Högsta Domstolen referat NJA 1998 s. 693 (NJA 1998:104)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1998 s. 693 (NJA 1998:104)
Målnummer
B5045-95
Avgörandedatum
1998-11-19
Rubrik
När ett åtal ogillats på den grund att det inte styrkts att den tilltalade fyllt 15 år vid tiden för gärningarna men HovR:n i domskälen uttalat att den funnit utrett att han begått dem, har den tilltalade ansetts sakna rätt att överklaga HovR:ns dom.
Rättsfall
NJA 1980 s. 179

Allmän åklagare yrkade vid Stenungsunds TR ansvar å M.H., född d 5 maj 1973, för sexuellt umgänge med barn enligt följande gärningsbeskrivning: M.H. har under åren 1988-1994 vid två tillfällen haft sexuellt umgänge med barn under 15 år i Kungälv och Radbo genom att dels i sitt hem och dels i en tunnel ta och suga på M.K:s penis, varefter de onanerat tillsammans. M.K. är född 1980. – 6 kap 6 § BrB i dess lydelse före d 1 juli 1992 åberopades.

M.K. yrkade att M.H. skulle förpliktas att till honom utge skadestånd med 140 000 kr jämte ränta.

TR:n (ordf lagmannen Andersson) anförde i dom d 14 mars 1995: Domskäl. M.H. har förnekat åklagarens gärningsbeskrivning. Åklagaren har som bevisning åberopat ett videoinspelat förhör med M.K. samt förhör med M.H..

TR:ns bedömning.

M.H. har vidgått att han och M.K. onanerat tillsammans vid de tillfällen som avses med åtalet, dock utan att röra vid varandras penisar. Han har förnekat att han sugit på M.K:s penis. Vid huvudförhandlingen i TR:n har M.H. gjort ett trovärdigt intryck. Vad M.K. uppgett under polisförhöret bär en prägel av att vara i viss utsträckning självupplevt, utsagan innehåller dock också ett antal oklarheter. TR:n finner inte styrka i att M.H. inom ramen for åtalet vidtagit andra sexuella handlingar i M.K:s närvaro än de han själv uppgett. Mot M.H:s förnekande kan det därför inte anses utrett att M.H. och M.K. berört varandra på ett masturbatoriskt sätt eller sugit på varandras könsorgan,. Vad som förekommit mellan dem kan inte antas ha varit sexuellt umgänge i lagens mening. Åtalet skall därför lämnas utan bifall. .

Skadeståndsyrkandet – som har bestritts av M.H. – skall med hänsyn till bedömningen i ansvarsdelen också lämnas utan bifall.

Domslut. TR:n ogillade åtalet och lämnade M.K:s skadeståndsyrkande utan bifall.

Åklagaren överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade bifall till åtalet. Även M.K. överklagade; han yrkade bifall till sitt yrkande om skadestånd.

M.H. bestred ändring i såväl ansvars- som skadeståndsdelen.

HovR:n (hovrättsrådet Sundqvist, tf hovrättsassessorn Säterberg, referent, samt nämndemännen Lindh och Hallgren) anförde i dom d 20 okt 1995: Domskäl. l HovR:n har omförhör hållits med M.H. samt har videouppspelning av förhöret med M.K. skett på nytt. Vidare har på parternas begäran vittnesförhör hållits med psykologen T.H..

Vid bedömningen av M.K:s uppgifter kan till en början konstateras att dessa vinner visst stöd av vad M.H. själv har berättat. M.H. har sålunda bekräftat att de utfört vissa handlingar av sexuell natur tillsammans. Även uppgifterna om var detta ägt rum är samstämmiga, såvitt angår de händelser som upptagits i åtalet. Det kan vidare konstateras att M.K. under videoförhöret visat en fientlig inställning till M.H., något som inte är förenligt med vad M.H. berättat om att han haft en bra relation till M.K., men som däremot kan förklaras med att M.K. känt sig kränkt av att ha blivit utsatt för sexuella närmanden. Härtill kommer att M.K., genom att vid flera tillfällen rätta förhörsledaren, har verkat angelägen om att få till stånd en korrekt återgivning av vad han minns om de aktuella händelserna.

