Högsta Domstolen referat NJA 1998 s. 574 (NJA 1998:87)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1998 s. 574 (NJA 1998:87)
Målnummer
T105-98
Avgörandedatum
1998-10-22
Rubrik
Fråga om skiljemannaarvodens skälighet. 23 § lagen (1929:145) om skiljemän.
Lagrum
23 § lagen (1929:145) om skiljemän

Skiljedom meddelades d 15 mars 1996 i Stockholm i tvist mellan NEMU Mitt i Sverige AB (NEMU) och Skanska Mitt AB (Skanska). I skiljedomen fastställde skiljenämnden ersättning till ordföranden, fd justitierådet J.H. med 450 000 kr, avseende arvode, till skiljemannen, advokaten G.B. med 577 234 kr, varav 450 000 kr avseende arvode, 11 787 kr kostnader och 115 447 kr mervärdesskatt, till skiljemannen, advokaten B.N. med 562 500 kr, varav 450 000 kr avseende arvode och 112 500 kr mervärdesskatt, och till skiljenämndens sekreterare hovrättsassessorn D.M. med 225 000 kr avseende arvode.

NEMU väckte enligt 25 § lagen (1929:145) om skiljemän talan mot J.H., G.B. och B.N. vid Stockholms TR med yrkande i själva saken att TR:n skulle nedsätta den av dem i skiljedomen till skiljemännen och deras sekreterare fastställda ersättningen enligt följande:

a) till ordföranden J.H. till 300 000 kr avseende arvode,

b) till B.N. till 375 000 kr, varav 300 000 kr avseende arvode och 75 000 kr mervärdesskatt,

c) till G.B. till 389 734 kr, varav 300 000 kr avser arvode, 11 787 kr kostnader och 77 947 kr mervärdesskatt samt

d) till sekreteraren D.M. till 75 000 kr avseende arvode.

Till grund för sin talan gjorde NEMU gällande att skiljemännen med av NEMU medgivet belopp var skäligen tillgodosedda för arbete och omkostnader i anledning av skiljetvisten.

J.H., G.B. och B.N. bestred käromålet och åberopade som grund att fastställd ersättning var skälig.

TR:n (chefsrådmannen Prom, rådmannen Bondeson och hovrättsassessorn Teurst) anförde i dom d 17 juni 1997 bl a:

Utveckling av talan.

NEMU har anfört bl a: I skiljeförfarandet har vid två tillfällen hållits muntlig förberedelse: d 7 april 1995 i fyra timmar och d 16 aug 1995 i två timmar. Den 27 nov 1995 har syn och sammanträde i anslutning därtill hållits på arbetsplatsen strax söder om Gävle i två timmar 45 minuter. Restiden till och från Stockholm beräknas till cirka fyra timmar. Huvudförhandlingen varade i tolv dagar.

Den 9, 10, 11, 16, 17, 18 och 30 jan 1996 pågick förhandlingen sju timmar per dag. Fredagen d 12 och d 19 jan 1996 pågick förhandlingen fem timmar per dag. Den 26 jan 1996 varade förhandlingen i sex timmar och d 2 och 7 febr 1996 fyra timmar per dag. Den sammantagna förhandlingstiden inklusive resa till och från syneförrättningen omfattade således cirka 86 timmar.

Skiljenämnden har inte redovisat den totala handläggningstiden som åtgått för att fullfölja dess uppdrag och inte heller fördelningen av denna tid på de olika skiljemännen. NEMU har därför försökt fastställa tidsåtgången med utgångspunkt i den sammanlagda förhandlingstiden. Skiljenämnden har haft att ta ställning till ett tämligen omfattande material. NEMU som påkallande part har ingivit fyra inlagor om cirka 60 sidor och motparten Skanska fyra inlagor om cirka 40 sidor, allt jämte bilagor. Vidare har tid åtgått för skiljenämnden till överläggning efter huvudförhandlingen och avfattande av dom. NEMU vitsordar därför en tidsåtgång om 175 timmar per skiljeman såsom skälig handläggningstid i och för sig.

Vardera parten i skiljeförfarandet ställde i inledningsskedet säkerhet för skiljenämndens arvode med 250 000 kr. I protokollet efter syn och sammanträde d 27 nov 1995 beslutade skiljenämnden att vardera parten skulle ställa ytterligare säkerhet om 250 000 kr vilket gjordes i december 1995. Vid nämnda sammanträde planerades huvudförhandlingen som beräknades pågå i 11 dagar. Omfattningen av den kommande handläggningen måste vid denna tidpunkt i huvudsak vara känd för skiljemännen. A.M. – styrelseledamot och verkställande direktör i NEMU – fick därför uppfattningen att den totala ersättningen till skiljemännen skulle underskrida en miljon kronor. När protokollet från syneförrättningen översändes till parterna bifogades en promemoria motsvarande de första 28 sidorna av domen, vilka sålunda redan var upprättade vid denna tidpunkt.

