Högsta Domstolen referat NJA 1998 s. 698 (NJA 1998:105)

Instans
Högsta Domstolen
Referat
NJA 1998 s. 698 (NJA 1998:105)
Målnummer
Ö3185-96
Avgörandedatum
1998-11-20
Rubrik
Prövning, i samband med beslut huruvida skuldsanering skall inledas, av den i 4 § 1 st 2 skuldsaneringslagen (1994:334) angivna förutsättningen att det med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden är skäligt att bevilja skuldsanering.
Lagrum
•  4 § skuldsaneringslagen (1994:334)
•  12 § skuldsaneringslagen (1994:334)
Rättsfall
NJA 1996 s. 543

Makarna S.S. och I.M.S. ansökte var för sig hos Kronofogdemyndigheten i Göteborgs och Bohus län om skuldsanering. Kronofogdemyndigheten (Y.J.) avslog i två i sak likalydande beslut d 5 sept 1995 ansökningarna med anförande av följande skäl. Enligt 4 § skuldsaneringslagen får skuldsanering beviljas en gäldenär med hemvist i Sverige som är fysisk person och inte näringsidkare om han är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid och det dessutom är skäligt med hänsyn till gäldenärens personliga och ekonomiska förhållanden att skuldsanering beviljas honom.

En av de bärande principer som ligger till grund för skuldsaneringslagen är att gäldenären aktivt medverkar till att lösa sina problem med överskuldsättning. Det bör krävas av honom att han på olika sätt själv har försökt att reda ut sina ekonomiska problem innan ett mer organiserat skuldsaneringsförfarande kommer till stånd. Vid den skuldsaneringsbedömning som skall göras enligt 4 §

skuldsaneringslagen skall det följaktligen särskilt beaktas vilka ansträngningar som gäldenären har gjort för att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer.

Ett av lagens syften är att skuldsanering skall kunna verka rehabiliterande för gäldenären. Mot detta syfte skall emellertid ställas borgenärernas berättigade krav på att få betalning för sina fordringar (prop s 73). Det bör därför enligt kronofogdemyndighetens bedömning ställas det kravet på gäldenären att han begränsar sina kostnader till vad som är absolut nödvändigt för att på så sätt öka sitt betalningsutrymme.

Vad det gäller gäldenärens bostadskostnad kan följande noteras. Enligt propositionen till skuldsaneringslagen (s 135) får bostadskostnaden inte vara så hög att den inskränker betalningsutrymmet för övriga borgenärer. En förutsättning för att en gäldenär över huvud taget skulle kunna komma i åtnjutande av skuldsanering är därför att han har reducerat sina bostadskostnader till vad som är absolut nödvändigt.

Av Er ansökan framgår följande. Efter det att Ni gick i konkurs 1985 hade Ni svårigheter att få en lägenhet på grund av era skulder. Ni köpte då en insatslägenhet för 15 000 och lät Er då 18-åriga dotter stå för kontraktet. Dottern bodde tillsammans med Er i två år, därefter har Ni och Er hustru bott själva i lägenheten. Lägenheten är enligt Er idag värd 0 kr. Lägenheten består av 4 rum och kök och hyran uppgår till 5 342 kr/månad. Kronofogdemyndigheten har vid kontakt med Uddevallahem inhämtat att det idag inte är några problem med att få en lägenhet med betydligt billigare hyra. Mot bakgrund härav anser kronofogdemyndigheten det inte skäligt att bevilja skuldsanering.

Detta avslag innebär inte att Ni är förhindrad att söka skuldsanering igen om Ni vid ett senare tillfälle anser Er uppfylla kriterierna.

S.S. och I.M.S. överklagade i Uddevalla TR och yrkade att TR:n skulle besluta att skuldsanering skulle inledas.

TR:n (rådmannen Klerfalk) handlade målen gemensamt och meddelade d 2 okt 1995 följande slutliga beslut: TR:n lämnar överklagandet utan bifall.