Med hänsyn till det ovan anförda finner HovR:n att M.K:s klara uttalanden om att M.H. – dels i M.H:s hem, dels i en tunnel – vidrört hans penis och sugit på denna, kan läggas till grund för bedömningen i målet. Det får därför i och för sig anses utrett att M.H. begått de åtalade gärningarna.

Beträffande tidpunkterna för gärningarna har M.K. berättat att han inte blivit utsatt för något övergrepp efter tillfället i tunneln. –HovR:n finner att M.K:s uppgifter, såvitt avser tidpunkterna för gärningarna, är så diffusa att det med hänsyn till vad M.H. berättat inte kan anses ställt bortom allt rimligt tvivel att M.H. begått gärningarna efter det han fyllde femton år d 5 maj 1988. M.H. får därför, enligt 1 kap 6 § BrB, inte dömas till påföljd för gärningarna. Åtalet skall till följd härav lämnas utan bifall.

Beträffande skadeståndsfrågan har M.K. inte åberopat några andra gärningsmoment till grund för sin talan än vad åklagaren angett i gärningsbeskrivningen. M.H. är vid sådant förhållande skadeståndsskyldig gentemot M.K. i enlighet med HovR:ns bedömning i skuldfrågan. – — För det lidande som är att hänföra till sveda och värk samt för den kränkning dessa gärningar inneburit för M.K. bör skäligen utdömas ett skadeståndsbelopp om 5 000 kr jämte ränta, beräknad i enlighet med M.K:s yrkande. HovR:n har då beaktat att det inte kunnat påvisas att M.H. själv hade fyllt 15 år när gärningarna begicks.

Domslut. HovR:n fastställer TR:ns domslut i ansvarsdelen.

Med ändring av TR:ns dom i skadeståndsdelen förpliktar HovR:n M.H. att till M.K. betala skadestånd med 5 000 kr jämte ränta.

Hovrättsrådet Nyström var skiljaktig och anförde: Åtalet rör händelser som enligt gärningsbeskrivningen skulle ha ägt rum för 5-7 år sedan, när M.K. var 8-10 år gammal.

Jag finner vid en samlad bedömning att M.K:s berättelse vid videoförhöret inte är sådan att genom den de åtalade gärningarna kan anses styrkta. Åtalet skall därmed ogillas.

Överröstad i denna del är jag i övrigt ense med majoriteten.

M.H. (offentlig försvarare advokaten J.B., ombud advokaten P.H.) överklagade och yrkade att HD skulle befria honom från, ansvar och ogilla M.K:s skadeståndstalan.

Riksåklagaren och M.K. (ombud advokaten E.H.) bestred ändring.

M.H. anförde bl a att han visserligen inte dömts till någon påföljd men att HovR:n funnit honom skyldig till ett oerhört kränkande brott, ådömt honom skadeståndsskyldighet och dömt honom till evig vanära. I svarsskrivelse anförde Riksåklagaren bl a:

Såvitt ansvarsfrågan ankommer är den första fråga, som måste besvaras huruvida M.H:s överklagande endast är en klagan över domskäl. I princip, r en sådan; klagan inte tillåten (Welamson, Rättegång VI, 3 uppl, s 82 ff och RH 1988:136).

HovR:ns majoritet har funnit M.H. övertygad om åtalade gärningar. Dock har domstolen inte kunnat utesluta att dessa har begåtts före det att M.H. har fyllt 15 år. Vid sådant förhållande föreligger enligt 1 kap 6 § BrB ett absolut förbud mot att döma till brottspåföljd. Vid en sådan bedömning borde enligt min uppfattning HovR:n ha utformat sitt domslut så att därav framgår att M.H. begått sexuellt umgänge med barn men att brottspåföljd inte får ådömas med hänsyn till hans ålder vid brottstillfällena. Felet torde emellertid inte vara sådant att det med nödvändighet skall medföra att, målet återförvisas till HovR:n.