J.H., G.B. och B.N. har anfört bl a: Förfarandet i skiljenämnden har präglats av omfattande skriftväxling och en redan i inledningsskedet stark motsättning mellan parterna. Detta försvårade handläggningen och bidrog till att skiljeförfarandet blev omfattande och kostsamt. NEMU uttalade i påkallelsen av skiljetvisten d 14 febr 1995 att man inte var beredd att ställa säkerhet för skiljemännens arvode. NEMU utsåg därefter G.B. till skiljeman som accepterade uppdraget. Skanska ifrågasatte G.B:s opartiskhet, eftersom han antagit uppdraget utan att säkerhet skulle ställas för skiljemannaarvodet och utsåg för egen del B.N.. Vid ett första sammanträde d 7 april 1995 enades parterna om att ställa säkerhet. J.H. åtog sig härefter uppdraget som ordförande i skiljenämnden och en handlingsplan upprättades.

Den första inlagan i målet jämte bilagor ingavs av NEMU d 26 april 1995. NEMU:s yrkande uppgick till 3 955 806 kr. Skanska bestred yrkandet och framställde ett kvittningsyrkande om 4 990 555 kr. Efter detta bemötte parterna ömsom varandras inlagor och bifogade ett flertal bilagor. Under sommaren 1995 utsåg skiljenämnden en sekreterare, hovrättsassessorn D.M., och tog under övervägande att försöka avgöra vissa tvistefrågor genom mellandom.

Den 16 aug 1995 hölls en muntlig förberedelse, vid vilken huvudsakligen handläggningsfrågor behandlades. Parterna uppdrog i samband därmed åt skiljenämnden att utforma ett mellandomstema. Förslag till mellandomstema skickades till parterna i augusti/september 1995. Skanska motsatte sig emellertid därefter mellandom.

Den 13 sept 1995 avgav NEMU ytterligare en inlaga jämte bilagor som bemöttes av en inlaga med bilagor från Skanska. På Skanskas begäran hölls d 27 nov 1995 syn på arbetsplatsen efter beslut av skiljenämnden mot NEMU:s bestridande. Den 11 dec 1997 sände D.M. ut en promemoria med recit till skiljedom till skiljemännen och parterna. Det skriftliga materialet i skiljetvisten har varit omfattande, cirka 1 000 sidor.

Under huvudförhandlingen som pågick under tolv förhandlingsdagar med början d 9 jan 1996 genomgicks en omfattande skriftlig bevisning och ett tjugotal personer hördes i målet. Förhandlingen försvårades av att A.M. lade sig i förhandlingen och anförde omständigheter till stöd för NEMU:s talan vilka var oförenliga med vad ombudet anfört. Detta medförde handläggningstekniska komplikationer och skiljemännen fick ägna mycket tid till att klargöra NEMU:s slutliga ståndpunkter i målet. Skanska ifrågasatte under slutförhandlingen en skiljemans opartiskhet. Detta medförde att skiljemännen hade att särskilt diskutera och överväga denna fråga. Jävsinvändningen återkallades emellertid efter några dagar. I samband med ett flertal av förhandlingsdagarna har skiljemännen hållit enskilda överläggningar.

Huvudförhandlingen i skiljeförfarandet avslutades d 7 febr 1996. Överläggning hölls d 8 och d 29 febr 1996 och skiljedomen meddelades d 15 mars 1996. Sakförhållandena i målet var mycket omstridda vilket föranledde skiljenämnden att göra en detaljerad genomgång av hela entreprenadens förlopp. Det har tagit åtskillig tid i anspråk att utreda parternas ståndpunkter i sak och fatta beslut i handläggningstekniska frågor. Betydande tid har också lagts ned på förlikningsförsök. Skiljenämnden har varit synnerligen kvalificerad. J.H.är fd justitieråd och B.N. och G.B. är båda mycket erfarna entreprenadadvokater och flitigt anlitade i skiljemannaförfaranden. Den av skiljenämnden anlitade sekreteraren D.M., kansliråd i justitiedepartementet, har betydande erfarenhet som sekreterare i skiljenämnder och anlitandet av sekreterare har inneburit en besparing. Detta framgår bl a av att arvodet till skiljenämndens ordförande inte är högre än till någon av de andra skiljemännen.