S.S. och I.M.S. överklagade i HovR:n för Västra Sverige och yrkade att HovR:n skulle bifalla deras ansökan om skuldsanering. Nordbanken AB och AB Handelskredit, vilka av HovR:n antecknades som motparter, bestred ändring.

HovR:n (hovrättslagmannen Weg och hovrättsrådet Björnberg, referent) anförde i slutligt beslut d 14 juni 1996: Enligt 4 § skuldsaneringslagen (1994:384) krävs som förstaförutsättning för att skuldsanering skall beviljas att gäldenären är på obestånd och så skuldsatt att han inte kan antas ha förmåga att betala sina skulder inom överskådlig tid (kvalificerad insolvens).

S.S. och I.M.S. har skulder om sammanlagt 563 263 kr för vilka de är solidariskt betalningsansvariga. De är båda förtidspensionerade och uppbär 7 667 kr respektive S 421 kr i pension per månad (1995).

HovR:n finner med  hänsyn till skuldernas storlek, varvid beaktats att makarna S ~ är solidariskt ansvariga för skulderna, samt makarnas begränsade inkomster och alvsaknad av tillgångar att de är på obestånd. Det får vidare anses uteslutet att makarna inom överskådlig tid skulle på sådant sätt kunna betala sina skulder att deras tillstånd av obestånd skulle upphöra. Makarna S får därmed anses uppfylla det kvalificerade insolvensrekvisitet.

För att skuldsanering, skall beviljas krävs vidare att det är skäligt med hänsyn till gäldenärens, personliga och ekonomiska förhållanden. Vid denna skälighetsbedömning skall särskilt beaktas bland annat de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelsen och vad han gjort för att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer. En skuldsanering utgör en betydande förmån för gäldenären och förutsätter att gäldenären har varit aktiv och sökt göra rätt för sig. Av utredningen framgår endast att makarna S före ansökningen om, skuldsanering med hjälp av kommunens konsumentkontor skrivit tillborgenärerna och upplyst dessa om in ekonomiska situation samt föreslagit att skulderna skulle avskrivas helt. Även om man inte bör ställa alltför höga krav på vilka åtgärder en gäldenär bör företa framstår detta som, väl magert, något som också bör vägas in vid bedömningen.

En omständighet av storbetydelse vid bedömningen av om det är skäligt att bevilja makarna S skuldsanering är om de minimerit sina utgifter för att på så sätt få större möjligheter att avveckla sina skulder. I förarbetena till skuldsaneringslagen (prop 1993/94:123 s 135) uttalas att om en gäldenär över huvud taget skall kunna komma i åtnjutande av skuldsanering skall han först ha reducerat sina bostadskostnader till vad som är absolut nödvändigt. Vidare sägs att gäldenärens ansökan om skuldsanering regelmässigt bör avslås om gäldenären vägrar att avveckla sitt dyra boende. Makarna S bor i en lägenhet om fyra rum och kök. Hyran är närmare 5 500 kr i månaden.

En bestämmelse som visserligen tar sikte på innehållet i en skuldsanering, alltså de bedömningar som skall göras sedan skuldsanering väl beviljats, men som rimligen även bör kunna tjäna som utgångspunkt för vad som kan anses vara en skälig boendekostnad är 8 § 2 st skuldsaneringslagen. Enligt nämnda lagrum skall bestämmelserna i 7 kap 4 och 5 §§ UB om förbehållsbelopp – vilka fastställs av Riksskatteverket – vara vägledande vid bedömningen av vad som skall förbehållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning. I förarbetena (prop s 113) anges att förbehållsbeloppet normalt skall tillämpas, såvida det inte i det enskilda fallet finns särskild anledning att frångå det och att det beträffande bostadskostnader någon gång kan finnas anledning att i mindre mån frångå schablonen. Sistnämnda uttalande synes huvudsakligen ta sikte på avsteg från schablonen till förmån för gäldenären (se prop s 128 f). Riksskatteverkets rekommendationer om bestämmande av förbehållsbelopp utgår från att gäldenären skall få förbehålla sig den faktiska bostadskostnaden. Reducering av bostadskostnaden kan dock ske om kostnaden är oskäligt hög i förhållande till kostnadsläget på orten för jämförbar bostad. Vid denna jämförelse skall, enligt rekommendationerna, hyrorna för lägenheter i hus som tillhör allmännyttiga bostadsföretag anses motsvara kostnadsläget på orten. Reducering av bostadskostnaden kan också ske om gäldenären har en alltför stor bostad. Ett hushåll med två personer har enligt rekommendationen för stor bostad om mer än fyra rum och kök disponeras.