Mot bakgrund av det nyss sagda är jag av den uppfattningen att M.H:s överklagande i ansvarsdelen inte utgör en klagan på endast domskälen utan kan bli föremål för en prövning i sak av HD (jfr 37 § lagen, 1964:167, med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare om bevistalan med den som misstänks r att ha begått brott före 15 års ålder).

Prövningstillstånd meddelades.

Målet föredrogs i frågan om M.H. var berättigad att överklaga HovR:ns dom i ansvarsdelen.

HD (JustR:n Gregow, Lind, Svensson, Thonson, referent, och Lundius) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Åklagaren väckte åtal mot M.H. för sexuellt umgänge med barn enligt 6 kap 6 § BrB i lagrummets lydelse före d l juli 1992 under påstående att M.H. vid två tillfällen under åren 1988-1990 haft sexuellt umgänge med M.K., född 1980. M.K. yrkade i ortslutning till, åtalet skadestånd av M.H..

TR:n fann inte åtalet styrkt och ogillade det samt lämnade skadeståndsyrkandet utan bifall.

HovR:n fastställde i sitt domslut TR:ns domslut i ansvarsdelen. I domskälen uttalade HovR:n att det i och för sig fick anses utrett att M.H. begått de åtalade gärningarna men att det inte kunde anses ställt bortom allt rimligt tvivel att de begåtts efter det att M.H. fyllt femton år. Enligt 1 kap 6 § BrB fick M.H. inte dömas till påföljd och åtalet skulle till följd härav ogillas. I skadeståndsfrågan antecknade HovR:n att M.K. inte åberopat andra gärningsmoment till grund för sin talan än vad som angivits i gärningsbeskrivningen och att M.H. vid sådant förhållande, i enlighet med bedömningen i ansvarsdelen, var skadeståndsskyldig gentemot M.K.. I domslutet förpliktades M.H. att betala visst skadestånd till M.K..

En part får överklaga en dom eller ett beslut endast om hans yrkande syftar till ett för honom objektivt sett mera fördelaktigt avgörande än det slut som överklagade domen eller beslutet innehåller. Atalet mot M.H. har ogillats av HovR:n. Ett domslut som är mera till M.H:s fördel i ansvarsfrågan kan inte förekomma.

Om ett domslut sålunda gått helt i en parts favör saknar han rätt att klaga, även om han skulle anse att domen med hänsyn till vad domskälen – som inte vinner rättskraft – innehåller är chikanerande för honom eller olycklig från prejudikatsynpunkt eller att den kan medföra en för honom oförmånlig bevisverkan i en framtida process (jfr Welamson, Rättegång VI, 3 uppl s 32, Bergholtz, Ratio et Auctoritas s 151 ff, Ekelöf & Boman, Rättsmedlen, 11 uppl s 34 f; se även NJA 1980 s 179).

M.H:s överklagande i ansvarsdelen skall sålunda avvisas.

HD:s avgörande. HD avvisar M.H:s överklagande i ansvarsfrågan. JustR Gregow tillade: En dom i tvistemål eller brottmål anses enligt stadgad uppfattning i princip inte få överklagas om ändringsyrkandet riktar sig endast mot domskälen (se t ex NJA 1941 s 468, 1946 s 431 och 1980 s 179 samt Bergholtz, Ratio et Auctoritas s 151 ff, Ekelöf-Boman, Rättsmedlen 11 uppl s 34 f och Welamson, Rättegång VI 3 uppl s 31 ff). Från denna princip gäller undantag då innehållet i domskälen har betydelse för rättsföljden. Ett sådant fall kan föreligga då talan i tvistemål har bifallits respektive ogillats på annan grund än den som käranden respektive svaranden har åberopat i första hand.