Domskäl. På begäran av svarandena har B.N. hörts under sanningsförsäkran och vittnesförhör ägt rum med den erfarne skiljemannen m m I.G..

TR:n gör följande bedömning.

Av 23 § skiljemannalagen framgår att skiljemännen i ett fall som detta är berättigade till skälig ersättning för sitt arbete och för omkostnader.

Vid bedömning av vad som är skälig ersättning för arbete har givetvis tidsåtgången stor betydelse. Även andra förhållanden, såsom skiljetvistens art och omfattning, är av väsentlig betydelse liksom naturligtvis med vilken skicklighet arbetet utförts. I sistnämnda hänseende är av vikt vilken kompetens skiljemännen besitter och vilka kvalifikationer i övrigt de har för att utföra sitt arbete på ett bra sätt.

Skiljemännen får anses ha ett utredningsansvar för det material som skall ligga till grund för TR:ns prövning i tvistemålet. De har vid huvudförhandlingen här noga redovisat sitt arbete med skiljetvisten. Parterna är ense om att den egentliga handläggningstiden uppgick till sammanlagt cirka 86 timmar. TR:n anser sig vidare kunna utgå från B.N:s under sanningsförsäkran lämnade uppgift att han – utöver visst inledande arbete med läsning av handlingar – har lagt ned tillhopa 200-225 arbetstimmar såsom skiljeman i denna tvist. Sannolikt har de två andra skiljemännen lagt ned ungefär lika många arbetstimmar. I detta fall har ordföranden ej erhållit högre ersättning för arbete än de två andra skiljemännen. Detta torde sammanhänga med att en kvalificerad sekreterare – såsom B.N. närmare redogjort för – utfört arbete med domsförslag m m åt skiljenämnden. Ersättningen till sekreteraren är en kostnad för förfarandet, vilken enligt TR:ns mening skall utgöra en del av ersättningen till skiljemännen.

Genom främst B.N:s uppgifter är vidare utrett, att detta skiljeförfarande varit mycket arbetskrävande beroende såväl på aktmaterialets omfattning och art som på parternas agerande under skiljeförfarandet, särskilt slutförhandlingen. Då förekom bl a omfattande ändringar avseende sakuppgifter och gjordes på ett sent stadium en jävsinvändning mot en av skiljemännen.

I.G. har hörd som vittne uttalat bl a att en kvalificerad skiljeman ofta brukar begära 20 000 kr för en hel dags arbete, att timdebiteringen är i nivå med vad en skicklig affärsadvokat numera debiterar, 2 000-2 500 kr, samt att en skiljenämndsordförande – om en sekreterare ej anlitas – vanligtvis ligger cirka 50 % över de andra skiljemännen i ersättningen för arbete.

Att skiljemännen J.H., G.B. och B.N. är mycket väl kvalificerade såsom skiljedomare i angivna tvist är klarlagt genom utredningen i tvistemålet. Detta har för övrigt ej ifrågasatts av NEMU.

Mot angiven bakgrund gör TR:n en allmän skälighetsbedömning avseende de påtalade ersättningarna. TR:n finner därvid inte skäl till nedsättning avseende de i domen angivna ersättningarna till skiljenämndens ledamöter och till sekreteraren.

Käromålet skall således lämnas helt utan bifall.

Domslut. Käromålet lämnas utan bifall.

NEMU överklagade i Svea HovR och yrkade i själva saken bifall till sin talan vid TR:n.

J.H., G.B. och B.N. bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Wikren, hovrättsråden Matz och Mohammar, referent, samt hovrättsassessorn Nygren Malmenfelt) anförde i dom d 9 dec 1997: HovR:ns domskäl. Parterna har åberopat samma grunder och omständigheter samt har utvecklat sin talan i huvudsak på samma sätt som vid TR:n. J.H., G.B. och B.N. har här framhållit att det inte är ostridigt, såsom det felaktigt angetts i TR:ns dom, att den sammanlagda förhandlingstiden inklusive resa till och från synförrättningen omfattade endast cirka 86 timmar utan denna tid uppgick till strax under 100 timmar.

Vid huvudförhandling i HovR:n har förnyade förhör hållits med B.N. och I.G.. Den skriftliga bevisningen som åberopades vid TR:n har förebragts också i HovR:n.