Även med hänsyn tagen till den nu redovisade regleringen, som alltså i första hand avser upprättande av en betalningsplan m m sedan det befunnits skäligt att alls bevilja skuldsanering, anser HovR:n att omständigheterna är sådana att makarna S bör minska sina boendekostnader med i vart fall en femtedel för att komma i fråga för skuldsanering. De skulle då, utan orimliga egna uppoffringar, kunna erbjuda sina borgenärer en viss betalning av skulderna. Om makarna S däremot behåller nuvarande bostadsstandard och boendekostnad anser HovR:n att det, vid den totalbedömning som skall göras, inte är skäligt att bevilja skuldsanering.

HovR:n avslår S.S:s och I.M.S:s överklaganden. Hovrättsassessorn Svensson var skiljaktig och anförde: Jag instämmer med majoritetens bedömning till och med fjärde stycket tredje meningen. Enligt min uppfattning bör beslutet därefter ha följande lydelse: Av utredningen i målet framgår att makarna S med hjälp av kommunal myndighet i januari 1995 tillskrivit borgenärerna, varvid bl a deras ekonomiska situation och förslag till uppgörelse skriftligen presenterats för borgenärerna. Huruvida makarna S innan dess haft kontakter med sina fordringsägare framgår varken av ansökningarna om skuldsanering eller av senare ingivna handlingar. Visserligen kan makarna S:s ansträngningar för att fullgöra sina förpliktelser och för att nå en uppgörelse med sina borgenärer på föreliggande material anses magra. Den åtgärd makarna S har vidtagit får dock anses tillräcklig för att inleda en skuldsanering, såvida de inte handlat i syfte att undvika att betala sina skulder eller på något annat sätt agerat illojalt mot fordringsägarna (se prop 1993/94:123 s 98 och RIC nr 10/95). I målet har inte framkommit att de handlat på nyss nämnt sätt. Det föreligger således inte på grund av bristande aktivitet från makarna S:s sida hinder mot att inleda skuldsanering.

En omständighet av stor betydelse vid bedömningen av om det är skäligt att bevilja makarna S skuldsanering är om de minimerat sina utgifter för att på så sätt få större möjlighet att avveckla sina skulder. I förarbetena till skuldsaneringslagen (prop 1993/94 s 135) uttalas att om en gäldenär över huvud taget skall kunna komma i åtnjutande av skuldsanering skall han först ha reducerat sina bostadskostnader till vad som är absolut nödvändigt. Vidare sägs att gäldenärens ansökan om skuldsanering regelmässigt bör avslås om gäldenären vägrar att avveckla sitt dyra boende. Makarna S bor i en lägenhet om fyra rum och kök. Hyran är närmare 5 500 kr i månaden.