Den nämnda principen måste anses välgrundad. Det kan inte vara en domstols uppgift att jämka en lägre domstols motivering, därför att en part av en eller annan anledning är missnöjd med vad som där uttalas, när klaganden inte åsyftar någon ändring av domslutet eller eljest beträffande rättsföljden. Att beakta är också att domskälen inte omfattas av domens rättskraft.

I förevarande fall har HovR:n i sina domskäl uttalat att det i och för sig fick anses utrett att den tilltalade begått de åtalade gärningarna men att det inte kunde anses ställt bortom allt rimligt tvivel att han begått gärningarna efter det att han fyllde 15 år, varför han enligt I kap 6 § BrB inte fick dömas till påföljd för gärningarna. I HovR:ns domslut anges att HovR:n fastställer TR:ns domslut i ansvarsdelen. TR:n hade för sin del inte funnit åtalet styrkt och därför ogillat åtalet.

Riksåklagaren har gjort gällande att HovR:n bort utforma sitt domslut så att det därav framgick att den tilltalade begått de åtalade gärningarna men att påföljd inte fick ådömas med hänsyn till hans ålder vid brottstillfällena.

Ståndpunkten synes vara grundad på en jämförelse med möjligheterna enligt 37 § lagen (1964:167) med särskilda bestämmelser om unga lagöverträdare att föra bevistalan mot den som misstänks för att ha begått brott före 15 års ålder (jfr även vad som gäller om avfattande av domslut i fall då påföljdseftergift meddelas enligt 29 kap 6 § BrB eller den tilltalade enligt 30 kap 6 § samma balk förklaras vara fri från påföljd). Mot denna bakgrund har Riksåklagaren ansett att överklagandet av HovR:ns dom i ansvarsdelen kan tas upp till prövning i HD.

Det åtal som prövats i förevarande mål har emellertid inte något som helst samband med sådan bevistalan som kan föras enligt den nämnda bestämmelsen. Situationen kan inte heller sidoställas med de fall då påföljdseftergift meddelas eller den tilltalade förklaras vara fri från påföljd. Att HovR:n i sitt domslut i ansvarsdelen endast fastställt TR:ns domslut, vilket inneburit att åtalet ogillats, har alltså varit korrekt.

Det är emellertid tydligt att en domstol bör undvika att göra uttalanden som måste uppfattas som kränkande för en part eller annars kan vara chikanerande för denne, om det inte är påkallat för prövningen av målet. I ett fall som det förevarande, där den tilltalade befinns ha varit under 15 år vid tiden för de påstådda gärningarna, bör domstolen normalt inte i domskälen fastslå att den tilltalade har begått den åtalade gärningen; detta behövs i allmänhet inte för att domstolen skall kunna bedöma att den tilltalade var under 15 år vid det påstådda gärningstillfället. Domstolen bör i stället – såsom vid preskription (se t ex NJA 1984 s 564) – lämpligen uttala sig mera hypotetiskt.

I förevarande fall fördes emellertid i målet även talan om skadestånd, grundad på de åtalade gärningarna. För prövningen härav var det nödvändigt att HovR:n uttalade sig i frågan om den tilltalade hade begått gärningarna. Att HovR:n i förevarande fall uttalade sig härom redan i ansvarsdelen skall ses mot bakgrund därav och har varit ett naturligt sätt att avfatta domskälen. Av vad som sagts i det föregående följer dock att detta inte medför rätt för den tilltalade att överklaga HovR:ns dom i ansvarsdelen. Han har givetvis varit berättigad att överklaga domen i skadeståndsdelen och hävda att han inte begått gärningarna och så har också skett.

JustR:n Lind, Svensson, Thorsson och Lundius anslöt sig i huvudsak till vad JustR Gregow anfört.

HD:s beslut meddelades d 19 nov 1998 (mål nr B 5045-95).