Högsta Domstolen referat NJA 1998 s. 139 (NJA 1998:21)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1998 s. 139 (NJA 1998:21)
Målnummer
Ö2637-97
Avgörandedatum
1998-03-12
Rubrik
Fråga, vid klagan över domvilla, om verkan av att Domstolsverket medgivit yrkande om undanröjande av förpliktelse att ersätta motparts rättshjälpskostnad.
Lagrum
•  18 kap. 5 § 3 st. rättegångsbalken (1942:740)
•  59 kap. 1 § 4 rättegångsbalken (1942:740)
•  59 kap. 3 § 3 st. rättegångsbalken (1942:740)

Alingsås TR dömde d 14 nov 1991 C.A. till ansvar för misshandel av J.B.. Sedan domen överklagats fastställdes TR:ns domslut av HovR:n för Västra Sverige i dom d 9 juni 1992 och domen vann laga kraft, sedan HD d 1 sept 1992 ej funnit skäl att meddela prövningstillstånd.

I brottmålet framställde J.B. skadeståndsanspråk. TR:n förordnade att skadeståndsyrkandena skulle avskiljas från brottmålet och handläggas i särskild rättegång. Båda parter åtnjöt rättshjälp i skadeståndsmålet. TR:n förpliktade i dom d 20 okt 1994 i domslutet C.A. under punkten 1 att utge skadestånd till J.B. med 25 600 kr jämte viss ränta och under punkten 2 att återbetala J.B:s biträdes ersättning enligt rättshjälpslagen med 20 835 kr.

C.A. överklagade i HovR:n för Västra Sverige. Sedan J.B. avlidit anmälde C.A. och J.B:s dödsbo i en gemensam skrivelse till HovR:n att parterna träffat förlikning. I protokoll d 10 april 1997 antecknade HovR:n att parterna hemställt att HovR:n skulle upphäva TR:ns domslut vad gällde förpliktande för C.A. och avskriva målet från vidare handläggning samt att enligt parternas överenskommelse vardera parten skulle stå för sina rättegångskostnader i HovR:n.

HovR:n meddelade d 11 april 1997 följande slutliga beslut: HovR:n undanröjer betalningsförpliktelsen upptagen i punkten 1 i TR:ns domslut och avskriver målet från vidare handläggning. Vardera parten skall bära sina rättegångskostnader i HovR:n.

C.A. (ombud advokaten M.R.) klagade i HD över domvilla och yrkade att HD med ändring av HovR:ns beslut skulle undanröja förpliktelsen för honom att återbetala rättshjälpsersättning (punkten 2 i TR:ns domslut).

Såväl J.B:s dödsbo (ombud advokaten J.L.) som Domstolsverket medgav C.A:s talan.

Ärendet avgjordes efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Widegren, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. C.A:s framställning till HD bör uppfattas som en ansökan om resning på grund av uppenbart lagstridig rättstillämpning; jämför NJA 1973 s 483 och 1993 s 686.

I den skrift, som omtalas i HovR:ns protokoll, förklarade parterna att de "träffat förlikning av innebörd att bland annat vardera parten ska svara för sina rättegångskostnader i målet". På anmodan av rätten förtydligade partsombuden att TR:ns dom skulle undanröjas.

HD har i rättsfallet NJA 1976 s 259 fastlagt den principen att vid förlikning i ett dispositivt tvistemål är en part med tillämpning av 18 kap 5 § 3 st RB inte skyldig att ersätta staten kostnaderna för motpartens rättshjälp. I propositionen 1987/88:73 s 71f har bekräftats att denna, trots tillämpningssvårigheter påtalade bl a av rättshjälpskommittén, skall gälla även i fortsättningen; se även Ekelöf, Rättegång III, 6 uppl 1994, s 197f och Fitger, Rättegångsbalken 2, s 18:28f.

HovR:n har därför förfarat felaktigt genom att i sitt beslut underlåta att befria C.A. från återbetalningsskyldigheten. Resning skall på grund härav beviljas med stöd av 58 kap 1 § 1 st 4 och 10 § RB.

Enär saken är uppenbar bör återbetalningsförpliktelsen i TR:ns dom omedelbart tas bort.

HD:s avgörande. Med bifall till C.A:s resningsansökan undanröjer HD den honom genom TR:ns dom ålagda förpliktelsen att ersätta motpartens rättshjälpskostnader i TR:n.

HD (JustR:n Lind, Lars K Beckman, Nyström, referent, Tharssan och Blomstrand) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Domstolsverket har i HD medgivit yrkandet om undanröjande av förpliktelsen för C.A. att återbetala motpartens rättshjälpskostnad i TR:n.

I ett rättsfall, NJA 1994 s 696, har HD uttalat att ett av Domstolsverket lämnat medgivande av rättssökandes överklagande i rättshjälpsärende inte skall frångås, om inte alldeles speciella skäl föranleder därtill (se även NJA 1985 s 592). Fråga har då varit om ordinär process.

I förevarande mål är fråga om ett extraordinärt rättsmedel och avgörandet skall innefatta en bedömning av om ett grovt rättegångsfel kan anses vara begånget. Även om omständigheterna framstår som klara och jämväl C.A:s motpart i själva målet medgivit hans talan här skall därför en prövning ske av de åberopade förutsättningarna för domvilla.

I en gemensam skrift till HovR:n anmälde parterna att förlikning träffats av innebörd bl a att vardera parten skulle svara för sina rättegångskostnader "i målet" och hemställde att HovR:n skulle avskriva målet. På anmodan av rätten gjorde parterna ett förtydligande och begärde att HovR:n skulle undanröja TR:ns dom.

HovR:n anmärkte i sitt beslutsprotokoll, att parterna överenskommit att vardera parten skulle stå för sina rättegångskostnader "i hovrätten" och TR:ns dom i kostnadsdelen stod därför kvar.

HovR:ns beslut att undanröja TR:ns dom i själva saken men inte i rättegångskostnadsdelen får anses utgöra en uppenbar feltolkning av parternas yrkanden. Enligt 18 kap 5 § 3 st RB skall vid förlikning vardera parten bära sin kostnad i målet om inte annat avtalats. HD har i rättsfallet NJA 1976 s 259 uttalat att, vid förlikning i dispositivt tvistemål, part inte är skyldig ersätta staten kostnaderna för motpartens rättshjälp (jfr prop 1987/88:73 s 71, Ekelöf, Rättegång III, 6 uppl 1994 s 197f, och Fitger, Rättegångsbalken I, s 18:28ff, jfr även NJA II 1996 s 571).

Fråga är om ett rättegångsfel, som är att anse som grovt och som inverkat på målets utgång. Parterna i målet och Domstolsverket är ense om att C.A. inte skulle ha ålagts betalningsskyldighet till staten. Någon ytterligare prövning är alltså inte erforderlig. HD finner därför lämpligt att omedelbart ändra HovR:ns beslut.

HD:s avgörande. Med bifall till C.A:s klagan över domvilla undanröjer HD den honom genom TR:ns dom ålagda förpliktelsen att ersätta motpartens rättshjälpskostnader i TR:n.

HD:s beslut meddelades d 12 mars 1998 (mål nr Ö 2637/97).