En bestämmelse som visserligen tar sikte på innehållet i en skuldsanering, alltså de bedömningar som skall göras sedan skuldsanering väl beviljats, men som rimligen även bör kunna tjäna som utgångspunkt för vad som kan anses vara en skälig boendekostnad är 8 § 2 st skuldsaneringslagen. Enligt nämnda lagrum skall bestämmelserna i 7 kap 4 och 5 §§ UB om förbehållsbelopp – vilka fastställs av Riksskatteverket – vara vägledande vid bedömningen av vad som skall förbehållas gäldenären för hans och hans familjs försörjning. I förarbetena (prop s 113) anges att förbehållsbeloppet normalt skall tillämpas, såvida det inte i det enskilda fallet finns särskild anledning att frångå det och att det beträffande bostadskostnader någon gång kan finnas anledning att i mindre mån frångå schablonen. Sistnämnda uttalande synes huvudsakligen ta sikte på avsteg från schablonen till förmån för gäldenären (se prop s 128 f). Riksskatteverkets rekommendationer om bestämmande av förbehållsbelopp utgår från att gäldenären skall få förbehålla sig den faktiska bostadskostnaden. Reducering av bostadskostnaden kan dock ske om kostnaden är oskäligt hög i förhållande till kostnadsläget på orten för jämförbar bostad. Vid denna jämförelse skall, enligt rekommendationerna, hyrorna för lägenheter i hus som tillhör allmännyttiga bostadsföretag anses motsvara kostnadsläget på orten. Reducering av bostadskostnaden kan också ske om gäldenären har en alltför stor bostad. Ett hushåll med två personer har enligt rekommendationerna för stor bostad om mer än fyra rum och kök disponeras.

Den lägenhet makarna S bebor är inte större än att den i storlek godtas inom ramen för utfärdade rekommendationer. Makarna S har därför inte en alltför stor bostad. Av tjänsteanteckningar i kronofogdemyndighetens akt framgår att upplysningarna från Uddevallahem, om att det går att finna en lägenhet till betydligt billigare hyreskostnad än den makarna S har, avser lägenheter om två rum och kök. Någon utredning om kostnadsläget på orten för fyrarumslägenheter finns inte. Mot denna bakgrund kan det inte anses utrett att makarna S:s bostadskostnad är oskäligt hög i jämförelse med andra bostäder av samma storlek. Det föreligger därför inte med hänsyn till bostadskostnaden hinder mot att inleda skuldsanering.

På grund av det anförda bör kronofogdemyndighetens och TR:ns beslut undanröjas och målet återförvisas till kronofogdemyndigheten för vidare handläggning, varvid det ankommer på kronofogdemyndigheten att vidare pröva om förutsättningarna för skuldsanering är uppfyllda.

S.S. och I.M.S. överklagade och yrkade att HovR:ns beslut skulle upphävas och att skuldsanering skulle inledas.

HD avgjorde ärendet efter föredragning.

Föredraganden, RevSekr Landin, föreslog i betänkande att HD skulle meddela följande beslut: Skäl. Innan en skuldsanering inleds skall kronofogdemyndigheten enligt bestämmelsen i 12 § 1 st skuldsaneringslagen (1994:334) göra en preliminär prövning av om förutsättningarna för en skuldsanering föreligger samt, om så inte befinnes vara fallet, avslå ansökan om skuldsanering. Även om Nordbanken AB och AB Handelskredit vid handläggningen ansetts i HovR:n vara motparter i målet har frågan om skuldsanering för makarna S inte kommit längre i handläggningen än att frågan prövats enligt den angivna bestämmelsen. I denna prövning ingår att bedöma bl a om gäldenären uppfyller villkoren för skuldsanering enligt 4 § samma lag.

Som HovR:n funnit uppfyller makarna S det s k kvalificerade insolvensrekvisitet i 4 § 1 st 1 skuldsaneringslagen.

En fråga är då om det enligt bestämmelsen i 4 § 1 st 2 skuldsaneringslagen är skäligt med hänsyn till makarna S:s personliga och ekonomiska förhållanden att de beviljas skuldsanering. En faktor som vid denna prövning skall vägas in i bedömningen är enligt bestämmelsens tredje stycke de ansträngningar gäldenären har gjort för att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer. Den skrivelse till borgenärerna som omnämns i HovR:ns beslut är tämligen utförlig om hänsyn tas till de bilagor som åberopas i form av budget, skuldöversikt, borgenärsförteckning samt en närmare redogörelse för skuldernas uppkomst. HD finner att makarna S gjort vad som skäligen kan krävas av dem vad gäller att på egen hand söka nå en uppgörelse med borgenärerna.

