanligt förekommande att mäklarens uppdrag från försäkringstagaren även omfattar löpande service under försäkringsperioden. Denna service kan bl a omfatta att ta emot och vidarebefordra premieavier och att återkommande uppdatera försäkringarna, t ex med anledning av ändrade förhållanden i försäkringstagarens verksamhet. Den kan även bestå i skadeförebyggande verksamhet och i skadereglering. Vidare kan det vara fråga om ny upphandling inför en ny försäkringsperiod. Den ersättning som mäklaren erhåller från försäkringsgivaren utgör i så fall även ersättning för den fortsatta skötseln. (Jfr bl a SOU 1997:79 s 61f och Lundgren, Svensk Försäkringsårsbok 1989 s 100ff.) Dessa förhållanden varierar från fall till fall och omfattningen av mäklarens uppgifter styrs av det uppdrag som lämnats av försäkringstagaren.

Försäkringsmäklaren erhåller normalt en fullmakt från försäkringstagaren att företräda denne. Detta förhållande att försäkringsmäklaren handlar på försäkringstagarens vägnar och skall vara oberoende av försäkringsgivaren, kan synas motsägelsefullt när mäklaren ersätts av försäkringsgivaren. Det har emellertid ansetts naturligt att ersättningen kan utgå på detta sätt då mäklaren utför arbete som annars skulle falla på försäkringsgivaren. (Se SOU 1997:79 s 156.)

I lagen (1989:508) om försäkringsmäklare behandlas bl a frågor om registrering och tillsyn av försäkringsmäklare. Lagen, som enligt 1 § är tillämplig på yrkesmässig förmedling av direktförsäkringar, innehåller inte någon reglering av frågan hur mäklaren skall ersättas för sitt arbete. Försäkringsverksamhetskommittén föreslog visserligen att försäkringsmäklaren skulle få ersättning från försäkringsgivaren om försäkringsavtal slutits genom mäklarens förmedling, dvs förutsättningarna skulle vara i princip de samma som för ersättning till fastighetsmäklare (se SOU 1986:55 s 183ff). Förslaget kritiserades dock under remissbehandlingen med hänvisning till försäkringsgivarens ställning som tredje man (se prop 1988/89:136 s 990 och frågan kommenterades sedan inte av departementschefen.

Rättsläget är således oklart. Valet står mellan att tillämpa den regel som HovR:n uppställt med krav på fullmakt eller att tillämpa de principer som gäller för ersättning till fastighetsmäklare där det avgörande är i vad mån det föreligger ett orsakssammanhang mellan mäklarens verksamhet och det ingångna köpeavtalet.

Med hänsyn till det särskilda trepartsförhållande som råder när försäkrings-givaren skall utge ersättning till mäklaren anser HD att det är lämpligast att i dessa fall tillämpa den princip som HovR:n uppställt. Denna innebär att när flera mäklare är inblandade och när inget annat har avtalats, kan försäkringsgivaren med befriande verkan betala ersättningen till den

mäklare som innehar fullmakt när försäkringsavtalet träffas. En sådan regel är lätt att tillämpa för försäkringsgivaren som tredje man och de risker som detta medför för mäklaren får denne skydda sig mot på annat sätt och då i förhållandet till försäkringstagaren. Regeln är också rimlig med hänsyn till att mäklarens uppdrag i normalfallet också omfattar efterföljande arbete under försäkringsperioden. Den överensstämmer även med uppfattningen hos de branschorganisationer som avgett yttranden i målet.

Försäkringsgivaren Atlantica skulle svara för mäklarens ersättning i detta fall och regeln blir därmed tillämplig. R. saknade fullmakt när försäkringsavtalet träffades och är till följd därav inte berättigad till ersättning. Domslut. HD förklarar—se HD:s dom—stå fast.

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, Svensson, referent, Thorsson och Blomstrand) beslöt följande dom: Domskäl. Varken i R:s offertförfrågan d 8 okt 1991 eller i Atlanticas offert d 11 nov 1991 berörde parterna frågan om R. måste ha fullmakt att företräda Varnäsföretagen när försäkringsavtalen träffades för att vara berättigat till provision. Vidare har HovR:n funnit att utredningen i målet inte ger grund för någon slutsats om vad parterna kan ha avsett i frågan om fullmaktsinnehavets betydelse och att utredningen inte heller kan anses ha påvisat förekomsten av en sedvana i försäkringsmäklarbranschen som innebär att fullmaktsinnehav är en förutsättning för provision. Vad HovR:n sålunda funnit får godtas.

Frågan blir då till vem provisionen skall betalas vid företagsförsäkring när, som i förevarande fall, en försäkringstagare engagerat mer än en försäkringsmäklare och varken partsvilja eller kutym i branschen ger någon vägledning.

Utmärkande för företagsförsäkringsbranschen är samspelet mellan försäkringsgivare, försäkringstagare och försäkringsmäklare. Huvudaktörerna är försäkringsgivarna och försäkringstagarna. De senare har ofta till sin hjälp försäkringsmäklare, som företräder dem gentemot försäkringsbolagen. När en mäklare infordrar anbud på en företagsförsäkring sker det för huvudmannens räkning. Svarar försäkringsbolaget med att offerera en försäkring, riktas offerten till den eventuelle försäkringstagaren även om offerten skickas till försäkringsmäklaren. Innehåller offerten en utfästelse av försäkringsgivaren om provision på försäkringspremien får, som Sveriges Försäkringsförbund anför, också denna utfästelse anses riktad till den eventuelle försäkringstagaren. Om offerten accepteras och provision skall utgå har försäkringstagaren därför rätt att bestämma till vem försäkringsgivaren skall betala provision. Försäkringsgivaren kan alltså med befriande verkan betala provisionen till den som försäkringstagaren anvisar. Det får bli en sak mellan försäkringstagaren och försäkringsmäklaren att komma överens om ersättning för utfört arbete om provisionen inte betalas till mäklaren.

Anvisning om vem som är berättigad att ta emot provision för en företagsförsäkring lämnas normalt genom att försäkringstagaren ger försäkringsmäklaren fullmakt att företräda honom i frågor om försäkringen. Enligt Svenska försäkringsmäklares förening talar mycket för att fullmakten visar bl a att försäkringsmäklaren är behörig att erhålla den provision som försäkringsgivaren betalar ut på mäklarens uppdragsgivares vägnar. Också Sveriges Försäkringsförbund menar att fullmakten legitimerar mäklaren att ta emot betalning.

En regel om att försäkringsbolaget i en situation som den förevarande med befriande verkan kan utbetala avtalad provision till försäkringsmäklare med giltig fullmakt från försäkringstagaren skyddar försäkringsbolaget mot att tvingas betala provision två gånger och är allmänt ägnad att skapa ordning och reda i företagsförsäkringsmäklarbranschen. En sådan regel torde också främja den utveckling mot skriftliga uppdragsavtal som Finansinspektionen rekommenderar. I sådana avtal kan mäklaren tillförsäkras rätt till ersättning för arbete som han nedlagt för uppdragsgivarens räkning om han inte får någon provision.

R. saknade ostridigt fullmakt när försäkringsavtalen mellan Atlantica och Varnäsföretagen träffades. R. har därför inte rätt till provision från Atlantica.

Domslut. HD förklarar att det varit en förutsättning för R:s rätt till provision att bolaget innehaft fullmakt från försäkringstagarna vid tiden för försäkringsavtalens ingående.

HD finner inte skäl att meddela prövningstillstånd i målet i övrigt, i följd varav HovR:ns dom skall stå fast.

HD:s dom meddelades d 6 mars 1998 (mål nr T 4736/95).