HovR:n finner vid en samlad bedömning av utredningen i målet, i likhet med och av samma skäl som TR:n, att den fastställda ersättningen till J.H., G.B. och B.N. inte bör nedsättas. —. TR:ns dom skall därför fastställas.

HovR:ns domslut. HovR:n fastställer TR:ns dom.

NEMU i likvidation (av HD benämnt "Nemu") ombud advokaten G.S.) överklagade och yrkade i själva saken att ersättningen till skiljemännen skulle bestämmas beträffande J.H. till 300 000 kr avseende arvode, beträffande G.B. till 389 734 kr, varav 300 000 kr avser arvode, 11 787 kr avser kostnader och 77 947 kr avser mervärdesskatt, och beträffande B.N. till 375 000 kr, varav 300 000 kr avser arvode och 75 000 kr avser mervärdesskatt, samt att ersättningen beträffande sekreteraren D.M. skulle bestämmas till 75 000 kr.

J.H., G.B. och B.N. (ombud för samtliga advokaten L.E.) bestred ändring.

Målet avgjordes efter huvudförhandling.

HD (JustR:n Lars K Beckman, Danelius, Westlander, Blomstrand, referent, och Pripp) beslöt följande dom: Domskäl. Av 23 § 2 st lagen (1929:145) om skiljemän framgår att parterna i ett skiljeförfarande är solidariskt skyldiga att betala skiljemännen skälig ersättning för deras arbete och omkostnader, om inte en giltig uppgörelse har träffats om ersättningen.

Grundläggande för bedömningen av vad som är skälig ersättning för arbete är arten och omfattningen av det arbete som skiljemännen har utfört till fullgörande av sitt uppdrag. Det ankommer i första hand på skiljemännen att lägga fram utredning om detta.

En nära till hands liggande metod för att säkra utredning om arbetets omfattning är att skiljemännen löpande för anteckningar om vidtagna åtgärder. Särskilt naturlig bör denna metod vara för advokater, som i andra sammanhang brukar tillämpa den för att skaffa underlag för arvodesanspråk mot sina klienter. Det är dock inte någon förutsättning för rätt till ersättning att skiljemännen för sådana anteckningar; tillfredsställande utredning om nedlagt arbete kan åstadkommas på annat sätt. I målet har det inte kommit fram någonting som ger HD anledning att gå ifrån TR:ns – av HovR:n godtagna – bedömning av tidsåtgången. HD utgår således från att var och en av skiljemännen har lagt ned 200-225 arbetstimmar på uppdraget.

Tidsåtgången avgör inte ensam ersättningens skälighet. Av betydelse är också hur kvalificerade arbetsuppgifterna har varit. I detta hänseende är upplyst att skiljeförfarandet avsåg en entreprenadtvist som var tämligen ordinär i den meningen att tvisten aktualiserade rättsfrågor av sådant slag som brukar komma upp i entreprenadtvister. Däremot var uppdraget speciellt så till vida som det förekom osedvanligt många tvistefrågor som skiljemännen tvingades utreda och ta ställning till. Förfarandet gav vidare upphov till åtskilliga handläggningsproblem som synes ha haft sin huvudsakliga förklaring i att det rådde stora personliga motsättningar mellan parternas företrädare. Dessa särskilda förhållanden återspeglas i den uppseendeväckande långa förhandlingstiden. Det är emellertid tydligt att särskilda arbetsinsatser har krävts även utanför förhandlingarna, särskilt av ordföranden. Vad som har kommit fram om arbetsuppgifternas art bör inte i och för sig påverka ersättningens storlek.

Det har inte påståtts att skiljemännen har vidtagit några åtgärder som varit opåkallade och som därför inte skulle berättiga till ersättning av parterna.

Vad som skall anses vara skälig ersättning för det nedlagda arbetet får avgöras efter en jämförelse med vad som i allmänhet betalas för uppdrag av motsvarande slag. När en advokat anlitas som skiljeman har han i princip rätt att betinga sig ersättning för skiljemannauppdraget efter samma normer som han brukar tillämpa på andra uppdrag. Väljer parterna skiljemän som är framstående affärsadvokater eller advokater med hög specialistkompetens, får de därför räkna med att arvodesnivån blir förhållandevis hög, om inte annat avtalas med skiljemännen. Parterna får också räkna med att de partsutsedda skiljemännen utser en tredje skiljeman som inte är mindre kvalificerad än de själva.