Vad gäller makarna S:s bostadskostnad är följande att notera. Av förarbetena till skuldsaneringslagen (prop 1993/94:123 s 135 f) framgår att en gäldenär för att överhuvudtaget kunna komma i åtnjutande av skuldsanering först skall ha reducerat sina bostadskostnader till vad som är absolut nödvändigt samt att om han vägrar att avveckla sitt dyra boende detta är en omständighet som regelmässigt bör medföra att en ansökan om skuldsanering avslås. Även om det sagda uttalats i anslutning till ett avsnitt i propositionen som behandlar vilka skulder som skall omfattas av skuldsaneringen ger det vid handen att bostadskostnaden är en fråga som skall bedömas inom ramen för den allmänna skälighetsprövningen i 4 § 1 st 2 skuldsaneringslagen.

Av bestämmelsen i 18 § skuldsaneringslagen framgår att gäldenären när det finns behövlig utredning tillsammans med kronofogdemyndigheten skall upprätta ett förslag om skuldsanering som innehåller uppgifter som anges i 8 § skuldsaneringslagen. På s 157 i a prop anges att vid oenighet i denna situation annat inte återstår än att kronofogdemyndigheten avslår ansökan med hänvisning till att förutsättningarna för skuldsanering inte är uppfyllda. Om således gäldenärens bostadskostnad bedöms vara för hög för att kunna beaktas fullt ut vid prövningen av en ansökan om skuldsanering är det inte realistiskt att tänka sig att kronofogdemyndigheten och gäldenären kan enas om ett förslag till borgenärerna, varför ansökan om skuldsanering skulle avslås redan på denna grund.

Som HovR:n anmärkt tar bestämmelsen i 8 § skuldsaneringslagen sikte på innehållet i en skuldsanering. Av det ovan anförda har också framgått att bestämmelsen inte bara tar sikte på de bedömningar som skall göras sedan skuldsanering väl beviljats. Även om det inte hänvisas till denna bestämmelse i 12 § 1 st skuldsaneringslagen bleve konsekvenserna märkliga om man inte redan vid prövningen enligt den sistnämnda bestämmelsen skulle beakta innehållet i 8 § skuldsaneringslagen. Annars kunde ju den situationen inträffa att kronofogdemyndigheten i stället för att meddela avslagsbeslut inleder en skuldsanering och senare till och med beviljar skuldsanering med bestämmande av en betalningsplan som inte grundas på verkliga förhållanden vad gäller t ex bostadskostnaden. En sådan ordning vore inte heller förenlig med vad som ovan anförts om samverkan mellan gäldenären och kronofogdemyndigheten. Härtill kommer att kronofogdemyndigheten enligt bestämmelsen i 12 § 2 st skuldsaneringslagen skall avslå en ansökan om skuldsanering om det under utredningens gång framkommer att förutsättningarna för skuldsanering inte är uppfyllda. Ett sådant beslut kan fattas även efter det att ett förslag om skuldsanering upprättats. Det föreligger därför inte något hinder mot att redan vid den inledande prövningen enligt 12 § 1 st skuldsaneringslagen som ett led i den allmänna skälighetsprövningen enligt 4 § samma lag beakta även bestämmelserna om förbehållsbelopp i 7 kap 4 och 5 §§ UB, till vilka hänvisas i 8 § 2 st skuldsaneringslagen.

Av bestämmelsen i 7 kap 5 § 1 st UB framgår att den del av lönen som inte får tas i anspråk genom utmätning (förbehållsbeloppet) bestäms med ledning av ett normalbelopp. Enligt bestämmelsens andra stycke skall normalbeloppet anses innefatta alla vanliga levnadskostnader utom bostadskostnad, som beräknas särskilt och läggs till normalbeloppet. Av bestämmelsens tredje stycke framgår att normalbeloppet fastställs för varje år av regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer. Denna myndighet är enligt bestämmelsen i 7 kap 4 § utsökningsförordningen (1981:981) Riksskatteverket.

Riksskatteverket har i samband med fastställande av normalbeloppet även utfärdat rekommendationer vad gäller bostadskostnad på sätt HovR:n angivit. Den lägenhet som makarna S hyr har dock inte så många rum att dessa rekommendationer medför att någon reducering bör ske av förbehållsbeloppet med hänsyn till bostadsstorleken. Någon utredning om kostnadsläget på orten för en lägenhet av motsvarande storlek finns inte. Det är därför inte utrett att makarna S:s bostadskostnad är för hög i förhållande till kostnadsläget på orten för en jämförbar bostad. Vid dessa förhållanden finns därför inte grund för att i enlighet med 12 § 1 st skuldsaneringslagen omedelbart avslå ansökan om skuldsanering. Ärendet skall därför återförvisas till kronofogdemyndigheten för handläggning.

HD:s avgörande. Med upphävande av HovR:ns beslut förordnar HD att skuldsanering skall inledas.

Ärendet visas åter till kronofogdemyndigheten för erforderlig handläggning. Det ankommer på kronofogdemyndigheten att jämlikt 14 § skuldsaneringslagen kungöra HD:s beslut.

HD (JustR:n Gregow, Lind, Svensson, Thorsson och Lundius, referent) fattade följande slutliga beslut: Skäl. Innan en skuldsanering inleds skall kronofogdemyndigheten eller, efter överklagande, domstolen göra en preliminär prövning av om de i 4 och 5 §§ skuldsaneringslagen (1994:334) angivna förutsättningarna för en skuldsanering föreligger. Såsom HD framhållit i NJA 1996 s 543 syftar prövningen till att redan på ett tidigt stadium föra bort de fall beträffande vilka det står klart att skuldsanering inte kan beviljas.

Som HovR:n vid denna preliminära prövning har funnit uppfyller makarna S det s k kvalificerade insolvensrekvisitet i 4 § skuldsaneringslagen. Nästa fråga blir då om det vid samma prövning kan anses vara skäligt med hänsyn till makarna S:s personliga och ekonomiska förhållanden att makarna beviljas skuldsanering.

Vid denna bedömning skall särskilt beaktas bl a de ansträngningar gäldenären har gjort för att fullgöra sina förpliktelser och att på egen hand nå en uppgörelse med sina borgenärer. Den skrivelse till borgenärerna som omnämns i HovR:ns beslut är tämligen utförlig om hänsyn tas till de bilagor som åberopas i form av budget, skuldöversikt, borgenärsförteckning samt en närmare redogörelse för skuldernas uppkomst. HD finner att makarna S gjort vad som skäligen kan krävas av dem vad gäller att på egen hand söka nå en uppgörelse med borgenärerna.

Även bostadskostnaden bör prövas inom ramen för den allmänna skälighetsbedömningen. Här får ledning hämtas i 8 § skuldsaneringslagen som hänvisar till bestämmelserna i 7 kap 4 och 5 §§ UB. Av 7 kap 5 § UB framgår att bostadskostnaden vid bestämmande av förbehållsbeloppet vid löneutmätning skall beräknas särskilt. Av Riksskatteverkets rekommendationer följer att makarna S:s bostad inte är så stor att det kan krävas av dem att de byter till en mindre för att skuldsanering skall kunna komma i fråga. Någon utredning som utvisar att kostnaden för makarna S:s lägenhet är högre än för motsvarande lägenheter på orten har inte förebragts.

Utredningen i ärendet kan sålunda inte anses ge tillräckligt stöd för att omedelbart avslå makarna S:s ansökan om skuldsanering. Ärendet skall därför återförvisas till kronofogdemyndigheten.

HD:s avgörande. Med upphävande av HovR:ns beslut förordnar HD att skuldsanering skall inledas.

Ärendet visas åter till kronofogdemyndigheten för erforderlig handläggning. Det ankommer på kronofogdemyndigheten att jämlikt 14 § skuldsaneringslagen kungöra HD:s beslut.

HD:s beslut meddelades d 20 nov 1998 (mål nr Ö 3185-96).