Parterna i målet är ense om att skiljenämnden har varit högt kvalificerad och haft särskild kompetens på entreprenadområdet. Med hänsyn till detta har skiljemännen varit berättigade till ett jämförelsevis högt arvode. Av vittnesförhöret i HovR:n med I.G. framgår att skiljemännen har betingat sig arvode på en nivå som svarar mot vad som är brukligt när det gäller så kvalificerade skiljemän som det är fråga om här. Skiljetvistens karaktär ger inte anledning att gå ifrån denna nivå.

Enligt 12 § 2 st skiljemannalagen har skiljenämndens ordförande särskilda uppgifter. Han skall bestämma lämplig ort och tid för skiljemännens sammanträde, ombesörja kallelser och andra expeditionsgöromål samt leda förhandlingen. I allmänhet får ordföranden ett övergripande ansvar för att förfarandet genomförs lagenligt och effektivt. Vidare är han oftast den som utför det huvudsakliga arbetet med att författa skiljedomen. Dessa uppgifter medför att ordförandens arvode normalt sätts högre än övriga skiljemäns. I.G. uppgav i HovR:n att en ordförande brukar få 50 % eller mer i påslag utöver de övriga skiljemännens arvode.

Om en skiljenämnd anlitar en rättsbildad sekreterare, avlastar det skiljemännen och särskilt ordföranden. Det bör inverka i sänkande riktning på skiljemännens arvoden, i vart fall på ordförandens. Även bestämmelserna om betalningsansvar för socialavgifter och motsvarande kan få betydelse för arvodets bestämmande. Om parterna skall betala de socialavgifter som belöper på en skiljemans arvode, bör detta nämligen beaktas vid en jämförelse med arvodet till en skiljeman som har att själv svara för sina socialavgifter. Att skiljemännen organiserar sin verksamhet på olika sätt och deras allmänna omkostnader därmed är olika stora, bör däremot normalt inte motivera skilda arvodesnivåer.

I förevarande fall synes skiljemännen ha beaktat de nu angivna omständigheterna i tillräcklig mån därigenom att J.H:s arvode inte har satts högre än de övriga skiljemännens, trots att han har varit skiljenämndens ordförande.

I 23 § 2 st skiljemannalagen föreskrivs att, om inte annat har överenskommits mellan parterna och skiljemännen, de sistnämnda får i slutlig skiljedom fastställa ersättningens belopp särskilt för varje skiljeman och ålägga parterna betalningsskyldighet härför. Denna bestämmelse ger inte skiljemännen behörighet att i skiljedomen ålägga parterna betalningsskyldighet direkt mot en sekreterare som skiljenämnden har anlitat. Till detta kommer att det enligt 25 § bara är skiljemännens beslut angående dem tillkommande ersättning som en missnöjd part får underställa domstols prövning.

TR:n har också avvisat Nemus talan i målet i vad den riktat sig mot D.M. som part. I avvisningsbeslutet har TR:n uttalat att den uppfattat Nemus yrkande i målet som i dess helhet riktat mot J.H., G.B. och B.N., alltså även avseende den i skiljedomen upptagna ersättningen till D.M.. Denna TR:ns tolkning har godtagits av parterna. I enlighet härmed är ersättningen till D.M. att se som en kostnad för skiljemännen för vilken parterna har ålagts betalningsskyldighet. HD finner inte anledning att gå ifrån TR:ns och HovR:ns bedömning att ersättningen är skälig.

Att skiljenämnden inför slutförhandlingen begärde att parterna skulle ställa en kompletterande säkerhet innebär inte att det träffades en överenskommelse om ersättningen mellan parterna och skiljemännen (jämför 23 § 2 st skiljemannalagen). I målet har inte kommit fram någonting som tyder på att Nemu haft anledning att uppfatta skiljenämndens beslut om kompletterande säkerhet som ett besked om hur stor den slutliga ersättningen skulle bli. Vad Nemu har anfört härom kan lämnas utan avseende.

Kostnaderna för skiljeförfarandet har blivit oproportionerligt stora i jämförelse med tvisteföremålets värde. Detta motiverar emellertid inte att ersättningen till skiljemännen sätts ned. Förhållandet får nämligen i allt väsentligt tillskrivas parternas sätt att föra sin talan. Trots processledande insatser från skiljenämndens sida har parterna uppenbarligen inte kunnat förmås att begränsa tvistefrågornas omfattning, vilket bl a har medfört att slutförhandlingen tagit lång tid.

På grund av det anförda skall Nemus talan lämnas utan bifall —.

Domslut. HD fastställer HovR:ns domslut.

HD:s beslut meddelades d 22 okt 1998 (mål nr T 105-98).